Hej
Det här blir mitt första inlägg här.
Jag har efter många års lidande, misstanke om att något inte står rätt till och egen psykisk ohälsa gått bekräftat det jag så länge har misstänkt: att min mamma är alkoholberoende.
Det har bekräftats av andra anhöriga och de bekräftas av utomstående som ser hennes beteende vid sammankomster där det förekommer alkohol.
Utåt sett har vi varit en ”vanlig familj”; med ”villa, vovve, volvo” och så givetvis arbete och skola.
Det har inte legat utspridda flaskor hos oss, men det har varit många middagar med många flaskor vin, cava, champagne, likörer, öl och whisky (pappas whisky).
Bland mina första minnen av att de hade problem var när jag vaknade mitt i natten av att entingen mamma eller pappa spydde ner golvet vid sängen eller i badrummet.
Minns särskilt ett tillfälle när familjen hade varit på släktmiddag på stan.
Jag och pappa tog en promenad med hunden när vi kom hem framåt nattkröken och när vi kommer hem igen hittar vi min mamma liggandes i badrummet - indränkt i sina vinspyor.
Jag var 10 år då.
Jag lärde mig att det var normalt att de vuxna avnjöt (inte bara en utan två, tre eller fyra flaskor) vin till middagen. Mamma blev alltid väldigt märklig redan efter två glas - talade sluddrigt och muckade konflikter.
Ofta dök hon rätt på mig och skulle hitta fel på mig och mitt liv.
Och det här mönstret har sedan hållit i sig...
Hon har förstört mina relationer till såväl min egen pappa, som till släkt, vänner och mina pojkvänner. Hon har fullkomligen isolerat mig. Och då är jag redan ensambarn...
Minns att några anhöriga sa, redan tidigt, att tillställningar ofta ”ballade ur” med henne närvarande - för att hon ofta blev för berusad och konfliktsökande.
Pappa är typiskt medberoende och skyddar henne i alla lägen.
(Han är själv barn till alkoholister och uppvuxen i en familj med alkoholism och missbruk.)
Nu när jag har en egen familj har jag börjat att se och bekräfta detta än tydligare och jag håller hårt på att mina barn aldrig ska behöva se och uppleva det jag har upplevt.
Min mamma har ett riktigt dåligt beteende mot mig och förmår inte att se sina egna brister och tillkortakommanden i livet.
Nämner jag hennes alkoholbruk så går en enorm kavalkad av försvar igång och förnekelsen är ett faktum. ”Jag har inte problem” ”Jag dricker ju bara lite vin”
Men hon har problem.
Alkoholen spelar en central roll i hennes liv.
Allt ska ”firas” med ”ett glas”.
Jag sa så sent som i måndags att jag ställer inte upp på detta mera.
Hon måste börja se och respektera andra och deras bild.
Nu känner jag en stor sorg, för jag tror inte att vi kan ha kontakt mer efter alla hennes elakheter genom åren.
Elakheter som har gått ut på att fullständigt dissekera mitt liv och fått mig att känna skam, skuld, dålig självkänsla.
Hur hade ni gjort?
Ska jag bryta kontakten?