av Helena.LP

Helena.LP
tors, 2021-07-29 - 08:42

Hej, ny här och efter att ha läst många inlägg känner jag mig redo att skriva. Min kille som jag bara känt i 1.5 år dricker. Jag förstod det ganska snabbt och efter 2 månader berättade han det och ville sluta. Han fortsatte 1 månad till i smyg tills jag ifrågasatte det. Då brast det och han sökte hjälp för det och sitt dåliga mående. Han gick några gånger till en psykolog för sitt mående men efter ett tag ansåg psykologen att han hade bra självinsikt och behövde inte gå må mer. Han sökte hjälp samtidigt för sitt alkoholmissbruk som består i folköl. Slungades runt på socialen och till slut bestämde han sig för att klara det på egen hand. Det har gått bra fram till för 2 månader sedan. Nu smygdricker han men inte så att det märks att han är berusad. Jag konfronterade honom för 3 veckor sedan, han sa att han skulle sluta. Jag vet att han fortsätter, han vet att jag vet. Han är skamfull och jag är ledsen. Nu konfronterade jag honom igår igen men egentligen orkade jag inte ens prata om det. Han blev tyst och vi bara stod där, ledsna och höll om varandra. Vi har en väldigt bra relation och han är en fantastisk fin människa men jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera det här. Jag förstår att smygandet och lögnen är en del i sjukdomen och jag vet att han inte vill leva så här. Det är ett dubbelliv på nå vis. Vad gör jag?

Hallonpaj
fre, 2021-07-30 - 20:14

Hej! Maktlös är precis vad man är. Men vad gott att han försöker sluta och bitvis lyckas. Läst att 80%återfaller första året(delvis eller helt) och 93% av de som slutar röka. Ta siffrorna med en nypa salt, det jag menar är att den som ändå fortsätter sluta är värd stor respekt. Och tex ngn som återfaller i rökning peppar man gärna men med alkohol är det lätt att det blir ’det kommer inte gå’. Det har hjälpt mig att ha ett annat perspektiv på min partners återfall. (Sen är det olika sak att dricka /röka men du fattar nog)
Det jag känner man kan göra är att tala öppet och kalla det förvald det är och stötta i att har ngn lyckats sluta i x dagar kan personen sluta i x+1 dag och till slut x+många dagar.
Som anhörig gör smygandet och ljugandet ont tycker jag men precis som du skrev, det hör till aökoholismen, inte personen.
Tipsar om att ringa Alkohollinjen och hör om råd, de har varit ett bra bollplank för mig.
Ta hand om dig!!

Helena.LP
fre, 2021-07-30 - 21:45

@Hallonpaj tack för ditt svar. Jag förstår hur du menar. Vi pratar öppet om det, även om det är tufft Jag säger att jag tror på honom, att han kommer klara av det, att jag finns där. Men vill inte själv gå sönder. Smygandet och ljugandet känns hemskt och förtroendet brister men vet att det är en del av det och att han skämms. Är din partner nykter nu och hur har du hanterat återfallen? Tack för ditt råd om alkohollinjen.

Hallonpaj
lör, 2021-07-31 - 00:10

Min partner är på väg in på behandlingshem (ordnat via arbetsplatsen)
Jag har brutit tills han är nykter. Det gick inte mer, jag tänkte och analyserade oss 24/7.
Jag är sårig vad gäller hans alkoholism men är hittills nöjd med att jag hållit en del gränser. Vi bor inte ihop så det har varit mycket telefonsamtal. Jag har inte velat prata när han är påverkad, det har inte alltid funkat men en gräns.
Men innan jag fattade att han var påverkad var det ofta obehagligt och vi hamnade i drama och missförstånd. Nära men långt ifrån mentalt. Gaslightad.
Det tog tid innan jag litade på magkänslan och tid innan jag fattade att påverkad ljuger han. Den finaste, rakaste, smartaste människan ljuger per automatik som han aldrig skulle göra nykter.
Jag sörjer honom men kanske kan det bli vi igen när han kommer ut om han kan hålla sig ren, jag har sagt att jag väntar men jag deltar inte i hans tillnyktrande. Det är hans resa och arbete. Min resa och jobb är att bearbeta mina känslor.
Vad gäller återfall har han inte haft många men jag har fallit hårt för det där jävla hoppet är envist och kom ändå.
…
Jag tror det är svårt att bli nykter och hålla det på egen hand. AA tror jag på eller andra grupper, mentorskap etc.
Min övertygelse är att som partner räcker jag inte mot missbruket. Jag kan vara stöd och kräva ärlighet och respekt, jag kan lära mig om alkoholism som sjukdom och förstå vad partnern slåss emot. Men när demonen står där är det inte kärlek som är vapen nog. Jag är desillusionerad och kan ha fel, men ingen kan räddas, personen måste rädda sig själv.
Oj förlåt mycket ord. Jag önskar dig kraft!
Det som låter bra med din partner är att han verkar ha insikt. Om han har ekonomisk möjlighet tycker jag han ska söka upp en psykolog privat som inte kan snackas ikull.

Hallonpaj
lör, 2021-07-31 - 00:18

Tänkte på en sak som en på alkohollinjen sa: att om man pratar om drickandet bara göra det när vederbörande är nykter.
Jag hamnade i början i fällan att ha långa ’nära’ samtal om alkohol eller vår relation för att sen inse att jag pratat med ett rus. Han var sällan märkbart full i de situationerna men tillräckligt inte sig själv för att det skulle vara mycket obehagligt.