av gros19

gros19
mån, 2021-01-11 - 11:52

Nu blev jag glad så befriande att läsa vad du skriver. Att "tvingas" vara glad fast man inte är det blir ytterliggare en belastning. Det är fullt tillräckligt med den rädsla, ångest, sorg m.m. som man redan bär på. Jag vet allt, eller i alla fall en hel del, vad som är bra att göra men det blir ännu ett belastning. Men som du skriver det värsta är att försöka se glädje när den inte finns där och att det förvärra tillståndet. Så skönt att se att någon annan upplever detsamma. Hörde en gång något som verkligen fastnade hos mig och det var att smärtsamma känslor kan man bara bli av med genom att dela dom med någon.

Sä härligt det du skriver om Spa, tror aldrig jag kommer att gå dit även om jag mår bra. En protest helt enkelt. För mig har nog det allra värsta varit när vänner (som inte kan härbärgera min smärta) säger att dom känner på sig att det kommer att ordna sig. En gång var min son försvunnen 17dagar med alla det känslor det innebar, där varje minut var en plåga och det blir många minuter på 17 dagar och nätter då fick jag höra såna kommentarer. Vad vill man med det kan man undra. Att jag inte ska oroa mig eller?

Sedan tänker jag när du skriver att du kände hat och missundsamhet gentemot föräldrar som hade glada friska barn, men så blir det när man inte kan hantera de smärtsamma känslor man tvingas bära. Hatet är ju inget uttryck för ondska utan för smärta anser jag. Tack för ditt inlägg nu år jag så glad så jag tror jag ska dricia Irich coffe kväll.
Tack Blenda. ❤

Backen123
tis, 2021-01-12 - 23:54

Åh vilket fint avslut för mig att avsluta min kväll, att du känner dig glad och tar dig en irish coffe. Den hoppas jag smakade himmelskt för det du så värd i din kamp, att ha ett barn som kämpar och lider måste vara outhärdligt många gånger. Och Blendas text berör också, har en nära väninna som miste sin son för 4 år sedan och det gav mig en tankeställare, att föröka hitta dom rätta orden. ?❤

Självomhändertagande
ons, 2021-01-13 - 05:15

Hej, skrev massor och tog bort. Min första sömnlösa natt på 6 månader och min ADHD gick igång och började skriva här. Önskar dig ett helt vanligt år. Du har kommit långt. Bra med önskningar högt och tydligt.

MalmMia
ons, 2021-01-13 - 10:27

Jag försöker föreställa mig smärtan som du har när det gäller ditt barn, jag kan inte! Så jag ska inte försöka peppa dig men jag ville ändå skriva några rader. Jag vet och har sett hur mycket du kämpar, jag ser också in dina texter att du jobbar mycket med dina känslor och jag är glad för din skull att det emellanåt känns bättre. Jag lyssnade på en podd och där sa hon angående mental hälsa, vänta ut negativa känslor och låt de ebba ut.

Ullabulla
ons, 2021-01-13 - 11:27

Jag känner verkligen med dig.
Jag minns när jag nådde min botten och dessutom hade en medberoendeterapeut som jag pratade med 1-2 ggr i månaden.
Jag tänkte,finns det ingen ände på detta.
Då hade jag redan brutit med min beroende sambo men allt som jag tidigare inbillade mig att jag kunde kontrollera var nu helt utom min kontroll.

Jag visste när han drack för det kände jag trots att det var flera mil mellan oss.
Jag visste när han var på väg ner i återfallet osv.

Den smärtan jag bar på var ju verkningslös,men inte hjälpte det mig.
Jag blev såklart irriterad på mig själv och tyckte att det var förspilld möda,vilket det ju var.
Men ibland så tror jag att den smärtan jag kände var min egen.

Att om man lever så lång tid nära någon som inte mår bra så får den andra människan bära skulden för att jag känner smärta i situationen som ju är outhärdlig att vara i.
När man då kommer in i de bra perioderna så upphör smärtan och man kan leva nästan som vanligt igen.
Då skjuter man sitt eget arbete framför sig och förbereder sig inte på den omgång som väntar runt hörnet.
Man vilar,andas och försöker känna frid och återhämtning så gott det går.

Det jag försöker säga är: Kan det vara så att det dåliga mående du har just nu också kan handla om saker som du faktiskt kan göra något åt?
Din egen resa,dina egna val som du kan påverka.
Jag ska inte komma med något klämkäckt om att du ska ta en promenad eller köpa en glass.

Men kanske titta lite extra på smärtan och försöka se vad den grundar sig i utöver det helvete det måste vara att leva i ständig rädsla.

Om du förstår vad jag försöker säga.
Inte på något sätt förringa eller ta bort din upplevelse.

Men kanske separera upp det och bära din egen smärta som handlar om dig och låt hans smärta vara hans.
Kanske bara jidder jadder,men för mig blev det så tydligt att jag levde med en alkoholberoende man.
Men i grunden så var han betydligt friskare än mig.

Hade inga knäppa rädslor och ångest eller hinder för att leva livet fullt ut.
Bara alkoholismen som stökade till det för oss alla.
Men när hans sjukdom försvann så blev min egen så tydlig och också att det var dax att börja gräva i det.
Dvs,vad händer om du släpper taget så långt det är möjligt?
Vad ser du då,vad kan du göra då åt ditt eget liv?
Som du inte redan gör förstås.
Stor kram från mig :-)

Ullabulla
ons, 2021-01-13 - 14:21

Jag och en till härinne har kontakt utanför forumet. Vi har haft mycket givande samtal.
Om du är intresserad Gros så bjuder vi gärna in dig så att vi kan prova att prata tre st. Om det nu är möjligt med mobiltelefoner. Hör isåfall av dig till admin så får du våra kontaktuppgifter.

Nordäng67
ons, 2021-01-13 - 14:23

Att stanna kvar i känslor tror jag viktigt oavsett om det är "bra/behagliga" känslor eller tvärtom. Har själv fått träna massor på det. Att t.ex. vara kvar i sorg och saknad utan att försöka göra (fel) saker för att döva detta mm Det som dock kan hända är att man känner att ingen förstår en, andra människor säger "fel saker" för att trösta, ingen bryr sig på riktigt mm. I alla fall är det/har varit så för mig. Man övar upp förmågan att vara kvar i känslor och att prata med sig själv och....avskärmar sig/isolerar sig från andra för "dom fattar ändå inte hur det känns". Kanske är det också en fas man måste igenom på vägen mot ett friskare liv. Ett sätt att skaffa sig ett utrymme mellan sig själv och andra, bygga upp sin integritet, bli medveten om sina gränser mm. Men också viktigt att vara medveten om att det är en fas som inte bör vara för evigt. Kanske stämmer detta inte alls för dig. Men känner igen mig i det du skriver om att du undrar vad folk menar när dom säger "att dom känner på sig att allt kommer ordna sig". Den typen av kommentarer har jag också fått och min känsla har då varit "är dom typ psykopater?" Tror dock det handlar om ett (något klumpigt) sätt att försöka trösta och lugna. Många kramar

gros19
tors, 2021-01-14 - 22:33

Tack Ullabulla för att du tagit dig tid att skriva ett långt inlägg. Det värmer när jag kommer hem sent och är frusen och hungrig, vilka bagateller. Förstår vad du skriver och att min son inte blir hjälpt av min smärta, men det är väldigt lätt när det blir för mycket att tänka - om du bara tog din medicin så var alla problem lösta. Min son bär inte skulden för min smärta, men jag tror det är ganska stor skillnad när det gäller ens barn och när det handlar om en partner. Jag tror att man lider när ens barn inte har det bra och det kommer man inte ifrån. Givetvis beror inte all min smärta på hur han mår eller vad han gör, man att se honom plågas berör mig väldigt djupt. Sedan finns det mycket sorg och saknad efter den friska personen. Jag kan påverka mitt mående, men jag behöver känna hopp om att det ska bli bra för min son. Svårt när jag får höra att man inte blir frisk från att höra röster, man kan dämpa med medicin, men man får lära sig leva med det. Det är svårt att känna hopp då, men tror jag förstår vad du menar och gör mitt bästa för att han inte ska känna skuld för mitt dåliga mående. Har givetvis många problem själv och så länge fokus är på min son behöver jag inte titta på dom eller orkar inte. Man lär sig mycket av svårigheter som man går igenom men just nu vill jag inte lära mig mer, bara vara. Tack för erbjudandet Ullabulla.

Nordäng jag tror också att det är ett klumpigt sätt att försöka trösta, men inte mig utan sig själv. När jag en gång ifrågasatte det fick jag till svar - att så hemskt kan livet inte vara. Jag isolerar mig nu och det stämmer jag är rädd att någon säger "fel" saker. Skör helt enkelt. Det finns personer som jag kan prata med och som kan hantera mina plågsamma känslor och det är väldigt tryggt att veta. Min son bär ju på mycket plågsamma känslor och hans sätt att hantera det har varit att gå in i känslan och att stanna där till den ebbar ut, men just nu är det i alla fall för mycket för honom.

Mycket text försvann Självomhändertagande men det är fullt tillräckligt med ett vanligt år.

Tack Backen och Malm Mia blir så glad att någon läser det jag skriver och bryr sig. Det finns trots allt hopp.

Dearself
tors, 2021-01-14 - 23:42

Tillåt dig att isolera dig ett tag. Ibland orkar man bara inte. Då tar det sociala mer än det ger. Jag har också behövt göra det i perioder då allt som normalt är roligt bara ger mig mer ångest. Sedan kan det vara bra att ha några kontakter man är trygg med som man kan prata lite med, ta en kaffe eller en promenad. Eller som för mig, då jag får mycket socialt på jobbet där också de flesta vet om min situation.

Jag såg på Reneés brygga igår där Sven Wolter pratade om sin dotter som levde med svår anorexi och gick bort 30 år gammal. Han var fortfarande så förtvivlad så lång tid efteråt. Såg även "Sorgen och jag " där Claes Elfsberg förlorat sin dotter i cancer. Det var en fantastiskt skildring av sorg. " Hon blev snuvad på livet" säger han, och precis så är det ju.
Tänker att oavsett vad våra barn drabbas av så är det en sån djup smärta som man tvingas hantera och leva med .Jag tror det på många sätt är lika oavsett om det är psykisk ohälsa, missbruk , annan svår livshotande sjukdom eller självskadebeteende.

I vårt fall med psykisk ohälsa och missbruk ska vi även hantera samhällets fördomar. Man kämpar hela tiden. Med sjukvård, myndigheter, våra barn och oss själva. Våra barn lider av en dödlig sjukdom.

Jag förstår att leva som anhörig till en man , förälder eller annan nära också är väldigt svårt och smärtsamt men jag tror det är ytterligare en "nivå" ( missförstå mig inte ) när det är ens fantastiska fina lilla barn. Man ser allt de drömt om som små krossas.

Jag har fått vila lite nu, trots att min son avvikit 2 ggr från sitt LVM. Under tiden där så har även en vän till honom dött i en överdos. Döden är ständigt närvarande i detta. Tänker att den rädslan finns hos dig också .

Nu kommer han hem om en månad och jag hör på honom att han inte tror han kommer klara det och jag tror tyvärr inte heller att han är där ännu. Jag börjar redan på stresspåslag , ångest och svårt att sova. Bara av tanken.

Kram

Ragna
tors, 2021-01-14 - 23:32

Åh, Gros 19, Dearself och även andra i liknande situation. Man kan ju inte "gradera" eller jämföra, men jag känner igen mig jättemycket i det här med det speciella när det handlar om ens barn - även om jag mycket väl förstår att andra situationer kan vara supersvåra. Själv har jag nu under hösten nästan brutit ihop, har fått svåra psykiska problem av vår situation och söker hjälp på olika sätt - lite bra, men inget känns ändå som att det hjälper riktigt och så är det väl bara. Man kan inte "må bra" när man ser sitt barn förstöra, och riskera, sitt liv. En mängd akuta och dramatiska situationer har slagit ner mig gång på gång när jag ibland lyckats uppnå lite mer balans. Jag orkar bara inte längre - men vad ska jag göra? Jag har två barn till som behöver mig och tankarna snurrar. Vill mest av allt just nu bara skicka min medkänsla och mina varmaste önskningar till er att det ska komma en tid då det blir bättre för oss alla.

Dearself
tors, 2021-01-14 - 23:39

Ta hand om dig Ragna. Du får gärna berätta om du vill och orkar hur ni haft det. Och jag menar absolut inte att förringa någons smärta och det hoppas jag alla förstår. Det är så många drabbade kring missbruk, vi lider alla.

Kram <3

Ragna
tors, 2021-01-14 - 23:52

Ja, ska berätta mer när jag orkar. Och jag menar precis som du, jag vill inte förringa någons smärta. Vill ändå lyfta fram det speciella när det handlar om ens barn. Önskar nästan att det fanns en särskild tråd för det. Mycket är såklart likt, om det hannar om en partner eller förälder. Och det kan säkert vara väl så svårt. Men det här med ens barn... de är ju som en del av en själv. Det har sina speciella komplikationer, sin egen smärta. Tror jag. Som kan skilja sig från annan anhörigsmärta, även om man inte behöver "gradera" den. Många kramar, jag återkommer <3 Det bästa jag kan tänka mig är kontakt med andra i liknande situation, glad att vi kan ha det här.

gros19
fre, 2021-01-15 - 14:08

Ja Dearself förstår din stress inför hemkomsten, man kan ju ändå inte sluta hoppas så är det bara. Visst döden är hela tiden närvarande så är det ju egentligen, men med ett barn som lever så destruktivt blir det tydligt.

Om dina värsta farhågor besinnas, vilket jag tänker är att din son återgår i missbruk försök att inte se det som ett misslyckande utan ett steg på en väg som inte är spikrak. Vet det jättesvårt och ibland t.o.m omöjligt, men under tiden på LVM hemmet har din son ändå upplevt saker, förmodligen både positivt och negativt. Han har sett konsekvenserna som människor fått som under lång tid levt i missbruk, kanske att dom flesta mist sina tänder vilket brukar vara avskräckande. Din son har förhoppningsvis haft en längre drogfri period och upplevt hur han mår då, bra eller dåligt, men kanske mer medveten om sina problem. Kanske har han haft en del givande samtal med personalen. Vad som är motivationen att försöka leva drogfritt för din son vet vi inte. Allt är inte som förut när han kommer hem, men oron finns ju där. För min del har jag kunnat sova relativt bra trots en kaotisk situation, men någon gång har jag tagit melantonin, ett sömnhormon som fungerat bra för mig.

Till dig Ragna du har nått din gräns och orkar inte mer förefaller det som. Kände också så men att vila i det att verkligen inse att så är det kan vara början till en förändring. Det finns inget att välja på. Man måste på något sätt ta avstånd. Tycker själv det varit svårt att veta var gränsen går, men har tänkt mig att jag ska lyfta en tung sten. Det finns en gräns för vad jag orkar och det är lättare att se det så. När kroppen säger ifrån då har man passerat gränsen.

Du har två barn till att ta hand om och kan tänka mig att du även känner skuld för att du inte kan vara den mamma du vill vara. Försök ge dig tid att skriva här. Det har hjälpt mig mycket trots att omständigheterna jag lever under inte förändrats.❤

gros19
fre, 2021-01-15 - 14:17

Bara så ni vet jag har magiska krafter. När jag klickar på era hjärtan för att visa uppskattning så nollställs dom. ?

gros19
lör, 2021-02-06 - 23:20

Måste bara berätta. Min son träffade på sin arbetsplats en kamrat som han tyckte väldigt mycket om. Beskrev att det var så roligt på jobbet när han var där, men han hade mycket allvarliga missbruksproblem och var ganska ofta frånvarande. Dom hade också kontakt privat och han besökte min son, sov ibland över när han blivit utslängd av sina föräldrar. Jag har aldrig upplevt att min son tyckt så mycket om någon och på olika sätt försökte min son hjälpa honom att komma ifrån sitt missbruk bl.a. genom att lära honom meditera när suget efter droger kom. Att beskriva någon med så mycket värme och kärlek har jag aldrig hört min son göra, vilket gjorde att jag gärna ville träffa honom. P.ga av corona och en stängd arbetsplats blev det inte möjligt och igår fick vi beskedet att han var död 24 år gammal.. En fin kille med diverse diagnoser och utan förutsättningar att hantera livet är borta för alltid.

gros19
ons, 2021-05-26 - 11:13

Länge sedan jag skrev men idag är det svårt. Känns som jag sugs längre och längre ner i någon sörja som jag inte vet vad det är. Har väl helt enkelt tappat fotfästet. Min son började ju höra röster och trodde människor var ute efter honom, väldigt plågad och sist jag träffade honom var han så rädd att han inte vågade gå på toaletten själv. Förfärligt men det visade sig att han tagit amfetamin, vilket ju utlöser just dessa symptom att man blir paranoid vilket i hans fall är en katastrof.

Vi har kämpat länge för att han ska få den hjälp han behöver och jag har upplevt att vi gjort det tillsammans men nu tvivlar jag. Har han varit påverkad förut och jag tyckt synd om honom och gjort allt för att underlätta hans lidande, för det är ett stort lidande när det aldrig är tyst i huvudet. Min hjälp har bestått i att vi rest omkring och vistats mycket i naturen, mer kan jag inte göra. Hjälpen för rösterna är i första hand att hitta någon medicin som fungerar och det är ganska svårt att hitta rätt. Har pratat med flera personer med samma problem och dom uttrycker just det, man får uthärda en tid tills man hittar rätt. Det är som en ny värld öppnats för mig och jag har träffat "normala" människor som hör röster. Precis som att det finns "normala" människor som dricker alkohol, inte bara alkoholister, rattfyllerister och hustrumisshandlare.

Idag känner jag att jag vill bort från den här tillvaron där jag inte kan lita på min son. Trodde vi kämpat tillsammans men känner mig lurad precis som ni alla beskriver. Skulle vilja leva mitt liv men har ingen ork. Tänk att resa bort ett halvår, bara lämna allt och se det på avstånd, men jag skulle inte få ro. Vet inte vad jag ska göra? Som tur är bor min son så han har tillgång till personal. Jag kan inte ta avstånd helt och måste hitta ett förhållningssätt som fungerar för mig. Idag känner jag mig rädd, orolig, ledsen och det känns meningslöst att försöka hjälpa honom.

TappadIgen
ons, 2021-05-26 - 16:13

@gros19 Jag har egentligen inga råd alls att ge dig och har inte någon erfarenhet av just det du beskriver men din berättelse berör mig ändå djupt och jag önskar så att det fanns något man kunde göra.

Dearself
ons, 2021-05-26 - 17:24

Hej Gros.
Min son får också lätt psokotiska symptom eller blir paranoid om han tar amfetamin. Jag håller med dig , det är så fruktansvärt jobbigt.
Vet inte vad jag ska skriva som tröstar.
Klarar du att distansera dig lite från honom? Vet inte hur hans boende med personal funkar. Känner du dig trygg med den personalen? Håller de koll om något händer så du kan släppa det? Eller är det där din största oro är?
Jag tycker den värsta känslan är just när man tappat hoppet. Så har jag också känt. Man tror inte längre på att det ska bli bättre.
Skulle du må bättre av att prata lite med nån anhörigstödjare? Vet att du gjort det förut men om du inte gör det nu kanske du ska ta upp det igen?
Jag har själv haft 4 fruktansvärda månader när min son kommit hem från LVM och allt har varit oerhört destruktivt.
Jag har mått så dåligt. Fick en stressreaktion som yttrade sig fysiskt och åkte in med ambulans. Har varit sjukskriven några veckor för att återhämta mig.
Men nu känns det som det plötsligt vänt. Han verkar inte orka leva så längre och klarar att hålla sig i princip drogfri. Han har sökt hjälp och har fått plats på ett behandlingshem som känns helt fantastiskt. ( men har ännu inte åkt iväg)
Jag är så lättad och känner mig glad på riktigt för första gången på väldigt länge.

Vad jag vill säga med det är att jag tror och hoppas din känsla kommer vända , trots att man inte vågar tro det själv. Det går upp och ned. ( jag vet att det är svårt att våga tro det när det känns mörkt).
Sedan är det jobbigt med lögnerna. Jag har också tappat tilliten efter allt vi varit igenom.
Den är tuff för oss båda nu när det är lugnare. Jag är på min vakt hela tiden och det känns allt annat än friskt.

Försök hitta lite normalitet där du kan få vila. Ta en promenad el fika med en vän.
Man behöver påminna sig själv om att det finns nåt normalt bortom detta!

Orkar du inte något sådant just nu så låt det få vara så ett tag. Ibland behövs det också. Få gråta, läsa, titta på serier eller vad som helt som känns kravlöst.

Hoppas det blir lättare inom snar framtid . Kram <3