Libban

Min man har druckit i smyg i flera år och jag har konfronterat honom många gånger men det blir ingen skillnad. Nu verkar han påverkad var och varannan kväll. Jag och barnen märker det mest genom att han glömmer saker, är disträ och slö och känslig för kritik. Båda barnen 17 och 13 år är oroliga för sin pappas drickande. Vi ser aldrig att han dricker men vi ser honom berusad och påverkad. Han blånekar varje gång. Är glömska ett vanligt symptom på alkoholism? Det är på nivån att barnen är rädda för att papp börjar bli dement. Han kommer inte ihåg nåtmav vad vi pratar om oftast.

Är det någon som har råd hur jag ska agera. Jag mäktar inte med en skilsmässa just nu. Har en dotter med autism och har nyss gått igenom en längre period av utmattning. Precis kommit på fötter och gått in i en ny ansvarafull roll på jobbet. Samtidigt så känner jag att jag inte kan utsätta barnen för detta längre. De far så illa av att se sin pappas onormala beteende när han druckit. Vilka ultimatum kan man ställa? Jag vill säga att han inte får vara hemma om han ska dricka. Men känns som ett tomt hot för hur ska jag kunna kontrollera det? Och vart ska han ta vägen?

Jag förstår att det är ett missbruk men jag kan inte förmå mig själv att tycka synd om honom. Är bara arg. För hans martyrskap och för han inte tar ansvar för att söka hjälp. Och för att han utsätter sina barn för detta flera gånger varje vecka.
Och för att han ljuger om sitt drickande,
Funderar på att skaffa en alkoholmätare som han får blåsa i om jag misstänker han har druckit om han ska sätta sig i bilen för att hämta något av barnen tex. Är det en metod som kan fungera? Då får man ju fakta. Det skrämmer mig nåt oerhört att jag inte ens litar på att han är nykter när han kör bil.

Hej, åh vad jobbigt det låter. Jag tänker att alkoholmätare kan väl vara bra, när han nu också kör onykter. Tyvärr suddas våra gränser ut, för att köra alkoholpåverkad är allvarligt ( mitt ex gjorde också det och man går sönder) vi bor alldeles för långt från polisen så det har inte varit lönt att ringa dom, har dock gjort det en gång men då hade dom inte möjlighet. Men det är deras ansvar och inte vårat men det är nog det jag varit mest galen över. Pratar du med vänner och övrig familj? Det är skönt. För om han dricker så pass mycket så är han antagligen sjuk och då kommer det inte gå över, utan bli värre och värre över tid ? kanske särbo över en tid så du och dina barn får vila, stressen sitter i väggarna till slut och har du precis gått igenom en tuff tid så är det att vara rädd om sig extra viktigt. Inget av det här är enkelt men för att sätta ord och slippa konfrontera kan ett brev till din man vara rätt väg, där du kan sätta ord på dina känslor och oro. Finns en web baserad utbildning som heter Craft för oss anhöriga, den är också bra. Lycka till nu och skriv av dig här allt du orkar och kan, alla tankar och händelser för det är ett luttrat gäng här som varit med om mycket och som förstår och det är så skönt att få ur sig dessa jobbiga tankar. Stor kram till dig ?

Libban. Jag har inte barn... Men blir så ledsen och frustrerad då jag hör och läser om vad barn är med i. Jag går i bitar. ? Samtidigt tänker jag att tanke på barns trygghet går först, på vilket sätt kan det säkerställas?

Gällande ultimatum, ställ inte sådana om du inte kan hålla dem. Då blir tanken den att aha, hon sade så men jag kan ändå göra si eller er så ...

?