Hej,
Jag vet inte vart jag ska börja! Jag är snart 30 år och min pappa har egentligen alltid druckit för mycket men det eskalerade när min mamma hastigt gick bort för 4 år sedan. Dom levde inte tillsammans men min pappa har ett "typiskt" alkoholistbeteende och allting har alltid kretsat kring honom. Det var synd om honom och fokus på hans känslor. Året efter hade han hyrt en stuga i skärgården på sin semester men var så full att han inte visste vart han var och letade efter stugan som min storebror också hyrt (problemet var bara att min storebror inte hyrt någon stuga). Han fick åka därifrån och blev inlagd på sjukhus för dåliga värden och avgiftning. Såhär har det varit sedan dess och han har åkt in och ut på sjukhus för diverse åkommor.
För ett år sedan gick han i pension och strax innan dess spårade det ur totalt, han drack konstant, var full på jobbet och ramlade och skadade sig både hemma och på väg till jobbet. Han blev då inlagd igen och slutade faktiskt att dricka under 6 månader men i julas började allt igen och har sakta blivit värre och värre och nu är det värre än någonsin.
För 3 veckor sedan ringde han mig en natt och tackade för middagen men problemet var bara att vi inte setts på ca 2 månader pga. att han varje vecka har någon ny sjukdom och har absolut inte kunnat ses. Dagen efter kände jag bara att jag inte orkade mer och efter ca hundra samtal senare kontaktade jag min pappa och sa att han måste få hjälp om han ska överleva. Några småtjafs senare åkte jag och hämtade honom och körde först till Maria akuten där vi efter 2 timmar fick veta att han inte kunde få plats. Vi åkte då vidare till en annan alkoholakut där dom först skrev in honom vilket innebar att jag åkte hem. 1 timme senare ringer läkaren och säger att dom inte kunde ha kvar honom "då han hängde med i samtalet för bra" vilket innebar att dom släppt honom ensam för att ta sig hem. Dagen efter ringde jag runt överallt, gjorde en orosanmälan samtidigt som jag försökte få kontakt med min pappa för att vi skulle kunna åka in till Maria akuten igen för att förhoppningsvis få en plats, vilket han faktiskt fick. Han lovade dyrt och heligt att nu var det dags för en förändring och att han var så tacksam för allt vi gjort. Han var inlagd en vecka och under tiden åkte min lillebror och tömde lägenheten från alkohol. Dagen innan pappa blev utskriven fick han besked om att en av hans äldsta vänner hittats död och han blev ännu skörare. Men dagen efter blir han utskriven och han ringer mig så fort han kommit hem och det första han frågar är om vi varit där och var grinig för att han "behövt" ett glas vin. Där och då tappade jag det men försökte ändå hålla orken uppe.
Under en vecka har jag så dålig magkänsla men försöker ändå höra av mig och vara ett stöd samtidigt som jag själv håller på att gå sönder av oro. Men droppen kom när vi efter en vecka skulle fira min dotters 5-årsdag och jag är tydlig med att han inte är välkommen om han är full. Han svarar inte på det och dyker upp värre än någonsin, den största fläskläpp jag sett, sår i hela ansiktet, blod blandat med snus i hela ansiktet och håret bara hänger i ögonen. Han är svinfull och klarar inte av att stå för att han blir så yr. Det slutar med att min farbror kör in honom till Maria igen där han blåser 2,3 i promille men får ingen plats då han var inskriven 1 vecka tidigare. Min farbror kör hem honom och vi inväntar en ny dag dagen efter och vi alla försöker få tag på honom utan att lyckas så min farbror åker hem till honom och ringer och bankar på dörren konstant i 10 minuter och tillslut öppnar han, i värre skick (om det var möjligt) än dagen innan. Hemma hos pappa luktar det gammal fylla, urin och bajs. Min farbror ringer en ambulans och han blir inkörd igen till en alkoholakut där han faktiskt fick plats och där är han nu.
Jag och mina 2 bröder har ringt och gjort orosanmälan hos Socialen så där har vi kontakt men jag känner att det inte går att få någon hjälp då allt tar tid vilket är det som vi har ont om. När min pappa blir utskriven på måndag kommer han att supa ihjäl sig om ingenting händer. Detta går ut över min sambo och mina 2 barn för jag har konstant ångest och och varje gång telefonen låter rycker jag till och blir stressad. Min pappa behöver ett behandlingshem för att klara detta!
Jag vill bara kunna släppa men det går bara inte och jag har sån ångest i kroppen och känner mig otillräcklig på alla plan. Snälla hjälp mig, vad kan jag göra?
Nu blev detta väldigt långt men jag har redan försökt hålla det kort och jag hoppas att någon kanske skulle orka läsa och ha något tips på hur jag ska orka?