Hej!
Jag lever sen många år med en man som är alkolist. Jag tror han var alkolist redan när vi träffades men jag märkte det inte förrän långt in i förhållandet. Han dricker 3,5 minst ett 6pack varje dag och mer på helgerna. Ngn dag per vecka dricker han inte. Vi var separerade under några år för ca 3 år sen och under den tiden blev han nykter. Han erkände då att han var alkolist. Han fick behandling via jobbet och åt antabus. Under den tiden han var nykter hittade vi tillbaka till varandra men så snart jag sa upp min lägenhet började han dricka igen. Först bara lite och sen mer och mer. Numera är han i ett konstant rus, framförallt på helgerna. Han dricker ca 50-60 burkar öl i veckan. Vi har oxå barn i låg- mellanstadie. Nu flyttar jag tack och lov igen om bara några veckor. Men jag känner mig som en trasa. Vad är normalt beteende liksom?
Han har från det att vi träffades varit på och av. Han har varit söt och gullig. Fixat saker för att sen vända i beteendet och säga jag gör fel. I början var det små saker som att jag bakar bullar fel. Då kunde jag få en utskällning att jag var dum i huvet. Det var en del olika såna fel som jag gjorde som att diska på fel sätt eller lha maten fel. Jag uttrycker mig fel och svarar fel. Bland annat kommer jag ihåg att jag försökte nå honom en gång för att veta om han kom hem till middagen. Han var ute med kompisar och blev skitsur. Han körde då ngn silent treatment i några eftersom jag hade gjort fel.
Numera kommer han hem suckar i hallen och mumlar att skorna står fel. Kommer in i köket och säger att maten är fel. Ja han rabblar upp ett par tre fel innan han sätter sig och äter. Sen fortsätter det så i samma tema ungefär. Det är mitt fel att barnen är dåligt uppfostrade vilket han kan prata om mycket. Alla fel jag gör där. Eftersom han alltid är onykter så är det jag som sköter det mesta kring barnen. Men enligt han är jag en dålig mamma som har misslyckats totalt med barnen. Jag hör inte ngt vad dom säger, har dåliga läggtider, är inte närvarande med dom osv. Dom är fina men såklart påverkade av vad som pågår. Nu i samband med att jag flyttar så tycker han såklart att jag inte ska ha mesta tiden med barnen. Jag är ju så dålig med dom. Att han skrämmer dom när han är full eller inte ens är närvarande på helgerna då han är konstant full är ointressant. Just nu tillbringar jag mitt liv i vardagsrummet upp. Jag sover där, äter ibland där på grund av Corona jobbar jag där på dagarna. Han håller sig en trappa ner i sovrummet. I helgen har han varit rasande så han har skrikit åt mig. Pekade finger åt mig och skrek att jag var en idiot när jag var ner med barnen för att äta middag. Han har skickat sms på alla möjliga plattformar där han räknar upp alla mina fel och att han hatar mig. Att jag är en dålig mamma osv. Jag har blockat honom nu från alla utom mail. Beror detta beteende bara på grund av alkoholen? Eller kan han ha ngn typ av psykisk störning. Det går inte alls att prata med honom utan jag försöker använda mig av ett lågaffektivt bemötande där jag inte in i konflikter utan bara jobbar med att vara lugn och försöka lugna
Vart vänder jag mig för att får stöd? Alkoholhjälpen i vår kommun är några enstaka samtal och jag känner att jag har mycket att reda ut. Sökte stöd hos en psykolog för några år sedan och hon kunde inget om missbruk och hävdade att jag själv satt mig i situationen då jag valde att vara kvar. Fast jag satt och sa att jag inte hade ngnstans att ta vägen. Jag har jätteont i magen och känner mig stressad konstant.