Jag är 50+ och har ett bra liv med jobb, fantastisk fru, utflugna barn samt en helt OK ekonomi. Ändå har jag alltid haft ett tomrum som jag försökt fylla, framför allt med alkohol. Jag fick mitt uppvaknande under hösten då jag fick åka till akuten pga andningsbesvär och yrsel som jag var övertygad om att det var Corona men det visade sig vara panikångest skapad av ett respektlöst intag av alkohol. Där startade mitt nya liv. Jag har tidigare sökt hjälp för depression och ångest som jag varit övertygad om att det kom från stress och andra yttre faktorer men inget har hjälpt. Min alkoholkonsumtion såg jag inte som något problem utan en rättighet och vardagslyx. Idag förstår jag att jag kunde tagit vilken medicin som helst utan att bli bättre, problemet var alkoholen. Jag har alltid haft en naiv inställning till alkohol dvs att det är det som får mig att slappna av, vara en kul kille, våga släppa sargen och mycket mycket mer. Idag vet jag mycket bättre. Alla dåliga och dumma beslut har jag fattat i alkoholens dimma vilket efteråt skapat ångest och oro.
Jag är idag på min 136:e nyktra dag och jag har aldrig mått bättre, visst var det en kamp de första veckorna men väldigt snart insåg jag att hela jag såg bättre och fräschare ut, mitt blodtryck sjönk, jag sov underbart skönt och det fanns inte ett spår av ångest eller oro. Mitt självförtroende steg dag för dag och jag kände plötsligt att jag ville visa hela världen vem jag är och vad jag kan, en helt underbar känsla. 136 dagar är inte riktigt sant för efter 100 dagar tänkte jag att visst kan även jag ta en öl men lite försiktigt. Det funkade inte alls…. En öl blev fem och direkt började jag tycka illa om mig själv igen, vaknade med en sjuk ångest och kände mig som en riktig loser. Det blev bara det avbrottet och jag insåg då hur lömsk alkoholen är, den lockar med glamorösa bilder av att vara en del av livet som man inte kan vara utan. Avbrottet var ändå nyttigt för mig för tanken har funnits där att man kan bli som alla andra, dricka och ha kul utan ångest men jag kan inte det inser jag nu och det gör mig inget för livet utan alkohol är så mycket mer innehållsrikt. Vakna pigg på morgonen och sätta sig i bilen utan en tanke på när jag slutade dricka (en tanke som förföljt mig många år). Det är frihet!
Kände att jag ville dela av mig av min nyvunna insikt då jag vet att det finns många där ute i min situation med bra jobb och ordnat liv men som mår jättedåligt emellanåt. Och jag undrar hur många som proppar i sig antidepressiva och ångestdämpande piller helt i onödan för att problemet är ett helt annat och möjligt att ta hand om själv.
Jag löste mitt tillnyktrande genom att ta hjälp av beroendevården samt att jag åt antabus i cirka två månader. Antabusen var mitt eget val, jag läste på hur det fungerade och insåg att det skulle vara bra för mig då jag vet att motivationen gärna sviker när man börjar må bra igen. Eftersom man inte kan dricka alkohol när man använder antabus samt cirka två veckor efter att ha slutat kändes det som att anlita en egen säkerhetsvakt. Om jag plötsligt ville dricka alkohol fick jag snällt vänta två veckor tills antabusen slutat verka och då var svackan troligtvis förbi. Det funkade jättebra för mig.
Trots Coronan så älskar jag varje stund i mitt nya nyktra liv och jag berättar ofta och gärna för min omgivning hur stolt jag är över mig själv. Jag har varit väldigt öppen med mitt ”projekt” och min största påhejare är min familj och närmsta vänner, bara det känns fantastiskt.