Till min förvåning gick jag och debatterade med mig själv igår, nog vore det väl trevligt att stressa av med en öl... det var ju så länge sen... ingen skada... ingen behöver ju dessutom veta något, bara ett par...

Tänkte till o med "jag behöver inte säga något till de i blåbandsföreningen (kristna IOGT typ), där har jag ju gett löfte om att inte dricka, men de behöver inte heller få reda på något"... Och mina vänner där jag deklarerat så tydligt att det inte är något att bekymra sig om längre de skulle ju inte heller behöva veta att jag gått o handlat bara lite... några gånger.

Och jag ska inte säga något till de på forumet......

Jag hade tänkt hinna med att åka å handla innan ett mindre kvällsmöte igår i kyrkan, på 20 minuter hinner jag ju, ta bilen och sen sitta på mötet och sen.. Ja... just, så där som jag gjorde "förr".

Nu blev det inget av det. Tur det, då jag om någon vecka passerar 7 månader sen sist, vore ju dumt falla igenom. Och kanske händer det någon gång framöver, vem vet.. Men hoppas inte. För jag behöver ju inte det längre.

Jag är inte helt hundra varför jag började tänka så, rent "kemiskt" i huvudet kanske hjärnan försöker hitta nöjen nu när de flesta nöjena är borta *skratt', och att man behöver ibland se gamla vanor i vitögat och säga - nej du, inte den här gången heller.

Det ska säkert gå några år innan det är ganska stabilt.

Det är väl så med alla svagheter och saker man gjort tidigare i livet, i olika situationer gör de sig påminda och lockar igen. Men det kan ju inte betyda att man SKA hoppa ner i flaskan igen, eller att man ÄR en sån där som smygdricker, ja man var en "sån där som smygdrack", men det är skillnad på var och är.

Du var verkligen igång och planerade. Du förhandlade med alkoholdjävulen. Efter alla dessa månader var det fortfarande liv i honom. Vilken tur, eller skicklighet, att du gick vinnande ur den förhandlingen! Ibland måste man bara låta intellektet ta överhanden.

Kram ?

Jag tycker att din frågeställning är väldigt intressant. Är man eller var man en sådan som smygdricker? Jag ljög ju aldrig om min alkoholkonsumtion, men liksom många andra av er så såg jag ju medvetet eller omedvetet till att den i den utsträckning var möjligt inte framgick för andra hur den egentligen såg ut. Mer eller mindre framgångsrikt, kanske ska tilläggas.

Jag vet ju att jag om jag skulle råka ut för ett återfall inte skulle ljuga om det. Men skulle jag berätta om det? Vad skulle jag göra här på forumet? Om jag inte ville ljuga om det och heller inte berätta om det så skulle det ju bli svårt. Vad säger man när man får grattis till x tid? Det blir ju misstänksamt om man slutar att prata om hur länge man varit nykter. Men jag börjar fundera på hur jag faktiskt hade reagerat i och med din förhandlingstanke om att inte säga något på forumet. Men vad man avser göra och man faktiskt gör är ju tyvärr inte alltid samma sak.

Jag vill hoppas att jag skulle stanna kvar på forumet och erkänna mitt misstag och börja om och räkna på nytt från dag ett och jobba på att återta nykterheten. Det hade ju varit det bästa, sett till situationen. Men det är svårt det där med hypotetiska exempel.

Vad tror du att du hade gjort Vjlo?

Ja, det var lite udda halka in så lätt i gamla hjulspår.

Jag tror inte jag skulle skriva här glatt o så på flera dagar, antagligen hålla mig borta från t.ex. detta forum, och kanske andra ställen ett tag, men skulle samtidigt inte kunna ljuga rakt upp - kanske som du "undvika säga något", men på en direkt fråga, nej det går ju inte ljuga då.

Jag vill också tro att jag skulle stanna kvar här - och bland vänner som känner mig och säga vad som hänt.

DET måste ju vara det klokaste... Hoppas man är så klok om det händer.

Det här forumet är ju verkligen inte dömande, tvärtom. Är det några som vet hur det känns när man har tagit ett återfall så är det ju folk här inne. Jag tror att många återfall skulle bli betydligt kortare om man gick in här och skrev direkt. Och många återfall skulle kanske kunna hejdas om man gick in här och skrev innan man tog återfallet. Ändå är det tråkigt nog så vanligt att man slutar skriva här när man har tagit ett återfall. Det här är ingen tävling, och det finns inga krav på prestation. Att sluta dricka är svårt, att inte börja igen är ännu svårare. Alla behöver någon att hålla i handen.

Om jag skulle ta ett återfall så skulle det nog inte ske planerat, utan mer för att jag blir överraskad och känner mig ”tvingad” att dricka. Man ska aldrig säga aldrig, men det känns långt bort för min del. Jag har liksom mentalt tagit avstånd från hela den kulturen, som förgiftar individer, familjer och samhälle och orsakar så mycket misär.

Jag tänker dock inte predika nykterhetsläran i alla sammanhang eftersom jag har förstått att det är lönlöst. Då blir jag bara sedd som en tråkmåns i festsammanhang förstås. En glädjedödare. Min inställning är att jag måste respektera andras beslut, och att de måste respektera mitt beslut. Jag bestämmer i mitt liv, ingen annan och inte heller alkoholen längre. Det är allra skönast, att slippa styras av alkoholen.

Kram ?

Men inte förvånad. Skulle kunna varit jag som skrivit det. Några månader eller ett år eller ett liv - ingen tid är en garanti för att vi inte faller tillbaka. Det är vårt beslut det hänger på. Beslutet att inte ta det första glaset.

Kram!

Alltså, jag funderade flera gånger om jag skulle skriva om gårdagen eller om jag skulle hålla den hemlig :-) Att jag tänkte så, och faktiskt funderade några sekunder innan jag tryckte på "Spara"... säger ju något om hur hjärnan fungerar. Jag hade kunnat fortsätta planera och smida planera så där lite granna, i smyg tänka på det ett par dagar till.... och säkert gjort dumt så smångom.

Det kändes rätt bra en stund efter åt, för det var nog egentligen när jag tryckte på "Spara" som jag på riktigt tog beslutet att säga nej.

Men håller med - om vi inte försökte vara så perfekta som människor och ha sån prestige i att vara duktiga, så mycket bättre det skulle gå för oss då... att vara så där halvfungerande... och våga be om stöd o hjälp direkt.. istället för....

Ja :-)

Det har ju dock inte hänt något, annat än en bra påminnelse för mig: dels om vad jag vunnit och hur lätt jag kan förlora det, om jag vill.

Nu ska jag ge mig ut på en lång kvällspromenad så jag får upp stegen för idag. Ut i mörkret och kylan!

Kan det vara en idé när tankar om återfall kommer? Att tex lova sig själv att gå in och läsa sin egen tråd från början. (Då skulle jag vara upptagen en vecka ?) Eller lova att ringa klokaste kompisen först. Eller kuta tre km i snabbaste tempot man orkar?

Bara en tanke. Oron för att hjärnan plötsligt ska sätta igång och planera ett eventuellt återfall känns väldigt påtaglig. Vi är liksom aldrig säkra.

Eller så är du bara understimulerad ? Själv har jag så mkt med jobb och kost och steg att planera så det finns inte plats för någon alkohol att knö sig in. Skaffa dig en ny hobby! Inomhushobby!

Kram ?

Jag tänker att det beror på att du slutat snusa, att alkoholsuget dök upp, det är ju ofta så att när man slutar med en sak så vill man plötsligt ha något annat man trodde man var klar med... Som ett sånt där whack-a-mole spel.. Men varje sån seger som du vann nu senast tror jag gör det lättare att tänka klart nästa gång du drabbas av sådana tankar. Bra hanterat!

Det går fundera o vrida på det som inte hände ganska mycket, men säkert så att snus-slutandet har sin plats i det också, det tror jag också.

Ny dag idag... och här blev den trött och seg, bara hunnit med 8000 steg, cirka hälften av planerat, Snart så har vi knvällsmöte på länk i min hemgrupp, så det blir inga fler steg.

Det är ju lite roligt nu när man anmäler sig på något och skriver "jag kommer". Och så rör man sig inte längre än till datorn...

Ingen nöd på mig, tror jag har tre veckor kvar på champix-kuren, det ska faktiskt bli skönt steppa ner ur den, så jag slipper den vanan att ta tabletter. men det har varit värt det. Känns lite som att slemhinnorna under läppen läkt ihop lite mer nu, inte så de var blodiga innan, men de känns "bättre" o "bättre". Jag kommer nog alltid ha höga tandhalsar som påminnelse vad jag gjort.

Ärligt, så ska jag säga att jag också senaste veckan tänkt... det skulle vara ... så ja, det går börja snusa lätt också igen, tror jag. Man får faktiskt se till att låta bli! Punkt.

Det är ju inte så att man inte vill just när suget och fantasin kommer - problemet är ju att man vill. Men man måste inte göra allt man vill och känner för. Heter väl impulskontroll? ?

Hey Mic!
Ja, inte för inte att jag inte förstår...

Man blir ju mer ödmjuk av att stå där och kika in och fundera varför man egentligen låter bli. Fast det är ju samtidigt som du skriver - att egentligen mår man ju jättebra när man håller sig på avstånd från drogerna. Bara det att de lockar med sina falska löften... även när man trodde det skulle vara buslätt bara säga nej.

?

Verkligen inte mycket att skriva - För mig går dagarna så sakta framåt, jag har inte varit på bolaget eller köpt ut snus. Det får vara den seger som jag vann denna vecka, och insikten om hur "skört" det ändå ibland är.

Ska bli skönt om några månader när allt blivit stabilare.

Ja det tror jag också, om jag påminner mig hur det varit när jag kört cold-turkey några dagar, då har ju luften gått ur brutalt. Att den gör det nu ett tag är väl inte heller konstigt? Huvudsaken vi håller ut och inte lägger in igen... ?

Ha en fin helg!

Länge sedan vi pratade snusstopp nu! Hur går det för dig Vjlo? Hur många veckor har du kvar på Champixen nu? För min del funkar det fint. Har säkert gått upp något kilo till p.g.a. detta tyvärr. Men i dag ska jag ju prata med min mattant (Se klarts benämning) så jag hoppas på att det blir förändring på det området också framöver.

Kram!

Hej,
Det är dag 63 av 84 - dvs 3 veckor kvar :-) Egentligen händer väl inget just nu, sköterskan var juh inne på att jag kanske ev skulle kunna trappa ner innan, men samtidigt, tabletterna finns o jag har dem, viktigare få nöta lite veckor då inget spännande eller jobbigt händer.

Jag har kanske *lite* lite huvudvärk ibland, men... om man undrar om det var värt låta bli, titta på tandköttet en stund... :)

Jag har också gått upp några kilo känns det som, men bestämde mig idag att börja räkna kalorier lite, gjorde det enkelt för mig, och installerade en app i telefonen (My Fitnesss Pal). Jag tror det är bra få tvinga mig själv registrera okynnesätandet, då jag inte upplever att det är själva måltiderna jag busar på...

Räkna kalorier är ett bra sätt att motivera sig. Jag tröttnar så snabbt bara, håller bara ut några veckor. Då är det enklare för mig skippa snabba kolhydrater helt, det minskar suget och gör att jag äter mindre helt naturligt. Alla måste hitta sitt sätt helt enkelt.

Kram ?

Läste någonstans att rent psykologiskt är det bättre att lägga till bra saker/vanor istället för att försöka bli av med dåliga dito. Lägga till bra mellanmål tex, då blir suget kvällstid mindre och man överäter inte under måltiderna.

Felet man gör oftast är att äta för lite dagtid, och då blir man vrålhungrig kvällstid. Snabba kolhydrater (vitt bröd, pasta, ris, vitt mjöl, socker) väcker också mersug, precis som nikotin och alkohol gör. Det är enklare att avstå helt än att äta lite. Det är i alla fall min upplevelse. Jag har tappat några kg nu, tjoho!

Jag gjorde i helgen en sallad på belugalinser, riven vitkål, riven rödlök, olivolja, äppelcidervinäger och franska örter. Passar till fisk, kyckling, kött. Gott och nyttigt, antiinflammatoriskt ?

Kram ?

Mitt i prick - det tror jag egentligen på också -- inte ids jag räkna exakt var enda kalori, det kommer jag inte orka göra särskilt länge :-) Men ett par veckor, och då blir ändå fokus på att plocka bort lite av allt onödiga, och app/dagboksregistreringen kan under en period vara ett stöd i att mata in nya rutiner. Äpple istället för en kaka från restaurangen på jobbet. Och bara godsaker på fredag, lördag ☺️

Jag är inte redo att ta ett omtag och göra jättemycket nyttigheter hemma, inte riktigt idag i alla fall. Ska tömma kylen lite mer på färdigrätter och halvfabrikat.

Treveckorsallad hägrar dock, det ska jag skriva upp!