av S.L

Hej..

Mitt allra första inlägg här. Har precis hittat hit..
Jag är mitt i en separation från en alkoholist.

Behöver ventilera med andra. Se om jag gör rätt..

Mvh

S.L
mån, 2021-06-14 - 14:01

Hej..

Mitt allra första inlägg här. Har precis hittat hit..
Jag är mitt i en separation från en alkoholist.

Jag har inte 20 års förhållande med min sambo men är uppväxt med en styvmamma som är alkoholist och under hela mitt liv (från tonåren- 41) har jag sett min pappa ställa ultimatum, hitta på ursäkter för att hon inte kommer på kalas osv. Har bara tyckt att det är patetiskt och har varit så arg på honom som håller henne om ryggen och på oss som ser på och bara är tysta..

För ca 3 år sedan träffade jag min sambo via gemensamma vänner.
Vi började dejta/inledde en relation.

Jag har mycket i bagaget med destruktiva förhållanden osv.
Han fick mig att känna att jag var värd ett normalt förhållande och en bra man. Han gav mig uppmärksamhet, var på. Accepterade mitt förflutna med motiveringen att det är nu som räknas osv.
Jag hade 6 månader tidigare separerat från min dotters pappa med narcissistiska drag. Efter över 2 år med försök hade jag äntligen lyckats lämna honom..

När jag och min sambo träffades så pratade han väldigt mycket om sitt ex. Det var det stora samtalsämnet när vi sågs. Hur hon svikit honom, varit otrogen, egoistisk osv. Jag reagerade på detta och frågade rakt ut om han verkligen var klar där.
Jag kände hela tiden att det måste finnas känslor kvar iom att han hela tiden pratade om henne. Han hävdade att så inte var fallet, det var sveket han inte kunde komma över osv.

Efter 3 månader tillsammans släppte jag garden, detta efter att han visat kärlek för min dotter. Vi hade det jätte bra. Ost och vin kvällar. Bastu och öl osv. Vi drack mycket men för mig var det på en ”nykär fas”. Jag och mitt ex gjorde aldrig sånt och jag uppskattade dessa kvällar med mys och djupa diskussioner.

Efter ett år av friktionsfritt förhållande flyttade vi in hos honom och hans tonårsgrabbar. Jag hade vissa tveksamheter, dålig magkänsla över att flytta, byta fsk osv. Hade även påtalat att det aldrig skulle fungera om han inte började ställa mer krav på barnen/sluta curla. Vi kom överens om att han skulle göra det så jag inte skulle komma in som den elaka bitchen och börja uppfostra så stora barn.

Till en början respekterade de mig/ vi möttes halvvägs i det mesta. Efter ett tag så fann jag mig mer och mer i att leva efter deras rutiner. Jag märkte det knappt för det var så successivt. Vi som par fungerade iaf så blundade och tänkte att det blir bättre. Vi älskar ju varandra, snart är de vuxna osv.

Strax innan Corona dök upp var vi på semester utomlands. Jag hade vid några få tillfällen innan känt lite att min sambo körde sitt eget race, känt mig överkörd, utanför vid några tillfällen osv.
Hade även tagit upp med honom att jag inte kände mig älskad, att han aldrig bekräftade mig osv. Han hade lovat att bättra sig. Visste själv att han var dålig på det/bottnade i osäkerhet efter ”sveket” osv.

På den resan upplevde jag att jag endast var statist i hans liv. Allt vi gjorde var utifrån hans behov. Jag började uppmärksamma hans ”Jag ska”
Alltid ”jag, jag, jag.” ”Mitt rum, min, mitt osv”. Bet ihop under resan och när vi kom hem.
Covid bröt ut. Vi skaffade hundvalp. Han har aldrig velat ha barn, förlovning osv igen och jag accepterade det. Han skaffade hund ”för min skull” istället.

När vi hämtat hem valpen blev jag sjuk inom 2 veckor. Var jätte dålig och hade feber i 6 veckor. Under den tiden reagerade jag på/blev ledsen över att han var så obrydd. Han drack varje dag medans jag låg sjuk i feber. Kändes konstigt, i min värld hade jag blivit orolig om det var åt andra hållet.

Det har gått över ett år sedan dess. Jag har knappt druckit en droppe och om/när väldigt liten mängd.
Har däremot uppmärksammat att han dricker mycket och har tagit upp det flera gånger.
Han har lovat att bättra sig.

Jag har trott att han gjort det men samtidigt trott att han slutat älska mig/träffat någon annan då han tagit distans till mig.
Inga myskvällar längre, vi har varit på varsin våning och han har inte visat intresse på att prata med mig eller följa med mig och dottern på aktiviteter. Tackar nej när jag vill planera saker m motiveringen att han är klar med den delen, han har stora barn.
Han frågar aldrig om vi ska basta längre, ger ingen godnatt puss osv. Har blivit svartsjuk vilket inte är likt mig. Aldrig upplevt det på det här sättet tidigare.

Har under den här tiden fått upp röda flaggor/ reagerat på att det aldrig finns en ölburk synlig nånstans. Jag vet ju att han tar bastuöl etc.

Har vid flera tillfällen kommit hem från jobbet på kvällen 21:30 och min dotter är vaken, jag får natta trots att jag jobbat sedan 7 på morgonen.
Jag har alltid haft sömnproblem av och till men senaste 8 månaderna är de konstanta.

Iaf. Vid nyår ringde jag min mamma och grät för att jag kände mig så ensam i tvåsamheten och hade gjort ett tag. Hon tyckte att det på hans sätt att vara verkade som att han inte ville längre men var för feg för att själv avsluta relationen. Ringde honom, grät och ställde honom mot väggen. Han hävdade att han älskar mig, skulle skärpa sig, var dålig på att visa känslor osv. Jag godtog det men det blev inte bättre. Försökte gång på gång att få honom engagerad i förhållandet och min dotter. Hans intresse där hade försvunnit helt och jag kände mig ensamstående fast med 3 gånger dubbelt så många att städa efter och betala mat för.

På alla hjärtans dag slutade jag 21. Handlade blommor och choklad på hemvägen, hade köpt ett presentkort på massage till honom online, hade så dåligt samvete över att inte vara hemma.
Kom hem. Han hade gjort lite mat. Varma mackor och en soppa. Han öppnade bubbel men tog bara ett glas och sa sedan att jag kunde ta resten. Reagerade på att han återigen druckit när jag jobbat. Varför kunde vi aldrig vara på samma nivå osv. Slutade med att han blev arg och gick och lade sig.

Hade vid det laget uppmärksammat en förändring hos honom varje gång han blev onykter och särskilt vid intag av rödvin. Elak, taggig, kommentarer osv. Var säker på att han druckit rödvin men fanns ingen flaska i återvinningen, ingen bib, ingen öppnad. Kände mig knäpp och hela tiden ”Jag vet att han druckit vin, vart fan är flaskan?!”

Hittade den 2 veckor senare när jag var ute på altanen med en potatissäck vi köpt. Fick en känsla och öppnade förvaringslådorna där vi har blomjord etc. Där låg en påse med tomburkar och en tom flaska rött.

Eftersom min styvmamma alltid smugit och gömt gick det upp ett ljus för mig då.
Varför han umgåtts med teven i källaren och inte mig, full när jag inte var hemma osv.

Började leta i huset och hittade fler gömmor. Blev psykotiskt till slut och är väl än.. Frontade iaf dagen efter och har gjort några gånger efter det. Ingen respons trots att jag påtalat att han är alkoholist. Man gömmer inte om man inte har problem. Ställt några halvhjärtade ultimatum men den sista gången kände jag verkligen att ”Nej! Jag tänker inte vara som pappa, aldrig i livet!” Talade om det för honom. Du får en sista chans sen är det bra. Välj!
Såklart valde han mig. Sen åkte han till släktingar med sonen och festade där, svarade knappt i telefonen och visste inte hur snabbt han skulle koma hemifrån innan de åkte.
När de kom hem så drack han upp det han hade kvar och fortsatte såklart.

Ställde återigen ultimatum med vetskapen om att han skulle till släktingarna igen om ca 3 dagar. Jag var väldigt bestämd och han förstod det. Han lovade återigen och åkte. Drack inte de första 2 dagarna där. På lördagen kände jag i magen att nu kommer han dricka. Ringde på väg hem från jobbet och han var nykter då. Frågade rätt ut om han skulle dricka. Svaret var att han tänkt ta ett par öl. ”Du lovade ju! Dricker du nu så kommer du göra det imorgon också” Han försökte prata bort det med ursäkter till varför, bara ikväll osv. Slutade med att jag sa ”Du lovade. Nu är du nykter och har ett val. Dricker du nu så väljer du aktivt bort oss, det är Ditt val nu”
Fick mess senare om att han druckit 2 öl.

Dagen efter så var han full på kvällen när jag slutade jobba. Det efter 20 tal mess om vilken idiot han var, vill inte förlora dig, bla bla bla.
Det gjorde så ont att ha rätt och jag låg naken i badrummet i säkert en timma och bara grät..
Efter det kollade jag på några lägenheter, han snackade bort mig igen, lovade osv. Men har under hela tiden känt att jag inte kan vara kvar. Man kan inte ställa det ultimatumet och sedan inte fullfölja?
Förhållandet är skit och jag ska flytta nu, mitt eget beslut och jag var tydlig redan innan hans val att jag inte tänker vara ”pappa”. Jag kommer säga varför osv.

Så här är vi 4 månader senare. Jag flyttar om 2 veckor och hans ursäkt utåt är att vi har konflikter/ jag funkar inte m grabbarna. Jag är ärlig när folk (familj/vänner) frågar, säger varför. Han har hela tiden nekat till att han har problem och jag har äcklats av honom. Skalet av en person jag blev kär i. Den som inte finns längre.

Förra helgen kom han hem mitt i natten och talade om att han är alkoholist. Att han haft problem sedan 2002 och att hans ex liksom jag ställt ultimatum på ultimatum.
”Jag har gjort det igen”

Efter det har vi kunnat prata om det. Men ju fler dagar som går, desto mer försvinner hans insikt. Ikväll är det mitt fel att han dricker. Det är mitt fel att han kommer isolera sig nu, han har minsann sagt att vi inte ska säga till någon osv!” Jag har berättat för min familj och hans syster. Nu är det jag som är problemet. Direkt hans syster konfronterat honom gick han ner och drog flera starköl.
Kvällen har avslutats med att han är glad att bli av med mig, han dricker pga mig osv..

Det värsta är att jag trots att jag vet bättre har så dåligt samvete..
Jag är totalt vilse och har ingen kontroll över mitt eget liv längre.
Gråter, sover knappt, äter knappt. Mår dåligt över att jag delat ”hemligheten”.
Men jag var ju tvungen? Vill inte vara en möjliggörare..?

Peppar31
tis, 2021-06-15 - 19:17

Jag blev glad när jag läste att du flyttar ifrån honom inom två veckor. Du gör helt rätt fast det känns jobbigt nu. Det är också bra att du har vågat berätta att han dricker och är alkoholist oavsett vad han tycker. Jag hoppas att ni får ett bättre liv när du flyttat, du och din dotter. Du får tänka att det inte skulle vara bra för din dotter att leva i det destruktiva förhållande som ni haft du och din sambo. Hon är värd att leva med en lycklig mamma som mår bra.
Lycka till med ditt nya liv!

Åsa M
tis, 2021-06-15 - 21:23

Du har gjort helt rätt. All den där oron, alla lögner, det tär på en. Du har markerat och markerat och inget hjälper- inget annat än att gå. Jag är imponerad av dig som orkar hålla i. All lycka till med flytten och nya boendet! Du är stark.

Exhale
ons, 2021-06-16 - 18:59

Jag känner med dig. Minns hur tungt det var där i början. Och hur det fortfarande kan kännas så. Särskilt som jag är den enda som erkänner för mig själv hur det står till. Hans familj är medberoende, hans nya sambo troligen också och vänner har han inte. Iaf inte nyktra. Jag läste Beroendepersonligheten av Nakken här i veckan och tyckte den gav massor, han beskriver så tydligt att man lätt kan se och överföra vad det är som syns och vad som känns under ytan. Du kommer fixa det här. För livet utan är så mycket lättare. Resan dit är inte särskilt lätt men när man väl har kommit en bit på väg, så fantastiskt fridfullt det blir igen! Att vara helt avtrubbad inför att en man säger sig älska lider, som det blev när du var sjuk, verkar vara en gemensam nämnare vid beroende. Så var det för mig med. Det var snarare alltid en tävling i vem som är sjukast och det om något är ett tydligt tecken på att man inte är i en relation till en annan människa utan snarare är ett föremål i deras liv.