av gros19

gros19
lör, 2020-10-10 - 21:04

Tack självomhändertagande för tipsen om att läsa på nätet. Verkar finnas jättemycket och det blir avdramatiserat. Finns också ett nätverk för rösthörare och det heter rösträtt.

Jo han berättar vad rösterna säger och det är inget speciellt intressant som regel. Sist frågade jag min son om han dricker mycket kaffe och då säger en röst " erkänn nu att du dricker mycket kaffe" vilket han faktiskt inte gör. Tyvärr finns det även röster som inte är så snälla, men det är mer sällsynt. 90% upplever han som stödjande. Har läst lite och en teori är att man upplevt något traumatiskt viliet kan leda till att man börjar höra röster. Ska bli skönt att få prata med någon som har erfarenhet av det. Tack än en gång för att du engagerar dig och letar på nätet. Sånt värmer.

gros19
sön, 2020-10-11 - 12:14

Idag brast det - kan man bara inte få dricka kaffe enda avkopplingen i livet. Så känns det och jag vet hur dumt det låter men jag tåler det inte längre och allt beror väl troligen på stress och kaffet blir en utlösande faktor.

Det brast idag. När min son ringde, ville ha lite småsaker och undrade hur jag mådde, märkte att allt inte var okej, då sa jag att jag orkar inte med alla problem hela tiden. Aldrig kan det få vara bra. När han äntligen blivit drogfri, börjat jobba då börjar han höra röster. Självklart lider jag med honom, det är väl det som är problemet, men det är detta att alltid behöva tycka synd om någon som har problem. Far åt helvete med alla era djävla problem skulle jag vilja säga idag, men det får man absolut inte säga. Känns självklart inte bra att säga så till min son att jag inte orkar med alla problem, han har det ju svårt, men även jag har det och ingen tar hänsyn till det. Det jag kanske kunnat göra hade varit att uttrycka det i något annat sammanhang, men samtidigt kan man inte ställa krav på att även sjuka människor visar lite hänsyn och intresse för andra?

Fick också ett sms från min dotter som fick syrebrist under förlossningen och som en följd av detta en hjärnskada. Också synd om och nu är jag elak eller? Hon ville hälsa på tillsammans med sin pojkvän och förväntar sig då en läcker måltid och helst att jag även hittar på någon trevlig sysselsättning. Skulle dessutom ha pengar till något, mycket pengar och jag orkade inte diskutera detta just nu.

Att hälsa på min friska "problemfria" dotter och mina "problemfria" barnbarn orkar jag bara inte, men jag ska försöka ta mig samman och göra det.

Så har jag en del vänner som det är synd om på riktigt pga olika anledningar, men som sagt kaffet var den utlösande faktorn och det är uppdruckit nu och som en protest dricker jag kanske en kopp till.

Har gnällt färdigt nu och mår betydligt bättre. Om någon orkar läsa tack!

Självomhändertagande
sön, 2020-10-11 - 12:17

Och att du upptäckte ett nätverk som heter rösträtt. Vad intressant!

Jag tillhör dem som är överdrivet optimistisk och jag utmanas ibland av en del som är lagda åt det motsatta. Jag prövar förstå vad som får andra människor att prata om andra människor på ett mindre bra sätt. I vardagen. Om exempelvis grannar. Och så prövar jag förstå varför vissa väljer att tjafsa istället för att bli vänner.

Det klassiska tjafset i tvättstugan. Jag har aldrig varit med om det, tills för ett par år sedan. Det kom in flera nya grannar och en del skulle vara tvättstugepolis om tider och annat.

Jag observerade och valde att låta en del hålla på. Och så tänkte jag vilken tur jag har haft som ofta glömde bort att jag hade tvättstugan förr och hämtade inte min tvätt förrän alltför sent på kvällarna. Det hände att mina torktumlade handdukar och lakan var manglade! Och jag visste inte vem som gjorde det! Detta hände upprepande gånger. Och det var då jag var som mest sjuk i min bipolaritet och verkligen glömde bort att jag hade en tid att passa. Jag brukade promenera när tvättmaskinerna var klara och tvätten upphängd för att torka. Och så glömde jag hämta den torkade tvätten och när jag gjorde det så var den ibland både vikt och manglad.

På riktigt.

Och nu när jag kommer att tänka på detta så förstår jag nog vem det var. Det måste ha varit den äldre damen som levde med en äldre man. Och jag frågade den mannen när hon dog om jag kunde hjälpa honom att handla. Då bad jag honom höra med hans dotter först, så det inte skulle bli konstigt eller några missförstånd. Han var själv uppe i åldern och jag noterade en begynnande glömska. Men dottern handlade åt honom tills han fick hemtjänst.

Det är intressant. Hur det är. Bland generationer. Och kommunikation.

Jag minns att jag blev så rörd av att tvätten var ordnad för mig att hämta och samtidigt så skämdes jag att jag bara hade lämnat den. Men det var i en tid som jag kämpade med balansen och jag glömde bort mycket. Tror att medicinerna hjälpte till. Jag fastnade på vägen, i livet. Nu förstår jag att det är min adhd som fått mig att börja på nya saker när jag inte varit klar med en sak. Och att fastna.

Jag jobbar på det nu. Att fokusera på en sak i taget. Och lära mig planering och struktur.

Och då har jag också tid att komma på det här bortglömda minnet.

Jag tror att andra som läser och som inte förstår kanske lär sig eller blir nyfikna att lära sig nytt. Det är en viktig fråga du har. Och jag hoppas att fler skriver går in och skriver i denna fråga.

De som vet något. Och så hoppas jag att fler är benägna att lära sig om det som det inte vet. Oavsett om vad.

Angående det som dyker upp.

Jag tror att vi människor behöver bli mer varsamma i vår kommunikation. Oavsett vad det gäller. I vardagen.

Vi borde kunna prata om allt som bekymrar oss på ett bra sätt. Alla borde kunna lyssna, mer eller mindre utan att säga något. Att bara finnas där genom att lyssna.

Och tack för att du tackar. Det värmer.

Självomhändertagande
sön, 2020-10-11 - 12:29

Jag läser nu ditt inlägg som du skrev när jag drack mitt kaffe och väntade med att skicka iväg!

Igenkänning och då har jag inga barn. Jag tror att du behöver öva på att ta pauser. Och säga nej. Och du behöver inte förklara dig. Det är en utmaning.

Fast då så kommer du orka! Du beskriver att många runt dig har problem. Alla människor har problem. Det gäller att lära sig att få dem att sluta prata om alla problem med dig. När du inte vill.

Du kan säga något som att "idag har jag inget utrymme för dig om du har problem du vill prata om!"

"Idag vill jag bara prata om positiva saker och ha roligt!"

Det kanske låter extremt och vi känner ju inte varandra. Men jag hoppas att du ser möjligheterna att hitta en balans genom att tänka på hur du släpper in någon med sitt problem.

Prova att inte svara i telefonen, ha på ljudlöst. Välj om du vill svara eller inte.

Kanske är du upptagen med en vän och gör något roligt. Då är du inte tillgänglig för andras spontana idéer som kanske inte passar dig.

Just nu.

Hoppas att du får en härlig söndag! Och tänk ändå vilken gåva att dina barn vill umgås med dig och att ni har bra kontakt. Även om det inte alltid är enkelt.

Det är du som behöver sätta ramarna för hur du vill ha det. Och jag antar att vi alla övar på det där med balansen.

gros19
mån, 2020-10-12 - 11:47

Stämmer man måste öva på att säga nej. Även om man vet så blir det med automatik ett ja för min del. Kan jämföra med när jag skulle betala med min dotters bankomatkort. Då rabblar jag koden hela tiden för att inte glömma, men jag slå min egen kod.

Har nog varit mycket så att om inte jag gör allt och lite till för min son så sker en katastrof, vilket det tidigare gjort, men inte pga av mig och det är viktigt att komma ihåg. Tacksam för rådet så lätt att glömma. Egentligen vet jag väl hur jag ska bete mig. Har tid för anhörigsamtal på psykiatrin och det ser jag fram emot.

Har också träffat poliserna du beskriver och dom blir man inte glad av, men tanten i tvättstugan hon blir ett fint minne att bära med sig.

Ragna
tis, 2020-10-13 - 20:26

Har läst, tänker på dig och lider med dig. Är själv nere i en djup svacka just nu och orkar inte riktigt skriva. Men vill skicka mina varmaste tankar till dig. Känner igen mycket, även om problemen ter sig lite olika.

Självomhändertagande
tis, 2020-10-27 - 14:14

Hej!
Just idag och de senaste dagarna har jag fått en sådan hård smäll. Konsekvensen av mitt medberoende blev en rejäl insikt igen. När jag vågade börja lyssna på Djävulsdansen. Har inte orkat tidigare. Nu är jag mottaglig. Har bara kommit en halvtimma och ca 7 timmars lyssnande återstår.
Jag har träffat en ny man och han ställde frågor som fick mig att välja. Att stänga dörren till mitt ex som inte tillför någonting. Just nu. Ville bara berätta det. Och tacka för all tidigare kommunikation. Du och andra här har varit lite som en livlina i en tid som var svår för mig. Jättebra stöd. Och du har även varit som en ängel, som bekräftar att jag kommit vidare på vissa plan.
Jag vill tro att jag kan få ett hållbart liv på sikt. En kram till dig!

HI
sön, 2021-01-03 - 03:00

Och har läst om hur tufft du haft det. Jag hoppas att tystnaden som varit de senaste månaderna beror på att det lugnat sig lite för tillfället och att samtalsstödet du nämnde ger dig ro.

Stor kram!

gros19
sön, 2021-01-03 - 15:59

Så fantastiskt att höra att du tänker på mig, va glad jag blir.

Tyvärr är inte anledningen till att jag inte skrivit att det är lugnt utan att jag behöver annan hjälp/stöd. Min son är drogfri och förefaller ganska stabil vad det gäller droger. Bekymret är som jag tidigare skrev att han börjat höra röster, vilket plågar honom väldigt mycket. Har vi upprepade tillfällen varit inlagd på psykiatrin. Att höra röster kan man inte "bota" utan det är något man får lära sig hantera. Han erbjuds medicin som dämpar rösterna, men inte tar bort dom. Inte bara rösterna dämpas utan hela personen och han vägrar ta medicinen.

Själv har jag nog nått gränsen för vad jag orkar. Ibland kommer gråten vid olämpliga tillfällen och jag kan inte kontrollera det. Hoppas på någon förändring orkar jag inte just nu, eller snarare är det väl så att jag inte orkar med fler besvikelse. Kände mig lite hoppfull, glad och tillfreds på nyårsafton, men så kommer ett samtal privat nummer och då vet jag med en gång att något hänt. Känner sån sorg över att han ska plågas så samtidigt som jag saknar den friska personen. Så här är det just nu.

HI
sön, 2021-01-03 - 21:00

att du finner ditt stöd. Att vara trött, sorgsen, mörk och håglös tillhör att vara människa. Det är inget som går att bestämma över när det ska komma.
Jag hoppas att du finner någon ro någonstans, i en kopp kaffe, en bra bok, en promenad, ett samtal med en god vän... att det finns någonstans där du kan hämta dig.
Jag förstår att din son har en skörhet som behöver utredas mera för att ni ska kunna få mera kunskap. Jag hoppas att ni på sikt får den hjälp ni behöver.

Var sak har sin tid.

Stor kram!

gros19
mån, 2021-01-04 - 09:05

Tack både Azalea oc HI. Jag har upptäckt något som verkligen ger mig ro och detta beror nog egentligen på corona, tillhör en riskgrupp, bor själv och därmed isolerad. Har dessutom mist flera nära vänner pga sjukdom och dödsfall så det har varit mycket ensamhet. Undviker berätta för jag tycker nog det är lite knäppt, men jag har sparat mängder med Lego till barn och barnbarn (eller kanske till mi g själv) under åren. Nu har jag byggt en stor stad med massa hus. Staden växer hela tiden. I den staden finns inget missbruk, inga psykiska besvär. Det värsta som hänt är att en liten legodam har stulit en blå mössa från en upprörd legogubbe och stadens invånare är på jakt efter henne. En önskevärd. helt enkelt. Detta ger mig ro och flykt från en plågsam verklighet.

HI
mån, 2021-01-04 - 09:12

Är ju fantastiskt roligt! Så kul att du hittat detta! Och att du leker. Barnasinnet i behåll är en mycket vacker gåva.

Jag skulle gärna komma och göra sig sällskap. ?

InteMera
mån, 2021-01-04 - 19:59

Har läst i din tråd och har väl inte så mycket råd att komma med, behövs antagligen inte heller, men jag ville sända dig en kram såhär på håll! Jag har tänkt mycket på din situation och förstår hur jobbigt du måste ha det. Du är inte ensam, vi är många som finns här som stöd om du vill ha oss i ditt liv. Låter härligt med din egen lilla stad och en värld där allt är annorlunda, unna dig den tankevilan!

EmmaLisa
lör, 2021-01-09 - 22:23

Hej gros19. Nu har jag läst i din tråd och jag känner djupaste sympatier för din situation. Jag har själv en son och kan inte föreställa mig din sorg. ❤️ Jag är här på forumet för att min sambo är en problemdrickare. Det vet du kanske för att du har tagit dig tid att ge värdefulla råd i min tråd. Men de viktigaste för en än ju ändå ens barn. Så fjuttigt det känns att ha problem med min man i jämförelse. Jag kan inte annat än hoppas att du bibehåller styrkan att ta hand om dig själv, vara snäll mot dig själv och orka leva ditt liv så gott du bara kan. Ta pauser från allt ansvar ibland.

Som ett litet tillägg så har jag en förälder med djup psykisk ohälsa som vi trodde var obotlig, men med rätt medicin är situationen en helt annan idag. Jag vet inte vad som är rätt för din son, medicinering eller ej, och det måste han ju även bestämma själv. Men det kan finnas hopp i att hitta rätt cocktail just för honom om han är villig att testa sig fram. Allt gott åt dig ?

gros19
sön, 2021-01-10 - 12:32

Tack, jag ska verkligen bevara det du säger. Det var vad jag behöver höra just nu. Väldigt fint skrivet. Också skönt att höra om din förälder som lidit av djup psykisk ohälsa och som förefaller ha fått betydligt bättre livskvalitet om jag föstår det rätt.

Det är skillnad på missbruk och psykisk ohälsa, men även mycket likheter vad det gäller anhörigas situation. Jag tänker på hoppet som hela tiden fanns innan, även om man blev besviken oehört många gånger vilket var väldigt plågsamt. Ett missbruk kan du upphöra med, men sin psykiska ohälsa kan man inte styra över på samma sätt. Speciellt när man i princip säger att min sons problem finns det inget bot för utan det får man lära sig leva med. Medicin dämpar endast symptomen, men även hela personen och jag älskar ju hela personen. Som du säger finns det kanske möjlighet att hitta något som passar just honom om han nu är villig att pröva.

Ta pauser från allt ansvar är svårt men jag övar på det. Det är ju vad det handlar om att lära sina barn klara sig själv, men det är svårt när jag inte riktigt kan se vilken förmåga min son har. Som förälder vill man ju inte att ens barn ska råka illa ut. . ❤

gros19
mån, 2021-01-11 - 08:39

Måste få (ska ha) ett vanligt halvår, när jag och mina anhöriga mår okej, kan sova, äta och jobba dvs när det är lugnt. Ett halvår när jag inte behöver använda strategier, förhållningssätt för att om möjligt överleva dagen. Vet hur ett lugnt liv är, ett liv i harmoni, men det är inga längre perioder jag fått vara där.

Vad som är så svårt tycker jag är att inte se det som ett straff när livet är svårt, ett straff för vad vet jag inte så det går inte att gottgöra. Det är plågsamt att se förändringen som sker i andras liv och känna att mitt har stannat upp. Det blir ingen förändring eller möjligen till det sämre. Nu är jag väldigt depressiv, men behöver få vara det, behöver få stanna i den känslan, behöver ingen tröst.

Går ibland på alanon och alla där är "jättesnälla" men ibland låter man mig inte stanna i min plågsamma känsla när sorgen, ilskan, smärtan tar över. Då vill jag att någon ska finns där och låta mig vara i min känsla. Tillsammans med nära vänner är det så, men tyvärr klarar alla inte det och då förstärks känslan av att det är något fel på mig. Jag borde se saker på ett annat sätt och mina känslor är fel.

Behövde bara skingra tankarna. God morgon alla!

Blenda
mån, 2021-01-11 - 09:08

Jag tycker mig känna igen det du skriver gros19. Har levt många år i helvetet med suicidalt barn där varje minut innebar ångest, rädsla och kamp. Jag kände hat mot alla med friska glada barn. De som levde sina vanliga liv men ändå klagade på allt mellan himmel och jord. De som tyckte att jag "måste åka på spa, komma ifrån lite och ta hand om mig själv". Jag hatade dem verkligen. Det var väldigt obehagligt att inse att jag kunde vara en sådan missunnsam människa.
Men genom att tillåta mig alla känslor så gick de lättare över. Att kämpa emot, att försöka se glädje när den inte finns, blev för mig värre.
Jag önskar dig trots detta att ljuset ska komma tillbaka i ditt liv, på det ena eller andra sättet.