Min pappa har varit alkoholist i många många år. Så länge jag kan minnas. Men de senaste 10 åren har allt eskalerat ordentligt. Han är just nu arbetslös vilket gör att han har ännu svårare att hålla sig borta från flaskan. Han har uttryckt flera gånger att han inte orkar mer, att han vill bli fri från det här. Men upplever att det känns omöjligt. När han pratat med socionomer & läkare så blir han avskräckt från behandling på grund av att "man måste vara 1000 % motiverad". Då backar han och säger "jag kommer aldrig nånsin kunna vara 1000 % motiverad".

Jag undrar om det verkligen stämmer. Har man ett starkt beroende så är det klart att man tvekar. Sjukdomen gör att alla instinkter i kroppen vill fortsätta dricka oavsett vad. Han uttrycker ju ändå att han vill sluta dricka och att han är trött på att leva som han gör. Är inte det en tillräcklig motivation? Han är rädd för att misslyckas. Men vore det ändå inte värt att ge behandling en chans, även om man tvivlar på sin procent av motivation?

Hej johe!

Ditt inlägg väcker en del tankar, snarare än konkreta svar på dina frågor. Hoppas att det är okej att jag delar med mig av dem! Ditt resonemang kring motivation är väldigt klokt, och går i linje med våra erfarenheter. Det är jättevanligt att motivation går upp och ner, och varje beslut om förändring är förknippat med en viss ambivalens. Det betyder inte att förändringen inte är viktig, eller att den inte kommer att bli hållbar. Det beror snarare på att människan fungerar så. Saker är sällan helt svartvita, varje val eller beslut har oftast ett "å ena sidan" och ett "å andra sidan".

Vad som är tillräcklig motivation varierar mellan personer och situationer, så den som egentligen bäst kan svara på den frågan är din pappa. När är de negativa konsekvenserna av situationen tillräckliga för att prova att gå in i en behandling trots att det finns en risk att den misslyckas? Det finns ingen behandling som fungerar för alla, och det är inte ovanligt att en behöver prova flera saker innan en hittar något som passar och hjälper.

Hur det än är så är det synd att din pappa har blivit avskräckt i kontakten med professionella, och det är rimligt att hans resonemang väcker funderingar hos dig. Om han fått ett ohjälpsamt bemötande så finns alltid chansen att han träffar någon han klickar med om han vågar ta en ny kontakt. Vill han bolla sina tankar om motivation så nås Alkohollinjen på 020-84 44 48, där han kan få prata med rådgivare som har lång erfarenhet av att prata om just det. Du är också välkommen att själv vända dig dit för att få stöd i din situation som anhörig!

Som sagt, det här blev mer tankar än svar på dina frågor, hoppas att något av det kan bli hjälpsamt ändå. Vill du får du gärna skriva igen och berätta hur det går, och om hur du mår i allt det här.

Varma hälsningar
Kristoffer
Alkoholhjälpen/Anhörigstödet