av Oroligajag

Oroligajag
mån, 2021-09-27 - 10:42

För att få lite mer förståelse;
Min sambos föräldrar var/är båda grova alkolister. Hans mamma drack så mycket så hon utvecklade cancer och dog för några år sedan (alla hennes organ var helt slut), och hans far dricker stora mängder och har gjort det enda sedan min sambo/man var liten.

Min sambo har själv sagt att han inte vill hamna där själv och jag har då förtydligat för honom att han löper faktiskt större risk att hamna där, vilket han förstår vissa dagar och vissa dagar inte. För att korta ner inlägget kommer jag göra lite punkter istället på hur min sambos drickande ser ut.

- Han dricker bara på helgen för att i hans ögon bör man dricka varje dag för att bara alkolist.

- Han mår psykiskt dåligt och går hos en psykolog då han i veckorna är orkeslös, trött, nedstämd, ja ganska mycket deprimerad.

- Han ser helgerna som enda stunden han kan slappna av, detta såklart för att han kan dricka utan att behöva vare sig upp och jobba eller gå upp tidigt.

- Han dricker inte starköl, sprit eller liknande "bara" 2,8% eller 3,5% öl i 50cl burkar.

- Han dricker sällan mindre än 18st/helg.
* enligt min uträkning av helgens intag av 21st 50cl 2,8% blir det ca en 70cl flaska starksprit. Detta är ca en "normal" helg för honom, ibland dock 3,5%.

- Han förnekar att han dricker för mycket, men jag fick ner honom till 2,8% men hans kommentar till det : "då måste jag dricka fler för att känna något".

- Han förnekar totalt att han ens är nära något beroende.

- Jag har sagt att jag tror att hans veckodagar blir påverkade av hans alkoholintag, att hans kropp behöver alkoholen för att kunna slappna av, få mer ork etc. och att det är därför som han har utvecklat depression. Han intalar sig själv, och även psykologen, att det är arbetet som gör det mesta. Och till psykologen har han sagt att det blir "några" öl till helgen för att slappna av men jag undrar då om psykologen vet att det är mer än bara ett, två 6-pack/helg han dricker?! Jag tror inte hans psykologen har fått en rättvisande bild av hans alkoholintag nämligen och när jag ber min sambo ta upp detta med psykologen och säga hur många han verkligen dricker så säger han bara att psykologen anser inte att det är problemet.

-Han sover till mellan kl.13 - 16 på helgerna om jag är hemma eller om han är helt själv hemma (vi har 2 barn varav 1 med ADHD och väntar ännu ett). Han kan komma upp tidigare om han är själv hemma med barnen men mängden alkohol är densamma..

- Jag ser en förändring hos honom på alla plan, men i hans ögon är det jag som är lat, inte gör något hemma, bara skriker på barnen osv. Jag är arbetslös och har hoppat mellan jobb men just nu är jag sjukskriven för svår foglossning och kan knappt gå och troligtvis kommer jag att vara sjukskriven ända fram tills barnet är fött. Men trots detta måste jag ändå vara den som tar kontrollen hemma vardagar och helger pga hans mående. Psykologen har ju sagt att han måste ta det lugnt och vila mycket (jag har själv fått läsa hans journal såklart).

- Han har problem med sitt hjärta och äter hjärtmedicin. Han har också problem med sin rygg och äter morfin för smärtan.
Detta har också kommit att bli, vad jag kallar det, en undanflykt till att få dricka få han säger att smärtorna försvinner om han dricker. Självklart är det så... För stunden..

Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska förklara på ett sätt som har lyssnar till. Han blir bara arg och sur när jag ska ta upp detta med honom och allt han då säger är att jag är fri att sticka från huset om det inte passar. Han är mitt liv, mitt allt. Vi har delat nu närmare 14år tillsammans - nästan halva våra liv tillsammans! Jag har sagt att jag inte tänker ge upp det. Men jag bet också att han är i stort behov av hjälp med sin alkohol fast han själv inte tror det. Finns det någon som varit i samma sits? Någon man kan kontakta, höra av sig till, få han inlagd?

Mvh Orolig

LitenSkär
mån, 2021-09-27 - 22:59

Oj oj oj vilken tuff situation du är i @Oroligajag. Jag skulle hålla med dig i att hans drickande är ett destruktivt sådant och borde klassas som alkoholism. Hans anledning att dricka, suget, mängden och beteendet runt det hela.
Jag känner själv igen den förnekelsen du beskriver och det här med att han inte är helt ärlig med mängden till dem omkring honom.
Det låter ju inte riktgit som att han själv ser sitt problem och då är det ju svårt att göra något åt det. Han måste ju först erkänna det och vilja jobba på det.
Också riktigt trist hur han ber dig att dra när du tar upp problemet.
När jag läser ditt inlägg känner jag verkligen igen mig i det här med att vilja hjälpa, förklara, hitta ett sätt så att ens partner ska vakna upp och se vad som pågår. Kanske är du som jag var, fast i en vårdande roll i relationen. Den som fixsr allt, parerar, stöttar, löser slla problem och pysslar om för att stärka den där partnern som inter verkar fixa det. Man vill helt enkelt lösa hans problem pt honom så att ni tillsammans kan gå vidare i livet. I er relation.
Jag orkade inte tillslut. Det belv för mycket och jsg vägrar låta mina barn växa upp med en alkoholiserad pappa. Jag ville inte längre vara min parterna vårdare.
Det jag trodde var kärlek var bara den varma känslan av att känna mig bekräftad så jag var behövd. Kärlek var det då inte.
En annan här på forumet (minns inte vem nu) skrev en så fin sak. I en sund relation ska man kunna vara ett VI utan att behöva offra ett JAG. Det är en väldigt bra grundprincip tycker jag.

Fundera på om det här verkligen är en relation du vill vara kvar i. Ställ krav på honom och sätt gränser för vad du och barnen tollererar och inte. Försök att backa lite från ideen om att få honom att förstå. Lägg mer jraft på vad du behöver i ditt liv för att må bra. Agera på det. Han måste göra sin egen resa där tyvärr. Han måste också börja se vad konsekvenserna blir av hans drickande om han fortsätter. Så länge du finns där och sköter allt samt stannar kvar så möjliggör du tyvärr att han kan fortsätta.

Av det du berättar om honom så verkar han ju inte behandla dig särskilt bra. Jag hoppas du kan hitta styrka och kräva mer för du förtjänar det. Hans beteende är INTE okej. Det är lätt att få en förvrängd bild av vad som är okej och inte när allt smälter ihop till en grå vardagsmassa men jag hoppas du kan hitta kraft och perspektiv här genom allas historier.
Det tog flera år för mig att klara sv att separera. Att tillslut inse att det här går inte. Nu har vi sålt huset och köpt nya lägenheter och väntar bara på att få börja mitt nys liv. Jag är så oerhört glad att jag gjort detta och jag ser ljust på min framtid nu. Dock har vi kvar den tuffa biten av att komma överens om barnen. Där ligger sll ångest just nu. Men tillslut kommer den också lösa sig för det måste den.

Fortsätt prata, läsa, stärkas och gör en plan för sig själv. Hur vill du leva för att du och dina barn ska må bra?