Jag har slutat be om stöd och döljer numera missbruket så gott det går. Anledningen? Förr när jag bett vänner om stöd har jag fått HELT fel bemötande, även i viss mån av vården. Jag blir stöttad och peppad i början men när jag misslyckas och tar återfall blir folk förbannade och bara kritiserar och talar om hur dålig jag är! Inte direkt stärkande och motiverande! Dessutom är de väldigt kontrollerande och behandlar mig som ett barn! Typ ringer hela tiden, kollar vad jag gör, "förbjuder" mig saker.. etc
Jag är vuxen! Vill inte och ska inte behöva bli behandlad som om jag vore omyndig! Det är ju inte nån övervakare jag vill ha! Bara någon som finns med vid sidan om som stöd!

Drar mig för att söka hjälp inom vården pga tidigare erfarenheter: få ta emot deras ilska och höra hur dålig och oansvarig jag är. Bli utslängd från behandling efter minsta lilla snedsteg. Få avbryta terapin för att de inte kan behandla psykisk ohälsa och missbruk samtidigt. Tvingas ta en massa prover och riskera att bli av med min ADHD-medicin (som jag är beroende av för att fungera!)

Någon mer som upplevt/upplever att ni blivit behandlad som ett barn av dem som har lovat att stötta er? Är det normalt att det går till så; alltså är det jag som inte förstår vad stöd för alkoholproblem innebär, och att mina vänner gjort det rätta?? Eller håller ni med om att det är lite överkurs att vara så arg och kontrollerande? Skulle ni vilja ha det så, av den ni ber om hjälp av?

Tyvärr känner jag igen mycket av det du skriver och för mig blev mitt missbruk mycket värre av all skam och skuldbeläggande av vänner och familj. Upplever inte att någon riktigt förstår hur det är. Känner uppriktigt att jag tar mer ansvar för mitt liv och håller mig nykter/måttlig om jag själv får ta ansvar och inte blir ”förbjuden” att göra saker. Kritik gör också allt värre, sedan måste ju de kunna vara uppriktiga med hur de känner. Sjukvården är tyvärr inte rätt väg att gå heller är min upplevelse, bara man nämner att man dricker på ett destruktivt sätt skyller de alla problem på alkohol och all hjälp dras in. Tyvärr. Det misstaget gör jag inte om. Sedan tror jag definitivt att min psykiska ohälsa blir värre av alkohol men svensk sjukvård är väldigt dömande och ligger långt efter. Nu vågar jag inte ens berätta att jag druckit för mycket en tid. Lider med dig. Privat terapeut om du har möjlighet är bättre än psykiatrin. Eller kanske AA om man hittar en bra grupp, tyvärr verkar det inte riktigt vara något för mig…

@Ostrukturerad
Kapar lite din tråd.
Jag har nog varit den där jobbiga kontrollerande anhörig som kollat upp vad den nära gör och även kontaktat andra om de vet något om läget.
Man gör mycket för att man bryr sig, kanske man gör för mycket emellanåt som anhörig ... 🤔

Jag har berättat om hur jag ser på vad som kan hända om personen fortsätter dricka, vad negativa följder blir. Vad är viktigt liksom. Har varit noga att berätta om personens goda sidor. Vad mer kan man göra, är sånt här samtal lönt, lyssnar man alls på det positiva? Frustrerande att stå bredvid och se hur en person ställer till det för sig själv och andra då man som anhörig sett att det finns situationer som fungerar. Men inte det lättaste alltid att veta hur få fram det. 🌺

Ångestmoln: Tack för att du svarar och delar och samtidigt bekräftar att jag inte är ensam om mina känslor och upplevelser!
Människor och media säger jämt att "det bara är att söka hjälp" mot psykisk ohälsa och missbruk.. Jag tycker att det är rappakalja, och undrar om de som skriver/säger detta någonsin själva har besökt en j-la vårdcentral ens!? Visst finns det många som får rätt hjälp och ett bättre liv, men lååångt ifrån alla! Finns så många tragiska historier om folk som sökt hjälp i åratal, inte fått det, och nu är döda..

Jag ger inte mycket för AA jag heller, mår f*n SÄMRE av att gå dit. "Det där med Gud", som många uttrycker det, har jag inga problem med, däremot är jag "allergisk" mot mentaliteten inom AA, och hyckleriet.

Tröttiz, du verkar ju ändå vara en som är mjuk och förstående och kommunicerar istället för att bara slänga skit och skuldbelägga! Min f.d. kompis, som jag fick bo hos för att få stöd, fick "tokspel" out of the blue och bara skrek och skickade efter det mängder med hat-sms efter ett litet missförstånd på en fest med hennes släkt. Jag förstår än idag inte riktigt vad som hände..