Ångesten tar mitt liv...

..i Berras liv...

Och jag är så tacksam, att jag åter ligger i sängen på landet under min semester och har inte druckigt en droppe alkohol....
Kan låta banalt för den som inte förstår, men superviktigt för den det berör...

För varje dygn som går får jag ännu mera kontroll, över mitt egna liv, och reflekterar på det som jag tycker är viktigt...
Jag tycker det är viktigt att ha kontroll, för då får jag tiden för att kunna reagera på sådant som berör mig...

Jag styrs inte av någon eller något, inga chefer just nu, och inga alkoholnojjor..
Det är min frihet, och jag får vara den jag är med min familj, inget som talar om för mig vad jag måste göra...
Inte jobba hårdare och effektivare, inte planera inför nästa fylla...

Vill jag lägga mig ner i gräset och detaljstudera en gräshoppa på nära håll...?, så gör jag det...

Blandade en grogg till frugan och svägerskan efter disken ikväll, kände inte ett minsta sug, jag drack ett glas av virket, men gick snabbt över till bubbelvattnet...
..för jag har upptäckt en sak...

Det är en jävla skillnad på törst...och törst...

Törst av vätskebrist eller törst av fylla, båda heter törst men med en väsentlig skillnad, verkan och slutresultat...

Hela familjen ligger nu i sina rum för att vi har bråttom upp imorgon bittida, ingen kan tvångsova...
Hör hur grabben är uppe och jagar en mygga i mörkret, dottern plintar på sin mobil, frugan snarkar och låter...

Själv ligger jag här och bara känner en sådan stor tacksamhet, att jag får leva och uppleva detta tillstånd...
Det hade jag inte gjort om jag hade druckigt alkohol, då hade jag nog fyllsnarkat i soffan vid det här laget...

..tacksam för att få känna skillnaden, till det bättre..

/Berra

vana

så är det.
Bra att du påminner för när jag läser det du skriver
känner jag styrkan även i min egen kropp
fullt ut.
Det börjar nästan kännas vardag att vara nykter
när det är en ynnest, varje dag är en högtidsstund.
<3

märta

Vilken styrka, vilket mod, vilken beslutsamhet.... Och din förmåga att skörda frukterna av ett annat liv, imponernade. Ha det bäst på din semester...

Kram Märta

Och jag tar min dagliga runda runt på forumet...
Läser, känner och lider med er alla, beroende medberoende med och utan insikter...

Men min hjärna har också semester och allt det där vardagliga effektiva tänket med lösningar och svar på det mesta, finns inte hos mig just nu...
Så jag har inga bra pepp att ge...

Jag är inte okänslig, bara mentalt "borta" för tillfället,...men jag mår bara bra av det, och min hjärna får en välbehövlig avkoppling...

Borta från alla måsten, borta från alla krav, stress, vardagligheter...

I mitt huvud finns i stort sett samma "frid" som man får av alkoholen som avkoppling, jag har alltså funnit ett verkligt substitut...

Det är märkligt hur man kan mentalt överbrygga och komma förbi alkoholens verkningar, men på naturlig väg...

Känna skillnaden mellan vardaglig stress och en väldigt effektiv stillsamhet, utan att bli stressad av lugnet, utan känna av ...tystnaden...

En sorts euforisk känsla av....eller från...ingenting, eller så är det bara mig själv jag har lärt mig känna, utan stress och utan alkohol, och...
..utan ångest...

.."just idag mår jag bra..."

/Berra

Ja oj, då har du att göra...
Min tid på forumet börjar snart bli historiskt, men det har inte enbart handlat om mitt drickande, utan varit lite av min livsblogg...
Allt handlar inte bara om att sluta dricka, det handlar så mycket mer än bara det...

Och jag visste inte då vad och hur jag skulle skriva om vad, utan jag skrev om alltihopa...
Och nu så här i efterhand ser man bland annat orsakerna till mitt drickande, jobbet, stressen och en icke hållbar livstil...
Jag har haft förmånen att få mitt stöd ifrån familjen och naturligtvis ifrån er på forumet...

Idag har jag vänt på livet och låter själen få komma till tals först, inte låta den vara den som får ta stryk av mitt tidigare sätt att missbehandla mig...
Kröka som ett svin, och sedan får ångesten mala sönder det sista av själen...

Det funkar inte med att mosa livet och sedan försöka lappa/limma ihop det med alkoholen, livet är till slut bara ihopsatt av dåliga limfogar...

Jag var ingen klassisk alkis på folkbänken den snedvridna uppfattningen jag hade från början av alkoholens baksida, jag var en modern klassisk alkis...
En som fungerar i samhället, men trasar sönder sig inneifrån med ångesten..

Så om mitt jobb, familj och ekonomi så tillåter, då är jag alltså ingen alkis, fel fel fel...

De flesta klarar sig idag utan att hamna i sammhällets bottenskrap, på bänken, vi har ändå ett visst samhälligt skydd...

Ändå krökar vi sönder oss, och vi ser inte skillnaden...!

Skillnaden är att vi blir trasiga inuti, men fasaden är fortfarande hel, och vi förstår inte vad det är som är felet...

Den som fortsätter att dricka alkohol trots att den egentligen inte vill, den är en alkoholist, oavsett anledning...

Styrkan att vilja se sig själv i sin egna situation, den är svår, varför sitter jag här med ännu en flaska i min hand, fast jag inte skulle?

I mina ögon så finns det ingen yttre anledning till att någon dricker, bara dåliga bortförklaringar, min pappa dog ju (för tretton år sedan..)

I mina ögon finns det bara en enda person som kan rädda dig från alkoholismen, dig själv!, ingen annan..
Vänd blicken inåt, se dig själv i spegeln, se dig med andras ögon, vad gör jag, varför då?, hur mår du...egentligen?

Ska det få vara på det här sättet?

Vill du för alltid ha det liv du lever nu för all framtid, skulle du då kunna se tillbaka och undra varför du inte gjorde någon förändring...

En sak är säkert, förändringar är bra, ibland till det bättre, varför inte testa, vi kan alltid ångra oss...
Men vem vill tillbaka till något som var sämre?

/Berra

Lilja

Hej Berra!

Ett sånt fantastiskt insiktsfullt inlägg, det märks så väl att du gjort en lång resa med dig själv!
Ja så sant, så sant, vår fasad kan vara hur snygg som helst men inuti är vi så sköra och trasiga av alkoholen att man kan brista i gråt om diskmedlet tagit slut.

Man måste våga möta sig själv och sin ångest. Jag har varit utsatt för mycket svåra saker i mitt äktenskap och började medicinera mig med alkohol tills detta blev ett problem i sig...så klassiskt!

Men nu håller jag på att reda ut mitt liv; tagit itu med mitt äktenskap och nu har turen kommit till mig själv. SKa jag fortsätta på samma sätt är jag en patetisk fyllkärring om tio år, som omgivngen VET dricker för mycket men kanske inte vill säga nåt.

Jag VET själv att jag dricker för mycket, har försökt sluta SÅ många gånger men alltid ENSAM. Nu känner jag mig inte ensam. Med en druckens envishet , trots att jag är nykter,loggar jag in på denna sida om och om igen för att få den styrka jag såväl behöver.
Men visst! Som du så klokt skriver, beslutet kan bara fattas av MIG,men jag FÅR hjälp på vägen. Sån tröst!

TACK för att du ständigt påminner om fördelarna av att leva nykter!

Lilja

märta

Det ni skriver är så rakt och ärligt. Och ni tar upp en viktig sak, betydelsen av ett socialt nätverk när man ska kämpa sig tillbaka och vidare. Det är också viktigt att det är ett nät som ställer krav. Det är inte alla förunnat. En barndomsvän var en parknötarna i många år men kämpade sig tillbaka med hjälp av sin fina familj (föräldrar o syskon). Men han blev samtidigt väldigt ensam eftersom han inte lyckades bygga upp ett nytt socialtnätverk med vänner. För 1 1/2 år sen dog han av en överdos. Det mest sorgliga jag varit med om i mitt liv för en människa som kämpade så hår med alkoholdjävulen. Han ville bort men hamnade i ett vaakum.

Han levde på stadens parkbänkar. Men så finns det de som har parkbänken i sitt vardagsrum. Så var det med sitt x. Gränsen mellan parkbänkarnas placering är ibland hårfin.

Tack för era inlägg, för er rakhet och öppenhet och ert mod. Tror det betyder så mycket för många här som också kämpar på

Kram Märta

viktoria

Jag gjorde en Berra igår! Tog fel glas, istället för en klunk cider (alkoholfri) drog jag raskt i mig en klunk ur vänninans glas med mousserande, smakade så dåligt! Svalde av bara farten och grinade faktiskt illa. Konstigt att smaken varit okej för mig tidigare. Ändras smaklökarna också måntro? (jag fattar ju det där med begäret osv, men smaken var verkligen vedervärdig och så stark nu)

Stirrar ut över viken vid landet, tittar på båtarna som ligger på svaj, och börjar må dåligt...
Imorgon är det te'baks till vardagen igen, arbetet...suck...

Försöker verkligen se det positiva med det, försöker se mig mätt på ledigheten, har jag fått nog nu.....?
Visst sena mornar och sena kvällar har varit en vana på sistone, har fått umgåtts med familjen 24 timmar om dygnet...
Har fått göra en massa saker, upplevelser som jag kan minnas när jag sitter på hemmet och suger på löständerna...

Men jag kan inte få bort den dära magkänslan, ni vet den som slår knut på tarmarna...
Min ledighet är inget hållbart livsmönster för evigt, även om jag njuter av den till fullo...

Se jag tillbaka på min livsutveckling de senaste tre åren, så hade min kropp varit ganska så söndersupen nu efter semesterns slut...
Hela förrådet under huset hade varit fullt av tomplattor, burkar, flaskor och söndertrampade bib'ar...
Och min kropp hade inte fått vilat det minsta, den hade varit sönderstressad av drickandet, och jag hade gått från en stress till en annan...
Det slipper jag nu!

Och jag känner känslan av förändring, till en förbättring...

Min sommarledighet 2011 gav mig ledigt, ledigt från ett beroende och tidsförspillan till en verklighetsnärvaro som jag tidigare aldrig har upplevt...

Jag är här och nu, inte där och en önskan om då...

Det är en jävla skillnad...

DÄRFÖR borde jag vara nöjd med min semester...

Ka-tjing!

/Berra

nyktra och verklighetsnära tillvaro och lider med dig över motigheten att gå tillbaka till jobbet. Eftersom du inte trivs på jobbet är det ju inte så konstigt att det känns pest... Grattis till din livsbejakande semester och tack för dina inlägg. Du är värdefull för många, tänk på det om du saknar uppskattning på ditt levebrödsarbete! / mt

...på jobbet...

Pötsligt befinner jag mig i en diskussion med en medarbetare som formligen kastar sig runt min hals....
Och pratar skit om företaget...

Jag bara orkar inte, står det pessimist stämplat i min panna eller?

Har knappt ork själv att finna motivation att komma tillbaka, och så kommer han och bara gödslar med sin antienergi, suger ur mig precis allt, dag ett!!!
Dum som jag är kommer jag med mina lösningar på problemen och upptäcker inte hur jag tämligen dränerar mig själv...
Han precis som jag kommer tillbaka efter semestern och har inte vilat ut sig det minsta, utan har burit med dig sina funderingar runt arbetet och sin anställning.

Och nu måste jag verbalt kräkas ur mig allt detta...

Jag måste ha min energi tillbaka till kl 15, då en ett viktigt utländsk besök kommer, hoppas.. hoppas att jag kan hålla modet uppe, hela kvällen...

Känner mig så fucking dum i huvudet som går blåögd på denna mina, ett av mina absoluta "måsten" att komma ihåg innan jag gick på semestern...
"Inte göra mig tillgänglig för energi-tagare..."

Jag kunde det innan semestern men hade glömt bort det, jag gjorde mig icke anträffbar när orosmolnen gick runt på golvet...

Shit shit shit...

Hade jag befunnit mig "i mitt andra liv" nu, så hade jag redan nu bestämt mig att detta enbart kunde lösas på ett enda sätt...
Jag hade redan nu bestämt mig för att ikväll direkt efter ankommit hemma tömt några flaskor för att ge mig min "rätt tillbaka"...

Feltänket finns kvar, men inte handlingen..
Jag kan redan nu stoppa mina tilltänkta handlingar, för jag vet att det inte är lösningen på mitt problem...

Problemen löser man på plats, inte på en annan tid med ett annat substitut vid namn alkoholen...

Jo jag vet att just idag är jag extra känslig, ...veckans första dag vid namn Måndagen...

Min själ är som en färsk köttbit ensam på marken, och flugarmadan trängs redan som en svart självande matta ovanpå den...
Jag har sett det på landet under grillen, och symboliken är slående i dessa dagar...
Ingen marinad är tillräckligt stark att hålla dem borta...

/Berra

insiktsfull du är! Vet du, jag tror att du är så stark på insidan idag så att flugskiten inte når in i det som är Du, ditt sanna jag. Håller tummarna för dig kl 15 så att du kan bortse från negativa energier under det vikiga mötet. Du är en stjärna som lyser inifrån! / mulletanten

insiktsfull du är! Vet du, jag tror att du är så stark på insidan idag så att flugskiten inte når in i det som är Du, ditt sanna jag. Håller tummarna för dig kl 15 så att du kan bortse från negativa energier under det vikiga mötet. Du är en stjärna som lyser inifrån! / mulletanten

..och funderar...

Idag, har jag kontrollen???

Japp det har jag, och då syftar jag inte enbart på mina alkoholintag, utan att jag har "kontrollen"...

Kontrollen på att inget negativt påverkar mitt leverne, så att jag "tvingas" till att åter bruka alkoholen...
För så fungerar det för mig, alkoholen är bara resultatet av ett dåligt leverne, ett kvitto på att...just det... nu mådde du inte bra Berra!

...och det är på det spåret jag jobbar, håll allt ont borta ifrån mig, så behöver jag inte må kasst, och sedan börja dricka för att må bättre...
Och när man har druckigt så...mår man ännu värre, och det dämpas med.....ännu mera alkohol...

den självgående cirkeln är sluten, och jag bara snurrar med...

Man blinkar med ögonen och fattar inte vad det är som händer med en, allt bara snurrar på ännu fortare...

Men jag har kastat in ett stålspett i ekrarna på det snurrande hjulet, och pangkrasch, det smäller högt...
I en hög så ramlar allting ihop, med skrubbsår på knäna ställer jag mig upp, borstar av mig och tar sikte på en ny horisont...

Och ni vet det där med.... att nu är du ute och cycklar, japp det stämmer...

Bromsarna går sönder, kedjan hoppar av, skosulorna bränner under fötterna, och man märker...
Detta går åt helvetet, och man försöker bara sikta på något mjukt därframme och göra skadan så lindrigt som möjligt...
men ont...det kommer det att göra, var så säker...

Om...man nu inte sitter med ett spett i ryggsäcken, och tänker, nu är det JAG som stannar hela skiten, nu bestämmer jag...

Och det gjorde jag, och gör så fortfarande...

Så länge jag håller allt "ont" borta ifrån mig, och inte faller för trycket att chansa på ytterligare ett glas, då....har jag kontrollen...

Min Onsdag, jag älskar den, älskar ni eran?

/Berra

...sitter och läser runt på trådarna som vanligt...
Det händer någonting mellan 3 till 7 gånger per dygn...

En sak slår mig nu på något sätt, jag har tappat "känslan" för det där med längtan till alkoholen...
Kanske tiden börjar ta ut sin rätt, efter så pass lång tid i min nykterhet så har man inte riktigt det samma greppet om alkoholrusets känsla...

Vad vet jag?

Kanske jag har börjat se min nykterhet som en självklarhet nu, jag behöver inte ens våndas över vilken veckodag det är idag, eller imorgon...
Folk runt omkring mig "super" som vanligt, och jag orkar inte ens lyfta på ögonbrynet längre, det är min vardagsmat nu för tiden...
Känner ingen längtan, till vad?, ett rus som jag knappt kommer ihåg längre...
Jo jag vill må bra, men jag kommer inte ihåg alla fördelar med alkoholen längre, bara nackdelarna...ångesten...

Jag börjat tappa greppet om alkoholen känns det som...

Det enda jag bryr mig om längre är känslan av att må bra, vilken kräver en oerhörd koncentration, och det går ut över allt och alla i min närhet....
Inget får köra kniven i sidan på mig längre, jag bevakar min frizon med hökens blick...
Det är det enda som spelar roll längre, och i allt detta må-bra-tänkandet finns det absolut ingen plats för alkoholen längre, en självklarhet liksom...

Mina råd känns fjuttiga längre på forumet, det handlar inte så mycket om drickande, utan om välmåendet...
Kanske ingen självklar motsats, alkohol och välmående, vissa kan nog må bra av sitt drickande, tror jag...

Eller så är det bara en motig tid, där inget spelar roll längre, känner mig lite uppgiven i mitt tänk...

/Berra

jag har läst en timme redan. Min första tanke när jag läste ditt inlägg var att jag kände igen hur tiden distanserar en från en specifik känsla. Ett igenkännande "knäppte till" i mig direkt när jag läste även om min erfarenhet är från ett helt annat sammanhang.

Jag har sagt det förr och jag säger igen, att du och andra som funnits länge på forumet har/representerar ett "värde i sig" för ni är det levande beviset på att det går att bli fri, både från från alkohol och från medberoende. och man kan hitta sin väg på olika sätt. Oerhört viktigt!

Och Berra, att dina tankar och råd inte längre i första hand handlar om kampen mot alkohol utan vägen/-ar mot välmående, hälsa, ser jag som ett stort sundhetstecken. Många, de flesta av oss bär på livssorger och problem som uppfyller tankarna. För en del människor kommer sådant till uttryck endast med alkohol i kroppen. Jag tror det var Lisamari som skrev ungefär att när man är nykter försöker man svara seriöst medan de påverkade pratar på om sitt.... och det leder inte framåt. Att seriöst och nyktert lyfta fram tankar om livet, arbetet, fritiden och hur man möter motgångar (utan att dricka) är så värdefullt!
Särskilt faktiskt när orden kommer från en vuxen man, en "riktig karl"!

Fortsätt skriv Berra, du vet att dina inlägg har stort värde för många! / mt

vana

jag känner precis som du.
Men jag känner åxå att när nykterheten är så självklar kan det ju tom hända att man glömmer bort varför man är nykter.
Läs:jag.
Så är det för mej.
Tänker att jag kan ju hamna i en situation som förra gången.
När jag bröt 12 års nykterhet av en anledning som jag nu kan sätta ord på.
Jag mötte en trevlig man som inte hade alkoholproblem.
Jag speglade mej i honom,att jag inte heller,efter 12 års nykterhet,hade några alkoholproblem.
Jag hade fel.
Tog tid att komma till "Ruta 1" igen.
Nu är jag på rätt spår,men vill inte halka dit igen.
Därför är jag kvar på Forumet.
Därför är jag så j...a glad o tacksam
ATT NI ALLA FINNS HÄR FÖR MEJ!!!!!
Tacktacktack
hjärta-gilla
<3

Lisamari

Berra, för dig kanske det inte längre handlar om alkohol, men när jag läser din tråd, så kan jag läsa om en man med familj, som lever och är, utan alkohol, som bjuder på sig själv och sina funderingar – som klarar sig utan alkohol och har ett fint liv. Som nynykter pendlar jag. Ibland vet jag inte ens varför jag slutade och tycker inte att jag alls har problem. Ibland är jag så säker på att jag aldrig kommer dricka igen.

Du och alla med lång nykterhet som skriver ger mig hopp och framtidstro, att det faktiskt går att fortsätta år efter år, både när man har det toppen och när livet är mer vanligt.

För mig är du viktig och jag läser allt du skriver, jag hoppas du fortsätter att skriva.

Sköt om dig
Lisamari