Hej,
Jag och min sambo har nu varit tillsammans i snart 4år, och jag är orolig för att han dricker för mycket, egentligen sedan tidigt i vårat förhållande. Så fort det blir helg så köper han hem starköl och vin. Jag har även vid flera tillfällen sett att han gömt vin, och ibland är han plötsligt full utan att jag sett honom dricka något. Detta har lett till att jag tycker det är jobbigt att ha honom med när jag träffar familj eller vänner eftersom jag känner att jag inte fullt kan lita på honom.. och nu kommer som ni vet Midsommar..
Jag har många gånger tagit upp med honom att jag tycker att han dricker för mycket, och även frågat honom hur han kan vara full utan att ha druckit något.
Han säger oftast att det är jag som har problem, ofta börjar han gå ifrån ämnet och tar istället upp mina problem med humör och känslor (vilket är ett problem jag har, jag är väldigt mycket känslomänniska), och han tycker att jag har en orimlig syn på alkohol, att jag lever som att jag bodde i kloster... Jag tycker dock att jag själv har en normal syn på alkohol, för mig är det normalt att kanske stanna vid ett högst två glas en fredagskväll.. men jag dricker alltmer sällan eftersom det känns jobbigt när han dricker. Vid ett par tillfällen har han faktiskt lyssnat, erkänt att det kanske finns ett problem, men det har varit när vårat förhållande varit på bristningsgränsen. Men detta är som bortblåst ett par veckor senare. Men är det jag som överreagerar? är det han som har rätt?
Jag har många gånger känt att jag vill lämna honom, men han gör det så otroligt svårt då han är så mycket mer än sina alkoholproblem. Han är en fin människa bakom allt det där, och på vardagarna har vi en väldigt fin relation till varandra. Jag känner mig så otroligt svag eftersom jag inte lyckas lämna honom.. Jag förstår ju att detta egentligen skulle vara det bästa för mig. Jag är också i 30årsålder och i ett skede där jag snart vill skaffa barn. Jag har berättat för ett par vänner i min omgivning, och alla tycker jag måste lämna honom.. men jag är rädd för ensamheten. För det är just det som kommer hända, alla människor är ju så upptagna med sina fungerande liv. Dessutom har alla min vänner stabila förhållanden. Är det någon som gått igenom samma och vet hur man ska bära sig åt för att gå vidare?
Tacksam för alla svar .. 💜🙏