Hej!

Senast jag var här på forumet var i december. Då hade min man en ny fylla här hemma. Han har under åren prövat kontrollerat drickande, sökt viss hjälp via nätet och vi har under alla år varit i en berg- och dalbana av nykterhet och alkohol med allt vad det innebär. Han vill sluta dricka, men börjar på igen och gränser förskjuts tills han blir full hemma. Därefter börjar allt om. Ny motivation och nya löften. Med stöd av en person på alkohollinjen tog jag i december beslutet att han inte ska dricka hemma alls. Inget mer kontrollerat drickande och ingen mer alkohol hemma. Han ville också detta och det är vår överenskommelse. Om han dricker hemma igen kommer jag ta barnen och åka hemifrån. Det vet han. Så för några veckor sedan så byttes hans cola zero mot först alkoholfri öl och sedan 3,5or. Nu dricker han 3,5or. Vet inte hur många, men många och ofta. Kassar fylls av tomma burkar. Reagerade när första sexpacket med stora 3,5or kom hem, men dumt nog godkände jag det. Antagligen för att han tidigare drack starköl/whisky och att han hade haft uppehåll sedan december. Jag vill väl tro… vill hitta en balans…
Jag har inte märkt att han skulle ha blivit berusad det senaste men han är trött. Lägger sig oftast senare än mig. Jobbar jättemycket.

Jag vet vad jag ska göra om starksprit kommer, då ska jag ta barnen och åka. Men nu? Hur ska jag hantera hans 3,5or-drickande?
Jag är så trött. Känns som jag inte vet ut eller in. Tvivlar på mig själv.
Vad ska jag göra nu?

… och varför jag skriver här är väl också för det att det var först idag som det slog mig att 3,5orna kanske bara är en ny, annan form av hans problem-drickande.

Jag kan känna igen mig i väldigt mycket av det ni andra skriver här på forumet men funderar ändå på min mans drickande. Tror inte att han är så djupt ner i alkoholträsket… det känns så förvirrat eftersom det under åren blivit bättre med hans drickande om man jämför med vart vi varit. För kanske fem år sedan var han full hemma på både helger och vardagar. Men så är det inte längre och har inte varit på många år. Drickandet smyger sig snarare på, blir för mycket och han slutar. Så har det hållit på senaste åren. Nu har hållit upp sedan i december. När han nu druckit 3,5or är det inte heller som att han får ett ”återfall”, tappar kontrollen och blir stupfull. Drickandet ökar på successivt. Egentligen är det väl det som har hänt nu under våren igen! Fast med lite lägre alkoholhalt. Först cola zero en tid, sedan alkoholfritt en tid och nu 3,5or. Han uttrycker att han inte vill dricka. Vi har vår överenskommelse. Är 3,5orna okej? Det är nog det jag skulle vilja fråga er. Jag har faktiskt låtit dem passera sedan han började med dem för några veckor/månader sedan men det var först idag som klumpen i magen kom tillbaka. Liksom, vänta lite nu… är vi inte fria från beroendet? Jag har fasat lite för sommaren. Vid ledighet ökar risken att han vill dricka. Men han kanske redan har börjat utan att jag riktigt fattat?
Och tvivlet. Han sköter allt annat, driver företag och vi har en trygg och kärleksfull relation (så länge inte alkoholen blir en kil mellan oss). Han har han hållit upp så länge i perioder och är så driven som person på flera sätt. Senaste tiden har han dock varit tröttare än vanligt. Lägger sig senare, går upp senare. Men sköter allting.
Det känns så jobbigt nu. För jag bestämde mig i december att inte åka med i karusellen mer. Vi tog gemensamt beslut, på mitt initiativ, att inte dricka hemma. Till saken hör att jag aldrig dricker. För att jag inte vill. Helt tappat lusten för alkohol sedan många år tillbaka. Hur som helst, han har hållit upp sedan december. Och jag har stålsatt mig för att verkligen göra slag i saken och åka hemifrån med barnen om han ens skulle komma hem med alkohol. För att stå upp för mig och de gränser vi satt.
Ja, jag behövde nog skriva av mig. Huvudvärken dunkar.

Varför jag lät på 3,5orna passera är nog kanske också för att det är nytt. Starköl och whisky har det varit tidigare. Och för att 3,5orna kommit smygande! Först en, sedan två, sedan två två dagar i rad… och sedan oräkneliga.

Varför jag lät på 3,5orna passera är nog kanske också för att det är nytt. Starköl och whisky har det varit tidigare. Och för att 3,5orna kommit smygande! Först en, sedan två, sedan två två dagar i rad… och sedan oräkneliga.

Jag tycker inte att det är ditt ansvar, men 3,5:or innehåller rätt mycket alkohol. 3 cl för en 33 och 4,2 för en 50 cl. Det är inte en obetydlig mängd om man dricker några stycken. Så nej, 3,5 or dricker han troligtvis för alkoholeffekten och har man varit där han har varit så är det en dum idé.

Innan jag hade så mycket erfarenhet av att leva med missbruk så trodde jag att beroende bara fanns några få varianter. Antingen var man periodare eller också ”riktig” alkoholist. Helg-alkis var också ett alternativ. Men i mitt nu >30 åriga liv med en missbrukare har jag sett det mesta.

Det du beskriver hos din man har jag också varit med om. En ganska lång tid höll min man sig till 3,5, men de blev fler och fler med tiden. Nästan omärkligt lades det till annat ibland, lite sprit eller starköl. Sedan kom vinet in på fredagar. Tillslut tog vinet över helt och nu spelar veckodag ingen roll.

Det är inte konstigt att du inte satte ner foten direkt när folkölen kom in. Vi hoppas ju alltid på det bästa, vill tro på en ljusare framtid osv. Tyvärr orkade nog din man inte kämpa emot suget längre, men ville inte visa sitt misslyckande. Ett sätt då att omärkligt ”smyg-starta”.

Tummetott och Sisyfos, tack för era svar ❤️ Det stärker mig att läsa det ni skriver!

Jag ringde till Alkohollinjen idag. Tidigare i veckan, efter att ha skrivit här, pratade jag med min man. Jag berättade vad jag ser och hur jag känner, och bad honom att sluta dricka 3,5or. Han svarade att han inte behöver dem, så det var inga problem. Han kan sluta dricka dem, sa han, absolut. Sedan i fredags ringde han mig på väg hem från jobbet och frågade om jag skulle bli jättearg om han köpte ett sexpack. Jag blev helt tom. Jag känner mig förlorad, kapitulerar inför det faktum att vi nu är tillbaka igen. Jag sa att jag inte vill att han gör det, men det gjorde han ändå. Han smygdricker en del men dricker också inför mig.
Så idag ringde jag till Alkohollinjen.

Ja, det är just det. Jag funderar mycket över min mans drickande, vill så gärna förstå. Han passar inte riktigt in i någon ”mall”, även om jag kan känna igen mig i mångas berättelser här som anhörig till en beroende. Jag har svårt att förstå hur han kan vara så överens med mig, så övertygad om att han vill sluta så att han häller ut all alkohol och inte dricker alls på flera månader, för att sedan vifta bort alla gränser, löften och börja igen…

Personen på Alkohollinjen reagerade när jag sa att han sköter allting. Då sa hon att han sköter allting, utom sin relation till dig. Hon tyckte att jag skulle sluta fokusera på huruvida han är en alkoholist, periodare eller beroende (eller hur långt ner i träsket han har varit tidigare eller är nu). Sluta fokusera på vad han dricker, och istället se på HUR han dricker. Hon sa att det är ett missförstånd att 3,5or inte är så farligt och så sa hon hur mycket alkohol en 3,5a motsvarar. Hon tyckte jag ska ta fasta på att JAG tycker att det är ett problem. Det vet jag egentligen, och det har jag förklarat för honom många gånger när han ursäktar sitt drickande med att ”alla dricker”, ”det är du som överdriver för att du inte dricker”. Då har jag sagt att det spelar ingen roll om han tycker att jag överdriver eller om andra dricker. Jag vill inte att han dricker och det står jag för. När jag tvivlat på hur illa eller inte illa hans drickande varit under åren, så har rädslan för framtiden alltid fått mig att inse att han måste stoppa nu. Ju förr desto bättre. För om han inte stoppar nu, vart är vi då om några år? Så har jag tänkt. Att risken för att han utvecklar alkoholism är stor om han inte stoppar snart.

Personen på Alkohollinjen var noga med att poängtera att hon ville bekräfta allt jag sa. Hon var tydlig med att jag INTE överdriver.
Hon tyckte det lät som att jag var redo att ta nästa steg. Jag har i många år nu pratat med honom, stöttat honom, och vi har gjort gemensamma kraftansträngningar för att komma ur problemet. Jag har satt gränser, som jag beskrev i första inlägget. Gränsen var att han inte skulle dricka hemma alls. I veckan bad jag honom att sluta dricka 3,5or. När han vill dricka kör han över mina gränser.

I lördags pratade vi. Jag är ärlig mot honom, vilka symtom jag ser och hur det känns för mig. Han menar att han har kontroll och att han inte tänker bli full hemma. Han säger att han inte är beroende längre, men att han vill kunna ta lite grann. Han ber mig att låta honom få vara. Du vet hur jag är, säger han, min hjärna är inte som andras. Vi pratar och pratar. Han använder sin förbättring som en ursäkt att kunna dricka nu, eftersom han tagit sig ur beroendet (förr drack han sig ofta full vardagar och helger, och uppehållen av nykterhet varade i maximalt några dagar). Mot det som bakgrund tycker han att han kan dricka lite nu, för att han inte är där längre. Han tycker att han har tagit sig ur beroendet och missbruket. Han har gjort en enorm resa och det ger jag honom verkligen. Jag är så stolt över vad han åstadkommit, och det säger jag till honom. Så stolt över vår relation och de berg vi bestigit tillsammans. Kanske är han fri från beroendet? Jag vill så gärna tro det, men min mage skriker att hans drickande är fel, fel, fel. Oavsett om han är beroende eller inte så går han över mina och våra gemensamma gränser om och om igen. Alkoholen splittrar oss, varje gång. Så tittar han på mig, när han sitter där på min sängkant på lördagskvällen, och säger ”det är inte du som har dragit mig ur skiten, om du tror det” och han säger att jag stöttat honom men att det är hans viljestyrka som klarat av det. Jag blir först överrumplad av hans hårdhet, men svarar att han har rätt eftersom det bara är han som kan välja sitt drickande. Och jag säger det till honom, ber honom: ”Stoppa medan du kan välja!” Jag påminner om vilka starka krafter det är när alkoholen får grepp om en. Det vet han. Ändå, de hårda orden på lördagskvällen, hans blick. Arrogansen. Jag är så förbannat trött på den. Tilliten som bortblåst. Han försöker trycka till mig när han druckit eller vill dricka, och det är jag inte värd. Jag har stöttat, lyssnat, älskat honom, hållit om honom, försökt söka hjälp och försökt vrida om hans tankar mot ett nyktert och hälsosamt liv…
Han är som två i en. När han inte dricker är han ödmjuk, fin och när han dricker är han… överlägsen. Tänker att det nog är hans försvar.

Det är bara så sorgligt att se den man älskar förlora sig i alkoholen, för jag känner att det långsamt är det som händer för oss om han inte stoppar en gång för alla. Kontrollerat drickande fungerar inte, det har vi konstaterat många gånger nu. Jag lovade mig själv efter förra vändan i december, att jag inte skulle åka med i den här karusell mer. Jag kom till en punkt, att nu räcker det. För mig.

Så vad gör jag nu? Personen på alkohollinjen tyckte det lät som att jag var redo för nästa steg, även om det är svårt som hon sa. Att lämna. Jag vill inte ha alkoholen i mitt liv längre, men jag vill heller inte lämna honom. Vad ska jag göra? Någon som har tankar eller tips? Hur hade ni gjort? Hur står jag upp för mina gränser när han kör över dem?

Vad tänker ni när ni läser? All input tas tacksamt emot.

Slutligen vill jag säga att jag är så tacksam för att jag kunnat ringa till Alkohollinjen och att kunna skriva här på forumet. Tack till alla er fina, förstående människor där ute.

Tummetott och Sisyfos, tack för era svar ❤️ Det stärker mig att läsa det ni skriver!

Jag ringde till Alkohollinjen idag. Tidigare i veckan, efter att ha skrivit här, pratade jag med min man. Jag berättade vad jag ser och hur jag känner, och bad honom att sluta dricka 3,5or. Han svarade att han inte behöver dem, så det var inga problem. Han kan sluta dricka dem, sa han, absolut. Sedan i fredags ringde han mig på väg hem från jobbet och frågade om jag skulle bli jättearg om han köpte ett sexpack. Jag blev helt tom. Jag känner mig förlorad, kapitulerar inför det faktum att vi nu är tillbaka igen. Jag sa att jag inte vill att han gör det, men det gjorde han ändå. Han smygdricker en del men dricker också inför mig.
Så idag ringde jag till Alkohollinjen.

Ja, det är just det. Jag funderar mycket över min mans drickande, vill så gärna förstå. Han passar inte riktigt in i någon ”mall”, även om jag kan känna igen mig i mångas berättelser här som anhörig till en beroende. Jag har svårt att förstå hur han kan vara så överens med mig, så övertygad om att han vill sluta så att han häller ut all alkohol och inte dricker alls på flera månader, för att sedan vifta bort alla gränser, löften och börja igen…

Personen på Alkohollinjen reagerade när jag sa att han sköter allting. Då sa hon att han sköter allting, utom sin relation till dig. Hon tyckte att jag skulle sluta fokusera på huruvida han är en alkoholist, periodare eller beroende (eller hur långt ner i träsket han har varit tidigare eller är nu). Sluta fokusera på vad han dricker, och istället se på HUR han dricker. Hon sa att det är ett missförstånd att 3,5or inte är så farligt och så sa hon hur mycket alkohol en 3,5a motsvarar. Hon tyckte jag ska ta fasta på att JAG tycker att det är ett problem. Det vet jag egentligen, och det har jag förklarat för honom många gånger när han ursäktar sitt drickande med att ”alla dricker”, ”det är du som överdriver för att du inte dricker”. Då har jag sagt att det spelar ingen roll om han tycker att jag överdriver eller om andra dricker. Jag vill inte att han dricker och det står jag för. När jag tvivlat på hur illa eller inte illa hans drickande varit under åren, så har rädslan för framtiden alltid fått mig att inse att han måste stoppa nu. Ju förr desto bättre. För om han inte stoppar nu, vart är vi då om några år? Så har jag tänkt. Att risken för att han utvecklar alkoholism är stor om han inte stoppar snart.

Personen på Alkohollinjen var noga med att poängtera att hon ville bekräfta allt jag sa. Hon var tydlig med att jag INTE överdriver.
Hon tyckte det lät som att jag var redo att ta nästa steg. Jag har i många år nu pratat med honom, stöttat honom, och vi har gjort gemensamma kraftansträngningar för att komma ur problemet. Jag har satt gränser, som jag beskrev i första inlägget. Gränsen var att han inte skulle dricka hemma alls. I veckan bad jag honom att sluta dricka 3,5or. När han vill dricka kör han över mina gränser.

I lördags pratade vi. Jag är ärlig mot honom, vilka symtom jag ser och hur det känns för mig. Han menar att han har kontroll och att han inte tänker bli full hemma. Han säger att han inte är beroende längre, men att han vill kunna ta lite grann. Han ber mig att låta honom få vara. Du vet hur jag är, säger han, min hjärna är inte som andras. Vi pratar och pratar. Han använder sin förbättring som en ursäkt att kunna dricka nu, eftersom han tagit sig ur beroendet (förr drack han sig ofta full vardagar och helger, och uppehållen av nykterhet varade i maximalt några dagar). Mot det som bakgrund tycker han att han kan dricka lite nu, för att han inte är där längre. Han tycker att han har tagit sig ur beroendet och missbruket. Han har gjort en enorm resa och det ger jag honom verkligen. Jag är så stolt över vad han åstadkommit, och det säger jag till honom. Så stolt över vår relation och de berg vi bestigit tillsammans. Kanske är han fri från beroendet? Jag vill så gärna tro det, men min mage skriker att hans drickande är fel, fel, fel. Oavsett om han är beroende eller inte så går han över mina och våra gemensamma gränser om och om igen. Alkoholen splittrar oss, varje gång. Så tittar han på mig, när han sitter där på min sängkant på lördagskvällen, och säger ”det är inte du som har dragit mig ur skiten, om du tror det” och han säger att jag stöttat honom men att det är hans viljestyrka som klarat av det. Jag blir först överrumplad av hans hårdhet, men svarar att han har rätt eftersom det bara är han som kan välja sitt drickande. Och jag säger det till honom, ber honom: ”Stoppa medan du kan välja!” Jag påminner om vilka starka krafter det är när alkoholen får grepp om en. Det vet han. Ändå, de hårda orden på lördagskvällen, hans blick. Arrogansen. Jag är så förbannat trött på den. Tilliten som bortblåst. Han försöker trycka till mig när han druckit eller vill dricka, och det är jag inte värd. Jag har stöttat, lyssnat, älskat honom, hållit om honom, försökt söka hjälp och försökt vrida om hans tankar mot ett nyktert och hälsosamt liv…
Han är som två i en. När han inte dricker är han ödmjuk, fin och när han dricker är han… överlägsen. Tänker att det nog är hans försvar.

Det är bara så sorgligt att se den man älskar förlora sig i alkoholen, för jag känner att det långsamt är det som händer för oss om han inte stoppar en gång för alla. Kontrollerat drickande fungerar inte, det har vi konstaterat många gånger nu. Jag lovade mig själv efter förra vändan i december, att jag inte skulle åka med i den här karusell mer. Jag kom till en punkt, att nu räcker det. För mig.

Så vad gör jag nu? Personen på alkohollinjen tyckte det lät som att jag var redo för nästa steg, även om det är svårt som hon sa. Att lämna. Jag vill inte ha alkoholen i mitt liv längre, men jag vill heller inte lämna honom. Vad ska jag göra? Någon som har tankar eller tips? Hur hade ni gjort? Hur står jag upp för mina gränser när han kör över dem?

Vad tänker ni när ni läser? All input tas tacksamt emot.

Slutligen vill jag säga att jag är så tacksam för att jag kunnat ringa till Alkohollinjen och att kunna skriva här på forumet. Tack till alla er fina, förstående människor där ute.

Kaffetanten88

Hej! Va modig du är som skriver här och även har ringt alkohollinjen. Jag lider med dig. Jag kommer från andra sidan men ville bara inflika lite på din sista fråga.

Vad tror du om särbos? Ett första steg? Kanske även ett uppvaknande för din man att du inte accepterar att han dricker. En egen lägenhet. Dit åker du om/när han. dricker. Du umgås bara med honom när han är nykter? Bara en tanke som slog mig när du säger att du inte vill lämna men inte vill leva med honom när han dricker. Kan det vara något?

Styrkekramar ❤️

Tack ditt svar, Kaffetanten88 ❤️ tack för din omtanke! Tack för din inflik och ditt förslag!

Jo, just särbos har jag faktiskt inte tänkt på. Men däremot har jag funderat på om jag skulle be honom att inte komma hem på ett tag. Alternativt bo hos min mamma med barnen ett tag, om han inte håller sig borta. Detta som en markering. Både för honom, men också för mig själv. För att stå upp för mig och mina gränser. Jag får se nu hur kommande dagar blir…
Jag tror inte att särbo är ett alternativ, men jag ska ha det med mig. Tack igen!

Tack ditt svar, Kaffetanten88 ❤️ tack för din omtanke! Tack för din inflik och ditt förslag!

Jo, just särbos har jag faktiskt inte tänkt på. Men däremot har jag funderat på om jag skulle be honom att inte komma hem på ett tag. Alternativt bo hos min mamma med barnen ett tag, om han inte håller sig borta. Detta som en markering. Både för honom, men också för mig själv. För att stå upp för mig och mina gränser. Jag får se nu hur kommande dagar blir…
Jag tror inte att särbo är ett alternativ, men jag ska ha det med mig. Tack igen!

Kaffetanten88

Det som fick mig att sluta dricka var när jag fick en orosanmälan på mig och någon annan satte ner att gränsen var nådd. ”Gör du inget nu kan du förlora sonen”. Det fick mig att inse att nu är det dags att ta tag i mig och mitt mående. Det är och har inte varit lätt men det går. Din man måste dock vilja själv. Han måste inse vad han kan förlora på att fortsätta som han gör. 💕

Han måste vilja det själv. Det låter som om du hemskt gärna vill att han ska välja det som passar bäst för din bild av hur ert liv ska vara, men att han inte vill eller kan göra det. Om du inte visar var dina gränser går så kommer han inte respektera dem. Blir det inga konsekvenser så ändras inget. Jag förstår att det är urjobbigt att handskas med det, men han behöver ju inte ändra på något om det aldrig händer något när han dricker. Att du ska gå runt och må dåligt över hans beteende är inte okej, du förtjänar att må bra. Problemet är hans! Och vill han inte göra något åt det så måste du göra det. Det går inte annars...

@Kaffetanten88
Så viktigt att läsa det du skriver. Intressant att läsa om vad som fick dig att sluta och hur du kom till insikt. Tack för att du delar med dig ❤️ så stark du är! Hur är det för dig idag?

@Åsa M
Tack för ditt tydliga, raka resonemang. Det stärker mig att läsa det du skriver.

Jag har bestämt mig, och allas era ord stärker mig i den känslan. Jag bestämde mig redan i julas egentligen, att nu räcker det. Sedan hade vi några nyktra, bra månader innan alkoholen smög sig in i vårt liv igen, fast via 3,5or så att jag inte riktigt förstod först. Trots mitt tvivel på mig själv och trots mina funderingar på situationen, så hade jag bestämt mig. Innerst inne visste jag att min gräns var nådd. Jag vägrar ha alkoholen i mitt liv längre och om min man inte kan avstå alkoholen så kan vi inte leva tillsammans längre. Jag tog samtalet med honom några dagar efter att jag senast skrev här. Jag berättade om hur gärna jag vill fortsätta att bygga vårt liv, hur gärna jag vill leva tillsammans med honom. Berättade om våra gemensamma drömmar och att jag verkligen vill att vi ska ha det bra tillsammans. Men i den bilden finns alkoholen inte med. Jag vägrar. Alkoholen förstör för oss och om han inte kan se det så har vi så olika synsätt att vi inte kan leva tillsammans. Om han fortsätter dricka alkohol så vill jag inte mer. Då kan vi inte leva tillsammans mer. Jag kände en sådan urkraft i mig under samtalet. Såg honom rakt i ögonen och menade varje ord.
Han sa att det vi har är mer värdefullt och att han väljer bort alkoholen för att rädda vårt liv tillsammans. Nu har han inte druckit sedan dess. Fortsättning följer…

Tack igen till alla som svarat ❤️

Kaffetanten88

@Ishavet Nu är det väldigt bra faktiskt. Jag har mycket utöver alkoholen som jag slåss med. Dels är min son sjuk. Genetisk sjukdom. Dels fick jag för 2 månader sen reda på att jag är bipolär. Men nu med rätt medicin mår jag bra. Jag har snart varit nykter 6 månader och det går jättebra. Känns lätt nu. Jag vill inte dricka. Vill inte lägga till ett problem till liksom. Om jag mår dåligt vill jag hitta andra lösningar till att må bra än alkohol.
☺️❤️

Kaffetanten88

Vilket modigt och fint samtal du hade med din man. Väldigt respektfullt. Tydligt och bra. Verkligen bra. ❤️@Ishavet

@Kaffetanten88
Det verkar som att flera bitar faller på plats för dig i livet. Du gör medvetna, aktiva, ansvarsfulla val för ett bra liv för dig och din son. Fantastiskt starkt av dig! Fortsätt så! Du har allt att vinna. Önskar dig varmt lycka till i fortsättningen ❤️