Läst en del trådar här, och ni verkar alla så starka. Ni lämnar och läker och blir lyckligare.
Flera månader har gått och jag läker inte.
Känslorna och tankarna drar åt olika håll från dag till dag. Många sömnlösa nätter, många tårar.
Alla frågor, som aldrig får svar.
Nånting jag ältar konstant är hans beteende utan alkohol den sista tiden. Visst sups det alltid varje kväll, men på dagarna när han jobbar så är han nykter.
Och då , tidigare, kunde han visa ånger nykter. Då kunde han säga att han såklart inte menar det han säger eller gör mot mig när han dricker.
Men sista tiden med honom, framför allt efter han dumpat mig och jag bodde där,han var så otroligt elak, gjorde så otroligt elaka saker.
Och inte kom samvetet i kapp nykter, han utsatte mig för ett helvete oavsett.
Och jag är helt besatt av tankar på detta, hur den där fina killen förvandlades till ett monster, och att monstret inte ens brydde sig nykter?
Var det hans rätta jag? Var allt som var bra bara på låtsas? För jag förstår inte hur man kan gå från att påstå sig älska någon och göra allt för den personen, till att göra en så otroligt illa. Varför räckte det inte med att dumpa mig? Varför skulle han förgöra mig också?
Läst en del trådar här och de flesta alkoholister som det talas om verkar ändå bete sig när de är nyktra. Ånger, omtanke. Men inte han.
Tar alkoholen över även den nyktra personen? Och i så fall , varför var han snäll tidigare nykter?
Det är så många, många år av missbruk bakom, så känns inte som en personlighetsförändring skulle komma nu, sådär, helt plötsligt från ena månaden till andra.
Och varför tröttnade han på mig?
Han som ändå har fleråriga förhållanden bakom sig, varför orkade han inte med mig mer än ett år? Han skrev till sitt ex flera ggr att han saknade henne och ville träffa henne (medan vi var tillsammans) Varför saknar han inte mig?
Inte ens en ursäkt efter alla dessa månader, han tycker fortfarande inte att han gjort något fel.
Den enda kontakten han tagit har handlat om frågor om när jag ska hämta mina saker.
Och de flesta i trådarna här verkar inte bli lämnade, utan lämnar själva. ”Era” alkoholister vill fortfarande ha er, fast de inte vill välja bort alkoholen.
Jag undrar hela tiden om det verkligen var alkoholen som var boven i vårt fall, eller bara det faktumet att han inte ville ha mig.
Jag vill så gärna känna att det här inte är mitt fel, och han gjorde det han gjorde på grund av alkoholen och hans rätta jag faktiskt älskade mig.
Men nu känns det som att det var så att han egentligen aldrig älskade mig, jag var bara ett tidsfördriv/bättre än inget, tills han slutligen insåg att det är bättre att vara själv än att dras med mig.
Hade jag vetat att han faktiskt älskade mig då, ville ha en framtid med mig och allt det där, hade jag åtminstone kunnat känna att vi hade något fint, men det är över nu. Men att jag ändå kan minnas stunderna av glädje och att ha älskat och varit älskad.
Men nu känns det som att det vara fejk alltihop, det var bara kärlek från mitt håll.