Efter en veckas tystnad så kommer ett sms om att jag ska hämta mina saker och lämna hans. Jag känner direkt magont på sättet han skriver att jag svarar att jag är sjuk.
Sakerna ska bara ställas utanför dörren, kom senast det datumet och nu går vi vidare åt varsitt håll.
Jag avvaktar pga att jag är fullständigt utmattad och orkar inte mer trauman.
Sitter med en klump i halsen och det känns som en mardröm att vara i.
Gissar att de hjälpåtgärderna som erbjudits redan inte räcker till, känns precis som det brukar vid ett återfall.
Självklart vill jag ha mina saker men blir paralyserad av allt som hänt och hur det blivit varje gång han bett mig hämta saker som han ska ställa utanför sin dörr.
Herrgud vilken sjukdom och herregud vilken mardröm att leva runt. Hoppas att det går fort över denna gång.
Var det alla hjärtans dag idag??