Efter att ha druckit dagligen i drygt 20 år, ibland mer eller mindre, så nådde jag botten en torsdag i juli. Full och patetisk, olycklig och utan framtidstro såg jag mig själv i spegeln och konstaterade att jag blivit en person jag inte vill vara. Det fanns inte längre något njutbart i att dricka ensam, känt mig håglös och oförmögen att skapa initiativ under lång tid. Skyllt mycket på pandemin, ”man hittar ju ändå inte på något”, men det var bara en efterhandskonstruktion. Jag har supit bort min initiativförmåga.
Hemmajobb och semester har flyttat fram mina dryckesvanor på dygnet och jag kunde utan problem dricka 75 cl sprit och en flaska vin på en dag. Gärna första glaset redan på förmiddagen.
Jag har aldrig varit våldsam, hamnat i trubbel, misskött mitt jobb eller på annat sätt synligjort mitt missbruk för omgivningen, annat än att alla vet att det aldrig saknas vin på middagar hos mig. Jag har låtit alkoholen bli en del av min identitet.
Nu bestämde jag mig för att sluta, och drack således bara en halv flaska sprit dagen efter.
Dagen efter det vaknade jag för första gången med fullt abstinenspåslag, kraftigt skakande händer, ångest, svettningar, ingen matlust. Svettades floder, kände för att kräkas när jag åt en liten bit mat. Hålla ett vattenglas utan att spilla var omöjligt.
Panik.
Började surfa runt och blev livrädd för att en cold turkey, alltså lägga av tvärt, skulle ge komplikationer jag inte kunde hantera själv, kramper, dille. Söka vård var uteslutet, samtidigt perfekt läge bevisa för mig själv att jag klarar det. Barnen är på semester annorstädes, inget jobb som kallar, nu var det dags att bli nykter. Surfade varenda svenskt och engelskt/amerikanskt forum och info jag knde hitta. bestämde mig för tapering, nedtrappning på svenska, avvänjning.
Så jag Gör upp en plan: aldrig dricka mer än dagen innan, bara dricka så att de värsta besvären upphör och endast mellan 18-23. Så från normalintaget a 19 standardglas till 9 glas dag 1. Resultat: Kraftiga skakningar och ångest på kvällen vilket lindrades med 8 standardglas (vin).
Dag 2 kraftig ångest, 5 standardglas (vin) lindrade det.
Vid det här laget tror jag att mina abstinensbesvär ska inträffa när jag helt slutar dricka, dvs inom 24-36 timmar från sista dropen alkohol. Så för att få det överstökat så låter jag de där fem glasen vara de sista, låser in mig i lägenheten med bubbelvatten b-vitamin, tranbärsjuice och makrill i tomatsås. Känner mig som Ewan mc Gregor i Trainspotting. Men nu jävlar ska demonerna kastas ut.
Fortsätter läsa trådar här på forumet, försöker räkna ut hur mina konmande dygn ska se ut. Har två flaskor vin kvar i skåpet om abstinensen skulle bli överjävlig.
Men inget händer.
Inser när två dygn gått att jag har ju haft abstinensen redan, då när är jag trappade ner under helgen.
Så. Jävla. Skönt. Känns som jag vunnit högsta vinsten. Som jag förberett mig på det värsta.
Kan plötsligt andas igen. Efter några dagar sover jag en hel natt. Lite orolig över levern, pissar mörkbrunt, men så småningom lättar också det.
Två gånger har jag slutat förut, en gång med hjälp av beroendecentrum, samtalsstöd och motivationsprogram, triggers och standardglas. Då var jag inte tillräckligt motiverad att sluta och föll raskt tillbaka i ett skadligt drickande. En annan gång tvärt då en närstående ifrågasatte mitt drickande, men också då föll jag snart tillbaka.
För ett par dagar sedan ringde jag min husläkare och förklarade min situation, och att jag tidigare varit i kontakt med vården för att sluta dricka. ”Du ska inte prova medicin då?” Frågade hon. Och det var precis vad jag ville. Naltrexon närmare bestämt. Efter att ha läst om de olika käkemedel som finns kändes det som att det passade mig. Inte för att jag vill kunna dricka igen - det tåget har gått. Men för att det hjälper mig från suget just nu, och skulle jag ta ett återfall så hoppas jag att inte det där lyckoruset fångar mig igen.
Nå, denna gång känns mycket annorlunda, jag fick otroligt bra stöd här på forumet, särskilt tack till @andrahalvlek och @onkel_f för ert stöd när jag var som mest orolig.
Idag är det 17 dagar sen jag drack alkohol. Jag vaknar med ett lugn i kroppen, njuter av att inte behöva planera mitt drickande, inköp, gömma flaskor, göra sig av med bevismaterial.
Tar en dag i taget, ibland en timme i taget. Försöker se min nyktra tillvaro som ett äventyr, att uppleva något nytt. Jag sätter guldkant på tillvaron med Alkoholfri öl och kaffedrinkar, men inget går upp emot att känna lust och hopp om framtiden. Drömma om att uppleva utan att det grumlas av alkohol.
Det är en härlig sommarmorgon när jag skriver det här, hög klar luft och en byig och ganska kylig vind. Stickad tröja, shorts och raggsockor. Sensommaren bär alltid en förhoppning om förändring, man känner det i luften.
Det är fint tycker jag.