Älskar dig men kan inte va kvar!
Älskar dig men den kärleken tar!
Beslutar med hjärnan vad jag måste göra!
Hjärtat stretar emot och för en förtvivlad kamp! Det är inbördeskrig i min egen kropp och själ! Jag talar till mig själv och försöker trösta och lugna:
Du klarar det här! Stanna i känslan av sorg en stund, det är inte farligt! Du lever och fortsätter göra så! Det går över!
Tänker på dig och vet att du är förtvivlad och saknar mig! Mitt hjärta skriker åt mig att göra nåt! Min hjärna säger nej, fokusera på ditt eget mående nu! Hjärtat vrålar ”din egoist ser du inte hur förkrossad han är, hur mycket han älskar dig, trösta honom, gör nåt!
Ikväll får hjärnan bestämma, jag stannar helt enkelt kvar i känslan av förlamande sorg!

Så härligt det låter, precis som livet ska vara. Att vara ledsen och sörja hör ju också till och är nog nödvändigt. Hela livet tandlar ju om att lämna något för att kunna fortsätta sin resa. Jätteviktigt att inse att vi är alla på olika resor. Du har kommit långt och jag önskar dig lycka till i fortsättningen.

Det känns väl fint att kunna stå lite vid sidan av istället för att dras in i mående av olika slag.
Du har verkligen landat i dig själv och det är jag så glad över för din skull.

Vår och sol gör susen också nu.

Kram till dig??Azalea

Så skönt för dig Nordäng67. Att allt är bra med dig och att du verkligen kan släppa kontrollen.
Känner också av ensamheten emellanåt. Kanske det också beror just på Coronan. Jag går ner mig lite när det känns så. Och man känner saknad över den tiden som var bra.
Men ska försöka vara lite extra snäll mot mig själv, som du gör, när dom jobbiga dagarna kommer.
Roligt att höra från dig Nordäng67 ?

För pepp Gros19, Azalea och Skrållan ♥️
Att känna olika typer av känslor är ju precis som du skriver Gros19 livet liksom. Pandemin är verkligen en extra utmaning när det gäller ensamheten. Den begränsar men tycker också att den berikar. Man har lärt sig saker om sig själv och blivit ännu bättre på att njuta av det lilla här och nu i närmiljön. Kram till er♥️

Renée

Hej Nordäng,

Här är en till som gläds med dig att du haft en stabil start på året,
lärt sig saker om dig själv och låter vissa känslor passera,
och att du blivit ännu bättre på att njuta av det lilla här och nu.

Ja, härligt att våren är på ingång.
Jag ska göra som du; fylla på med en promenad i solen.

Varma hälsningar till dig och er andra som skriver. ♡

.

Härligt att höra av dig! Det är skönt när insikterna landar på djupet även om det gör ont ibland. Har precis kommit hem från en lång härlig promenad på jakt efter blåsippor. Inga blommor än men gröna blad. Så underbart! Kram

Livet tuffar på i en jämn kurva. Jobbat galet mycket det senaste kvartalet. Har varit roligt och stimulerande. Njuter fortfarande av att kunna koncentrera mig fullt ut på mitt eget liv och inte ha saker och människor omkring mig som "stjäl" min kraft och koncentration. Eller snarare: jag väljer aktivt att koncentrera mig på mig själv. Känns fortfarande lite exklusivt och nytt. Dom där konstiga stunderna av "tomhet/sug efter något" kommer allt mer sällan nu. Samtidigt har jag den senaste tiden funderat på om det är dags att ta sig till nästa steg. Och vad är det i så fall? Eller så är det så här ett normalt liv är, det rullar på så att säga. Blev jätteledsen och tog illa vid mig över några meddelande som en kompis skrev till mig. Men jag blev inte helt förstörd och drog igång i affekt som jag nog skulle gjort för några år sedan. Jag drog mig inte heller undan som jag gjorde i början när jag hade påbörjat min resa. Då hade jag svårt att ha balanserade konflikter och undvek dom helt. Jag skrev helt enkelt tillbaka, satte ord på mina känslor och sa att jag blev väldigt ledsen och att jag kände mig orättvist behandlad. Kritiserade varken henne eller mig själv utan skrev hur jag kände. Bägge har rätt till sina känslor och har rätt att sätta ord på dom.
Tänker fortfarande en del på mitt ex. Blir lite störd över det, att jag inte helt kan släppa det kapitlet men jag blir inte arg på mig själv längre. Det kommer väl att mattas av med tiden, ju fler år som går. Är född i Jungfruns tecken och en jungfru tar allvarligt på relationer och gör inget halvdant. Så korsningen mellan medberoende och astrologi kanske gör att jag har svårt att släppa något som inte fick ett ordentligt avslut. Härlig årstid är det nu som får det att spritta i kropp och själ. Kram till er alla härinne!

Renée

@Nordäng67

Vårlig hälsning till dig, Nordäng!

Skönt att livet tuffar på i en jämn kurva!
Va bra du hanterade situationen när du skrev till din kompis hur du kände.
Så tänkvärt och sant; "Bägge har rätt till sina känslor och har rätt att sätta ord på dom".

Idag blev jag påmind om något fint du beskrev här på Forumet förut;
att du räknar "Guldägg"; saker som händer som förgyller ditt liv.
Hoppas att du kan räkna in flera sådana vackra Guldägg denna påskhelg!
Denna härliga årstid är ju ett stort Guldägg i sig!

Tack än en gång för att du, på ett fantastiskt sätt, sätter ord på dina känslor och tankar här.
Det är alltid till stor hjälp och uppmuntran!

Glad Påsk-kram!

Hej Renée!
Glad att höra ifrån dig och tack för din respons! Hoppas allt är bra med dig! Det har blivit många guldägg under påsken och jag har varit här och nu och njutit av att ha det bra med nära och kära. Lugnt och stabilt är fortfarande en lyx för mig. Lyx är det också att, inom mig, veta att jag själv kan göra val och styra saker i en bestämd riktning. Njuter mycket av mina barn och också av årstiden som är min favorit. Hoppas din helg har gett dig fina stunder att spara i hjärtat. Kram

Läste tillbaka i min tråd för att se vad jag skrev om påsken under dom fyra påskhelger som jag varit aktiv här på forumet. Påsken 2018 skrev jag inget om vad jag gjorde den helgen utan skrev BARA om mitt ex och hans fylle-sms. Jag lät arg och upprörd när jag skrev. Påsken 2019 skrev jag inget om exet men om dilemmat att välja bort sånt man inte vill göra men som man gör ändå av plikt. Vet att jag fortfarande LED och våndades inför storhelger då. Förra påsken 2020 skrev jag inget om påsken. Men vet att jag mådde väldigt dåligt hela vintern och våren, hade sömnproblem och mycket annat. Minns dock att påsken bjöd på värmebölja och mysig samvaro utomhus med mina söner. I år har jag inte mått ett dugg dåligt inför storhelgen påsk. Det går mer av sig själv att välja sitt sällskap utan dåligt samvete. Jag tackade i förbifarten nej till släktkalas. Långfredag ägnade jag åt matlagning och umgicks med mina söner med respektive. Påskafton var jag ute på vandring på tu man hand med mig själv i strålande solsken. Hade med mig fika, satt vid en sjö och åt och lyssnade på ljudbok. Så härligt! Resten av helgen ägnas åt att hjälpa en av sönerna och hans sambo med renovering av deras nya bostad. Lite städning, tvätt och småfix har också hunnits med. Känner mig väldigt harmonisk. Hoppas ni har haft en riktigt härlig påsk. Här låg ett tunt lager med snö när man vaknade. Men såg att dagen och veckan bjuder på värme och sol så det smälter bort. Kram

Glad Påsk fina du💛
Vilken utveckling du har gått igenom under dessa åren. Det är så bra med detta forum att kunna se tillbaka hur det har varit men främst förändringen hos en själv. Från att msn varit fullt fokuserad på vad den andra gjort till att till slut upptäcka sig själv och börja ta hand om sig själv istället.
Låter som om du haft en härlig påsk. Njutbar med vandring och skogsfika men också samvaro med den du vill träffa. Underbart💛

Längtar just nu efter mer sol och värme men det kommer och är fint att se fram emot.

Kramar i massor 🧡🧡Azalea

Tack Azalea ♥️ Glad påsk till dig också och roligt att höra ifrån dig! Visst är det bra med Forumet. Förändringar går sakta och "smyger" sig på. Så bra att kunna dokumentera sin resa. Hoppas innerligt att allt går bra för dig med alla praktiska och juridiska bestyr. Du har också gjort en fantastisk resa som har varit och är så lärorik för mig att få följa! Massa kramar tillbaka ♥️

OsloSthlm

08.04.21 22:55

Då sitter man här.. 34 eller 35 år (Har tappt räkningen) för att vara helt ärlig vet jag inte om det beror på mina sista år, allt går i surr..
Träffade mannen i mitt liv, Va iallafall det jag trodde.. Va störtförälskad och funnit det jag letat efter.
Hade ett par magiska år där vi lärde känna varandra genom att upptäcka vardagen, resor och tog oss igenom alla hinder som dök upp, Vi gjorde det tillsammans och hade väl vårt motto ”Aldrig leka katt/råtta” Vad jag, vi trodde kanske va tillräckligt för att överkomma allt av vad som kom i vår framtida väg.
Jag minns inte vad den bidragande faktorn som bidrog till att vår vardag sakta drog åt fel håll, Kan det ha vart som han säger att hans och hans vänners party liv i kombination med mig och mina vänners vanor va en av grunderna?
Vi restaurangare som jobbade dom typiska utelivs dagarna tog igen vår del av kakan på söndagar och de dagarna vi var lediga mitt i veckan?
Att det helt enkelt för honom blev för mycket att hantera? Kombinera våra 2 väldigt olika sätt att leva på?
Jag vet inte, Ibland känns det som om jag inte vet något alls längre.
Hur mår man egentligen, Är man lycklig? Är det värt det? Kommer man att komma ut lyckliga tillsammans på andra sidan?
Kan komma ihåg det som igår, Vi skulle på semester tillsammans med hans familj.. Till Madeira..
Jobbade sent kvällen innan och stressade hem med lite resfeber i magen för att packa det sista..
Kommer hem till vår lägenhet där jag hittar honom riktigt onykter, blodskvätt runt om matbordet och köksluckorna i köket (Som ett paper cut som inte villa sluta blöda) minns inte mer av kvällen utan det jag kommer ihåg är att morgonen därpå när vi ska åka tar han på sig sin ”Blå fjälljacka” lagat för säkert 30-, Såklart slog tanken mig att något va fel redan då, men tror det va första gången jag reagerade på ett sätt och insåg det inte va helt normalt..
Tusen år

och miljoner episoder inkludert med alkohol senare.. Jag tror egentligen ingen vet hur jag har det, inte ens jag själv.. Självklart har vi fina dagar men som vi alla vet är det dom dåliga som drar ner snittet.
Lever men en ständig oro att han inte ska bli bra igen, är detta det livet jag ska leva? Väga allt det bra mot det dåliga? Varför kan det inte bara vara bra, kan han inte bara ta sig i kragen och ta ansvar.. Jag tror inte det, Helt ärligt tror jag att det passerat den punkten att detta är något han kan klara av själv, Han är i behov av hjälp..
Hjälper jag honom? Hur hjälper jag honom, att jag står ut med detta, är det en signal för honom att det är ok? Borde jag lämnat honom för länge sen? Är jag bidragande faktor till att han inte tar tag i saken?
Eller, Vad vet jag.. Blir det värre av att jag lämnar honom?
Tanken slår mig hela tiden.. The price you have to pay” Jag skulle ljuga om jag sa jag inte tycker det är skönt med en av Oslo’s finaste lägenheter, En snygg man och lägenhet i Marbella..
Ibland undrar jag om det på ett sätt får mig att kompensera för hur min uppväxt sett ut, Alla gånger man skämts över vem man är.. Att nu kunna ”skryta” över att man faktiskt åstadkom något, att visa alla som ville trycka ner en att man visst va något..
Jag ska erkänna, Ibland får jag en känsla av att jag inte är god nog till något.. Egentligen ganska bitter att man blev gay.. Hade det vart så enkelt som att hitta en tjej, radhus och volvo.. Är gräset grönare på andra sidan? Det kommer jag aldrig få svar på och är så pass medveten om att allt är relativt.. Alla slåss med sig själv på ett eller annat sätt.
Men blir arg på mig själv när jag inte kan va stolt över mig själv, Tro på mig själv.. Jag skulle aldrig plassera mig själv i ett fack som självmordsbenägen även med mitt förflutna men ja jag ska helt ärligt erkänna att tanken på om mitt liv hade avslutats nu hade det vart ok för mig.. Jag hade kunnat få slappna av.. Ständigt denna stress med vad man ska göra i livet, om 20 år.. om 40 år.. Jag ser inte ivrigt på framtiden utan snarare som ett projekt, Hur man ska lyckas knepa ihop resten av ens liv.. (Detta låter nog värre än vad det är men det är mina tankar och kan inte låta bli att dom dyker upp i ens huvud)
Hade velat kunna prata med någon om det, Vill egentligen sända detta till Jessica men vill inte lägga det på henne eller någon annan för den delen.. Så jag förblir tyst..
Tänk vad lätt om man bara kunde knipsa med fingrarna och allt blev bra, Den där hemliga ingrediensen på lycka.. Jag antar det får visa sig.. Dag för dag.. Låååånga dagar..

Otroligt länge sedan jag skrev och läste här på Forumet nu. Känner dock att jag vill ta upp "dokumentationen" av min resa genom livet nu. Så bra att kunna följa sig själv och andra så klart. Livet är numera ganska lugnt och fridfullt. Saknar inte mitt "gamla" liv ett dugg. Visst får man återfall av medberoende då och då men man tar sig ganska lätt upp på rätt köl igen. En sak som jag dock har haft problem med till och från dom senaste två-tre åren (kanske ännu längre) är mitt eget alkohol-intag. Känns ju inte klokt egentligen med tanke på hur mycket tid man har lagt på att andra ska sluta dricka. När man väl börjar få ordning på sitt medberoende så skapas ett annat och nytt problem. Men tror som jag trott hela tiden: olika beroenden ligger nära varandra, slutar man med en drog är det lätt att smyga över på en annan. Har lagt otroligt mycket tid och energi dom senaste åren på att oroa mig för mitt intag av vin. Jag har satt upp regler för hur ofta jag får dricka, hur mycket och när. Inget av detta har funkat och känts bekvämt. Inget av det har tagit bort oron för att det helt ska gå över styr. Den senaste månaden har jag förlikat mig med och accepterat att jag och alkohol inte passar ihop längre. Jag ger upp försöket att kontrollera mitt intag och säger istället adjö till A. Känns så otroligt skönt och befriande att ha kommit fram till detta. Ställer in mig på att det säkert kommer att uppstå tuffa stunder och situationer särskilt så här i början. Det svåra är inte att sluta, det svåra är att inte börja igen. Men jag är trygg i mitt beslut. Gott nytt år alla vänner här inne på Forumet.

Visst är det så.
Det är en av mina egna tunga stunder när jag förstod att jag inte var den ängel jag trodde att jag var.
Att jag drevs av en inre drift att kontrollera och styra upp. Och sen när jag inte längre fick utlopp för det kanaliserade om på annat.
Klokt att ta ansvar för beteenden man inte trivs med och se över vad man kan stoppa in där hålrummet uppstår som man mår bättre av.

Två veckor in på det nya året och det känns riktigt bra. Oron för mig själv och mina alkohol vanor har lagt sig. Beslutet att välja bort alkohol ur mitt liv för gott fattade jag redan i höstas. Kändes annorlunda inom mig den här gången. Det handlade inte om en lång vit period den här gången utan acceptans att det var livslångt. Jag tog mig tid att fundera runt det hela. Kände spontant i höstas "va tråkigt att ALDRIG få ta ett glas vin till maten". Tänkte runt den känslan. Vad blir tråkigt? Blir grillkvällen på altanen med familjen tråkigare? Blir solnedgången inte lika härlig? Blir midsommarafton mindre mysig? Svaret blev nej, det härliga är ju familjen, solnedgången, sällskapet mm. Vad jag har i glaset spelar ingen roll...eller borde inte göra det iaf. Till slut försvann den där känslan av att det var tråkigt att aldrig dricka A mer. Jag accepterade också att det kommer att komma stunder när det känns svårt, tråkigt, lockande. Men dom får jag acceptera för jag har bestämt mig. Kom också överens med mig själv att påminna mig om beslutet inför situationer när jag vet att det kan bli svårt. Var bjuden på trerätters supe i onsdags kväll och visste att det skulle bjudas på vin. Jag kom överens med mig själv innan att jag ska tacka nej. Och konstigt nog blev det inte alls svårt för jag visste vad som gällde. Har också varit rädd att utmärka mig men har bestämt att jag inte behöver lämna ut mig till alla utan det är okej att "ljuga" lite och så kan man alltid ta bilen så man kör. Gjorde det senare i onsdags. Dessutom var det ingen som ifrågasatte. Känner mig tacksam över att insikten kom till mig innan det gick över styr. Vill verkligen inte gå i mammas och pappas fotspår. En otrolig lättnad att slippa oro, skam och dåligt samvete över "vin som druckits fast jag inte hade tänkt göra det." För övrigt en del utmaningar just nu när det gäller min mamma. Hon har äntligen fått beviljat hemtjänst men hon tackar nej i princip varje gång. Hennes beslut, inte mitt, nu har hon iaf tillgång till hjälp. Nu ska jag ta promenad i solen och känna tacksamhet över att jag inte drack vi igår kväll.

Vad skönt att beslutet känns så bra i praktiken, det är just där jag är. Står i ett vägskäl och vill inte känna att jag vill och behöver dricka. Alkoholen har ju varit den gemensamma nämnaren för nästan all olycka, strul och kaos sen ungdomens tider. Varför ska den få ta mer energi från mig. Men vad gör man utan den? Jag behöver ju inte sluta pga av sjukdom.... Jag tycker bara att den tar för mycket plats. Så går mina tankar idag. Tycker du har sånt fint namn på din tråd och du var en av dom som hjälpte mig så oerhört mycket när min värld kraschade. Tack! ❤

Backen 123....
Tack själv ❤️ Vi hjälper varandra härinne på Forumet. Det var samma sak för mig när det gäller alkohol: jag tyckte den tog för mycket plats. Många kallar ett glas vin för guldkant men för mig blev den allt mer en sorgkant. Länge läste jag om normalt intag och lutade mig emot att jag inte drack för mycket enligt rekommendationerna. Men jag kände inom mig att jag inte hade något bra förhållningssätt och känsla när det gäller alkoholen. Lägg till mina gener med alkoholiserad mamma, pappa och morfar. Jag lade allt mer energi på att oroa mig för att tappa kontrollen och gå hela vägen fram till förnekelse, det där tillståndet där andra vet men inte man själv. Det där tillståndet jag ser hos min mamma och pappa när det gäller alkohol och det jag såg hos mitt ex. Dom är omedvetna om hur mycket skit dom ställer till med och förstör sina relationer till andra. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag inte vill ta risken att hamna där. Du frågar dig vad du ska göra utan alkohol. Kanske kan du spinna vidare på den tanken och börja fundera över svaren runt det. Funderade mycket och till slut växte beslutet fram. Nu känns det som en ren befrielse att ha valt bort A. Först nu inser jag hur mycket energi det stal att oroa sig. Praktiskt är det också att inte dricka, man kan köra när som helst. Kram från mig till dig❤️