Ja, hur uthärdar man det? Det är ett helvete. Kroppen och psyket skriker efter skiten. Det känns som om min hjärna har blivit kidnappad och inte längre är min. Jag känner mig som en viljelös slav. Det är otäckt hur alkoholdemonen, som jag kallar mitt beroende, manipulerar mig. Den får mig att tro att ingenting någonsin blir bra eller roligt igen om jag avstår alkohol.
Mitt egentliga jag vet ju att det inte är så. I en närstående tid var jag nykter i 10 månader. Jag kom på mig själv med ett skratt att jag inte hade tänkt på alkohol på flera dagar. Varje dag var det en självklarhet att _inte_ dricka. Jag började till och med drömma mardrömmar om att jag gick till bolaget, drömmar som jag vaknade upp ifrån och tänkte att "puh! Det var bara en dröm! Jag är fri nu!". Jag vill komma dit igen. Men alkoholdemonen har mig i sitt grepp, sitter på min axel och viskar "du är ingenting utan mig".