hur mycket är för mycket?

lillablå

Idag är jag nerig.
lite lätt nere, lite grinig, lite av det mesta...

brorsan bor hos mig just nu, hans lägenhet ska renoveras, och när jag
ringde honom i går efter jobbet satt han på stan och tog en öl...
han kom inte hem i natt... vips är jag tillbaka i mitt medberoende!

vet inte om han har några problem med alkoholen, inte än iallafall, men
jag går igång på alla cylindrar ändå. tankarna mal, jag blir skitsur på mig
själv för att jag stressar upp mig...
jag vet att han har svårt att stoppa i tid, men han är inte ute varje helg,
och där kom bortförklaringarna och ursäkterna...
morfar var alkis, tror att farfar var det också. och jag vill inte att min bror
ska hamna där!!!

fick igår reda på att en av mina kollegor har ett drogrelaterat problem, eller
ja, jag fick det bekräftat, hon har varit påverkad på jobbet innan... mycket
sjukskriven och mycket borta, men igår fick jag det bekräftat. inte den bästa
av arbetsplatser för henne heller, med frestelser vart hon än vänder blicken,
kanske borde hon söka sig bort från apoteksvärlden...
men här kan jag vända bort blicken, jag oroar mig inte, blir mer förbannad
över att hon smiter undan från jobbet och lämnar andra i sticket, irriterad
över hur hon klagar på allt och tycker att hon har en massa rättigheter som
ingen annan har... och samtidigt inser jag ju att det inte är hon själv som
talar eller agerar, det är hennes sjukdom som lägger orden i hennes mun...

men brorsan...
alltid har jag tagit om hand, fixat, banat väg, tex köpt blommor och presenter
för hans räkning när vi varit bortbjudna... har slutat med det nu, men det
sitter fortfarande rätt hårt, får slita med mig själv för att inte falla tillbaka i
gamla vanor...

hade tänkt åka till en av de finaste jag vet och tittat på vackra konstverk, men
jag orkar inte... och trots att jag vet att jag måste ta hand om mig själv i första
hand kommer det dåliga samvetet och knackar mig på axeln, och erbjuder
mig den där piskan jag kan använda på min egen rygg...

nog ältat och deppat... nu ska jag tillbaka till min kaffekopp och min bok och
bara ta det lugnt ett tag...

tack för att ni finns, och tack Magnus för att forumet finns, så att jag kan få
skriva av mig en del av det som tynger! lättad går jag härifrån!

största möjliga kramar till de som vill ha och behöver!
/k

mr_pianoman

Kanske det viktigaste:
En stor varm kram till dig!

lillablå

Tack för kramen, Mr!!!
Precis vad jag behövde...
och min högre makt vet också vad jag behöver... ett oväntat men mycket välkommet
besök av min finaste vän och hennes man och deras underbare lille pojk!
Och nu har jag njutit lite värme och sol och vindstilla på min balkong, tittat på ärtorna
som griper fast i det som finns i sin strävan uppåt, tagit några tjuvar på tomaterna och
njutit av tomatdoften jag fick på fingrarna...
det finns allt hopp!!
kramar igen!
/k

redan visat att förändring är möjlig! Det är så fint att du fortsätter skriva, jag tror att vi som är långvariga här blir ett skelett, eller kitt, som binder ihop hela forumet. Jag har så stor hjälp och glädje av att läsa och skriva här där man kan dela både ljusa och svarta stunder - och inte minst den grå vardagen. Kram / mt

vickis83

Min kille dricker praktiskt taget varje dag, oftast bara öl men ändå, detta har pågått i flera veckor och det kommer gärna en ursäkt, speciellt nu när det är sommar och han har svårt att umgås med sina vänner utan att det ska drickas bärs och det ska vara så himla "grabbigt"...vart ska man dra gränsen till att det är för mycket??! Vi ska ha barn snart och jag är väldigt orolig över detta, det är ju så lätt att fastna.

Jag har försökt ta upp detta innan men får bara höra hur tråkig jag är och att jag överdriver, gör jag det??

lillablå

Hej och välkommen hit till oss!

Jag kommer ihåg en dag i början av förra året, jag ringde en gammal
pojkvän på väg hem från bussen, jag bodde i stort sätt hos mitt x då.
Den föredettingen jag ringde har jag en god kontakt med idag, och han
har varit nära kanten, nära ett farligt beteende kring alkohol, och han sa
nåt klokt till mig, som etsat sig fast:
"om du upplever det som ett problem, så är det det..."

Du har rätt till dina känslor, och om du känner att det här är eller kan bli
ett problem, så är det så! Han kanske inte är alkoholist idag, men ett
problem har ni oavsett det... och oj vad jag känner igen mig i din sista
mening, jag intalade mig själv och trodde länge att jag bara överdrev...
men det visade sig att jag underdrev istället...

Försök förklara för din kille att det här oroar dig, att du mår dåligt över
hur mycket han dricker, och att du känner dig osäker...

Och läs i våra trådar, och skriv av dig och du ska se att du får massor
med goda råd eller bara lite stöd, det finns fantastiskt många underbara
människor här med en otrolig massa kunskap och erfarenhet!

och du, just nu är faktiskt du viktigast, du och ert ofödda barn!!!
stor kram!!
/k

vickis83

Tack för de värmande orden! :)

Blev alldeles tårögd, det känns så skönt att kunna "prata" av sig, att veta att någon förstår, har försökt prata med mina vänner men de förstår inte och sen har de sina egna liv..
Jag har ju försökt ta upp detta innan, redan innan jag blev gravid, att jag tycker att det är tråkigt och jobbigt, men han har bra ursäkter (som låter bra i hans öron) och jag vill inte känna mig som en gnällkärring. :( Men samtidigt vill jag inte gå och må dåligt och oroa mig hela tiden för om detta kommer fortsätta så blir det inte bra någonstans! :'(

Han har vart tyken och småelak några gånger då han druckit och det sätter sina spår...

Tack för att ni orkar "lyssna" :)

Kram

att det är svårt att prata om det. Du äger rätten till dina känslor, dina tankar och åsikter. Läs här på forumet så kan du blda dig en uppfattning om andras erfarenheter - jag tror du kommer att känna igen dig. Ta väl hand om dig och den lilla som ska komma till världen! / mt

mr_pianoman

appropå det där med hur mycket som är för mycket och om vad som är ett problem.
En alkis med många års nykterhet sa häromdagen:
"jag tycker man ska fundera på sin konsumtion om man skyller på att man var full. Oavsett om man är elak, slår någon eller kör berusad så har man problem. Då kvittar det om man är alkoholist eller inte. Man dricker för mycket"

lillablå

Så klart vi lyssnar!
När jag först insåg (eller försökte acceptera) att mitt x hade problem, fick
jag oerhört mycket stöd och hjälp här, kanske framförallt av Märta och Mie...
Utan dem... Och tack vare alla här på forumet, ett par underbara vänner i
verkliga livet, och min kbt-agent, mår jag idag faktiskt rätt bra! Naturligtvis
har jag fortfarande mina svackor, och det får jag nog leva med resten av
livet, men om man jämför... ojojoj... och om jag kan hjälpa någon som nu
sitter i den läckande båt jag försökte ta mig iland med genom att skriva lite,
ge en kram, lite perspektiv eller en annan vinkling, så gör jag det mer än
gärna... tillsammans är vi starka!!!

Du, fysiskt våld är aldrig ok, och psykiskt våld är det inte heller... ALDRIG!
Skulle du acceptera att han var småelak eller tyken om han var nykter?
hoppas inte det... och då ska du inte heller acceptera det när han är full!
för det är inte ok!!!

Fortsätt läs, fortsätt skriv, och tvivla inte på att det du känner är sant, för
det du känner är sant för dig... hoppas ni når fram till varandra och kan
mötas där ni båda känner er lugna och i balans... helst innan ert ofödda
lilla vackra människobarn tittar ut!!

Ta hand om dig!
kramar till er alla!!
/k

märta

Midsommar närmar sig med stormsteg. För ett år sen satt jag ensam vid datorn på midsomamrafton och grät. Jag hade lämnat mitt x, kände mig så ensam, var i en djup depression. Jag träffade mitt x midsommarafton 2008. Så jag tog tog ett beslut midsommarafton 2010. Kommande år ska bli mitt år. Kommande år ska bli det första året utan alkohol, problem, våld, oändlig sorg. Kommande år ska bli mitt år.

Nu sitter jag här ett år senare. Det blev verkligen mitt år. Jag mår bättre än på många år. Det har varit ett fritt från allt som jag plågades av. Jag har tagit tillbaka mitt livsutrymme. Jag har avslutat relationer som som tagit min energi. Jag har haft ett lugnt år i harmoni och utan bråk, missbruk, medberoende. Nu fortsätter jag så, låter aldrig mer någon ta mitt livsutrymme i anspråk. För första gången på många år längtar jag efter midsommar, längtar efter att sätta P för det här året. Det kan bara bli bättre!

Styrkekramar Märta

Lelas

Härligt, Märta! Du är, precis som Mie, en hjälte! :-)

Kul att höra av dig, det var väl ett tag sedan du skrev sist.

Kram kram - och trevlig midsommar!
/H.

märta

Mulletant, Lelas, Mie, Berra, Lilla blå, Adde, och alla andra här på linjen. Tack för att ni finns för mig, för oss och för alla andra. Tänk ändå att det går ju ta mig f-n att komma tillbaka igen. Det går!!!!!!!! Tack för ni stöttar, för att ni visar att mina ord, mina sporadiska inlägg kan göra skillnad. Ni har gjort skillnad för mig.

Bamsekramar Märta

Mie

stor KRAM till dej oxå Märta vännen <3

lillablå

Härligt att höra att du är tillbaka i en ännu starkare och säkrare version!
Gott att du skriver en rad då och då!
Du är i mina tankar rätt ofta, ser du!
Kramar!!!
/k

märta

Underbara alla fina ni.....

Snart vänder det, fyra dagar kvar, sen är året över, jag har nått mitt mål. Så himla skönt att känna att jag kan sprida lite hopp, att styrkan finns där tillsammans med er, det här är trots allt vår gemensamma resa, även om det just nu är förkroppsligat i mig.

Vi har alla varit mitt i stormens öga. Allt stöd från er alla, det har varit ovärderligt. Jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta att stötta varandra och alla andra. Hur det än är, livet är skört, vi är alla sköra. Jag fixade det, flera av oss har fixat det, det går ju faktiskt. Det tar tid i bland, det blir ett och annat bakslag men det går. Ont gör bakslagen, ont gör det ibland att blicka framåt. Men till slut har vi har bara oss själva kvar, vi har det liv vill leva och det liv vi väljer att leva.

Kan vi så kan andra. Så länge det känns meningsfullt så stannar jag här hos er. Och jag hoppas verkligen att ni också väljer att stanna kvar för alla andra. Ni fanns där för mig, nu är det min tur att finnas för andra. Tack för alla fina ord, för all uppmuntran. Det betyder jättemycket. nu vänder det......

Och till sist, till er alla men inte minst till mig själv: Du är allt du har, bruka aldrig våld på dig själv!

Styrkerkramar från Märta

lillablå

Hur kommer det sig att vi låter oss behandlas så illa?
hur kommer det sig att vi kan ta skit tre dagar bara vi får kärlek den fjärde?
varför har vi inte fått självkänslan med modersmjölken, varför tror vi att vi
inte är värda det bästa?

läser alla nya trådar nu, känner obehag, min kropp kommer ihåg hur jag
mådde för ett och ett halvt år sen, när det var som jobbigast, när jag insåg,
när jag letade ölburkar, när jag vaknade och fick kramp i magen för att jag
struntat i att hämta en ny toarulle kvällen innan trots att den gamla var
nästan slut, eller när jag i panik insåg att jag tagit fram och tinat strimlat
nötkött istället för nötfärs till köttfärssåsen, när jag slängde köttet i soporna
och slängde soppåsen längst ner i soptunnan för att undvika upptäckt...

och allt det här obehaget och rädslan genomlevde jag dag på dag på dag
bara för att återigen få lite kärlek eller snälla ord eller uppmärksamhet...

har precis haft en god vän på besök, första gången hon har varit hemma
hos mig och fikat, jag har ju inte haft min lägenhet så himla länge och jag
ville inte bjuda hem folk till den lilla etta jag hyrde svart tidigare... en gammal
vän från högskolan myntade ett uttryck som jag tror fullt och fast på: man är
inte riktiga vänner förrän man har varit hemma hos varandra och fikat.

hade jag levt med mitt x hade jag inte kunnat bjuda hem henne sådär,
utan att först kolla så att det inte störde hans planer, det var ju hans hem
och hans vilja var lag...

nu är det min vilja som är min lag. jag har inte helt lärt mig känna igen dess
röst, blir fortfarande osäker på vad jag vill, eller vem jag är, eller vad som är
bra för mig, men jag tränar. och jag tänker fortsätta träna tills jag kan.
för jag är viktigast för mig, jag och mitt välbefinnande. ingen annan kommer
se till att jag mår bra, eller gör det som är rätt för mig, det är mitt ansvar och
jag får aldrig glömma det igen.

Märta, du är fortfarande en av de som betyder mest för mig...

Vickis83, du har varit tyst ett tag... hur mår du?! skriv gärna och berätta!!!

Stora kramar till er alla, jag hoppas att ni alla får en lugn och vacker
midsommarhelg!!!
all kärlek!
/k