Hej,
Jag och min sambo har nu varit tillsammans i snart 4år, och jag är orolig för att han dricker för mycket, egentligen sedan tidigt i vårat förhållande. Så fort det blir helg så köper han hem starköl och vin. Jag har även vid flera tillfällen sett att han gömt vin, och ibland är han plötsligt full utan att jag sett honom dricka något. Detta har lett till att jag tycker det är jobbigt att ha honom med när jag träffar familj eller vänner eftersom jag känner att jag inte fullt kan lita på honom.. och nu kommer som ni vet Midsommar..

Jag har många gånger tagit upp med honom att jag tycker att han dricker för mycket, och även frågat honom hur han kan vara full utan att ha druckit något.
Han säger oftast att det är jag som har problem, ofta börjar han gå ifrån ämnet och tar istället upp mina problem med humör och känslor (vilket är ett problem jag har, jag är väldigt mycket känslomänniska), och han tycker att jag har en orimlig syn på alkohol, att jag lever som att jag bodde i kloster... Jag tycker dock att jag själv har en normal syn på alkohol, för mig är det normalt att kanske stanna vid ett högst två glas en fredagskväll.. men jag dricker alltmer sällan eftersom det känns jobbigt när han dricker. Vid ett par tillfällen har han faktiskt lyssnat, erkänt att det kanske finns ett problem, men det har varit när vårat förhållande varit på bristningsgränsen. Men detta är som bortblåst ett par veckor senare. Men är det jag som överreagerar? är det han som har rätt?

Jag har många gånger känt att jag vill lämna honom, men han gör det så otroligt svårt då han är så mycket mer än sina alkoholproblem. Han är en fin människa bakom allt det där, och på vardagarna har vi en väldigt fin relation till varandra. Jag känner mig så otroligt svag eftersom jag inte lyckas lämna honom.. Jag förstår ju att detta egentligen skulle vara det bästa för mig. Jag är också i 30årsålder och i ett skede där jag snart vill skaffa barn. Jag har berättat för ett par vänner i min omgivning, och alla tycker jag måste lämna honom.. men jag är rädd för ensamheten. För det är just det som kommer hända, alla människor är ju så upptagna med sina fungerande liv. Dessutom har alla min vänner stabila förhållanden. Är det någon som gått igenom samma och vet hur man ska bära sig åt för att gå vidare?

Tacksam för alla svar .. 💜🙏

Emka

Hej! Känner så väl igen mig i det du beskriver. Att man tänker att det är en själv som överreagerar osv. Men jag har bestämt mig för att jag inte tänker acceptera detta längre! Framförallt för vår son som också reagerar starkt på att pappa dricker varje helg. Jag har bett om att ska han dricka får han göra det någon annanstans. Han är inte så sugen på det o har fortsatt dricka här hemma. Jag börjar väl inse att det är dags att lämna honom! Svårt men måste tänka på mig själv och sonen! Alkoholen vinner! Ända till personen själv i fråga förstår att denne behöver hjälp. Spelar ingen roll vad man säger eller gör. De får det alltid till att det är alla andras problem. Stå på dig och lita på din magkänsla! Du är värd så mycket mer än att ha detta omkring dig! Så försöker jag tänka! Kram

@Emka Tack för ditt svar! Det är skönt att höra att det finns fler som befinner sig i en liknande situation, även om jag inte önskar dig eller någon annan detta. Men jag tror att det är svårt för omgivningen att veta vad man går igenom om de inte har erfarenhet av det själv, och det är väl därför jag sökt mig hit. Jag förstår väl att jag själv är väldigt medberoende i situationen och det är därför det är så otroligt svårt att lämna, och ibland får han mig på riktigt att tvivla på mig själv och vad som är ett rimligt alkoholintag.
När jag hör din historia tillsammans med sonen så tycker jag självklart att du också ska stå på dig. Alkoholen gör ju att alla i en familj mår dåligt, livet liksom kretsar kring det även om den beroende är nykter eller inte; det gör livet så oberäknelig genom att man aldrig vet hur exempelvis en helg kommer bli.

Tack för dina värmande ord, både du och jag är värda något så mycket bättre!