Då var det dags igen! Sista 3 åren har blivit att jag har dragit mig undan från att bjuda hem vänner och bekanta. Jag skäms över att jag inte har lämnat min man som uppenbarligen valt i smyg alkoholen i stället för familjen och äktenskapet. Jag är numera den tråkiga kontrollerande frun när jag konfronterar honom efter 26 år. Jag är en kvinna med bra jobb, bra inkomst och i normala fall tar tag i problem och löser dem och väldigt handlingskraftig. Men efter att ha hotat otaliga gånger att det här var sista gången så sitter jag kvar i den sjunkande båten och vet inte hur jag ska ta mig här ifrån. När han är nykter så är han bra men tyvärr har även den nyktra mannen börjat bli en skugga av sitt forna jag. Det är jag som lider och skäms för att inte lämnat båten. Barnen är vuxna och den yngsta fyller 18 år och tycker att nu är det nog, de vill inte längre följa med till landet av förklarliga skäl och tycker att jag ska lämna men sen när allt är bra så glömmer vi till nästa gång. Jag är i mitt livs vägval och det känns hemskt att lämna någon som man älskar pågrund av en sjukdom som han inte vill bota. Alkoholen har tagit över även om han än så länge sköter jobb mm. Men helgerna är inte längre vad de engång var och har under efter 1 år pågrund av covid tvingats att jobba hemifrån och har ingen att prata om dessa problem för att inte visa vad som pågår innanför hemmets väggar. Känner mig så ensam.