av EmmaLisa

EmmaLisa
fre, 2021-02-05 - 16:38

Tack gros19. När jag läser det jag själv skrivit för mindre än en månad sen så ser det komiskt ut. Och helt orimligt i sak, även om det inte är speciellt välskrivet i affekt. Han är som två personer, och det skrämmer mig när den dumma själviska människan dyker upp. Läser jag så undrar jag vem som vill leva med en sån människa.

Nu har jag inte varit här inne på ett tag. Han har nämligen inte druckit och inte heller betett sig på helgkvällar på ett tag. Jag går in här och läser för att minnas och inte bli för bekväm med situationen. Allt är nämligen helt normalt i perioder. Jag vet inte vad som grundar sig i alkoholbesvär och vad som är hans psykisk ohälsa, de smälter nog ihop en del. Men när han mår bra så är han rolig, närvarande och ansvarstagande, en fantastisk pappa och man. Vi har haft underbara veckor nu sedan förra konflikten, men jag måste minnas att det är skört och sätta mig och barnen först.

Det är nog också en framgångsfaktor, att jag inte är som ett plåster på honom och försöker ha ett eget liv också. Det är mycket troligt att det inte håller i längden så bra att öva och känna efter vad jag tycker om.

EmmaLisa
fre, 2021-02-05 - 16:59

Är det fler än jag som stör sig på alkoholromantiken överallt? I film och tv blomstrar den. Ibland i film känns det mer ok när det har en kontext, då de ibland visar den kritiska sidan med att någon dricker för mycket etc. Men ibland i familjeprogram som På Spåret mfl, så dyker det upp helt utan förvarning vin och öl-frågor i var och varannat program.

Sådan normalisering är jobbig, och om mina barn snappat upp anledningen till våra gräl så lär det förvirra även dem.

Tröttiz
fre, 2021-02-05 - 23:42

EmmaLisa.
Jo, jag har blivit det. Och t ex roliga klipp och bilder på Facebook som inbegriper alkohol. Jag har blivit rätt känslig. Fick till och med olustkänsla då min kompis öppnade en läskburk för jag har hört så många burkar öl som öppnas. Men det är ju en annan sak ... Man reagerar väl bland annat för att man sett följderna av alkohol. ?

Azalea
lör, 2021-02-06 - 21:58

All denna reklam mellan tv programmen för vin känns så fel.
Alkoholen förskönas överallt på Facebook och i filmer, håller helt med dig om det.
Jag tror inte att ändra tänker på det då mycket men vi är som blodhundar och ser det överallt.

?Azalea

EmmaLisa
mån, 2021-03-01 - 20:02

Jag har slitit med min sambos fem månaders påtvingade nykterhet. Sedan mitt ultimatum har han skött sig relativt bra (några snedsteg), men jag har tagit hand om nästan allt hemma, med barnen och samtidigt skött mitt heltidsjobb. Han tycks bara vänta in tiden då han kan börja dricka igen när jag inte står ut med han surande.

Emellanåt har vi haft underbara veckor där allt är glömt och han känts helt frisk. Jag har hoppats att tiden skulle bistå oss, men när han lämnat mig hemma med barnen för att gymma, så drack han igen på vägen hem. Inga stora mängder, köpt på Ica, men jag märkte ändå. Efter allt jag gör för familjen och mitt slit, hans frånvaro och alla mina förklaringar om hur det känns för oss när han väljer alkoholen, så belönar han mig såhär.

Han håller med om att drickandet spårade 2020, och att han ”aldrig vill dit igen”. Att jag ska lita på att han dricker lagom. Men han har fått likadana chanser i tio år och efter några månader så eskalerar det som vanligt. Tror han att jag är dum?

Jag har skickat iväg honom IGEN och försökt få honom att förstå att han ska flytta ut, annars gör jag det.

Min man är ofarlig och välfungerande, därför känner jag mig osäker ibland på mitt hårda ultimatum. Men i kombination med att jag aldrig fått några riktiga ursäkter för ”incidenterna”. Inte får det stöd jag behöver och bara ger och ger. Ska barnen behöva riskera att hitta honom däckad i badkaret, kanske drunknad? Ska han inte ta något ansvar?

Jag sumpar nu min ekonomi och trygga framtid. Han får fritt spelrum att dricka hur mycket han vill och han kommer vilja ha barnen hos sig.

Hur orkar man igenom det här?

Morgonsol
mån, 2021-03-01 - 21:11

Han är sjuk. Det är ju en psykisk sjukdom.. Han vill säkert att du ska kunna lita på honom men uppenbarligen är han fortfarande för sjuk för att du o han själv kan lita på att han inte dricker. Tycker du gör helt rätt som ställer ultimatum nu. Han måste inse själv att han behöver hjälp. Han kanske kan hålla sig nykter men frågan är vad som händer med psyket. Är han inne i en förändring i sig o hittar nya sätt att hantera sitt känsloliv? Förstår han sjukdomen? Förstår han att han är maktlös inför.alkoholen? Hört om andra.här inne som fått.hjälp av soss. Att låta sina barn bo med en förälder med alkohol problem verkar inte ses som nån bra lösning enligt många som jobbar på socialen. Ring o prata med dom skulle ja gjort. Lämna barnen med en alkoholiserad pappa är en hemsk tanke o ja förstår din oro. Kram

EmmaLisa
mån, 2021-03-01 - 22:13

Tack för att du skriver. Jag läser din input igen och igen och det känns så skönt att någon tycker att mitt ultimatum är rätt.

Han får mig ofta att tvivla på mig själv. Att jag är en sträng renlevnadsmänniska som borde ha lite överseende med att det blir lite tokigt ibland. För det mesta är han bara sliskig och jobbig. Men jag tror inte att det bara är jag. Om man dricker efter gymmet så borde det väl vara en proteindrink och inte öl kan jag tycka.

Han är ju påtvingad nykterheten så jag tror inte den är så läkande för honom. Han förstår att det är ett problem ibland, men sen argumenterar han med att ”alla andra får dricka på helger”. Han söker inte hjälp för den stress som han hävdar han medicinerar med alkoholen utan ligger som sagt och surar på helgerna hur slitigt jag än har det. Han har tidigare förstört en semesterresa med att ignorera mig mer eller mindre i två veckor, när han lovade att vara nykter men sen inte ville. Han ville visa mig att jag minsann inte skulle ha roligt när jag förhindrade honom att ha det.

Just nu känns det så befriande att han åkt. Jag är fri och lätt. Men det praktiska kommer ikapp sen och det faktum att jag älskar honom i botten och att han älskar barnen och på något sjukt sätt kanske också mig. Hur står man emot när han lovar saker sen?

Nordäng67
mån, 2021-03-01 - 22:47

Det där med ultimatum gentemot någon annan är lite lurigt. Då blir det upp till en själv att kontrollera om ultimatumet respekteras. Kontrollerandet fortsätter: dricker han? Luktar han alkohol? Tomburkar? Och mycket annat. Ansvaret hamnar på något sätt på den som ställde ultimatum. Har själv gjort det när jag var tillsammans med mitt ex som drack. Till slut kände jag mig som en polis och ibland till och med som en mamma till en utflippad tonårspojk. Jag fick själv ett bra råd här på forumet: ultimatum skall utformas mer som ett löfte till sig själv. Skulle kunna bli: jag lovar mig själv att inte acceptera att min man super. Istället för: jag accepterar inte att du super! Man sätter gränser runt sig själv istället för gränser runt sin man. Förstår ditt dilemma, har själv varit i den där karusellen. Den bara fortsatte att snurra. Jag satte upp gränser för honom som han passerade hela tiden, jag tjatade och flyttade lite på gränserna. Den sista tiden gick det helt över styr, han tappade helt respekten för mig. Vilket jag i efterhand kan förstå för jag gjorde ju aldrig allvar fullt ut av mina "hot" om att lämna. Många kramar

Backen123
mån, 2021-03-01 - 22:58

Ännu en klok reflektion från dig, den tar jag med mig idag, jag lovar att undvika så att ex mannen inte tar energi från mig just nu ?❤ EmmaLisa lita på din magkänsla, som du skriver att efter ett träningspass behöver man nog inte folköl från affärn innan man åker hem. Din osäkerhet kommer nog per automatik efter flera års funderande, rätt eller fel, vi ställer ju oss dom frågorna hela tiden så till slut blir man kraftlös. Men din process är igång, hoppas han förstår det och tar tag i det här nu för er skull och för hans egen skull ❤

EmmaLisa
mån, 2021-03-01 - 23:01

Det är så jag känner nu också, att han har tappat respekten för mig för länge sedan. Jag har bett honom att lämna tidigare, men han stannar och väntar på att min ilska ska gå över. Vi har ett ohälsosamt sätt att kommunicera där bara jag pratar, medan han stänger av helt, man får inte ett ord ur honom. Lyckas man är det genom att göra honom tillräckligt arg, och det man får höra då är aldrig det man önskat.

Tror inte det är bra för honom heller med ständiga konflikter och diskussioner om att jag vill lämna om han inte skärper sig. Men jag önskar och ber honom så ofta om att han ska försöka vilja för oss! Men man når ju inte fram.

Att hamna i situation med tvång och agera mamma är förödande för relationen. Han borde själv ta ansvar och vara min partner, men det visar han ju inte.

Morgonsol
tis, 2021-03-02 - 05:26

Så tuff sanning ? Men å förändras för omgivningens skull- då bottnar det inte i honom själv . Han har inte nått sin känslomässiga botten utan verkar göra det för din skull. Det är inte hållbart i längden. Det krävs en oerhörd vilja o engagemang att bli nykter. Att själv vilja är en av grundmotiven att lägga av för gott. Att ge dom konsekvenser är det mest kärleksfulla vi kan göra. Ord betyder tyvärr inget utan handling är det som räknas. Verkar som du gett detta lång tid. Du o barnen blir väldigt lidande . Var finns din egen självrespekt ? ❤ Som medberoende tappar man den o det är heller inte sunt för dig. Du ska inte behöva tjafsa om samma sak om igen. Det tar på psyket o självrespekten med. Låt han komma till insikt själv. Ja lovar. Tjat är inte vägen dit. Detta går djupare än så . Kram ❤

EmmaLisa
tis, 2021-03-02 - 07:04

❤️ Tack. Jag har länge inte förstått hur det fungerar, och accepterat sånt jag inte borde. Jag jobbar med min självrespekt nu med gränsdragningen bla. Jag förtjänar att få fokusera på barnen helhjärtat och inte mansbarnet. Att ingen utomstående vet hur vi har det är en faktor till att jag stannat, jag har inte kunnat reflektera med någon och inte litat helt på mig själv. De normala perioderna utan ett för stort intag och incidenter har också gett falskt hopp, han dricker inte så ofta eller mycket som många här gör, så jag har trott att det skulle kunna lösa sig ändå.

Ni på forumet har visat att viljan måste komma inifrån, vilket är en stor sorg att inse, för att jag trott mig kunna hjälpa. Det är också jobbigt att läsa att det finns så få lyckosamma exempel, men det är också nyttigt att se. Jag kan inte stånga mig blodig.

Att låta det gå så långt att man förlorar sin familj är sjukt tycker jag.

Nordäng67
tis, 2021-03-02 - 07:47

är att fortsätta skriva här regelbundet oavsett om allt är "bra" eller om det är "dåligt". Då kan du följa dig själv och se hur du sakta förändras och går i en annan riktning. När jag läser början på min egen tråd tänker jag, hjälp vem var hon den där dramadrottningen? Jo hon var jag, då på den tiden för inte så länge sedan. När man är mitt i saker märker man inte skillnaden men om man kan läsa om sig själv för ett eller två år sedan så ser man tydligt vad som har hänt. Du har redan kommit en bra bit på vägen, fortsätt på din väg. Du förtjänar att ha det bra och stabilt! Kram

EmmaLisa
tis, 2021-03-02 - 08:03

Tack Nordanäng. Idag på morgonen är jag inte så kaxig. Gråter en skvätt i sängen innan jag ska upp och bjuda barnen på frukost. Det är lov hemma hos oss och pappa är borta. Jag behöver få tag i honom för att se om han har någonstans att ta vägen som inte ruinerar oss som det hotell han är på nu. Men han trycker bort mitt samtal.

Jag undrar fortfarande om jag gjort rätt som satt ner foten så hårt eller om jag är ett kontrollfreak med för höga krav.

När jag läser vad jag skrivit om de dåliga stunderna vi haft så känner jag att det är någon annan det handlar om, och att vi egentligen har det bra, till och med nu morgonen efter. Men procentuellt så är det dåliga större än vad jag vill erkänna tror jag.

Det här är för svårt. Jag älskar honom ju och vill tex inte se honom må dåligt, och inte heller se honom med en annan kvinna. Men för min skull kanske jag inte borde hänga kvar när jag inte får den trygghet jag behöver.

Nordäng67
tis, 2021-03-02 - 08:29

kan se om du kan sätta gränser runt din ekonomi? Går det att begränsa så han inte kan använda pengar som skall gå till andra viktiga saker? Svårt det där men om du försöker tänka ut en lösning som du själv kan styra över utan inblandning från honom. Om du försöker få tag på honom tar du fortfarande ansvar för honom. Och om han klickar bort dig fortsätter han lägga över ansvaret på dig och klampa över dina gränser. Om du låter bli att ringa honom (tro mig jag vet hur svårt det är) så låter du också bli att utlämna dig till honom. När jag ser tillbaka på hur jag själv agerade (jagade honom på telefon, han svarade inte, jag skickade desperata sms, han svarade på två dagar senare när han hade supit klart och var bakis) så inser jag att jag möjliggjorde för honom att fortsätta. Jag fanns ju där ändå och brydde mig även om jag satt gränsen att inte vara i samma hus när han söp.
Var ofta som du är nu så ledsen och då kom tvivlet på mig själv. Trodde att jag fattade fel beslut bara för att jag var ledsen. Så var det inte, jag hade bara svårt att stanna kvar i "negativa" känslor. Trodde jag var tvungen att åtgärda dom direkt. Men ibland, som i ditt fall nu, är man ledsen på grund av någon annans beslut (att fortsätta supa i det här fallet). Då kan man inte göra något mer än att helt enkelt stanna kvar i det ledsna. Du kan inte få honom att sluta dricka, det måste han göra. Många kramar ♥️

EmmaLisa
tis, 2021-03-02 - 09:29

Jag har inte sett det så förut. Men visst är det utelämnande att jaga efter och se om han mår bra. Han vet var han har mig och blir omhuldad på det sättet. Men det är läskigt att lämna honom åt sig själv, jag vet ju att han inte tar hand om sig.

Jag är precis som du, tycker inte om att vara i det negativa. Jag förlåter och blir sams igen efter nån dag, för att jag inte vill vara ett ledset offer. Jag tar initiativ till försoningskramar efter bråk och kan ibland säga förlåt (för att jag exempelvis varit arg etc) så att vi blir sams, även om han brutit löften eller betett sig fult.

Min sambo är alltså inte som mångas andras, som ber om ursäkt och lovar bättring. Han lovar i princip ingenting, och säger sällan någon om problemet utan sticker huvudet i sanden. Det gör han helt säkert för att han kan. Att jag gråter eller skäller är visst inte konsekvenser för honom.

När det gäller ekonomin så kommer vi nog dela upp och göra en plan, när han väl hör av sig. Men just nu är den helt gemensam. Han tjänar mycket mer än mig så jag har hittills tjänat på det, och kommer få det tufft nu ensam med barnen.

Backen123
tis, 2021-03-02 - 11:24

Din man är lika mitt ex, han var också nykter men det fanns ingen glädje eller känsla av försoning, vi hade det bara bra om jag bjöd till med förslag, god mat, utflykter. Vet jag låg sista tiden i min säng på kvällarna och bara ville därifrån eller att han skulle försvinna. Vi gick och la oss olika tider och jag sa yes varje gång han gick till "sitt" rum. Men idag efter att jag gått, 5 mån senare kan jag sakna det fina som fanns, eller det fina som inte blev men då får jag påminna mig om stressen och oron, den är nog viktigast att hålla i minnet så man inte viker ner sig igen. Jag vill på nå vis bekräfta att det gör ont så förbannat att lämna en beroendesjuk, för vi vet att dom är sjuka, och vi har oftast en massa eberabetade känslor kvar, skam och sorg. Att lämna någon sjuk till sitt öde strider mot allt vi lärt oss, ger en känsla av skuld. Ett tips är att berätta för dina närmaste, kommer han ur sitt beroende kommer han få en massa respekt från dom som vet, och du får sätta ord på dina känslor, gå inte ensam i detta ?

EmmaLisa
tis, 2021-03-02 - 13:07

Tack Backen123, ni är så fina som orkar skriva. Jag känner mig så mycket mindre ensam.

Vår fasad lurar även mig, och jag får jobba hårt för att orka minnas det dåliga och läsa det jag skrivit etc. Jag är som sagt motiverad att glömma och gå vidare och tro att allt magiskt löst sig.

Vi hade jobbat oss upp från ingenting tillsammans. Vi har turats om att plugga för att ge våra barn (första barnet fick vi tidigt) allt de behövde och drömt om hus och stabilitet. Vi var ett team med tydliga mål, och när vi precis nått fram dit vi velat hela tiden så kraschar vi.

Varningsklockorna har funnits där och vi har haft djupa regelbundna konflikter pga alkohol under alla år. Men mina varningar och tjat spelade ingen roll, vår dröm och familj spelade ingen roll. Jag känner mig väldigt bitter och sviken, samtidigt som den oron för hur illa det kanske är med honom är hemsk. Att lämna någon som jag älskar och som mår dåligt känns helt fel. Men jag hjälper nog inte till genom att förlåta det beteendet.

Tack för att ni finns och stöttar ❤️