Viola canina

Ni som har förhållanden med alkoholister - firar ni alla hjärtans dag i dag?
Firar ni varandras födelsedagar och liknande, eller festar er partner på egen hand vid sådana tillfällen?
Ger ni varandra julklappar, eller slocknar er partner under julfirandet?

Viola canina.
Vi firade inte Alla hjärtans dag. Det var dock ett gemensamt beslut. Personligen tycker jag den dagen är så överreklamerad och känns tramsigt.

Vi har gett varandra julklappar och födelsedagspresenter. Under julen drack partnern, men drack sig inte onykter. Den senaste julen var harmonisk och trevlig.

Viola canina

Skönt att höra!
Hos oss var själva julafton lugn, men på juldagskvällen blev sambon full och ville kasta ut mig.
Våra födelsedagsfiranden har han inte velat vara med på under de senaste åren, bara ignorerar familjens födelsedagar och firar sin egen någon annanstans.
Alla hjärtans dag firar vi inte heller tillsammans, om någon firar den så är det jag och barnen.

Du blir provocerad av det jag skriver viola.
Det är inte min avsikt alls.
Jag minns bara såväl,när jag fick sitta och vara ledsen och arg över allt möjligt i mitt liv som kom sig av att jag levde med en beroende.

Jag fick rada upp en massa saker som inte var som det skulle och liksom frottera mig i det.
Jag trodde att jag blev starkare över att se vad som var fel och inte acceptera det.
Men någonstans så sjönk jag alltmer ner i dyn och det enda jag hade kvar var bitterhet och ilska.

Offerkofta som du kanske hört talas om.
Det låter ju inte så trevligt att ha på sig,men det är svårt att hänga bort den.

Men om man utan betänkande hänger upp den på kroken och står naken och oskyddad så gör det först väldigt ont.
Men efter ett tag så börjar man se möjligheter och kan försiktigt ändra på livet.
Med små steg i rätt riktning där man får känna sig gladare och starkare.

Så länge man har fokus på att hoppas på förändring eller normal gemenskap och inte får den,så får man fortsätta ha koftan på sig.
Men om man slutar hoppas och bara rakt av ser verkligjeten i vitögat så brukar saker börja hända.
Vi är värda att få må bra och ha förväntningar på gemenskap glädje och närhet.
Men så länge en beroende dricker så får man försöka ordna den saken själv, på andra områden i livet.
Man bryter liksom loss sin bubbla ur viet,men på ett bra sätt och ger sig själv ett annat värde.

Viola canina

Det är det jag gör, ordnar saker själv, i alla fall de saker som är möjliga att ordna.
Jag är inte tillsammans med min sambo och hoppas inte på någonting beträffande honom.
Det stadiet har jag för länge sedan passerat.
På den tiden då vi var ett par firade vi emellertid inte heller varandras födelsedagar eller i princip någonting annat.
Kanske beror det på hur man har vuxit upp, för i min familj har födelsedagar alltid varit viktiga.
Min fundering gällde huruvida det är vanligt, att inte ens uppmärksamma sina barns födelsedagar, eller om det också beror på alkoholen eller någonting annat som eventuella depressioner, hur man är som person eller vad som helst.
Du missuppfattar helt mina avsikt med inlägget ovan.
Jag har för mig att du även tidigare har missuppfattat mig.
Provocerad blir jag i alla fall inte, för jag känner inte att det stämmer in på min situation - "offerkofta" - haha, om du kände mig skulle du knappast välja det ordet ...
Säkert är det jag som uttrycker mig så otydligt att du missförstår mig.
Jag skriver inte så strukturerat utan mer om de tankar som dyker upp.
Det gäller ofta livet i allmänhet, inte just om mina egna känslor.
Mitt inlägg handlade inte om hur jag känner inför min sambo i nuläget utan mer om att jag är intresserad av att förstå hur människor tänker och fungerar (vi är ju så olika).
Sedan undrade jag bara, rent allmänt, hur andra har det.
Ursäkta att jag återigen har lett in dig på fel spår.
Vi verkar inte riktigt tala samma språk, du och jag.

Väldigt mycket av att läsa inne på beroendesidorna.
Vissa trådar gav enormt mycket förståelse och insikter. Om vilken kamp det oftast är.

De flesta människor vill ju gott innerst inne oavsett beroende.
Som jag fått det beskrivet så blir man som anhörig i senare stadium av alkoholism mycket en oviktig person.
Man betyder lite eller inget.
Just för att alkoholen och begäret tagit över så stor del av personligheten.

Mitt ex beskrev det som att det tog honom ett år av nykterhet innan han blev nykter fullt ut och kunde se klart igen.

Men det är säkert individuellt.
Han var egentligen personen som såg till allas behov utom sina egna.
Det var först de sista åren han tappade omsorgen om de runt sig.
Lycka till med fortsatt letande efter kunskap.

Delar helt din uppfattning gällande beroendepersoner i allmänhet. Finns som alltid undantag. Var på en anhörigvecka tillsammans med personer som hade ett beroende. Från dom fick jag de bästa råden och mest förståelse. Kan nog säga även mest kärlek. Det jag framför allt minns och som jag haft mest nytta av, förutom fantastiska terapeuter. Har även varit på anhörigvecka uten beroendepersoner. Så intetsägande om jag jämför. När vi inte längre bär på alla jobbiga känslor som väcks när man har en relation (om man nu kan kalla det för en relation) med en beroendeperson då kan man se klart tycker jag.

Viola canina

Jag ska faktiskt läsa lite mer på beroendesidorna.
Det vore faktiskt intressant att lära sig mer om hur "motparten" resonerar.
Själv har jag ju bara erfarenheter av att vara sambo med missbrukare, vilket har gjort mig själv till någon sorts ofrivillig nykterist.
Ja, att det tar ett år av nykterhet kan jag tänka mig stämmer.
Enligt böcker jag har läst om spelmissbruk skulle det ta minst ett halvår innan hjärnan hade återhämtat sig från beroende av spel, shopping och andra problembeteenden.
Jag kan tänka mig att alkohol tar längre tid att återhämta sig från eftersom det ju är en riktig kemikalie (eller hur man nu ska uttrycka det) som man tillför kroppen utifrån.
Går det att bli helt "frisk" - eller är hjärnan förändrad permanent efter till exempel ett decennium av mer eller mindre konstant alkoholtillförsel?
Det är förstås svårt att säga med tanke på att man på tio år hinner förändras ganska mycket som person även om man inte dricker ...