av Hillevi

Hillevi
tis, 2021-05-04 - 12:16

Tack Azalea och Tröttmamma för stöd <3
Det går upp och ner här. Hopp och förtvivlan. Ångest. Dock inte rörande själva beslutet att lämna för det känns så rätt. Grundat i hela mig. Men kring det praktiska när man bor ihop och allt som måste ordnas och en ex-partner som troligen inte kommer att göra det lätt på något sätt. Känns som ett berg att gå över. Och så corona-osäkerheten ovanpå detta. Övar på här och nu-perspektivet och ett steg i taget. Göra något uppbyggligt och bra för mig själv varje dag. Även om det är på nivån putsa fönster och plantera. Så gör jag det för mig och min egen skull.

Azalea
tis, 2021-05-04 - 22:02

Det är de små sakerna som gäller.
Visst har vi ett Mount Everest att ta oss förbi men npgra meter åt gången så är man snart över.
Under tiden får man pyssla med de små sakerna som man mår väl av. Läsa, måla, virka, campa, baka,promenera och hitta det som ger glädje och energi🧡🧡🧡🧡

Hillevi
tis, 2021-05-04 - 22:33

@Azalea ja, det är sant - de små sakerna ... Jag har haft ett långt yrkesliv där det mest är huvudet som gäller, och nu övar jag mig på praktiska saker med hus och trädgård. Är inte alls bra på det praktiska, men det är KUL att erövra nya saker och skönt att jobba med händerna och kroppen. En skön trötthet. Önskar dig en fin kväll.

Azalea
ons, 2021-05-05 - 16:53

Vad roligt att testa på lite nytt för dig. Jobb med hus o trädgård ger ju också en skön trötthet efter en dag med arbets handskarna på😅
Du kommer lära dig efter hand och vara sjukt stolt över allt du kan fixa sen.

Jobba på och njut av det🧡

Hillevi
tors, 2021-05-06 - 07:47

Det är tidig morgon här. Lugnt och skönt. Dricker en kopp kaffe. Det är torsdag men jag oroar mig inte inför helgen. Det känns nytt och ger rymd och ro. Något som också är bra är att jag faktiskt nu KAN fokusera på mig själv, vad jag vill och behöver. Att jag i medberoendesjukan inte hänger över lösningar för min ex-partners problem, utan är vid min egen läst. Och så alla vänner jag kunnat sträcka ut mig mot, att världen faktiskt öppnade sig igen när jag spräckte medberoendebubblan med partnern och berättade hur jag hade det. Att världen då blir större och friare, inte mindre. Människorna fler. Kanske också att livet långsamt börjar kännas lite sannare.

Jag har nog läst någonstans att medberoende liknar att sitta i baksätet och försöka köra bilen därifrån. Det låter väldigt slitsamt för alla inblandade och som ett fruktansvärt otacksamt jobb. I många år (och troligen ända sedan barndomen) har jag suttit i baksätet och kört. Det får vara slut med det nu. Jag får hitta och skapa andra sätt att köra på.

Hälsar en god dag till alla!

Backen123
tors, 2021-05-06 - 08:44

Just det där att kunna börja slappna är så fantastiskt, när oron för att komma hem försvinner 🙏 Och öppenheten till omgivningen, jag har varit det hela tiden. Kanske jobbigt för anhöriga men en större förståelse att man gick, fick otroligt mycket draghjälp därifrån. Sen tycker jag svårigheten för mig har varit att hålla tillbaka lite för vilka och hur mycket jag berättat men en terapeut sa har din öppenhet skadat dig? Nä inte vad jag vet och kanske har jag hjälpt nån på vägen som suttit i det tysta. Full fart mot helg 🌷

gros19
tors, 2021-05-06 - 09:53

Tänker att det kanske faktiskt även är vår skyldighet att fokusera på oss själva, se till att vi får våra behov tillgodosedda och att vi mår bra. Först då kan vi hjälpa om vi vill det vill säga. Ibland kan det vara enklare att fokusera på någon annan än att ta itu med egna problem och tillkortakommande. Något jag upplevt och även att fungerar mycket bättre för då blir jag det bästa av mig själv och det är definitivt inte att vara egoistisk.

Hillevi
fre, 2021-05-07 - 18:15

Jag antar att medberoende på olika vis handlar om kontroll och icke-kontroll. När jag nu (och just det går faktiskt bra) släppt på försöken - kanske inte främst att kontrollera men - att fixa och ordna (det kanske är kontroll?) för ex-partnern inser jag att alltsammans sammanfaller med något slags mitt-i-livet-kris för min egen del. Alltså: vad vill jag? Hur vill jag leva? Var någonstans? Vad är viktigt? Det är lite som att ha dragit undan en möbel och fått syn på ett nytt litet rum där bakom som ser väldigt kaotiskt ut för ögonblicket. Jag har haft min partner så framför ögonen, att de svallvågor som sprängt sig fram rörande det egna inte blivit riktigt kännbara förrän nu. Men de sköljer över mig. Jag var oförberedd på detta, kanske för att jag tittat åt ett annat håll, eller blundat för mitt egna. Sådant kan jag tänka på nu, trots att det är fredag kväll. Trots att det är fredagskväll är det alldeles lugnt här. Jag ska börja övningsköra mitt eget liv.

Hillevi
ons, 2021-05-12 - 13:38

Funderar lite över vad det innebär att ta slut som medberoende, eftersom det nog var det som hände. Efter att under en lång tid ha blivit mer och mer uppluckrad i gränserna, och först efter att ha kunnat åka iväg från ex-partnern ett tag, fick jag tag på något eget. En flik av det egna, så att jag orkade - ja, ens orkade - bli rasande över situationen. Vem jag låtit mig bli i relationen. Reduceras till. Något slags glad pack surrad kring partnern. Så sorgligt det känns. Men förstås aldrig så enkelt. Hopp och kärlek har ju också funnits. Och kamp. Mycket kamp.

Efter ett antal veckor nu i uppbrottets tid börjar jag kunna känna trötthet, ihållande sådan. Idag en sovmorgon. Dvs. inte vakna vid 5-6 med ångest. Visserligen vakna med ångest, men något senare i alla fall. Har kommit på, vilket jag hade glömt bort, hur gott det är att dricka kaffe om morgonen i lugn och ro. Utan ständig kaosberedskap.

Om jag inte har mig själv blir livet väldigt svårt och fattigt, det börjar jag förstå nu. Om jag lyckas sudda ut mig invid en annan och en annans problem, kan jag inte riktigt leva. Inte leva uppriktigt. Eller upprätt, kanske.

Hillevi
tors, 2021-05-13 - 22:23

Torsdag kväll och ingen oro inför alko-helg. Jag påminner mig om det, att just den oron och anspänningen slipper jag nu. Istället kan jag pyssla på med mina saker. Ingen alko-sommar och ingen alko-semester med kvällar som går ganska bra varvade med sådana som inte alls går bra. Inget däckande i soffan. Ingen sluddrig röst i telefon som försöker att inte låta sluddrig. Inget löfte om att det ska inte hända igen, fast det händer igen. Och igen. Under många år händer det igen. Men inte längre, eftersom jag satte en gräns. Visserligen för att inte gå under själv, men ändå en gräns.

Att inte låtsas mer. Dvs. tro på en förändring som inte infinner sig. Att hoppet till slut släcktes ner. Och för att jag är värd något bättre. För att jag faktiskt kan mer, vill mer. Jag vill ha ut något mer av livet än att förhålla mig till en annan människas misshushållande med sig själv, med mig, med vår framtid. Den är ändlig.

Jag är så sjukt trött på alkohol. På bag in box. På meningar som "Å vad gott med ett glas vin" när det verkligen aldrig handlat om ett glas vin. Samma entusiasm varje gång. Ett glas vin. En öl. Det har ju aldrig varit det. Och sommaren är en underbar årstid att sitta ute och njuta av sjukt många glas vin sjukt många eftermiddagar och kvällar i rad. För det finns ju inget annat att göra på semestern än att parkera sig vid bag in box-altaret. Så fattigt det har varit. Och så långt bort från mig själv och mina drömmar jag har varit. Från det jag kan och vill. Till att bli en skugga, nedsläckt. Och samtidigt den som blåst in syre, hjälpt till att andas, andats åt.

Aldrig mer. Den gränsen sätter jag för mig själv.

Backen123
tors, 2021-05-13 - 22:53

Vilken hyllning till dig själv, en otroligt skön känsla! Träffade en psykolog för en tid sedan, hon undervisade också och ett budskap hon ville föra fram är att stå upp för sig själv. Vackert och det ska vi lära våra döttrar och söner. Och självklart stå upp för varandra men aldrig så långt som till medberoende såklart 🙏 nu kör vi, jag är också där, gick för 7mån sedan och jag mår bara bättre och bättre ☀️🥰

Hillevi
tors, 2021-05-13 - 22:59

@Backen123 - tack, ja att stå upp för sig själv - det kräver träning! Och precis som du skriver är det ju något en vill kunna föra vidare, och då måste en ju först kunna det själv ... Skönt att höra att du mår bättre och bättre också, det ger hopp :-)

Hillevi
fre, 2021-05-14 - 11:41

Idag behöver jag påminna mig om att jag satte en gräns för att inte själv gå under.
Idag känns det hårt att hänga i luften rörande det praktiska. Boendet och ekonomin. Oron.
Försöker pigga upp mig med att det i alla fall är min egen oro jag hanterar. Mitt eget boende,
min egen ekonomi.
Så klart finns det inget i ex-partnerns beteende nu som på något vis underlättar situationen eller
kommunikationen. Faller på mig att hantera. På samma sätt som jag har hanterat allt annat under tiden tillsammans, så vad hade jag väntat mig? Jag får ju bara mer av samma. Samma ensamhet kanske.
Det enda som känns riktigt ner i fötterna rätt (och som underlättas av exets beteende) är beslutet att lämna.
Det beslutet är min grund nu, när annat svajar och är osäkert.
På ett plan är jag fri. Känner större lättnad än saknad. All energi rinner inte ur mig längre och in i någon annans kaos. Nu har jag i alla fall mitt eget kaos. Mitt eget att ta hand om.

Azalea
fre, 2021-05-14 - 15:42

Så självklart!
Egentligen är det ju självklar att dra gränser och se till att man själv också mår bra men det har liksom suddats ut genom åren.
Själv har man fått ta det som blivit över av ork och energi efter att rensat upp i oreda, löst problem, hämtat o fixat o trixat alkt under ett moln av ångest och oro.

Jag lämnade för över 1 år sedan och njuter varje gång jag stänger dörren om mig själv i min lya. Myser till romantiska komedier, bakar bröd eller tassar ut på en skogsrunda.

Det finns massvis med stora praktiska och ekonomiska problem att lösa kvar men däremellan njuter jag över att få mig själv i lugn och ro.

Tänker att en dag i taget och en sak i taget så kommer man fram till slut.

Vila och njut av kaffe i solskenet när du kan och ge dig själv energi💕

Kram Azalea❤

Hillevi
fre, 2021-05-14 - 21:17

En riktigt jobbig skitdag har detta varit. Bra saker också förstås, promenader, vänner, men också oron över allt. Och överallt. Plus corona-tillvaron. Bo och eko-ångest. Känns som att mycket av alltings osäkerhet kanaliseras där. Samtidigt - har så fina snälla människor omkring mig som jag litar på och kan vila i. Och, tänker jag, eftersom det är fredag så sitter jag inte (som vanligt) på helspänn eller är beredd att gå och lägga mig tidigt för att inte komma att sitta på helspänn. Och jag behöver inte förhålla mig till att efter fredag kommer lördag och söndag med fotboll och nåt att dricka till.

Har en känsla av att vilja snabbspola tiden till en bra trygg och landad tid i det nya livet. Och samtidigt inte, eftersom jag behöver ta reda på vad jag vill, för min egen skull. Men det hade varit skönt med en kontrolldosa som det gick att snabbspola på. Spola förbi den här jobbiga tiden. Landa framför bilder med vackra färger. Trygga färger. Självklarhet.
När de stora förändringarna övergått till vardag. När inte varje ny dag känns som en blandning av mangel och torktumlare. Fast det finns ju fina klara stunder också. Och beslutet att lämna är rätt. Men ändå inte enkelt. Men rätt.

Backen123
fre, 2021-05-14 - 22:37

Inte enkelt men rätt. Men helt klart en jobbigt tid framför dig, men aldrig så jobbigt som den du haft. Bara den där oron och sorgen att inte förstå som man lever med dygnet runt med en beroendesjuk. Förra veckan fick jag ett gapskratt, så oerhört befriande och har inte hänt på väldigt länge och jag förstod att jag har lyft blicken, det kommer bli bra. Och jag kommer minnas det där, när det vände. Fortsätt framåt, vila, tillåt dig sörja som kommer den där skrattattacken för dig med, för mig tog det 7mån och det är klart det är inte över för mig helt, ångesten kommer och går men det måste få vara så. Och dom gånger det blir övermäktigt så ber jag om hjälp rakt ut till en högre makt, för mig har det funkat 🌷

Hillevi
lör, 2021-05-15 - 11:12

@Backen123 - stort tack för pepp och stöd och klokskap! Känns så betydelsefullt. Och det lät så fint med skrattattacken, den bär jag med mig. Att få skratta med hela kroppen genom hela sitt väsen. Det var länge sedan det bubblade från fötterna och uppåt. När jag väl i framtiden får min ska jag tänka på dig! Och så kommentaren om att det jobbigaste på ett sätt redan har hänt och genomlevts, det är ju sant. Åren i samboskapet har slitit på mig. Nött ner. Blev ju mest en funktion för någon annan till slut. Ovärdigt och ovärt. Samtidigt som exet nog hade kunnat hålla skenet uppe längre om vi fortsatt som särbos. Nu gick det inte riktigt, och än mindre i corona-kuvösen. Fint också att läsa om att be om hjälp till högre makt, det gör jag med. För mig är det ett sätt att andas, eller få hjälp att andas. Och att sänka garden eller vila i striden.
Jag är så glad att jag hittade till denna sida, och glad över all klokskap, värme, kamp och över att inte känna sig ensam i världen. Att fler delar liknande historier, känslor, minnen osv. Det hjälper.
Önskar dig Backen123 en fin lördag, och alla er andra!