För två år sedan flyttade jag ifrån mitt ex. För ungefär ett år sedan berättade jag för första gången någonsin för någon om vad han utsatte mig för i relationen. Jag hade levt i tystnad och bara tagit det i 6 års tid.
För någon vecka sedan ringde han mig och spelade in på telefonsvararen (jättefull) och sa att han hade gjort fel i relationen och att han skulle ta livet av sig. Detta är något han sagt ett antal gånger under relationen. Det är hemskt och tragiskt men det kändes alltid bara som ett sätt att få mig att stanna kvar. Det var ju synd om honom, när han sa att han inte ville leva längre.
Jag vet att han behöver hjälp, av en proffesionell. Jag fattade kanske inte riktigt det då, utan trodde att jag kanske kunde hjälpa. Men jag blev ju bara en medberoende. Tack och lov insåg jag till slut att jag inte var den som kunde hjälpa honom. Det finns inget jag kunde göra. Jag behövde hjälpa mig själv.
Under vår tid tillsammans var han full ungefär varje helg, ibland oftare. När han kom hem med en kasse från systembolaget, då visste jag att det närmaste dygnet skulle vara ett rent helvete. Det skulle bli timmar av elaka ord, om att jag är ful, tråkig, värdelös. Och HÖG musik i vår lägenhet. Musiken spelade han ofta fram till 7-8 på morgonen dagen efter och jag fick noll sömn på nätterna. Det fanns ingenting jag kunde göra för att sänka musiken. Jag försökte på alla sätt jag kunde komma på (gömma fjärrkontroller, sänka i smyg när han kolla bort, skrika, be på mina bara knän) inget. När jag försökte sänka och han såg det sparkade han mig, tryckte ner mig och höll fast mig, ställde sig i vägen så jag inte kunde röra mig. Jag var rädd. Jag ställde till slut ett ultimatum, alkoholen eller mig. Han valde mig i 3 veckor sen kom han hem med en kasse och sa ”du kan fan inte bestämma över mig”. Då blev det nästan ännu värre. Jag kom på mig själv med att tänka ”shit vi har vassa knivar i köket, kan jag gömma dom någonstans” jag var rädd för mitt liv. När jag hade tänkt dom tankarna ett par gånger var det som att jag vaknade upp och kände att jag var tvungen att rädda mig själv. Jag bestämde mig för att lämna. Allt tog sin tid men att lämna är det absolut bästa beslutet jag någonsin tagit i mitt liv. Det har krävts timmar i terapi och bearbetning av detta. Men idag mår jag mycket bättre. Jag har en sund relation med en ny partner som knappt dricker en droppe. Visst har jag varit rädd för att lita på att han ska behandla mig bra, men jag övar och tar mig igenom det och jobbar mot min lycka. Det blir bra!

Hej och tack för att du delar med dig. Ja det är vansinnigt att leva i det där, inte förrän man kommer bort i från det som processen att läka kan börja. Jag gick för 4 mån, har skrivit rätt mycket under 2 års tid och det är så skönt, som dagbok för att få råd och stöd. Det som jag har svårt att komma över är som dina upplevelser, elakheter. Varför är dom så dumma och som i ditt fall, sen ringa och be om ursäkt. Dom vet ju, så även om dom är sjuka så är dom ytterst ansvarig för allt dumt.

Jag har också lämnat för 1 år sedan efter otroligt många drama som blev bara värre med tiden.
Det har funnits många tillfällen som jag varit rädd och legat med hjärtklappning när jag skulle sova.
Det sjuka är hur man med tiden vänjer sig och tänker på gränser för vad man accepterar.
Men till slut, det tog 10 år, så lämnade jag och han har under senaste tiden varit inlåst via LVM i 1 år totalt .
Jag har fått gott om tid att läka och inse hur skönt jag har det nu när jag är själv.
Att alltid veta hur det är hemma när jag öppnar dörren vid hemkomst eller att planera in nåt till helgen och veta att det kan bli av.
Slippa oron att han är full eller allmänt bitter och elak den dag vi skulle hitta på något.
Jag har en bra bit kvar innan jag är helt fri och tufft kommer det att bli.
Men det är då så himla skönt att läsa hur det finns en framtid.

Stor kram Azalea?

Heja dig! ❤️ Jag skrev också väldigt mycket under senare tiden i relationen. Det hjälpte mig jättemycket, som du säger det blev ett sätt att få råd och stöd. Och alltid något jag kunde gå tillbaka till och läsa när jag vacklade i mitt beslut om att lämna och efter jag hade lämnat, men läste jag så var det lättare att fortsätta framåt.

Ja det är hemskt hur man kan vänja sig vid något som gör en så illa egentligen. Heja dig som tänker på dig själv nu och är i läkningsprocessen ❤️ Förstår precis vad du menar med känslan att få veta vad man kommer hem till. Man förtjänar att veta det, och man förtjänar ett tryggt hem. Kram till dig