Den har legat däruppe nu ett tag den där stenen. Så det är kanske dags att flytta in. Man behöver ju inte ha med sig den gamla tråden, det är lätt att hitta tillbaka ändå.
Drygt 7 månader nykter nu. Känner att jag skulle behöva anstränga mig för att sätta stenen i rullning för att behöva börja om från början igen.
Trött efter en lång vecka igår. Hade ett ypperligt tillfälle att handla alkohol, men jag vill verkligen inte ha. Det finns inte på kartan som alternativ.
Sug då? Ja kanske, men jag har lite svårt att tillfredsställa det. ”Lasternas summa är konstant”, men jag har svårt att hitta nån ersättning. Just nu är det kakor en ggr per dag, men jag är egentligen inte så förtjust i sött heller, men den finns där - tristessen, rastlösheten, tröttheten och jag hittar ingen medicin nu. Jo, jag gör sunda val och det funkar, men det har ju helt ärligt inte samma omedelbara effekt. Får kanske lov att börja med nån extremsport för att få endorfinkicken.
Jag verkar åtminstone ha fattat ordentligt att alkoholen inte gav mig nåt. Jag fick nog kicken både av smygandet och drickandet för övrigt. Och ingen av dem funkade heller särskilt bra. Så livet som det är utan droger... ja, inga quickfix, men ett ganska behagligt lugn för det mesta ändå. Så kan jag sammanfatta det.

@Tofu Att känna stolthet över att man är nykter är en av det viktigaste sakerna tycker jag. Ett befriande lugn infinner sig. Men det är inte gjort i en handvändning som sagt. Det tar sin tid att nå dit fullt ut.

Kram

Tack för alla hälsningar. Skrev alldeles för långt i Sattvas tråd så jag klipper in det hit istället. Får väl sätta lite Triggervarning på det eftersom det handlar om de positiva saker som jag har upplevt med alkohol.
Jag blir inte heller triggad om andra dricker. Dricka för mycket socialt har aldrig varit mitt problem heller. Träffade dock ett par bekanta igår på lunch. Vi har setts tillsammans tidigare på en AW där det kanske blev nåt glas för mycket för oss alla (kanske 4 var). En sån där kväll när man sitter och pratar och pratar och har det trevligt. Orden ”jag vill dricka vin med er” yttrades. Och det där är ett sånt sammanhang där jag inte har bestämt mig. Just nu vet jag inte om jag skulle kunna få ner nåt vin. Men det är väl precis såna sammanhang jag skulle sakna. När man träffar såna som man inte känner så bra och har en trevlig kväll tillsammans med lite lagom ”för mycket” vin. Där det med vinets hjälp blir lite djupare samtal än annars och där man sedan har gjort något ”busigt” tillsammans. Tror kanske inte det skulle vara svårt att träffa dem nykter när jag har haft det där, men det är väl när alkohol har varit med och skapat en gemenskap som det kanske har varit en väldigt mysig kväll, lite längre än den annars skulle bli, som jag skulle sakna. Sånt kanske man inte får skriva i trådarna härinne. I alla övriga sammanhang kan jag avstå utan saknad. Och jag tycker aldrig det är nåt problem heller, men just det där, när alla städade personer går hem och kvar blir de som tar ett glas för mycket och pratar om livet. Det funkar ju bara med personer där inte alkoholen är det centrala för nån av oss.

Och Soffi imorgon får jag sovmorgon.. nja jag vaknar ju tidigt oftast, men pigg och utvilad nuförtiden. Ska bli skönt med helg, har alldeles för mycket att göra nu på jobbet, men tänker ”lägga undan” det.

Skammen ja,
Måste svara lite även på era tänkvärda inlägg ovan, Tofu, AndraHalvlek och Torn.
Jag försatte mig ju i en situation där några fler än önskat fick veta att jag hade problem med alkohol, så skammen över det får jag leva med. Jag tycker att det är befriande med människor som inte promt måste vara bäst på saker och som visar sina svagheter så jag har egentligen inte så mycket problem med att jag känner mig mindre värd eller skäms för det gör jag inte helt. Jag skulle egentligen inte ha nåt emot att prata öppet om det med vänner, för det är komplext och som Tofu skriver en del i ett sammanhang.
Det jag har problem med är snarare tystnaden runt det. Att inte få resonera kring det. Och jag har problem med att knuffas in i ett fack där man sätter en etikett med texten ”alkis, får inte dricka”. Jag har problem med att det är samma lösning för alla för jag tror inte att problematiken sett likadan ut, och inte lösningen heller.
Jag har ett ”inre lugn”, jag vet vad jag ska undvika i framtiden, men som jag skriver i inlägget ovan så finns det några tillfällen rätt sällan när jag kanske vill välja a. Så jag vill inte heller puttas in i nykteristfacket. Jag vill helt enkelt kunna bestämma själv vad som är lämpligast och rätt för mig och det sammanhang som jag befinner mig i.
Jag är glad att jag inte dricker längre. Jag tror att man mår sämre av giftet både längre tid och mer omfattande än vad man tror. Så jag kommer att avstå i de allra flesta sammanhang för att det är rätt för mig. Minns när pappa var sjuk i Cancer och valde bort droger för att han ville vara klar i huvudet. Lite så känner jag. Jag gillar min hjärna utan alkohol. Kanske dricker jag aldrig mer, kanske väljer jag ändå a vid just de tillfällen jag beskriver i inlägget ovan. Om det på något sätt skulle äventyra min övriga nykterhet får jag tänka om, men just nu känns det inte som nån fara.

Känner igen mig i så mycket som du skriver @Sisyfos. Har ju endast varit nykter 14 dagar så jag vet inte hur det kommer att bli för mig i framtiden. Tror dock att jag kommer behöva vara nykter livet ut men det är inget som jag behöver bestämma här och nu. Men jag tycker också om det "busiga"...i min värld har det ju varit mer så att man bjuder in på ett glas vin el öl...eller bjuds in...men förhoppningsvis kommer jag att hitta nya världar. Dock är det ju så att vi lever i ett land där alkoholen är så legitim...Under mina vuxna år så har ju alkoholen fått en mycket större plats i olika forum....och ingen rynkar ögonbrynen för det. För en tid sedan var det några som beskrev sin vardag i yrkeslivet som jag tror mer var inom företagsvärlden där det kändes som att alkoholen var en naturlig del tex vid lunchbjudningar. En stor del av befolkningen i Sverige har mer anammat den kultur som finns kring alkohol tex i övriga delar av Europa. Jag vet att jag generaliserar men det ligger en del i det. Har en fd kollega vars man är från Mallorca. De har en lägenhet där. Hon beskrev när hon kom hem att man ofta delade en flaska vin till lunchen att det ingick som tex när det finns AW-erbjudanden hos oss.

Tänker även på det här med skam...som Andrahalvlek skrev...att kunna beskriva att man är nykter vilket då inneburit att man har druckit, har haft ett problem. Så är det ju även med antabusen...man äter ju inte antabus om man inte har problem med alkohol. Det skulle vara så skönt att kunna säga på jobbet att jag är dödligt trött pga att jag nu har nyktra dagar och jag äter antabus men det känns långt ifrån att jag kan göra det. Jag vill inte heller bli inföst i ett fack som nykterist eller som alkoholist...lika lite som om jag hade haft diabetes ...jag skulle inte vilja vara en diabetiker. Jag är jag...men mina svårigheter och problem....jag är inte min diagnos...utan jag är Varafrisk.

Ha det fint!

Kram:)

Saknaden
Den tror jag man/jag behövt och behöver se i vitögat och göra upp med. Jag instämmer i behovet av gränslöshet, komma ”nära” ha väldigt lätt till skratt etc (skriver inte mer om detta) men det är ju ett aktivt val som måste göras om man som jag inte dricker alls. Eller om du möjligen väljer att göra det någon gång.
Det finns ju inga vägar runt att de tillfällena kan kännas väldigt bra/förhöja livskänslan.
Kruxet för mig är nog att när jag vaknar nästa dag bakis- och vill ta ett glas klockan 16:30 för att må bra igen. Då har jag sänkt livskänslan ungefär motsvarande grad.
Men viktigast är väl insikten om att för mig är det slutdrucket.
För mig kan de där situationerna aldriig väga upp det jag har fått ”istället” men oavsett det. Så vet jag i märg och ben att jag hör exakt till den grupp som redan druckit över gränsen. Det är både ett intressant ämne, och senast idag funderade jag på om det fanns så mycket att ångra kring mitt drickande. Jag gör ju inte det, ångrar.
Hade jag fortsatt i min accelererande tskt hade ångern varit min följeslagare:
Hoppas du har en fin och ledig dag!

Det kanske handlar litegrann också om hur man har druckit tidigare i livet. Vilken grad av berusning som man hinner uppnå under den där tiden och vi pratar om lite olika tillfällen känner jag ni som skriver i andra trådar också om det här. Jag vet att man kan komma människor nära utan alkohol och att en del människor mer blir väldigt högljudda och pratar bara om sig själva när de dricker. Det beror en del på vilka människor man möter. Jag tror att vi är olika och en del suckar nu och tänker att jag inte fattar, men jag är allergisk mot grupper där man måste göra och tycka lika. Eller jag är allergisk mot att tillhöra specifika grupper överhuvudtaget. Tycker alltid det finns problem med vi och dom så fort man skapar en samhörighet.
Men vakna bakis nä, då menar jag nog att det blev för mycket. Det är absolut inte berusningen jag tycker behövs och jag skulle inte gå tillbaka dit där jag varit. Men jag har aldrig gillat berusningen i sig heller, vilket en del av er skriver att ni gör och där skiljer vi oss åt.
Sen håller jag med om att det skulle vara bra om det inte alltid var så förväntat och accepterat att dricka. Om inte alkohol fanns med hela tiden. Jag har växt upp i en miljö där det dracks sällan och inte på familjesammankomster. Vi hade väldigt kul ändå. Det är ju inte i alkoholen det sitter.
Kanske borde man vara nykterist för att statuera exempel. Men men, är man allergisk mot grupper så är man. Jag vill ha jämna maktbalanser och så fort man gaddar ihop sig med ett budskap så blir det obalans.

Tack SeKlart jag förstod det av ditt inlägg också. Mitt inlägg var inte riktat till er som skrev i tråden här. Ibland känns det bara som om det är så svart eller vitt just när man tar upp det där ämnet om att dricka eller inte. Och jag gillar inte grupper där alla tycker samma. Jag gillar när det kommer in nya som har andra vägar både här och i livet i övrigt. Jag tror att utveckling sker bäst då. När något eller någon skaver lite lagom. Jag ska inte fastna i alkoholträsket igen. Jag vet hur jag ska undvika det. Jag vet vad jag måste tänka på varje dag kanske resten av mitt liv. Det kommer att handla om att ha koll på livet i övrigt, så att det inte rusar på för fort. Det kommer att vara en typ av återfallsprevention men inte inriktad på alkohol utan på livet i stort. Men jag har heller inte testat mer än min lilla snaps och jag vet inte. Kanske blir det ett rejält misslyckande. Jag tror inte att det inte drar igång nåt sug efter mer. Däremot är det kanske en stor besvikelse. I värsta fall ett begär. Haha kom just och tänka på att jag nog alltid velat testa, och testa igen. Jag testade nog att slicka på lyktstolpen minst två gånger i alla fall. Har kanske inte blivit klokare med åren ändå.

@Sisyfos Jag tror även att man väger in väldigt mycket av sin personliga historia i sina tyckanden. Utan att kanske veta det själv. Tänkt en del på det gentemot mina känslor kring makens ev drickande. Jag är inte orolig att bli frestat, mer att jag hatar att vara i närheten av berusade människor. Och detta har med min uppväxt att göra. Lukten av alkohol på en annan människa väcker jättestarka obehags- och äckelkänslor. Så där är jag väldigt svart/ vit. Jsg gillar inte berusade människor. Inte ens lätt salongsberusade. (När jag själv är nykter då...)Men det har ingenting med egentlig logik att göra. Bara djupt betingade känslosvar.
Vet inte vad det blev för svammel nu. Det bara kom upp när jag läste det ni skrivit!

@Sisyfos Jag tycker att det är helt okej, och önskvärt, att alla gör precis som man vill. Jag gillar olika. Personligen tycker jag dock inte att det är värt risken att ens prova. Jag gillar att vara motvalls, och nu är jag en som inte dricker alkohol. Det är ovanligt i mina kretsar, så det passar mig.

Kram 🐘

Jag håller med Andrahalvlek, riktigt skönt att inte vilja vara som ”alla andra” . Att dricka för att smälta in, och för att andra gör det är totalt otänkbart för min del.

Kram

Ja det är nog så som sattva skriver, att det finns mycket känslor som man inte alltid styr över eller ens har koll på.
Jag har alltid tyckt illa om när jag inte kan lita på människor som jag behöver lita på. När mina barn var små överlät jag drickandet åt deras pappa. När jag själv började dricka för mycket ägnade jag mkt energi åt att hålla igen vid ”rätt” tillfällen, gå överstyr vid övriga. Vad jag förstår nu- så spelar det inte jättestor roll om barn upplevt sin mamma som berusad eller ej. Hela ens liv präglas ju av det där drickandet. Nåt spänt över hela ens personlighet- men de insikterna har kommit med tiden för mig, och i takt med att man/jag orkat ta till mig hur det faktiskt har varit.
Funderingarna kring att bli, och hur en ska fortsätta vara nykter innefattar mycket mer än antal glas. Det är spännande och utmanande. Nykterhet är inget för tunnisar helt enkelt!

Nu ska jag lämna tankar om eventuell alkohol. Vill inte ha och det är ingen viktig fråga i mitt liv egentligen.
Däremot har jag många andra frågor som jag skulle vilja ha svar på. Jag är ju piggare nu och hjärnan funkar. Det har både med järn och med alkostopp att göra tror jag. Men det är inte helt bra fysiskt och jag vill veta varför. Jag vill fatta hur allt hänger ihop, jag vill veta varför Soffi inte sover trots att hon gör ”allt rätt”, jag vill veta varför jag har ont trots att jag gör ”allt rätt”, jag vill veta varför hjärnan funkar bättre nu och hur stor del av hjärnans funktion som egentligen är kemi. Jag vill veta hur immunförsvaret och vaccinen funkar och varför en stor myndighet går ut och säger att munskydd inte har effekt och sen kommer annan information. Det finns forskning på de här områdena, men det känns som det finns så stora hål överallt och jag vill ha det breda perspektivet. Lite ödmjukhet kring att vi inte har alla svar men att vi är öppna. Långtidscovid, ME och Fibromyalgi och reumatism, liknar de symptom jag har, men inte precis. Därför vill jag ha svar på hur saker hänger ihop. Och jag skulle önska att läkarvården började vara lite mer undersökande och inte la skulden hos sina patienter. Det är sjukt jobbigt att behöva förklara att tillståndet inte är normalt och att jag är psykiskt stabil och inte deprimerad, ångestfylld eller inbillningssjuk. Inte en arg klimakteriekärring heller. Om man måste förklara att man är mentalt frisk så brukar man kanske inte framstå som det. ”Emotionellt avstängd” stod det i min journal en gång efter ett läkarbesök. Det var ju inte en psykisk diagnos jag var ute efter då, det stod på allmäntillstånd. Jag tänker att det nog inte är så klokt att läkare ger sig på psykiska diagnoser. Jag avskyr att gå till läkare helt enkelt. Tacka tusan för att jag verkar totalt mentalt instabil.
Förresten ska jag ta min spruta när jag nu får den, vissa saker är nödvändiga att stoppa i sig även om man inte har alla svar.
En grubblare och systematiksökare, jag får nog finna mig i att jag är just det. Jag vill verkligen veta och har lite svårt med de här tvärsäkra uttalandena som saknar grund (eller helhetssyn).

@Sisyfos Åh, vad mycket tankar du har att brottas med. Sannerligen har du klivit in i nästa kapitel i nykterhetsarbetet.

Jag har själv börjat labba med antiinflammatorisk kost, och jag inbillar mig att min generella värk har blivit bättre. Tidigare hade jag ofta ungefär som träningsvärk utan att ens ha tränat. Mycket tror jag dock berodde på järnbristen, som ger just det symtomet.

Kram 🐘

@Sisyfos Ja det finns ju så otroligt mycket orsaker till våra måenden. Jag håller med dig om att läkare ofta kan vara enkelspåriga. Det kan ju faktiskt vara så att man har många samtida tillstånd i kroppen, inte bara "en" diagnos. I andra läketraditioner ser man kropoen mera som att vara ur balans när något inte stämmer. Sånt botar ju inte cancer etc, men kan kanske vara en ide att träffa en bra naturläkare/ alternativare? Som ett komplement om inte annat, till den svenska sjukvården.
Jag är också fascinerad av hjärnan. Hur den styr oss. Hur vi kan styra den. Eller, hur vi med vår mer utvecklade del av hjärnan, den yngre delen, kan resonera och på så sätt reglera den äldre, primitivare delen. Den resonerande delen som slås ut mer eller mindre av stress. Eller alkohol också för den delen kanske? Mindre konsekvenstänk, mindre impulskontroll.... Allt är väl kemi tänker jag. Synapser mellan olika delar. Som kan variera i sin fynktion, känslighet.
Kram!
😍🌞🧘‍♀️🌼🌷🧚‍♀️

Tack för era tankar. @Andrahalvlek skrev:"ungefär som träningsvärk utan att ens ha tränat." Det beskriver rätt bra hur det är, men jag får istället sjuk träningsvärk av minsta lilla ansträngning och det är periodvis bättre, periodvis sämre. Jag hoppades länge att det var järnbristen som var orsaken men har kört en lång ”rehabilitering” med träning och det blir ibland sämre ändå. Sjukt irriterande för jag hittar ingen logik i det här och jag tänker att det finns en orsak och då finns det också ett botemedel.
@Tofu skrev:"Märkte när jag sprang att det lättade." Jag tror att springa, eller få upp flåset i alla fall, faktiskt bidrar på ett bra sätt.
@Sattva skrev:"Jag är också fascinerad av hjärnan. Hur den styr oss. Hur vi kan styra den." Ja, jag tror att vi kan styra både hjärnan och kroppen mycket mer än vi gör nu och att det sitter ihop. Kom att tänka på en bok jag läst för länge sedan ”Budskap från andra sidan”, där en västerländsk kvinna blir ”kidnappad” av aboriginer och följer med på en walkabout. Ferdinand en scen i den där en i gruppen bryter ett ben och där gruppen då botar det här i princip direkt genom att lägga tillrätta och förklara för kroppen att det inte är farligt. Låter givetvis lite flummigt, men den där scenen sitter kvar i mitt huvud för tänk om det stämmer. Tänk om den stress och rädsla som uppkommer i kroppen vid ett benbrott försvårar läkningen. Undrar om jag inte läste den i anslutning till att jag bröt mitt eget ben och blev varse om en del kroppsliga signaler där hjärnan ”checkar av” kroppen vid insomning och det blev tvärstopp vid benbrottet vilket gjorde att jag ryckte till varje gång (och det var inte skönt).
Och det där med hjärnan och järnet. Den järnbrist jag hade påverkade min hjärnkapacitet och förmåga att styra tankar och fokusera. Jag måste ligga så mycket högre på Ferritin än läkarna sätter som gränser. När man googlar det här hittar man artiklar om samband mellan ADHD hos barn och järnbrist hos mammor. Att järnbehandling kan hjälpa vid ADHD. På 1990-talet slutade man järnberika mjöl i Sverige. Utmattningssymptom, ADHD och en massa annat har ökat sen dess. Finns det samband? Sånt vill jag veta, eftersom jag själv upplever en sån enorm skillnad i hjärnförmågan.
Och hjärnförmågan förresten... jag fick verkligen inte ihop mitt drickande. Jag tycker att kontrollförlusten som många har är intressant för det funkar ju olika. En del får den direkt nästan. Det fanns ju några tidigare som skrev härinne MondayMorning, ALkoDHyperD eller nåt och några till, som beskrev just den där totala besattheten (periodare). För mig var det beteendet så totalt främmande i början. Jag hade aldrig upplevt kontrollförlusten och besattheten av att dricka då men senare gjorde jag det och det skrämmer mig fortfarande. Jag är rätt säker på att järnbristen påverkade det här för min del.
Jag drack ju då också periodvis med långa perioder utan, så det kanske påverkar. @Vinäger beskriver ju liknande händelser. Och @Aeromagnus t.ex, med långa, långa nyktra perioder och återfall efter stressig tid. Nåt händer där i huvudet.
Å så vilan då, andningen, kosten, stressen. Absolut sitter allt ihop. Kropp och hjärna. Det vore dumt att tro nåt annat. Är på min bästa plats nu... herregud, nu kom jag på att jag här hade (och har) tillgång till alkohol och att jag ofta smygdrack just här. Jag kopplade verkligen aldrig av annars, men smygdrickandet var oerhört tröttande också. Så dumt! Nu igår kände jag mig så trött när jag satt en stund tillbakalutad i solen. Tänkte att jag skulle tillåta vilan. Lyssna på fåglarna, vindsuset och bara vila. Det gjorde underverk. 10 minuter, sen piggare igen.
Ibland kan man ju undra hur klok man är... jag kan massor teoretiskt om kost, träning, vila, stress, andning och hur det påverkar. Samtidigt kör jag på som om det inte gäller mig, för jag orkar nog ändå pressa mig lite till.
Har varit bra för mig att skriva ner det här. Jag ska verkligen jobba aktivt för att kroppen ska funka igen. Värken kom förövrigt när jag kände mig så oerhört stressad och började med andningsövningar och yogaövningar för att få ner stressnivån... Jag fick sjuk ledsmärta först, hade jag inte gjort det hade jag kanske rusat vidare rakt in i kaklet.

@Sisyfos Det låter jobbigt med värken.❤️ Jag har inget minne av att jag har läst att du har skrivit om det här förut. Du borde åka ut och fiska. Du har väl hört låten Gå & fiska med Gyllene tider? Den är verkligen klockren enligt mig. En chans att andas in, andas ut. Och när man har en fisk på kroken är det verkligen här och nu. Inget annat som surrar i skallen.

Kram

Klart jag har hört låten, Torn. Jag har också fiskat rätt mycket som barn. Min morfar var en rastlös själ som älskade barn. Han älskade också fiske så vi fick åka med honom och fiska nästan varje kväll när vi var där. Nappade det inte på ena stället så åkte vi vidare. Därför fick vi nästan alltid fisk. Vi fiskade abborre. Ibland drog vi not, men då var det fler vuxna med och det roligaste för oss barn var att ta varsin miniabborre och stänga in dem i en egenbyggd damm. De hittade ofta ett hål och simmade ut. Hos farmor och farfar la vi nät och kastade efter abborre och gädda och pilkade strömming. Fick en del brax också på senare år tyvärr. Förstår vad du menar med både avkopplingen och den fullständiga närvaron när det nappar. För att inte tala om vattnet och himlen och kluckandet. Sån ro. Och sen hem och dricka en kopp te. Sånt orkar man göra när man inte dricker vin till middagen. Då kan man istället packa in sig i båten och åka ut och lägga nät eller fiska.

Skriver inte så mycket om värken. Försöker förtränga den. Det är periodvis bättre, periodvis sämre och jag hittar inga orsaker. Nu är det sämre och jag blir så jäkla less. Har inte tid och lust med en trilskande kropp. Ska jobba lite med andning och avslappning precis som du föreslår Torn. Det blir nog en ond cirkel också när det gör ont. Kroppen blir stressad. Har fått en remiss i alla fall, efter två år. Det är ju en bra sak med att vara nykter. Jag har ingen dold hemlighet som jag sitter och skäms för hos läkarna och då kan man ställa lite krav.