Jag är "mid 40s" och diagnostiserad Bipolär. Bor (trots det) tillsammans med en tjej sedan mer än tio år tillbaka. Jag tillskriver det bl.a hennes envishet - hon vägrar tjurskalligt att ge upp på mig... Men ett problem har gjort sig mer och mer påtagligt på det senaste... Hennes alkoholbrukande ...
Mitt alkoholbrukande är diagnostiserad och problematiskt. Det är en del av min BiPolaritet. Jag har (och erkänner det) problem att kontrollera mängden av min alkoholkonsumtion. Jag har under långa perioder (månader) inte haft problem att undvika alkohol alls utan att ha sug efter det.
Mitt problem - Är min partner, mentala stöd och älskling sedan 13 år tillbaka.
Hon är...... lindrigt sagt "oförstående" för min problematik.
Hon är den första att klaga (och lida av) problemen då jag brukar för mycket alkohol. Men trots det så kan hon inte fatta att det är dålig att köpa hem en vinbox, två flaskor champagne och en flaska gin per vecka??? ...och inte bara någon gång då och då, utan konstant i den mängden.
Jag lever i ett medvetet missbrukstillstånd, men frivilligt INUTI ett hem med tillgång till alkohol. Tillsammans med en kvinna som samtidigt är min stabila punkt i tillvaron, men också en tillgång till min undergång... typ?
Vi är båda två väl sansade personer med heltidsjobb och bra bostad. Men (alkohol)saken drevs liksom till sin spets för två år sedan då vi fick barn....
Jag är intresserad av att bli "clean" på något sätt från alkohol, men mitt problem är liksom inte mig själv.
För att sammanfatta
Hur kan jag får min partner att fatta att "Svenson-boxvin på helgen" inte är en normal nivå att leva i när man har den problematiken jag har? Att det inte går att förändra mitt beteende förrän hon är villig att förändra den miljön jag lever i.
Eller går det?