Mycket tragisk historia..Såklart finns den inuti dig, som ett sår som öppnas om man petar i det..Det är inte genomläkt, men det kan bli ett ärr med tiden..Om du förstår hur jag menar. Jag har också en del svåra livsöden i mitt minne..Men ingen som stått så nära som din dåvarande ex- flickvän. Det jag förstår av psykiskt dåligt mående, är att självmord, är en handling i totalt mörker oftast..Man tänker inte på anhöriga, eller vem som ska hitta personen som död..Eller lokföraren, om man ställer sig på spåret osv..Ofta så är känslan att ” jag är en belastning” Dom kommer att må bättre när jag inte finns..Sen finns det naturligtvis självmord i stundens hetta..Dvs droger, och fylla som gör att man tar ett hastigt beslut. Detta skriver jag för att din kompis sa att hon var feg..Så kan man nog tycka, om man inte har levt med ångest och psykisk ohälsa, långa perioder i livet..När allt känns svart. Vi som inte känt så kan ju inte veta. Vilken mysig tid ni fick ändå du och den flickvännen..Ibland får man vara glad för fina stunder man haft..Dom kommer aldrig tillbaka. Ingen människa är utbytbar..Och att tänka tillbaka på relationer man haft, lär oss mer om nya relationer vi får..

@TappadIgen Tack för att du delar. Sådant sätter såklart sina spår, skönt att få skriva av sig. Och som sagt, inget att göra något åt nu. Man får minnas de bra och härliga stunderna man hade.

Hej, förstår att det är tungt att bära en sådan händelse. Men som AH skrev, viktigt att komma ihåg att du handlade utifrån vad du visste och hade ingen aning om att hon var självmordsbenägen. Och även om du hade ringt upp hade hon kanske inte sagt något, och då skulle du klandra dig själv att du borde förstått.. Har en bekant som var med om det, pojkvännen ringde och var glad och pratsam, de pratade en timme, allt var bra, men senare på natten tog han livet av sig. Men allt det där vet du, att du inte har något skäl att känna skuld, och jag vet att det ju tyvärr inte betyder att man kan släppa traumat...
Men det blir kanske långsamt hanterbart..

@Andrahalvlek Tack för omtanken! Jag är ledsen att jag inte har fått något skrivet på ett tag. Jag har varit med min far och annan släkt på olika sätt ända fram till idag, men jag är fortfarande på semester. Jag förväntade mig inte så stor respons på mina skriverier från häromdagen, så jag tänkte svara på det men det blir nog först senare.

Tack @Blenda @Andrahalvlek @miss lyckad @Torn @Kennie för respons. Jag hade inte väntat mig så mycket feedback, eller jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Jag vet att jag har skrivit om det litegrann förr hur vi alla på något sätt har traumatiska upplevelser som vi gått igenom, de är ju en oundviklig del av livet. Jag är ju väldigt tacksam ändå att jag ändå har fötts på en tid/plats i mänsklighetens historia där jag trots allt är relativt förskonad från traumatiska upplevelser. Det enda som är unikt med mig är ju att har just den historian jag har medans andra har andra historier.

Jag har nu varit upptagen med min far och semester men har haft tid att fundera på det en del emellanåt. Jag delade med mig av just min berättelse för att jag tänkte att det skulle ge mig något, men det är ändå lite oklart vad. Det är ju ganska länge sen nu och jag mår ju bra, tänker jag, eller relativt bra i alla fall. Det är ju inte så att händelsen hindrar mig från att stiga upp ur sängen och göra det jag ska på morgonen. Självklart har jag funderat på många sätt, som ni är inne på, vad jag skulle kunna ha gjort och om det hade varit någon skillnad om jag hade svarat och jag tror inte att jag egentligen känner någon större skuld där. Jag försöker känna efter. Där fanns åtminstone inte något som jag borde ha sett och förstått, men det är klart att jag ändå oundvikligen får de där "Tänk om jag gjort såhär"-tankarna. Jag tror att där jag fastnar är att jag alltid har sett på saker så svart och vitt. Det är t.ex därför jag tycker om matematik så mycket för där finns alltid en lösning på ett problem(eller så finns det ingen lösning, men då är det ju det som är lösningen på problemet att det inte finns någon lösning). Jag har på många sätt tagit mig ur det där och kan se gråskalor, men fortfarande tror jag att jag tänker på det som ett problem som jag kan lösa, trots att det inte finns någon väg runt det. Det låter såklart helt ologiskt, men man fungerar inte alltid helt logiskt heller.

Det finns liksom inget facit på någonting hur man ska förhålla sig till saker. Det finns bokstavligt talat miljarder av människor som har varit med om mer traumatiska saker än vad jag har och jag fungerar ju normalt och så påverkad är jag ju inte längre. Så hur mycket tid ska man ägna åt att fundera på det? Hur bearbetar man på bästa sätt och när vet man att man har bearbetat tillräckligt? Jag vet inte om det var rätt beslut att skriva om det här och det finns väl en risk för att man ältar saker? Samtidigt tänker jag kanske att jag har hållt det för mig själv så länge. Jag kan ju egentligen tala om allt med min sambo men just detta har jag inte pratat med henne om. Trots att jag fungerar dåligt i sociala sammanhang och ofta inte vet hur man ska bete sig så känner jag en viss olust att ta upp detta ämne för mycket för även om det inte är det centrala i historien så är hon ju en ex-flickvän också.

@Andrahalvlek skrev:"PS. Ett helt nyktert år närmar sig med stormsteg för dig! En riktig milstolpe."

Det har du ju faktiskt rätt i. Jag har som jag tidigare sagt inte sett fram emot det, men nu känns det ganska skönt faktiskt att det är på väg.

@Andrahalvlek Tack! Ja, ett år har ändå gått ganska fort. Det började kännas lite speciellt nu n är det började närma sig, men idag känns det inte sådär värst speciellt. Men ett år är ju ändå ett år så det är klart att det känns bra.

Jag har börjat att gå igenom lite saker jag ska göra mig av med här hemma och redan börjat packa ner lite sådana saker som inte används. Detta för att förbereda för flytten. Jag har en bokhylla som ska pensioneras och ovanpå den stod där några tomflaskor. Jag vet att det är lite av en klassmarkör att spara på tomflaskor, men jag hade kvar de allra mest speciella som jag på olika sätt fått genom jobbet. Sådana som var lite speciella gåvor och som man heller inte direkt kan kila in på närmaste bolag och köpa och från många olika världsdelar. Jag reflekterade över hur synd det är att just alkohol ska vara den internationella symbolen för "Tack för ett exceptionellt arbete", men jag spenderade en stund med minnet av händelserna som ledde till att jag fick flaskan och personen bakom och lade sedan ner den i en påse och kilade ner till återvinningen med allt igår. Så det blev väl en perfekt avrundning på året och nu har jag inte ens tomflaskor hemma. När de tömde kärlen i morse kan jag tänka mig att de misstänkte att där varit en exklusiv fest i förorten i helgen. :)

Jag har kanske lite fler reflektioner senare. Men nu ska jag njuta lite av min lediga dag också.

@TappadIgen Stort grattis på 1- årsdagen!😍 Jag tyckte 1 år som nykter var en stor milstolpe. Härligt att du hänger kvar här och gör oss andra sällskap med dina kloka inlägg och kommentarer!

På tal om tomflaskor förresten. Jag har en tomflaska sparad som faktiskt tänker behålla. Det är en knoppölflaska som jag hittade på en sjöbottten när jag var ca 7 år gammal och var ute och fiskade. Det står 1924 instämplat på den, så den är snart 100 år. Den vill jag ha kvar som minne. Jag skiter i att det en gång i tiden har varit öl i den.😂. Ha det bra!

Grattis till året! Bra jobbat och ännu bättre blir det framåt. Jag upplever iaf att nykterheten kommer in i mer stabil fas och man får möjlighet att utveckla andra sidor, mer än den bestämda och envisa som är så bra att ha det första året. Välkommen till fortsättning av ett gott liv! Kram 🤗

Tack så mycket @Torn Den flaskan tycker jag att du ska spara! Anledningen till att jag gjorde mig av med flaskorna var inte för att jag tänkte att flaskorna själva symboliserade någon slags ondska utan mer att man inte kan hålla kvar allt som råkar ha nostalgivärde.

Tack @Soffi Jag har fortsatt att läsa din tråd men inte haft tillfälle att svara.

Tack @Se klart Jag märker ju redan av att det börjar bli annorlunda. Just nu arbetar jag på att ha alkohol som en ickefråga, samtidigt som jag inte ska sluta att fundera kring det och vara på min vakt.

Tack @Mamsen Det finns ju alltid som har mer erfarenhet än en själv. En sak som jag ofta återkommer till är hur jag gick med här i alkoholhjälpen först när jag egentligen redan hade slutat med alkohol men höll på med att förankra det.

Kiitos paljon @miss lyckad :)

Det blir inte att jag skriver så mycket nuförtiden igen. Det känns som att jag har sagt det tusen gånger tidigare. Jag är fortfarande på semester men hjälper en kollega med lite jobb idag och jag håller på att förbereda för flytten.

Jag funderar ofta på saker ni andra skriver om som jag vill svara på men som förtjänar lite längre svar än jag har tid med just nu. Men det kommer väl. Jag tänkte ändå dela med mig av två reflektioner som jag har gjort.

1. Det är väldigt häftigt att nu kunna säga att det är mer än ett år sedan jag konsumerade alkohol. Som ni vet nämnde jag många gånger att årsdagen inte var något jag såg fram emot, men jag måste säga att det känns häftigt att kunna säga "det är mer än ett år sedan".

2. Att det är mer än ett år gör mig inte immun mot alkoholdrömmar. Jag vet inte om det var på grund av flaskorna jag slängde, men jag drömde att vi drack exklusiv champagne(som var en av flaskorna jag slängde) i ett sällskap. De som var med mig skifta under drömmen. Jag påpekade att jag inte dricker längre, men de andra berättade för mig att men det är ju bara lite champagne och det kan man dricka ibland och liknande saker. I drömmen lät jag mig övertygas och drack av champagnen.

Det är väldigt märkligt ändå för jag vet att i vaket tillstånd så hade inga argument bitit på mig och speciellt inte de argumenten som de hade. Jag vaknade heller inte med ett sug eller någonting överhuvudtaget. Det är en annan sak jag återigen har funderat på. Hur jag kan lyckas med att ha varken en aversion mot ett eller sug för alkohol. Jag har en aversion för hela paketet som kommer med alkohol kan man säga och vet ju logiskt att det inte är bra för mig, men jag har inte en aversion mot det enskilda intagstillfället som inte spårar ur. Jag kan föreställa mig det och se det i positiv dager i mitt huvud för att i nästa stund inte tänka på det alls och utan att det leder till något sug. Men de funderingarna får vänta till en annan gång.

Jag läste i Sländans tråd om dina tankar om ditt profilnamn. Det går att byta. Jag tror att man kan kontakta admin så byter de namn. Det har hänt flera gånger.
En trådstartare härinne började med namnet Brakfylld, vilket hon var just då. Hon bytte senare till LenaNyman - gjorde en grej av namnbytet. Det var innan de gjorde om forumet, så det kanske inte går nu, men du kan ju fråga. Nu är kanske inte TappadIgen lika illa, men ibland tror jag namnvalet har betydelse för ens mentala inställning. Jag har ju namnet Sisyfos och jajamän det är ett jäkla Sisyfosarbete för mig det här. Sisyfos ger dock aldrig upp. Hade kunnat välja Herkules istället eller någon annan med bättre odds, men det är kanske såhär det är för mig. Jag ångrade namnvalet ett tag när jag höll på att traggla som bäst. Önskade att jag valt nåt lättare.
Det var bara lite tankar om namnen här på forumet.

@Sisyfos Jag tycker att Sisyfos passar bra på dig! Dock är ditt Sisyfos-arbete allt annat än meningslöst, som väl är den centrala poängen i den historien. Tack för tipset om namnbyte. Fast frågan är vad jag ska byta till. LenaNyman hade nog inte passat mig särskilt bra. Nu är ju ändå mitt nick här något inarbetat, om än för en väldigt liten skara personer så om jag byter till något väldigt annorlunda kanske det kan bli tokigt och jag vill inte ge alla den bördan att lära sig ett nytt namn att leta efter, eller undvika, bara för det.

Kanske om det fick samma initialer så hade det varit ok.

TexasInsruments har jag en miniräknare som är av det fabrikatet som jag letat efter länge nu, men det kanske inte är så bra ändå.

Nu satt jag en stund och tänkte men kom inte på något mer. På tal om namn, på Cairy-appen såg jag någon med i princip samma namn som här på forumet som skrivit något och jag tänkte "Vad kul att de är här också" men efter att ha läst en liten bit fattade jag att det inte kunde vara samma person.

Jag tänkte egentligen ha återkommit med lite årsreflektioner efter min årsdag tidigare i veckan, men det har inte blivit av och jag har ändå varit väldigt självupptagen här på forumet på sistone men jag hade ändå en reflektion jag ville dela med mig av.

På måndag är det dags för mig att börja arbeta och jag har 0 ångest inför det. Den största delen av tiden har jag inte ens haft koll på hur många dagar jag har kvar på semestern. Det spelar liksom ingen roll. Det mesta denna semestern gick ganska tokigt. Mycket av det som var planerat blev inte av och jag har inte ens fått träffa två av mina bröder, som jag hade tänkt. Jag kom aldrig längre norrut på västkusten än Marstrand. På min sambos födelsedag när vi hade inplanerat båttur och middag på uteservering fick vi ställa in när min far hamnade på akuten. Nu när vi skulle åka iväg till Öland med min far blev min sambo väldigt sjuk så vi ställde in det. När jag skulle hjälpa till lite på jobbet hemifrån blev det en och en halv dag ungefär totalt, på grund av ett dåligt arbete av någon annan så att en hel del felsökning kom till i onödan. Men allt det där är ju petitesser ändå. Jag är glad och nöjd och min pappa är ändå ok, han ska ju utredas lite mer men mår ju bra så att säga. Livet känns härligt!

@TappadIgen Mer chill när man är nykter såg jag att du skrev någonstans. Jo, jag tackar! Du är ju riktigt chill numera.🤩 Och för egen del har år 2 bara blivit ännu bättre på den fronten.

Ha det bra!