av Lucy74

Lucy74
tis, 2021-02-23 - 10:12

Hej! Jag lever med en man som har alkoholproblem. Dricker varje dag, ibland lite, ibland mer, somnar i soffan, blir tyst och sur, ibland lynnig. Dricker inte dagtid, men har varit full många vardagskvällar. Jag har succesivt utvecklat ett medberoende, svassat runt honom, inte vågat prata så mycket om alkoholen eftersom jag då blivit "straffat" i form av tysthet, eller hot om separation. Har tyckt väldigt synd om honom och kämpat för att han ska må bra så han inte dricker. I april förra året blev jag dock skiutsur efter en vardagkväll i soffan med barnen, så han var full och sluddrade.JAg sa - du kan fan inte bo här om du ska vara så packad med barnen, Hans reaktion var att vi skulle gå i sär. Jag sa att jag inte ville, bokade till hos parterapeut, men han höll fast vid detta. Sa att han inte direkt var kär i mig, han var trött på att jag var så missnöjd med honom och att han inte såg någon framtid. JAg accepterade och började bearbeta. Vi har 2 barn och beslutade att vi skulle vänta till eter sommaren. Inget sas förrän i oktober hos parterapeut. Då vill han inte separerar. Eller citet: Det spelar ingen roll. JAg fick panik, för då kändes det som jag inte fick lämna... JAg har ju jobbat så hårt på att få denna man glad, hålla ihop familjen etc. Han är också tydlig med att han inte kan tänka sig sluta dricka, möjlightvis dricka lite mindre (vilket han inte gjort) han vill inte gå upp på mornarna med barnen, eller sova i samma sovrum. Men fortsätta ihop, SUmma sumarum, senhöst och detta är har varit vidrig. Jag har stått fast vid beslutet att seprarera men aldrig riktigt tagit the final step. Men vi båda har tittat efter lägenhet och jag har manat på. Men med stark ångest och en önskan om att han bara ska säga: JAg väljer dig, jag slutar dricka, jag vill vara med dig. Men så igår var han full vid middagen. Jag (har ju äntligen börjat säga ifrån) påpekade detta varpå han säger: Det spelar ju ändå ingen roll längre, du slipper ju snart mig, sluta drick eller flytta. Detta väcker sån ångest i mig. Att det är synd om honom (och barnen) och jag måste stanna kvar som ngn neutraliserande och mormaliserande kraft. Hur som. Jag sa då: jag bryr mig om dig och du har dessutom 2 barn att tänka,på. Jag och älsta sonen (!5 år) gick sen och tog en prommis, Han hade sett och lite hört vårt tjafs och hux flux sa jag det bara: Din pappa dricker för mycket. Jag är arg ocj ledsen för det. Det är inte mitt fel, ditt fel eller lillebrors fel. Men det är inte ok. Sonen blev chockad och ledsen och sa först att han inte tänkte på det. Att han trodde alla gjorde det. Att han tänkte att pappa var sån, trött och tyst. Sen blev han superorolig för att vi ska skiljas (vilket vi ju ska) När vi kom hem konfronterade han sin pappa (och skyddade samtidigt mig) "det är inte mamma som sagt något": Han sa även, "du har två barn, om du inte slutar kan du flytta" Han grät och skrek. Mannen är nu arg på mig och säger att barnen är oroliga för att jag pratar om alkoholen, alltså inte för att han dricker. Kanske gjorde jag fel som la över detta på mitt barn, men tänker att det kanske trots allt är bra att bryta tabun? Min stora oro är nu att sonen ska tro att vår separation (som iom gårdagens kaos påskyndandes, mannen är tokarg på mig nu) beror på hans agerande. HAn försökte ju egentligen bara rädda familjen genom att ställa detta krav på sin pappa (mycket rörande) Han vet ju såklart inte hur stark alkholens kraft är. Är även fundersam kring hur mycket man ska prata om alkoholen, vill ju inte oroa dem för mycket, men heller inte skapa en ännu större elefant i rummet. Håller på att komma loss ur mitt medberoende tror jag, men tycker också väldigt synd om mannen. Tack för att ni läste detta lååånga meddelande. Fan vad svårt och sorgligt allt är och sjult att man trots år av svassande och att all energi gått åt att känna av mannens känslor och läge, blir så osäker och tycker så synd om bara honom.

pytteliten.o.trasig
tis, 2021-02-23 - 10:39

Barn förstår mer än man tror men tror ju även att det dom har hemma är det normala så länge dom inte har en kontrast att jämföra med.
Om du utgår från dina barns bästa och ditt eget bästa tycker jag du verkligen ska ta tag i detta och separera. Det kanske är först då din man kommer förstå att du menar allvar.
Kanske tar han då tag i sitt mående? Och kanske kan ni start om längre fram?
I vårt förhållande är det jag som är din man. Jag dricker inte varje dag, men har druckit för mkt för ofta än vad som är OK helt klart.
Min man ställde ultimatum att jag skulle sluta och då drack jag i smyg några gånger för att "få bestämma själv".
Nu har jag dock bestämt mig för att ta kontrollen över mitt mående och lagt av med det där vinet.
Din man känner säkerligen själv att han hamnat snett och det innebär en oerhörd skam!! Det låter som han passerat "riskbeteendet" och snarare är beroende och behöver hjälp om han vill bryta mönstret.
Mitt råd är att ta tag i flytten och separationen. Här måste du ju dock se till att barnen är hos dig hela tiden känner jag. Och där behöver ni ju få hjälp. Jag hoppas han med detta förstår allvaret och tar den hjälp han kan få. Ingen väljer att dricka för mycket. Ni har små barn som han borde väna om.
Det ÄR synd om honom men ingen kan hjälpa honom om han inte vill själv. Hjälp dig själv och dina barn!
Allt gott.

Vin Santo
tis, 2021-02-23 - 10:57

Läste ditt inlägg och även "Ett bättre jag"s svar.
Du förklarade för ditt barn och "la inte det på honom" - du gjorde rätt - att informera objektivt är viktigt för barnets trygghet då han ju redan kännt att någonting är fel men vet inte vad. Tycker "Ett bättre jag" förklarar jättefint och jag håller med helt i det svaret.
Dela på er, ta tid att hitta balansen igen och utvärdera sedan.
Så mycket lycka till till er!!

Viola canina
tis, 2021-02-23 - 14:00

Jag har också undrat om och i så fall hur jag ska prata om sådant med barnen. Med mina äldsta har jag nyligen börjat prata lite mer öppet om anledningarna till att vi fortfarande bor kvar trots min sambos beteende. De barnen är så pass stora att de märker att han dricker. Hur mycket de små barnen bör involveras är jag väldigt osäker på. De är redan så vana vid hans beteende att de oftast inte reagerar, och jag vill inte att de ska växa upp i tron att det är normalt att få utbrott och slå sönder saker, att hela tiden ljuga för att få en chans att dricka i fred. Saker han säger i fyllan gör dem förvirrade. Själv kommer han ju inte ens i håg vad han har sagt efteråt. De har sett honom köra full och en massa annat. Jag vill inte att de ska se det som normalt! Samtidigt är de så små att de knappast förstår om jag försöker förklara. En annan risk är att jag berättar någonting för dem och de, som barn ofta gör, tar upp det med honom själv. Då blir han förbannad på mig. Han vill ju att hans lilla problem ska vara en hemlighet. Är det bättre att jag håller tyst och hanterar situationen bortom deras vetskap?

Tröttiz
tis, 2021-02-23 - 14:23

Lucy 74.
Utifrån det du skriver känns det som att han manipulerar dig.
Att han vet vad han ska göra och säga för att kunna "hala in dig" igen.

Ett tips är, att om du någon gång ställer ultimatum på honom - så håll det. Kommer du fram till det är det enda tänkbara, så tänk ut i förväg vart du t ex kan ta vägen med dina barn. Hur ordna till exempel praktiska saker.

Du kan inte få honom att sluta dricka, de facto att han är pappa är inget skäl heller att sluta. Han måste vilja själv. Så länge alkoholen finns där kommer relationer som prio 2. Relationer av alla slag kommer i skymundan. Ursäkta mitt hårda svar, men så upplever jag det. Kram. ?

Lucy74
tis, 2021-02-23 - 16:14

Tack för ditt inspel, tack! Jag kommer att separera och just nu fick även han eld i baken eftersom han blev så sur igår när jag inte orkade sopa hans fylleri under mattan...

Olycklig Make
tors, 2021-02-25 - 23:03

Vet inte om du läst min tråd, där har jag skrivit om min resa fram till att jag vågade begära skilsmässa, om alla bråk, alla tetror med vin, smygdrickande, psykisk misshandel där allt alltid varit mitt fel, mitt egna humör, hur dåligt jag mått de senaste 5 åren pga av min nu exfrus drickande.
Min riktiga vändning var när jag läste/lyssnade på boken "Djävulsdansen, bli fri från ditt medberoende " i våras, kan verkligen rekommendera dig att läsa den.
Den boken fick mig att inse, förstå att jag skulle aldrig kunna hjälpa henne att sluta, att det inte skulle bli bättre.
Vi är flera som läst boken och fått hjälp av att läsa den för att lättare förstå vår (medberoendes) situation.
Det är en tuff resa att gå igenom men jag kan iallafall prata för mig själv när jag säger att det blir bättre, barnen kommer att förstå utan att de säger det, du kommer att må bättre om du tar steget och går vidare.
Visst finns det jobbiga situationer i detta men det blir bättre!
Styrkekramar till dig?

Lucy74
fre, 2021-02-26 - 10:54

Tack för din text <3 @olyckligmake Det är så svårt när man är så van att försöka göra allt bra, inför sig själv bortförklara drickandet och bristen på kärlek för att man inte vill inse att det är kört. Jag ska läsa både boken och dina inlägg. Tack!