av Rullgardin38

Rullgardin38
sön, 2021-05-16 - 10:00

Hej
Min son som är 33 år dricker och dricker och dricker. Han har gjort det i 12 år konstant. Nu har han kommit till den punkten i sitt liv att han inte har jobb, flickvänn, bostad, knappt några vänner kvar för ingen orkar.
Så han bor här igen hos mig, igen och igen hos mamma och det blir kaos för mig i mitt liv då jag får handskas med hans drickande i alla stadier. Fyllan = då det inte går att prata, han hånflinar och snackar en massa osammanhängande goja. Bakisheten = då han har ångest och blir förebrående och skyller hela sitt liv på mig, svärtan, det mörka mörka som han inte vill ta tag i och som han flyr ifrån, den kommer då.
Försoningen = han talar ut och erkänner att han vill sluta dricka, tränar istället, börjar springa, går på gym, sover och äter, rehabbar sig (på min bekostnad) äter gratis, bor gratis hos mig, gör sig trygg, bygger upp
Jobbsökeriet = han har akassa så han måste söka jobb för att få den och alla papper om jobbsökningarna måste in på måndagen så detta brukar oftast ske då. Han snyggar till sig, gaskar upp sig, låtsas som ingenting har hänt, och han dricker bara som alla andra män gör i hans ålder.
När han varit nykter i 3 - 4 dagar slår det till igen, trotts att han har appar som håller koll på hans drickande, att han pratar med mig om hur skönt det är att sluta dricka och att det är dags nu, att bli vuxen på allvar och att bygga sitt tempel i sin kropp.
Alkoholjävulen gör entre` = offtast i samband med att han får pengar från a - kassa.
Det börjar om, han blir full och dum och svart.
Det är så sorgligt att se honom, han blir så lost, han blir så liten, så instängd i sin själ och jag vet att innerst inne så känner han att han sviker sig själv.
Han vill inte ta hjälp, han ska klara allt själv säger han. Jag klarar inte av att hjälpa han längre, han ruinerar mig då han också lurar av mig pengar och att jag får pröjsa allt för han. Så klart jag protesterar och försöker komma med regler här hemma men i slutenden blir allt kaos och jag blir ett nervvrak.
Då säger han att jag är psykiskt sjuk och behöver hjälp....
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta...
Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig fångad, soc gör inget, missbruksvården skiter han i, aa möten skiter han i, orosanmälningar har gjorts ett antal gånger, inget händer, han får några möten på soc sen händer inget mer....
Jag måste ha hjälp men jag vet bara inte hur... Uppgiven, håglös, olycklig, sorgsen, tung är jag, inget är roligt längre, inger ljus, bara mörker.
Tack för ordet

gros19
sön, 2021-05-16 - 11:34

Vilken svår situation du befinner dig i. Vad skulle hända om du inte lät din son bo hos dig. Det brukar vara negativa kosekvenser, att må riktigt riktigt dåligt som gör att man väljer en annan väg. Jättesvårt självklart att veta att han inte har någonstans att bo, men ibland är det vad som behövs och det är ju så att du kan inte ha honom boende hos dig.

Du eller andra har gjort flera orosanmälningar men inget händer eller är det så att din son samtycker till frivilliga insatser och sedan inte har förmågan att fullfölja dom. I så fall är detta något man kan påtala i sin orosanmälan, även att han saknar boende och är på väg att förstöra sitt liv, ett kriterie man brukar använda för yngre personer. Hoppas jag inte använder för mycket myndighetsspråk men jag har jobbat många år med detta. Mitt råd fortsätt anmäl. Ju fler anmälningar desto bättre.

Har själv en son också 33 år. Han har använt droger under lika lång tid som din son missbrukat alkohol. Flera överdoser och lvm vid två tillfällen. Han är idag nykter och drogfri, men har tyvärr allvarliga psykiska problem. När jag frågar honom om vad det var som fick honom att bli drogfri så är han övertygad om att det är meditation under många år som förändrat hans liv. Trots hans psykiska problem mår han idag ändå betydligt bättre och när man vet vad problemen handlar om finns det ju också möjlighet att få hjälp.

Jag har självfallet mått väldigt dåligt under den tiden han var aktiv i sitt missbruk. Något av det mest smärtsamma man som förälder kan uppleva. I början kände jag också skam för min sons missbruk men inte idag.

När jag började fokusera på mitt eget mående mådde jag bättre. När jag insåg att hur mycket jag än vet eller kan så kan jag inte påverka min sons missbruk. Att genomgå ett anhörigprogram förändrade allt för både mig och även min son. Jag mådde trots en förfärlig situation ofta bra. Självfallet hade jag svackor när allt var nattsvart. Mitt råd till dig är sök all hjälp du kan för egen del. Jag var en vecka på nämndemansgården, men kommunen brukar även erbjuda stöd för anhöriga, det finns ju också kuratorer, du kan leta efter en alanongrupp eller annat stöd på nätet. Alltså fokus på dig själv och dina möjligheter att må bättre är mitt råd.

Rullgardin38
sön, 2021-05-16 - 12:29

Tack för råd och stöd.
I nusituationen flyr jag mitt hem. Jag har en liten ateljé jag sticker till när han är i sitt mörka. Kan inte vara i närheten av honom då, det blir bara skrik och bråk och ibland handgemäng. Han klappar till mig, jag örfilar honom tillbaka, det blir kaos, stolar och möbler rivs ner, slag med knytnävar i mina dörrar glr han, så dom går sönder... Osv. Jag pallar inte vara hemma mer.... I min ateljé
har jag ett litet kök och sovplats och toalett och handfat och vatten.
Har få vänner men vill inte belasta dem med mitt skit.
Jag jobbar som personlig assistent och tar hand om människor hela tiden. Vårdar och sköter om, men sen är jag också konstlärare i keramik och har elever. Det betyder att jag utåt sett måste vara stark, positiv och en som inspirerar då jag är lärare.
Det blir en ohållbar situation tillslut. Jag får ingen input utan blir ett skal som krackar överallt utsugen på näring.
Har försökt kolla på nätet om självhjälpsgrupper, der är virrit just nu i denna pandemitid då man måste ha möten över datorn (jag har ingen dator)
Undrar ibland om jag ska orosanmäla mig själv. Går der?
Tänker att då måste soc ta mig på allvar och göra en utredning på mig och min situation.
Någon som har en tanke om det?

Tröttiz
sön, 2021-05-16 - 17:50

@Rullgardin38
Blir så bedrövad då jag läser ditt inlägg. Du ska kunna känna dig säker i ditt eget hem, behövs det, ring polis. Säkert väldigt jobbigt som mamma, men trygghet är ett grundbehov.

Missbrukare skyller på andra för att slippa ta ansvar för sin egen situation ... 🙄 Hör till sjukdomen.

Jag har pratat med en numera nykter alkoholist då jag hade egna funderingar, ge inte pengar och täck inte upp på något sätt.

Prata gärna med någon, anhörigstöd/god vän?, så att du inte stänger oro och funderingar inuti dig.
🌹

Li-Lo
mån, 2021-05-17 - 10:50

Hej och välkommen till oss Rullgardin38!

Det låter som att du verkligen gjort vad du kan för att hjälpa din son. Om jag förstår dig rätt har du också haft modet att vända dig till andra instanser. Att så tydligt beskriva vad som sker är inte lätt. Som förälder vill vi våra barn väl och jag tror att du gör helt rätt i att försöka arbeta för att uppmuntra till vård. Det är liksom skillnad på att försöka uppmuntra till förändrade alkoholvanor och uppmuntra till att söka vård.

Det oroar att det förkommer våld och att du känner dig nödgad att fly ditt eget hem samtidigt är det på kort sikt sannolikt ett bättre alternativ än att vara kvar i en situation som kan eskalera. För er båda.

Utöver de bra och konkreta råd du fått från andra användare så är din egen tanke om att ansöka om stöd hos socialtjänsten ett relevant steg. Utifrån ditt tydliga och uppriktiga inlägg låter du redo att berätta om hur du har det. Kanske redan nu, idag?

Vi finns här.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet