Japp. Nu får det vara nog. Jag har blivit min pappa/mina farbröder (och farfar med tror jag fast ingen nånsin sagt nåt - man pratar ju inte om SÅNT heller...).
Skillnaden är att jag är kvinna, 3barnsmamma och håller på o avslutar mina studier parallellt med jobb och INGEN skulle ana hur min verklighet ser ut.

Vintern 2019 kände jag att det där helg-vinet hade eskalerat och jag blev FULL både fredag o lördag..
Mannen tröttnade. Sa ifrån. Och jag hade redan innan det bestämt mig för o ta bort alkoholen (men ha kvar den vid middagar o andra trevligheter).. Men när HAN började peta o bestämma blev det dåligt.. (ni kan läsa i mina tidigare inlägg om ni orkar) Då började jag smyga istället.. Han hittade gömda flaskor och livet var INTE trevligt. Vi gick hela förra året på ganska upprivande parrådgivning men kom ändå rätt långt kände vi. Många byrålådor i vårt gemensamma rum städades ur ordentligt och mycket bra saker kom ut ur det och det kändes hoppfullt. Men smygandet fortsatte ändå lite (uppenbarligen bär jag på massa ångest jag inte tagit hand om och där självmedicinerar jag med vin).
I början på detta året släppte mannen därför bomben att "dricker jag någonsin igen/försvinner inte alkoholen HELT för resten av livet så får vi skilja oss".

Från att ha smugit på helgerna har jag under detta året börjat dricka nästan dagligen istället. Det är SÅ konstigt. (eller kanske inte med andras glasögon) Hade han accepterat min filosofi om "utvalda tillfällen" (vi hade tex en underbar tripp själv i höstas.. med ett glas vin till god mat på restaurang.. inga problem med "bara" ett glas.. DET är för mig ett tillfälle värt att spara) så tror jag inte vi hade stått här idag. Vad hände??
Det känns som han framkallade alkoholisten i mig som jag inte var men han tyckte sig se.
Jag sa där och då att vi kan väl bara börja i den här änden.. ta bort A helt, få må bra och sen får man se...? Jag kanske inte vill ha dom där tillfällena heller sen? Men vi har ju båda gillat dom..

Men nu har jag tröttnat. (igen) Det här är ohållbart. Vi undviker varandra.. Han för att han förutsätter jag druckit, jag för att jag är livrädd att han ska se att jag har det (även dom gånger jag inte har det)
Bokat tid hos kurator (ångesten måste tas om hand och jag måste hitta roten. Har funderat både på om jag är bipolär eller kanske har ADHD?)
Jag är trött på att hjärnan är så bedövad och seg och glömsk.
Jag vill ju träna och må bra.
Jag vill ha kvar min familj (borde jag skrivit först, jag vet, men syrgas på mamman först så mår familjen bättre)

men jag kan INTE släppa att jag känner en stress över att han säger ALDRIG MER och det är där jag tror så mkt ligger...

Jag skulle verkligen behöva hjälp och sällskap på resan!

Anonym26613

Visst är det skönt att vakna utan ångest 🌸💚👌
Du skriver så målande om det jobbiga med smygande och planerande. Så tidskrävande och onödigt. Att sluta hel är inte ett dödsdom!! Nu, så här i efterhand så är det alldeles underbart 🥰💚👌

Du behöver inte bestämma dig för hela livet. Men testa att vara nykter och så tar vi det därifrån 🌸💚

@Miss Mary Poppins ja det är så jag ville göra... men varför reagerar jag med att ESKALERA mitt intag när han säger "aldrig mer"... Hade han sagt ja vi startar här nu så får vi se hade jag vart vältränad o trivts med mig själv snart nu... Istället blev det såhär. Ångesten tar över, allt rasar, negativ spiral.
En del av mig tänker "men det spelar ju ingen roll om jag lägger av ett år eller två, skulle jag sedan välja ett glas bubbel av någon anledning så måste vi skilja oss... då kan vi ju lika gärna göra det NU".

Väntar på tid hos kurator 4 maj. Tills dess får det gå lite upp och ner. Men allt känns väldigt hopplöst. Saknar mig själv. Saknar min man. Men har blivit som en liten mus som tassar omkring i hörnena o känner mig ivägen och ångesten blir bara större o större i kroppen. Det är så mkt som är trassligt samtidigt så jag vet inte om det nånsin kommer reda upp sig.

Kaffetanten88

@pytteliten.o.trasig Hej och bra att du skriver här. ☺️💕 Jag känner så igen mig i att självmedicinera. I min tråd kan du läsa att jag har diagnoser och ska även utredas för autism kanske adhd. Känner även igen mig i din reaktion på vad mannen din sa. Jag hade mycket väl kunnat reagera likadant. När någon säger till mig du fååååår inte göra så då blir jag sur och känner jag är väl för fan vuxen och gör som jag vill. Så gör jag som jag vill även om det inte är bra för mig.

Men nu har jag bestämt att göra det som är bra för mig för det är vad jag vill och för att jag vill behålla min son. Jag går till beroendecentrum och får antabus. Det fungerar utmärkt. Jag träffar en terapeut och psykiatriker privat och det är bra för det mesta. 🙄 Svårt att få tag på ibland.

Så jag tror på dig. Jag tror du kan fixa detta. När du bestämmer att DU vill detta för dig och din familj. När du är redo då kommer det då. Sedan ta hjälp om du behöver. Det är inte så farligt som det känns. Och det är skönt med stödet man får. 💕☺️