Livrädd igen

Jag har nu bott i egen lägenhet i drygt ett halvår. Hästarna är inhyrda i två olika stall, det känns pyton. Jag har lämnat mitt hus och mitt stall och min alkoholiserade sambo sedan 27 år. Han hävdar bestämt att han inte har några problem, trots att sjukvården upptäckt att hans levervärden är dåliga och han går nu på regelbundna kontroller annars kommer de att informera Transportstyrelsen.
Jag har fortfarande inte fått med mig några grejer hemifrån, bara en del av mina kläder. Jag har lånat en soffa, en madrass och jag har köpt ett köksbord. Det är inget riktigt hem och jag känner mig verkligen hemlös. Han har varit helt galen men just nu är han lugn och lovar mig guld och gröna skogar bara jag kommer hem igen. Till saken hör att det nog är femte gången som jag försöker bryta mig loss från honom. Jag har skrivit en hel del här tidigare, även för 5 år sedan då jag flyttade första gången. Men det känns så hopplöst! Varför ska jag behöva ge upp hela mitt liv och han ska sitta kvar i huset som om ingenting har hänt? Han har ingen användning av stallet, det kommer att stå tomt. Och jag känner mig hemlös. Jag gör absolut ingenting annat än sover, jobbar, äter och är i stallet. Inget mer. Det är inget liv. Jag vet inte var jag ska göra av mig, det känns så meningslöst att leva!

Det är svårt att lämna, särskilt om kärleken finns kvar. Och svårt att lämna hus och hem.
Vet inte om du saknar din man eller att allt är jobbigt med flytten från hus och stall? Eller både och? För när man lämnar någon tar det tid. Tid att läka, tid att hitta sig själv igen.
Och det klart att du inte känner dig bekväm i din lägenhet. Tror man måste göra det till sitt. Och jag antar att ni inte delat något än.
Försök att vara snäll mot dig själv. Försök hitta på saker du tycker är kul. Även om det känns motigt. En dag i taget.

Livrädd igen

@Skrållan Tack snälla du! ❤️
Jag tror egentligen inte att jag saknar honom. Det liv som han lovar mig nu kommer aldrig att finnas på riktigt. Han är helt enkelt inte kapabel. Och att jag har lämnat honom är tydligen otroligt skrämmande för honom. Nu har han testat olika strategier för att få tillbaka mig igen. Jag har fruktansvärt dåligt samvete för att han mår dåligt. Men det är ju HAN som har fått mig att må dåligt i så många år. Jag inser att jag har en traumabindning utan dess like. Jag har kontakt med både psykolog och psykoterapeut och på dem har jag förstått att jag är riktigt nedtryckt. Jag har ingen egen vilja längre, men det finns en liten gnutta kvar eftersom jag i alla fall lyckats ta mig därifrån. Jag försöker att ta en dag i taget, men jag trodde aldrig att det skulle bli så här svårt.

Åh vad jag lider med dig, fy att det ska göra så ont. Men det kommer bli bättre, sakta men säkert ❤ orkar du vända dig till tingsrätten? Jag stod inför den frågan nu men tack och lov svarade han och skulle skriva under papperna som mäklaren behövde. Den strategi jag använt har varit lugnt och sakligt sms om vad som ska göras, inga känsloyttringar utan dom har jag skrikit i kudden 😉 det kan avväpna honom då han märker att känslor inte biter om du visar en kall attityd och vem vet han kanske tar sitt förnuft till fånga.

Det lät bra som Backen123 skrev. Att försöka vara lugn och saklig.
Tänkte också på en annan sak. Den som dricker kan ju faktiskt påbörja sitt nyktra liv utan dig. Att bli frisk på egen hand. Och sedan kan du ju ta ställning om du vill leva med honom.
Jag menar att han kan ju kämpa då om han vill ha dig tillbaka.
Men fortsätt kämpa för ditt eget mående nu.

Skrållan och jag håller med dig 😊 jag har hört flera gånger under den här resan av behandlare, vänner att när man väl tagit sin paus så kan det vara skönt att vila i att beroendeperson bör vara i nykterhet, läka, hitta nya vägar i minst 1 år innan det är ens lönt att prova. Så tänkte jag när jag gick, ångrat mig, vill rusa dit men stoppat. Är det tänkt att bli samman igen så blir det bäst när allt är bra ❤