G.T.

Jag har länge vetat att jag har problematiskt drickande men det var först för drygt 7 månader sedan jag insåg att jag hade ett beroende, jag behövde få ordning på min ekonomi och bestämde mig för att inte dricka på ett tag, det tog inte lång tid innan jag satt och skakade med frossa medans svetten rann.

Jag slutade inte dricka då, men insåg att jag hade ett beroende. Alkholen har med tiden framkallat allt större ångest och mindre glädje. Det tog ytterligare två veckor innan jag låg i sängen, onykter och med sådan extrem ångest att jag inte visste om jag skulle överleva natten. Jag bad till Gud och lovade att förändra mitt liv om jag överlevde natten.

Nästa dag:
Timmarna innan Alkohollinjen öppnade var extremt jobbiga, ångesten, bakfyllan, beslutet att förändra men behöva vänta. Av en total slump ringde en bekant och han var den första som fick veta att jag hade ett beroende, vi talade om arbetet och diverse annat och det var verkligen skönt att inte behöva ta mig igenom de timmarna själv.

Alkohollinjen:
De rekommenderade att jag kontaktade en närliggande beroendemottagningen och det gjorde jag, de meddelande att de hade runt 6 veckors väntetid.

Allting bara kraschade, det var nu eller aldrig. Jag tog mig mod att ringa Beroendeakuten, "Jag vet inte om jag är tillräckligt beroende men jag skulle behöva hjälp". Jag fick komma in direkt.

På Beroendeakuten:
Jag kommer inte ihåg alla detaljer men jag fick träffa läkare och sjuksköterskor, ta puls, blodprover, osv. Jag var orolig för "Delirium tremens", läkaren funderade på att lägga in mig för att hantera abstinensproblemen men kom fram till att jag nog tagit mig igenom de värsta abstinensbesvären två veckor tidigare och att det skulle bli lättare denna gång. Beroendeakuten hade möjlighet att boka in mig på beroendemottagningen som hade 6 veckors väntetid bara några dagar senare. Jag fick några tabletter som jag skulle ta om abstinensen blev för svår och uppmanad att då även komma tillbaks, jag blev sedan hemskickad. På väg hem talade jag med min bror och han var den första i familjen som fick veta att jag hade ett beroende.

På Beroendemottagningen:
Efter initiala samtal fick jag komma in två gånger i veckan för att ta antabus, blåsa och emellanåt ta blodprover. Efter några månader fick jag börja ta antabus hemma och bara komma in för leverproverna.

Första månaden nykter:
Abstinensbesvär och berg- och dalbana.

Månad två:
Jag var väldigt orkeslös och sov dåligt, jag fick Mirtazapin Alternova utskrivet mot alkoholdepression.

Månad tre, fyra & fem:
Dessa var smekmånaderna, mer energi, positiv syn på framtiden, glad att jag lagt alkoholen bakom mig.

Månad sex & sju:
Avtrubbning och förvirring, dom positiva effekterna av nykterhet eller de negativa av alkohol ligger inte lika nära i minnet, det som är kvar är förvirring, känslolöshet, likgiltighet och förvirring. Jag kan öppna besticks-lådan för att ta en sked, jag tar ut ett kniv, stänger lådan och inser att det inte alls är en sked, jag lägger tillbaks den och tar istället ut en gaffel, jag inser att även det inte är en sked och lyckas på tredje försöket få ut en sked. Känslomässigt går det ifrån att ena dagen känna att allt flyter på tills att nästa dag tänka "du är värdelös, ingen kommer älska dig, varför försöker du ens?". Jag träffade igår en sjuksköterska inom psykiatrin och hon nämnde att detta är vanligt, att "smekmånaden var över", om vikten av återfallsprevention för att ta mig igenom de nästkommande 6 månaderna, om att det tar minst ett år innan hjärnan fungerar utan alkohol. Det gav mig hopp om att kämpa vidare.

Detta var en grov sammanfattning vad som har hänt hittills.

Några reflektioner:

* ❤️ till alla inom vården, alla jag hade att göra med var empatiska och professionella. Ingen ifrågasatte mig eller mitt beroende.

* Det fanns så många situationer jag hade svårt att föreställa mig utan alkohol, glad eller ledsen, ensam eller tillsammans, tråkigt eller roligt, alltid skulle det vara alkohol med. Med facit i hand, en del situationer blev bättre utan alkohol och en del situationer blev sämre, men det går alltid utan. Jag går fortfarande på fester där andra dricker, de är inte lika roliga som när jag drack men fortfarande helt ok. Jag går hem när de andra blir odrägligt fulla eller börjar upprepa sig för mycket :) Jag tror att övriga situationer överlag blivit bättre utan. Exempelvis julen blev mycket bättre utan snapsen & julölen!

* Detta forum har varit till mycket hjälp under olika faser i missbruket & nykterheten, jag skriver detta inlägg både i terapeutiskt syfte och i förhoppning att det kan hjälpa någon annan.

* Jag drack vanligtvis 4-6 öl i 7.2% klassen per dag, skötte jobb och livet skapligt. När jag tänkte alkoholmissbruk tänkte jag större mängder eller större påverkan på livet. Vad fel jag hade.

* Ibland saknar jag alkoholen, eller effekten av alkoholen. Att släppa kontrollen, att slappna av, att stänga av hjärnan lite. Det kommer ett par gånger om månaden, "nu hade det varit skönt att bli lite onykter". Jag har anmält mig till en Yoga-kurs. Vi får se om det hjälper, annars får jag testa något annat.

* Jag gick upp i vikt när jag slutade dricka! Jag har haft ett stort sötsug och inte ätit så mycket godis sedan jag var ett barn. Det är enligt sjuksköterskan vanligt att man hittar substitut för belöningssystemet i hjärnan när man slutar dricka, jag frågade givetvis om det kommer vara samma elände om jag får ett sockerberoende och ska ta mig ur det. Lyckligtvis triggar det inte belöningssystemet på samma sätt, inte lika mycket och är ett skonsammare potentiellt beroende för hjärnan. Men jag jobbar på att hålla den biten under kontroll.

Stort tack för att du delar med dig av din nyktra resa ??

Verkligen upp och ner, men stadigt åt rätt håll hela tiden. Att lära sig leva med starkare känslor minns jag också som jättetufft, men samtidigt spännande. Och det har lugnat ner sig. Jag har lärt mig att bita mig i tungan när jag blir arg, som var den känsla jag hade svårast att hantera.

Känslan av att vilja stänga av känner jag igen från andras beskrivningar, men jag har inte upplevt det själv. Tröttnar jag på mig själv sätter jag på en ljudbok och lever i en imaginär värld en stund. Jag minns att Torbjörn Åberg pratar om det i sin bok ”Skål ta mig fan”. Att han kan bli lite trött på sig själv, att han alltid har sig själv att släpa runt på liksom. Sina tankar och idéer om hur saker ska vara. Aldrig får den impulsiva, busiga Tobbe komma fram längre.

Men då bör man kanske uppmuntra de sidorna hos sig själv? Våga prova att vara lite busig, om än inte oansvarig som man kan vara som onykter. Jag tror också på att fylla det nyktra livet med trevligheter, så långt det nu går i coronatider. Skapa annan form av guldkant i tillvaron. Yoga är riktigt nice ??

Det finns en bra föreläsning som heter just ”Återfallsprevention” på youtube av Peter Wirbing. Kan jag rekommendera om du inte redan sett den.

Kram ?

För en fantastiskt fin och välskriven delning. Tänkte när jag läste att den innehåller så mycket bra, praktisk information samtidigt så den borde vara fastnålad under "Dricker jag för mycket" och "Förändra sitt drickande"

TACK!

Vilken bra beskrivning av din resa. Jättebra att du vill skriva trots att det blivit jobbigare under färden. Här beskrivs oftast att allt blir mycket bättre vid sex månader. Några som upplevt lika som du finns kvar, men min egen teori är att en del försvinner när den utlovade "belöningen" uteblir, det vill säga när man inte känner som många andra. Känslan av att något är fel kan göra att man i värsta fall ger upp.

Är emot att egna upplevelser presenteras som sanningar, men din ödmjukhet inför kampen tas emot med stor värme. Att du också törs skriva att vissa situationer blivit sämre utan alkohol är också bra för igenkänningen. Balansen.

För så är det ju, nykterheten är förstås det viktigaste, men att det kan kännas jobbigt även efter en längre tid och att saknaden fortfarande kan finnas kvar kan vara bra att vara beredd på. Om man tillhör dem som bevisligen kan råka ut för det. Och - inte minst - att man kan fortsätta vara nykter trots nya motgångar inger hopp.

Som sagt, stort tack för delningen och välkommen hit!

Kram

Tack för att du delar med dig av din resa! Nu verkar ju din upplevelse vid 6 månader skilja sig ganska mycket från det några av oss andra diskuterat här bara för någon dag sedan. Jag har ju egentligen två veckor kvar till dess egentligen, så vem vet. Kanske allt vänder där och blir kaotiskt för mig.

Det finns såklart inget facit på hur det kommer gå för någon när man slutar att dricka då alkoholen i sig inte är den enda faktorn och det finns stora skillnader i hur mycket, hur länge, och varför vi har druckit. Det är såklart inget magiskt med 6 månader som gör att det är en garanti på något sätt att allt blir perfekt.

Det som är värdefullt för mig med att läsa andras upplevelser är inte för att jag ska jämföra och tänka hur det var exakt likadant för mig, utan för att jag kan känna igen delar och se vissa saker som jag själv inte upplevde.

Som det där med sötsug t.ex. Det har du och många andra berättat om. Men det är inte heller någon garanti, för jag har haft i princip 0 sötsug. Så är jag förvisso normalt som person också. Jag åt en efterrätt i höstas när jag var på jobbresa och representationsmiddag men det är den enda på dessa 6 månader. Jag har inte ätit några kakor eller chips eller glas alls. Jag äter en 10g ruta 90%- mörk choklad dock någon gång ibland så en sån 100g kaka köper jag... ja, jag har bara köpt en sen jag blev nykter och den är inte slut än.

Så det är klart att det inte finns någon sanning. Det finns inget facit på hur livet blir som nykter. Motgångar slutar ju inte att uppstå bara för att man blir nykter. Men att läsa andras historier ger mig ändå hopp då det mestadels är poisitvt.

Det är precis så jag menar. Tack! Alla är olika och det finns lika många orsaker till att vi druckit som det finns alkoholberoende. Just därför blir jag så glad att det finns olika berättelser och erfarenheter. Men att det lovas (ja, det görs faktiskt det ibland) att efter si och så lång tid händer det här eller det här, tycker jag är synd. Jag är medveten om att jag kan uppfattas som tjatig vad gäller detta, men för mig är det jätteviktigt, så den risken tar jag. No hard feelings från min sida i alla fall. ?

Förlåt att jag upptog plats i din tråd, G.T. Men det du skriver väcker så många (positiva) tankar och känslor. Än en gång, tack!

Stort tack till dig för att du delar med dig av dina upplevelser så här långt, och att du bidrar med dina reflektioner så här när det gått sju månader och du tittar tillbaks på det som har hänt sedan du tog ditt beslut. Om det är hjälpsamt för dig att skriva ned detta är det gott nog, du får mer än gärna fortsätta att skriva här och berätta hur det går för dig framåt. Men jag tror också att det du skriver kan ge andra igenkänning, inspiration, hopp och nyfikenhet på en framtid som inte alltid är enkel men ändå så värd att kämpa för. Tack igen!

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej GT (passande namn här ?)
Tack för ditt inlägg som jag och många läst med så stor behållning. Väldigt fint och inspirerande.
Vi strandar då och då här i diskussionen om roligt - eller inte- när vi slutar dricka.
Jag hör till dem som kan sakna flykten, lättheten, och har jobbat mycket med att hitta lättheten i här och nu istället. Höja upp nyktra upplevelser.
Men för mig är acceptansen numera rätt grundad. Jag må sakna det ena eller andra, men jag tänker inte ge alkoholen nån ny chans, jag har bara ett liv.
Sen tänker jag mycket på hur ”roligt” det var att vara bakis, ha ångest, dividera med sig själv, smussla. Det är INTE roligt.
Så sammantaget är livet bättre nu.
Inget av de olika liv jag testat har varit roligt hela tiden, jag gissar vi är gjorda för lite större utmaningar.
Lycka till framåt!

Hej G.T.!
Intressant att läsa :)
Sockerberoende är pest, jag tycker faktiskt att det är svårare, mycket svårare att hantera än alkoholberoende.
Jag är extremt smal, har diabetes och borde inte äta socker, men det är så himla svårt. Alkohol finns bara på systemet, socker i varje affär, fika på jobbet, kallas, allt. Och det är så lätt att ta... Jag hanterar mycket bättre mitt vinberoende än sockerberoende och det andra kommer att döda mig inom 10 år om jag inte skärper mig.

G.T.

?? tack för goda råd och uppmuntran!
Jag kollade exempelvis på ”Återfallsprevention” av Peter Wirbing som Andrahalvlek tipsade om.
Jag insåg nu att det hade varit användbart att lära mig mer om post-akut abstinens och vad som händer i kroppen redan för ett halvår sedan! Jag ska be om att gå med i programmet för återfallsprevention nästa gång jag går till beroendemottagningen.

När det kommer till sockret så hoppas jag att det blir lättare att hantera när kropp & psyke är i bättre balans, tills dess promenader jag 3-4 mil per vecka för att hålla vikten i schack.

rabbitgirl, jag hoppas att du får sockerberoendet under kontroll, jag hade önskat att jag hade någon visdom att dela med mig av. ❤️❤️

Andra halvlek tack för tipset om föreläsningen. GT har du inte sett den, gör det. I den beskrivs just det du beskriver och det är exakt mig själv också! Tack för att ni delar med er.

G.T.

För ett par veckor sedan kom jag in i nästa fas, en explosion av känslor. Det känns som att avtrubbningen, likgiltigheten och förvirringen försvann över en dag! Jag har gått som en zombie i månader och helt plötsligt uppkommer en situation som gör mig så arg och ledsen att jag håller på att spricka!

Det enda som hindrade mig att dricka var antagligen antabus. Det var första gången sedan jag blev nykter som jag verkligen ville dricka. Jag visste inte hur jag skulle kanalisera känslorna utan alkohol. Till slut landade det i en promenad och jag lugnade mig.

Efter det har jag fortsatt känna mig klarsynt och känslosam. Jag märker att jag sjunger, dansar och andra spontana glädjeyttringar vilket jag saknat under en tid.

Jag har anmält mig, via sjukvårdskontakt, till kursen i återfallsprevention som socialtjänsten(?) anordnar. Jag misstänker att det är kunskaper som hade varit bra att ha för ett par veckor sedan. Jag har även fått en ny uppskattning för antabus.

Det betyder att din hjärna börjar tillfriskna helt enkelt. Jag minns att ilska var den känsla som var starkast i början, och svårast att hantera. Jag blev skogstokig. Oftast av god anledning, men ändå väldigt onödigt. Sen märkte jag att glädje och nöjdhet liksom kom smygande och fyllde hela kroppen, och stannade kvar längre. Och när jag skrattade så skrattade jag hjärtligare, och längre. Man får ta det onda med goda.

Jag har lärt mig att hantera ilskan bättre. Jag biter ihop, djupandas, säger något i stil med ”det får jag fundera över, återkommer när jag tänkt klart” och sen går jag undan. In på toaletten om det inte finns någon annan reträttväg. Fortsätter djupandas. Det bästa är om man får chansen att ”sova på saken”. Inte svara på dumma mail i affekt om man kan undvika det.

Kram ?