av Ensamåledsen

Ensamåledsen
mån, 2021-03-08 - 15:08

Hej!
Jag har under flera år tänkt att jag behöver prata med någon om min mans alkoholvanor. Lovar mig själv varje ggr han dricker att jag ska söka hjälp, men dagen efter så orkar jag bara inte... orkar liksom inte tänka på det då. Jag har varit ihop med min man i 25 år. Första 10 åren var det mycket psykisk misshandel... Dagligen fick jag ta emot hemska och hårda ord och blev expert på att tränga bort jobbiga känslor. Detta blev lite bättre efter att vi fick barn för 15 år sedan,men han har fortfarande ett hemskt humör som jag och barnen hela tiden måste förhålla oss till. Det är ju precis så jag håller på nu, jag tränger bort allt jobbigt. Men nu går det inte riktigt längre, jag går ständigt med en klump i magen för att han drack kvällen innan eller av oro för att han ska dricka ikväll... Jag skulle kunna skriva massor om hans drickande, men ska försöka hålla mig kort. De senaste 10 åren har han druckit väldigt mycket whisky. I långa perioder har han druckit 1/2-1 flaska whisky flera gånger i veckan. Jag hatar den han blir, vet oftast om redan innan han tar första klunken. Sen märks det på ögonen, talet, gången, han börjar svettas, ligger å lyssnar på musik, andas tungt och blir lättirriterad. Han dricker snabbt och stinker whisky. När barnen var små lät jag honom somna på soffan och kom med bortförklaringar till dem. Smög runt för att han inte skulle vakna, för då kunde han vara förvirrad och ilsken. En gång gick han in och kissade på mattan i datarummet... Han har alltid druckit i smyg, halsar direkt ur flaskan och gömmer flaskor överallt. Jag kontrollerar och räknar, som en blodhund söker jag efter bevis... Jag har hotat, bönat och bett. Han har lovat att sluta dricka helt fler gånger än jag kan minnas... Håller det från en vecka upp till max två månader, sen är det igång igen... Mår så dåligt nu för jag är livrädd att han ska vara påverkad när ungarna tar hem kompisar. I somras var det hemskt, han drack nästan varje kväll och var slirig när barnen tog hem sina kompisar hit på kvällen. Han skojjar å fjantar sig, de tycker nog det mest är kul, men jag har ångest så jag mår illa. Senaste allvarliga snacket vi hade var runt jul, han lovade då igen att sluta. Höll en vecka... Skillnaden nu är att han dricker efter att vi lagt oss på kvällarna. Han dricker 1/2 till 1 hel kvarting på kvällen efter halv tolv. Det stinker i tv rummet och han snarkar ljudligt på soffan. Totalt på en vecka blir det nog ca 4 kvartingar whisky efter läggdags, både vardag och helg. Alltså totalt 2 flaskor whisky per vecka. Ibland även lite cider 7,5 procent, men det dricker han öppet inför mig. I dag ligger det 7 tomma kvartingar på olika gömställen i huset. Mår sjukt dåligt av detta smygande... Jag har helt tappat greppet över vad som är normalt och accepterat. Han dricker sig ju sällan full inför oss längre eftersom han dricker när vi lagt oss. Är detta beteende ok eller inte?? Jag kanske borde vara nöjd nu? Men jag är ju ständigt rädd att han ska dricka så någon märker. Jag vågar inte vara borta på kvällen eller natten för då vet jag att han dricker... Usch jag vet inte ut eller in längre. Har ångest inför sommaren, vill inte ha en likadan sommar som sist, det var hemskt. Vet inte vad jag vill med detta mail. Mest kanske veta om hans beteende kan ses som ok? Som sagt, jag har tappat greppet om vad som är normalt och inte... Om det inte är ok, vad gör jag då? Helst skulle jag vilja bo själv med min barn, men vågar inte lämna pga hans humör... Känns skönt att skriva av sig lite i alla fall. Tack på förhand!

Ztark-are
mån, 2021-03-08 - 16:15

Jag känner igen mig i det du skriver med min egen pappa. Jag grät en gång rejält över pappas missbruk och det sluta med att mamma sa till honom att om han inte slutar dricka så kommer hon lämna honom, flytta till ett annat land och ta ungarna (oss) med. Han sluta dricka, och gömma brännvinet. Och de är ännu idag gifta. Detta var för 25 år sedan.

Läs boken Djävulsdansen om medberoende. Och det är ditt val. Stå ut eller ställa ultimatum. Kram!

Nordäng67
mån, 2021-03-08 - 17:32

är allt annat än okej! Men viktigast är vad du känner: känner du att det inte är okej så är det inte okej. Oavsett vad andra nu skulle tycka! Att supa mitt i ett familjeliv är hemskt. Det sätter spår i barn och ungdomar. Kanske kan du börja tänka på och skriva om dig själv? Du vet att han dricker på tok för mycket, det räcker att du vet det. Att hålla koll på hur mycket han dricker skäl fruktansvärt mycket energi ifrån dig! Du kan inte få honom att sluta, det kan bara han. Det är inte heller ditt fel att han dricker, det är hans eget ansvar. Börja fundera på vad du kan göra för att du själv ska ha det bättre. Och blanda inte in honom utan tänk ut sånt som du själv kan kontrollera. Många kramar

Ensamåledsen
tors, 2021-03-11 - 06:43

Tack för era fina svar! Känns så skönt att sätta ord på allt man går och bär på... Jag vet med mig att det bara är destruktivt för mig själv att leta bevis hela tiden tiden... Jag kan inte låta bli, letar, håller superkoll och skriver ner i mobilen. Eftersom han kan dricka så mycket nu utan att det märks så går jag och letar och räknar hela tiden och skriver ner hur mycket han dricker. Annars tvivlar jag på mig själv, måste skriva ner för annars kommer tvivlet på att jag har fel och att jag överdriver. Vad jag ska ha alla dessa anteckningar till vet jag inte... Känns lite gott att ha bevis om det behövs när jag väl tar modet till mig att lämna. Han kommer ju blåneka till sin konsumtion och jag kommer direkt börja tvivla på mig själv. Så därför fortsätter jag att leta och skriva ner, vet att jag inte borde och orkar egentligen inte heller, men gör det ändå. Så här skrev jag ner i söndags i mina anteckningar på telefonen:
Söndag: kollar på morgonen. Halva kvartingen från igår kvar i garderoben i tv rummet. På eftermiddagen vid kl 17 känner jag en svag doft av whisky i tv rummet. Flaskan i garderoben i tv rummet är borta. Hittar den nästan urdrucken, liggandes i hans klädgarderob. Har alltså druckit en halv kvarting. Kollar igen i hans garderob kl 19.15 ... sista slurken är nu urdrucken och nu ligger det en ny kvarting där också! Han har börjat på den, druckit ca en tredjedel... Jag går upp å duschar. Kl 20.00 kommer jag ner. Kollar igen, har druckit en tredjedel till... Är nu bara en tredjedel kvar i den nya flaskan. 21.00 är sista tredjedelen urdrucken. Har druckit en och en halv kvarting mellan 17-21. Har söndags kvällen blivit nya drickakvällen??? Det sjuka är att det knappt märks på honom att han druckit 1,5 kvarting (52 cl, dvs 13 standardglas). Andas lite tyngre, är mer i sin bubbla, upprepar sig lite och luktar whisky... Tror inte barnen märkte något, han låg mest på soffan och de var mest på övervåningen.
Ja, så kan det se ut när jag skriver ner hans konsumtion i min mobil... En annan orsak till varför jag mår dåligt är ju alla pengar som går till sprit. Har räknat ut att han lägger ca 26000 kr varje år på sprit. Är ju helt sjuka summor... Jag ska verkligen ta tag i detta. Hoppas inom kort ta mod till mig att ringa alkohollinjen. Vet dock inte hur jag ska få till det. Antingen är jag på jobbet eller hemma och han jobbar hemifrån. Ska fundera ut någon lösning. Har också börjat tänka mer på mig själv. Har tagit tag i träningen igen tillsammans med stora dottern. Känns bra att få tid tillsammans bara hon och jag!

gros19
tors, 2021-03-11 - 08:21

Du vet själv hur sjukt detta kontrollerande är. Det största bekymret som jag ser det är inte hans drickande utan att du tvivlar på dig själv och det är lätt att göra. För min del brukar jag tänka så här när tvivlen kommer "jag är beredd att ändra mig när jag får bevis om motsatsen, men till dess tror jag på det jag upplever". Skönt att du i alla fall har insikten om hur sjukt ditt beteende är och en gång, när du har allt detta bakom dig så kan du skratta åt det. Alla som lever tillsammans med någon med missbruksproblem och fönekandet det innebär har nog i större eller mindre omfattning gått igenom det.du beskriver. Det är ju ändå så att både du och din man vet att han har stora alkoholproblem.

Nora81
tors, 2021-03-11 - 08:45

Förstår att du räknar och håller koll på hans drickande, det tror jag var och varannan kan känna sig igen i här på anhörigsidan. Så bra att du skriver här på sidan, det har varit en jättebra hjälp för mig att få bekräftat att den känslan jag har inte alls är överdriven. Det är snarare så att missbrukaren förminskar och förvränger verkligheten till det inte längre går.
Tänker att en relation bygger på tillit, respekt och kärlek men det brister ju när ens partner lever sitt dolda liv med drickan, bara där är det ju helt fel. Du skriver även att du är osäker på vad som är normalt, det är ett friskhetstecken att reagera så för det är så himla lätt att gränserna flyttas utan att man först tänker på det.
Visst har du rätt att bli behandlad med respekt, ärlighet och öppenhet i en relation för att må bra.
Hoppas du skriver här mer, det är så många som ger varandra goda råd, man får sätta ord på vad man känner och få bekräftat att det är många fler som känner som en själv, det stärker en.
Du skriver att du vill bo själv men är rädd för hans humör, ta den tid du behöver för att ta beslutet eller börja leta bakom ryggen på honom. Du ska inte behöva vara rädd i ditt egna hem och det låter som du behöver en fredad zon.
Kram

September86
tors, 2021-03-11 - 13:04

Din man är uppenbarligen alkoholist.
Spriten är och kommer alltid vara hans No 1.
Han har lovat att sluta dricka flera gånger, men klarar inte detta utan hjälp som jag förstår. Hur mycket du än bönar, ber och hotar.
Min första tanke är era barn, barn kan inte välja. Det kan du.
Jag är själv uppvuxen med en alkoholiserad pappa tillsammans med mina syskon. Hela livet och än idag så snurrar det eviga hamsterhjulet runt, runt, runt. Alla de turer med fylla, bråket som uppstår mellan föräldrarna, alla överenskommelser som bryts. Dagarna då det är radiotystnad för att sen hela karusellen ska dra igång igen när pappa är berusad.
Jag önskar att min mamma skilde sig från min pappa som är världens bästa när han inte dricker.
Kvar är vi vuxna barn, som aldrig får sinnesro. Vi kunde aldrig välja. Och fast vi inte bor hemma så är vi inte fria.
Ju längre du stannar desto mer förändrar det dig också.
Om han inte väljer att söka hjälp i att i form av att lägga in sig på behandling, så ta på allvar och lämna honom. Kanske når han då botten och väljer ta tag i sitt missbruk, eller gör han det inte. Stannar du kvar, kommer hjulet bara fortsätta snurra. Tro mig.. själv jobbar jag med att inse att spriten blir min pappas död. Mamma står fortfarande som en medberoende vid sidan om, med tomma löften och får bara spela med och vänta på nästa fylla. Ny löften som bryts om och om igen...

Ensamåledsen
tors, 2021-03-11 - 22:50

Stort tack alla som skrivit till mig! Har ju ingen annan att prata med. Har inga direkta vänner och släkten anar ju inget. Jaf har ju hållit upp fasaden i 25 år (först mkt psykisk misshandel å nu de senaste 10 åren alkoholen). Blev så rörd av era kommentarer att jag nästan började gråta på jobbet när jag läste dem. Att andra förstår min situation och att mina känslor, tankar och upplevelser blir bekräftade, känns helt fantastiskt. Känner mig lite starkare, hoppas det håller i sig bara. Hoppas kunna ta mod till mig att ringa alkohollinjen som ett första steg, för att kunna sätta ord på allt muntligen. Ikväll har jag tränat med dottern och nu lagt mig tidigt, så skönt. Hörde maken rota runt i garderoben och öppna sin träningsväska. Han är nyss hemkommen från sen träning. Han åkte extra tidigt dit idag, nu förstår jag att gan nog svängde förbi systemet... Han dricker nog i TV rummet nu, men jag ska stå emot impulsen att gå upp på toa och sniffa efter whiskylukten... Jag ska sova, inte vara en blodhund nu ikväll... Tack alla och god natt!

Ensamåledsen
lör, 2021-03-13 - 01:27

Hej igen... Somnade igår kväll utan att gå upp och lukta efter eventuell whiskylukt. Imorse (fredag morgon) var jag dock igång direkt att leta bevis. Kan INTE låta bli, livrädd att missa något. Hittade en full kvarting i hans tennisväska som inhandlades i torsdags innan hans träning. Hittade också en påbörjad kvarting i garderoben där han alltid gömmer spriten. En tredjedel urdrucken. Dracks i torsdags efter vi lagt oss. Det sjuka är att när jag kom hem i fredags eftermiddag så låg kvartingen kvar i garderoben, men nu med ytterliggare en tredjedel urdrucken... På morgonen var det 2/3 kvar, på eftermiddagen 1/3 kvar. Han måste ha druckit 1/3 hemma under dagen, han jobbar hemifrån nu i Corona. Jag är så känslomässigt avtrubbad märker jag, så jag blir knappt chockad eller extra arg... Detta är tredje gången jag märkt att han druckit lite under dagen. De andra gångerna vågade jag inte lita på mig själv, men denna gång var det ingen tvekan. 1/3 kvarting har druckits under dagen. Vet att han körde bil på lunchen och kl fyra...
Detta, att skriva här hjälper mig så mkt! Jag har bestämt mig för att lämna. Oroar mig för att jag ska skjuta upp det, pga rädsla för hans reaktion och pga rädsla för allt praktiskt som måste lösas då. Jag känner mig helt slutkörd, trött, avtrubbad, har nära till tårar och tryck över bröstet. Det enklaste är ju att glra som jag gjort i 25 år... stoppa huvudet i sanden och trycka bort allt jobbigt... Men jag anar en annan känsla i mig som gror, jag känner så starkt att jag måste bort med mina barn! Om jag bara lämnar en dag, då har jag ju ingenstans att bo. Skulle vilja kräva att han får flytta för det är han som satt oss i denna situationen. Kan man kräva det? Eller måste vi flytta och han får bo kvar? Vill ju helst bara kasta ut honom... Är också osäker på när i tiden jag ska ta steget. Stora dottern slutar nian i vår och satsar hårt på skolan och betygen. Jag är rädd att jag skapar ett kaos om jag lämnar nu, och att hennes skolarbete och betyg ska drabbas negativt av detta. Ska jag lämna i sommar? Helst vill jag bara dra nu... Tack för att ni finns!

Backen123
lör, 2021-03-13 - 09:33

Åh vad jobbigt för dig, känner så igen sökandet och att man tvivlar på sig själv, att man måste ha bevis på exakta mängder. Mitt ex drack också ur kvarting, han sa det berodde på att han själv kunde ha lättare koll på mängden, så dom lurar ju sig själv också. Kommer inte ihåg om ni 2 pratat om beroendet. Ett alternativ kan vara att skriva ett brev till honom, kanske nå honom den vägen, eller få en början till förändring hos honom, det är ju han som äger problemet ( sjukdomen). Sjukdomen är så progressiv så det kommer inte bli bättre utan värre om han inte gör något åt det.
Jag började vila i hur jag ville ha det i mitt liv utan mannen, hur mitt hen skulle se ut, vad jag och mina barn kunde göra igen innan jag gick, det var så skönt att drömma och fick mig snabbare iväg, samt alla här på forumet. I processen bodelning kommer du med största sannolikhet få bo kvar med tanke på barnen
Kämpa på, en dag i taget mot förändring 🙏🌷

Ensamåledsen
lör, 2021-03-13 - 13:58

@Backen123
Tack för ditt svar! Vi har pratat om det så många gånger under åren. Jag har skrivit brev, bönat, bett, hotat, haft ultimatum osv.... Varje gång blir han jätteledsen och ångerfull och lovar att hålla upp minst ett år eller bli helnykterist. Han förnekar dock fullt ut att han har problem! Vägrar att söka hjälp, för han har ju inga problem... Nu har jag slutat att tjata, hota mm för det håller bara max 1-2 veckor. Det ger mig en andningspaus, men det förlänger bara processen . Jag vet ju ändå att han börjar snart igen, så jag säger inget längre. Samlar på mina bevis istället till den dagen kommer då jag vågar lämna. Det känns som om den kommer närmare och närmare, annars kommer jag bli knäpp känner jag. Det ENDA jag tänker på är när han ska dricka, om han har druckit, hur mycket han druckit mm. Sån sjuk ångest har jag fått och mår illa. Mitt psykiska mående har försämrats sedan jag började skriva här, men det ser jag som positivt. Jag har slutat tränga undan allt och sätter istället ord på mina tankar och känslor. Det är skrämmande, men nog ganska nödvändigt... Tack igen för ditt stöd!

Backen123
lör, 2021-03-13 - 16:09

Ja jag blev så osäker där om ni pratat, jobbigt läge när han än inte är "där" men det finns ju inga garantier ändå, mitt ex gick behandling 6mån efter vi gift oss, han " glömde" berätta att han var alkoholist.... återfallen duggade tätt efter så jag gick, vi hade inget att stå på och inget som höll oss samman. Idag är jag glad vi gick, för minnet av oron, sorgen att bli bortvald för något annat gör så ont. Men det är inte deras fel att vara sjuk utan så olyckligt, däremot ilskan och dumheterna som verkar kunna gå hand i hand får dom ta ansvar över. Ja alla minnen gör ont, men att ta fram i ljuset gör att det bleknar med tiden ❤

Ensamåledsen
sön, 2021-03-14 - 09:18

Ont i magen igen. Maken drack en kvarting whisky inatt kl ett. Vi satt uppe å väntade på att dottern skulle komma hem. Han drack inget under kvällen, men jag visste att han skulle dricka så fort jag lagt mig. Han drack en kvarting i tv rummet å sov på soffan. Min förvirrade hjärna registrerar bara detta å jag går vidare. Snälla, kan någon bara svara på om det är sjukligt att dricka en kvarting kl ett på natten innan man ska sova? Behöver se det i text, för jag vet att jag kommer tvivla på mig själv och bara förtränga även denna kvarting...

Skrållan
sön, 2021-03-14 - 12:40

Ja det är sjukt. Vi som inte har den sjukdomen skulle ju inte göra så.
Jag känner igen mig i allt du går igenom. Böna och be, bli arg, ledsen, kolla allt han dricker.
Jag lämnade, men det tog många år. Blev hjälpt av kommunens anhörigstödjare och detta forum. Och när jag till slut berättade allt för mina vuxna barn. Dom har ställt upp för mig till 100 procent.
Jag skämdes också för min mans drickande och hur han blev när han drack. Men till slut släppte jag skammen. Det var ju inte jag som drack. Började fokusera på mig själv. Det gör sådan skillnad.
Försök att börja tänka på vad du vill göra. Vad du tycker om. Det gör en gladare. Man kan då ibland släppa oron för den som dricker.
Jag räknade också och letade hur mycket han druckit och var gömmorna fanns. Men till slut orkade jag inte mer. Jag visste ju.
Det är kämpigt när man är mitt i, men med tiden blir det värt att ta tillbaka sitt liv. Det är ju inte så här man vill leva, 1 år till, 2 år till eller 5?
Fortsätt skriv här. Det gör skillnad när man ser allt i skrivande form. Försök att få någon att prata med också. Det behöver man.

Ensamåledsen
sön, 2021-03-14 - 13:39

@Skrållan
Tack för ditt fina och stöttande svar! Har ju tänkt att lämna många, många år, men får alltid kalla fötter. Varje morgon efter han druckit så är jag fast besluten att gå nästa dag. När eftermiddagen kommer och vi har det lugnt och skönt, kanske lite fika och promenad, då börjar jag vackla i mitt beslut... Tänker att det nog inte är så farligt, jag kanske överdriver osv... Tittar också på honom i smyg då och mår så dåligt att jag ens tänker tanken på att lämna honom för jag vet att han kommer bli helt förkrossad... å så börjar jag vackla, stannar kvar och så börjar allt om igen ... Men nu har jag en annan känsla. Har ev en möjlighet att lämna redan imorgon... Barnen är lediga och maken ska till jobbet. Funderar på om jag ska lägga korten på bordet och berätta allt för barnen och min mamma.Hoppas mamma kan komma hit och stötta mig när jag vacklar i mitt beslut. Mår så illa idag bara av tanken på att ev göra detta imorgon. Min plan är att inte analysera detta så mkt idag, utan bara göra det imorgon. Dock är jag rädd att jag under dagen ska börja vackla och ångra mig och skjuta upp det ännu en gång... Vet inte om jag nånsin kommer känna mig mer redo. Om jag bara väntar på att bli mer redo så är risken stor att det aldrig blir... Mår så dåligt av att ha dessa tankar bakom hans rygg. Känner mig som en hemsk person som går i smyg och planerar att lämna. Gud ge mig styrka att klara detta...

gros19
sön, 2021-03-14 - 14:05

Du vet eller tror att han kommer att bli förkrossad. Jag skulle säga att han behöver bli förkrossad. Det är negativa konsekvenser, det är att må riktigt, riktig dåligt som brukar göra att man blir motiverad till förändring. När du visar att gränsen är nådd ger du honom möjlighet att växa om han väljer det. Lycka till, ditt beslut är bra för er båda, men självfallet inte lätt.

Skrållan
sön, 2021-03-14 - 14:06

Jobbigt
Ja det är jobbigt att lämna. Trodde inte jag själv skulle klara av det. Skilsmässa, sälja hus, dela saker. Men man får göra en sak i taget och gå framåt. I dag efter snart 2 år så mår jag så mycket bättre. Mina barn och barnbarn har fått tillbaka sin glada mamma/mormor/farmor.
Jag kan bestämma vad jag vill göra alldeles själv. Sen har det ju varit en kamp att leva själv för första gången i mitt liv. Särskilt i dessa Coronatider.
Och jag kan längta tillbaka till den mannen ska blev kär i, men han finns ju inte mer.
Så ta en dag i taget. Sätt upp mål. Undan för undan kommer du bli starkare.
Och må inte dåligt för att du planerar för ditt liv. Som det ser ut nu så vill ju inte din man följa med i dessa planeringar. Men kanske han vaknar upp. Kanske får din man en tankeställare och bestämmer sig för att ta tag i sitt drickande.
Så länge det fortsätter som det är så blir man en möjliggörare. Men det är ju en förändring man vill ha. Kanske en tröst att kunna se det på det sättet. Lycka till i morgon

Ensamåledsen
sön, 2021-03-14 - 14:52

Tack Skrållan och gros19! Ni ger mig styrka att våga och orka...Än har jag inte börjat vackla, står kvar vid min plan. Försöker tänka så här: han är sjuk och behöver hjälp. Hans sjukdom har gjort mig sjuk och jag behöver också hjälp...
För att inte vackla i mitt beslut. Kan ni bara ännu en gång svara på om det är normalt/ok att snitta på 2 flaskor whisky/vecka (4 kvartingar) i smyg efter att familjen lagt sig? Är så rädd att lämna och att folk ska tycka att jag överdriver...

Azalea
sön, 2021-03-14 - 15:49

Jag vacklade omkring i många år innan jag till slut vågade lämna.
Hade så ofta tankarna att jag överdrivit och att det nog inte var så farligt. Skrev otaliga dagböcker om alla möjliga händelser och draman som jag sen varit tacksam för. Det har bara varit att läsa dem så såg jag svårt på vitt att detta inte var normalt.
Till slut lämna de jag och är just nu mitt uppe i bodelning.
Gros19 har rätt i att det är konsekvensen av att du lämnar som kan få honom till insikt. Att sätta ner foten kan vara den mest kärleksfulla handlingen du kan göra. Det kanske kan få honom att vakna upp och kämpa för sitt liv och kanske att få tillbaka ett liv med dig. Om du vill🧡

Kram från Azalea🧡

gros19
sön, 2021-03-14 - 19:09

Två flaskor whisky i veckan tycker nog det stora flertalet är för mycket och även din sambo eftersom han dricker i smyg och det är definitivt inte normalt. Du har ingen anledning att tvivla på dig själv, så här vill du inte ha det även om det skulle finnas personer som skulle tycka det är "normalt". Jag känner ingen i alla fall. Tvivla inte på dig själv det finns ingen anledning.