@TappadIgen Alltid roligt att läsa dina inlägg. Du har ett ganska specielt sätt att skriva som tilltalar mig.
Jag har en stor ilska mot alkohol. Jag känner ilska för vad den skapar med lidande hos människor och i familjer. Nu är jag i början av min nykterhet så antagligen så kommer denna avsky mot alkohol mattas av med tiden. Går nog att jämföra med att bli dumpad, i början är man arg, ledsen, förnedrad men efter ett tag kan man se lite mer nyanserat på situationen. Men just nu så ser jag alkoholen som en demon som tar över människor.

Häftigt med din meditation. Började du meditera i samband med alkoholstopp eller var det något du gjorde även tidigare?
Grattis till tid.

@Se klart @Andrahalvlek @Ase Tack för era kommentarer!

Det är väl så som jag tänkte att det kanske inte är någon som låter sig kategoriseras så enkelt. De kategorier jag har fått fram kan säga något om hur vi är som grupper, men när man tittar på en enskild individ så kan det vara svårt att hitta dess exakta plats. Litegrann som Heisenbergs osäkerhetsprincip, även om inte det heller är en perfekt analogi.

Angående meditation. Jo, jag mediterade innan jag slutade att dricka men inte lika systematiskt som nu och för mig har det gjort en så stor skillnad. Jag har t.ex. förmodligen världsrekord i att vara ouppmärksam, fortfarande nu när jag mediterar men det har blivit bättre. Förra hösten hade jag en sten i skon som satt på ett ställe. Jag skulle ta ut den men glömde bort det och gick någonstans närmare 20000 steg med stenen i skon och när jag kom hem tog jag äntligen ut stenen och hade en blodfylld blåsa under foten där stenen var. När jag tänkte tillbaka så kunde jag nu minnas hur det hade gjort ont hela tiden, men inte tänkt på det. När jag bodde utomrikes och körde till jobbet så märkte jag först när jag parkerade hur jag svettades så att det droppade. Jag hade kört med värmen på full blås en varm eftermiddag hela vägen hem. Jag satt i badkaret och läste en bok och måste ha stött till proppen så att den lossade. Jag var inne i boken och blev uppmärksam först på vad som hänt när det sista sorlande ljudet av det sista vattnet åkte ut från badkaret. Först då märkte jag hur kall jag var om huden och hur tung min kropp kändes nu när vattnet inte längre bar mig.

Av den anledningen är det kanske inte så märkligt att jag inte har tänkt på den här fysiska förnimmelsen av belöningssystemet som är igång förrän nu. Jag vet ju fortfarande inte exakt vad det är. Det är ju inte välbefinnandet i sig alltså utan den fysiska känslan. Sen kan jag inte vara 100% säker heller på att det verkligen var så jag kände av alkohol, då det bara är ett minne, och jag är nyfiken, men inte tillräckligt nyfiken för att utföra experimentet.

@TappadIgen Ja, de där minnena är luriga. Jag brukar tex tänka att minnet av nybakade kanelbullar är snäppet bättre än kanelbullarna är i verkligheten - om jag vill avstå alltså. Fast just kanelbullar var ett dåligt exempel, för det är ju himmelskt gott 😍 Men andra matsaker, semlor tex. Hur gott är det egentligen? Det är ju trevligt att fika ihop med någon, men de flesta semlor smakar bara…. okej.

Och vi minns ju alla att vintrarna alltid var snöiga och somrarna strålande vackra när vi var små. Eller tvärtom. Jag har starka minnesbilder av regn, regn, regn typ året runt från min uppväxt i gbg 🤣 Plus att vi fyller i luckor som uppstått. Jag har på allvar konfronterats med vissa barndomsminnen som inte alls var sådana som jag minns dem. Jag har ”återberättat” minnena i min skalle tills det blev en sanning.

Och det är just därför man inte bör umgås med fina dryckesminnen. Man ska helst bara fösa dem åt sidan, som en ovälkommen gäst. Inte ställa dem på en piedestal. Just därför är jag lite anti alkoholromantiken generellt. Alla tjatar om uteserveringar. Hur ofta sker det att man sitter på en sådan? Och varför skulle det inte vara lika mysigt med iskaffe i glaset? Det är ju stunden, umgänget, ledigheten, solen som är grejen, inte alkoholen.

Kram 🐘

Jätteintressanta inlägg! Kategorierna lämnar jag därhän, jag identifierar mig inte i någon av dem. Men jag tycker det är så intressant dina experiment med att med meditationens hjälp få signalsubstanserna att kicka in. Jag har skrivit det många gånger men jag får ju inte riktigt några kickar av alkohol. Andra droger funkar bättre, men de har jag just därför hållit mig ifrån. Men, men det är möjligt att jag får kickarna men då måste jag hinka i mig stora mängder i stället (som periodarna om man ska fortsätta att kategorisera). Just det där blir skitjobbigt eftersom jag inte gillar att vara full - eller att det märks att jag är full.
Men jag tror att du är något på spåret som i alla fall jag kan känna igen mig i och det är närvaron. Minns när jag hade varit nykter i två månader första gången jag slutade och för första gången på länge upplevde total lycka och närvaro när jag var på badhuset med sonen. Det är en lyckokänsla som jag inte får med alkohol. Nu tror jag att vi är olika där, vi som skriver härinne, för för några förhöjer alkoholen effekten av njutning kanske, eller är det bara en illusion? För mig är det så i alla fall. Jag har inte använt alkohol för att förhöja upplevelser. Jag blir mest trött. Jag trivs bättre när jag ”är med”. Så konserter, skidåkning etc etc har aldrig varit kantade av alkohol.
Däremot är det fortfarande inte en ickefråga för mig. Jo, i såna sammanhang. Men inte i fråga om att medicinera med det för att höja signalsubstanserna. Jag tror att det bästa vi kan göra är att som du gör hålla hjärnan nöjd och glad. Den vill ha sina kickar. Vi har alla nosat på beroendet och det är en motorväg i kickar för hjärnan. Ingen ansträngning för att frammana effekterna (till en början). Så när vi dippar… när vi av olika anledningar inte är på bra platser då gäller det att se upp. ”Aldrig första glaset” lever också farligt när perioderna av melankoli inträder tror jag. För om behovet av att höja sig blir för stort, så är fallet också så extremt djupt i självkritik etc.
Å andra sidan är tröskeln mindre för oss andra. Jag vill att alkoholen ska vara en ickefråga, men jag tänker att när man har befunnit sig i beroendet, när man har skapat nödvändiga signalsubstanser med hjälp av alkohol så är det aldrig mer en ickefråga. Så om man, som jag, väljer att dricka sparsamt, då är tröskeln lägre tror jag till att medicinera återigen. Men jag tänker också att det inte spelar så stor roll för oavsett vilken av de här grupperna vi tillhör så behöver vi ta hand om oss själva och vår hjärna. Blir riktigt sugen på att pröva meditation, men jag tror att jag skulle behöva plocka fram andra minnen för att få mina kickar. Jag får dem mer av gemenskap tror jag. Och det i sig kan ju vara bedrägligt eftersom det är så vanligt med alkohol i gemenskaps sammanhang.

Det verkar vara så att jag är bra på att dra igång lite funderingar, men sen inte fullfölja dem när jag får svar. Men jag har låtit era svar gro litegrann. Jag vet inte hur säker jag låter i mina texter när jag skriver, men det mesta av det här är ju alltså funderingar jag har baserat på vad jag upplever och jag är medveten om att allt går igenom ett subjektivt filter och att jag inte har någon direkt tillgång till inställningarna på dessa filter och därmed har jag svårt att avgöra vilka delar som grumlats och suddats ut. Trots det är ju mina upplevelser de enda jag har att gå på, för jag vet inte hur det skulle gå till att objektivt mäta detta.

@Andrahalvlek skrev:"Jag brukar tex tänka att minnet av nybakade kanelbullar är snäppet bättre än kanelbullarna är i verkligheten - om jag vill avstå alltså."

Jag förstår din analogi och just den med kanelbullar tycker jag är perfekt. Det finns egentligen inte många bakverk och sötsaker som jag tycker är goda på riktigt. Däremot är de ju en del av en upplevelse som man kan tycka om och en del av det är ju ökningen av måbra-ämnen i hjärnan, som ju snabba kolhydrater ger oss av evolutionära anledningar. Jag tänker att utan Så är det väl egentligen med alkohol också. Jag tyckte ju om smaken på ganska många drycker, men som jag inte är den första att upptäcka eller beskriva så blev ju smaken alltmer sekundär. När jag tänker efter nu finns det egentligen bara en smak jag kan sakna, men jag funderar nästan aldrig på den, så hur viktig var den egentligen? Samt är ens det minnet jag har av det nu att det var så jättegott egentligen? Nuförtiden på restaurang beställer jag nästan endast vatten och tycker att det är gott. Nu smakar ju alkoholfria alternativ ofta annorlunda, men om man skulle kunna få det jag tänkte att jag saknade nu att smaka precis likadant utan alkohol, ja, jag skulle nog vilja prova det då. Dock finns det ingen chans att jag druckit det i samma mängder. Till det priset kanske jag inte varit särskilt intresserad av det alls. Nu är ju detta hypotetiska funderingar som sagt.

Men som du säger @Andrahalvlek så kan vi inte lita på våra minnen heller. En annan klassiker för mig är ju att jag nu minns min värnplikt med värme, men det är klart att det inte alltid var det roligaste under tiden när jag tänker efter. Spontant kan jag längta tillbaka till den tiden, men när jag verkligen tänker efter så hade jag nog inte gjort om befälsutbildningen t.ex. ens mot en stor klumpsumma med pengar. Så visst romantiserar man kanske de fina stunderna med alkohol också. Men samtidigt minns jag ju att de fina stunderna skippades nästans helt mot slutet och jag vet inte ens vad det var man egentligen jagade förgäves till slut. Att få återuppleva något ouppnåeligt.

@Sisyfos skrev:"Jag har skrivit det många gånger men jag får ju inte riktigt några kickar av alkohol."

Jag har ju inte tänkt explicit i de banorna när jag har druckit att nu ska jag dricka lite för kicken. Det är ju egentligen först i efterhand jag nu har identifierat själva fysiska känslan av den, om den nu är korrekt för det är ju bara en minnesbild av den. Jag kanske ska försöka förklara hur minnesbilden av den känns.

Tänk dig att du tappar något tungt på stortån. Om du verkligen lever dig in i den tanken att du gör det och du har gjort det någon gång tidigare i ditt liv, vilket man väl får förmoda att de flesta har gjort, så kan du känna en "spökkänsla" av smärtan i stortån. Du vet nästan precis hur det känns när smärtan strålar från tån. Jag själv kan känna nu hur det strålar på ovansidan, men inget på undersidan av foten, men utan att det faktiskt gör ont. Det är som ett minne av känslan. Samma minne har jag lyckats framkalla av den där fysiska känslan av välbefinnande i huvudet alltså, men jag tänker att den känslan var aldrig det jag medvetet var ute efter. För mig känns det självklart i efterhand att den var en del av det jag var ute efter, men egentligen utan att det var ett explicit mål med drickandet. Kan det vara något liknande för dig? Jag känner igen mig i det du beskriver att konserter och liknande egentligen upplevs bäst utan alkohol, men jag förstod ju aldrig det tidigare så där är vi väl olika. Jag tycker absolut att du ska försöka dig på meditation. Som jag påpekat innan så vet jag ju inte vad som är verkligt och vad som inte är det, men jag tror att meditation hjälper mig att åtminstone komma närmare verkligheten än jag kan utan den. För en annan sak jag lärt mig delvis med meditation är att jag inte heller alltid måste söka kickarna. Det är bra att ha målsättningar och att göra och uppleva spännande och roliga saker, men man kan trivas med livet emellan också om man bara vill. Det fungerar inte alltid, såklart. Måendet går alltid upp och ner över tid och att må mindre bra under perioder är en oundviklig del av livet. Men om man behandlar livet emellan kickarna enkom som en transportsträcka till nästa kick så missar man väldigt mycket.

Tack för all input!

Tack @Andrahalvlek, ja du räknade rätt, och tack @Torn

15 månader är en lång tid, fast visst börjar tiden i sig kännas lite mer betydelselös nu på något sätt? Om en månad kommer det att bli 16 månader. På ett sätt känner jag ju att jag vet ju att jag kommer att klara en månad till, i den mån det är möjligt att veta något om framtiden. Man kan såklart aldrig vara helt säker på någonting egentligen, men jag ser inga faror som lurar runt hörnet. Det är julbord med jobbet i slutet på November, men det är inget som jag ser som en potentiell fara överhuvudtaget.

Så funderar jag på det för mycket kanske? När hittar man egentligen en balans i det hela? På ett sätt vill jag ju att alkohol främst ska vara en icke-fråga för mig men samtidigt känner jag att jag inte ska slappna av fullt ut, för det är väl där farorna lurar, antar jag? Samtidigt är det ju en fin gemenskap här såklart utöver vad forumet ger mig i mitt nykterhetsarbete.

Grattis till tid🍃🌺🍃Fri tid..🤗. Så skönt för dig att ha tilltro till din egen nykterhet. När jag funderade på en dag i taget (AA). Så använder jag metoden när något är jobbigt. Annars tycker jag visst att man kan tänka framåt, och ha framtidstro om både nykterhet och annat. Det är nog smart att plocka russinen ur kakan, Dvs använda olika metoder och redskap från olika läror..En metod passar mig, en annan metod passar någon annan. Det enda jag är helt säker på är att samhället vi lever i skulle bli bättre om alkoholen försvann. Ingen skulle behöva bli bakfull( förgiftad) ingen skulle köra bil full, eller bli slagen, eller mördad av någon som får frispel i fyllan. Barn skulle slippa ha ångest för att föräldrarna super, vi skulle t.o.m bli snyggare allihop. En önskedröm naturligtvis, eftersom det är en miljardindustri. 🙄

@TappadIgen Jag känner mig inte ett dugg orolig. Jag är generellt så anti alkohol numer att jag inte vad som skulle få mig att dricka alkohol igen. Ingen annan i alla fall.

Men jag tror samtidigt att det är viktigt att aldrig glömma hur illa det var. Det påminner mig forumet om varje dag, så jag blir kvar här som en gammal insutten fåtölj.

För mig är forumet också en hjälp för att hantera det nyktra livets skav, för det uppstår då och då. När jag tvingas sätta ord på tankar och känslor lättar det liksom inombords. Orden på pränt börjar liksom resonera med sig själv.

Jag har nu lyssnat på ”Depphjärnan” av Anders Hansen och han förklarar varför det är bra att sätta ord på tankar och känslor. Vi reagerar och känner med amygdala i hjärnan, en primitiv del av hjärnan. När vi sätter ord på känslorna aktiverar vi frontalloben, där sunt förnuft och problemlösning bor.

Så därför lugnar amygdala ner sig när vi pratar och skriver om det svåra. Amygdala är hjärnans ”dramaqueen”, den som helst vill att vi släpper allt och springer iväg och söker skydd.

Jag kan verkligen rekommendera boken!

Kram 🐘

PS. Min kompis sa i helgen ”förlåt att jag gnäller” men jag uppmuntrade henne att gnälla ännu mer. Bring it on. Efter vårt flera timmar långa samtal mådde hon mycket bättre. Hon tog redan nästa dag fyra-fem aktiva beslut som gynnade hennes mående. Utan vårt samtal hade hon kanske ältat och velat fortfarande. Min roll var lyssnande, bekräftande och pyttelite rådgörande. Eller rättare sagt, jag berättade hur jag gjort. Hon får göra som hon vill. Precis som med nykterheten!

Tack för gratulationer! Jag kanske svarar lite sent, men det brukar jag ju göra. Och ni har väl rätt @miss lyckad och @Andrahalvlek Jag har aldrig tänkt på det så tydligt angående vikten av att sätta ord på tankar och känslor. Men det är väl lite där jag är liksom att alkohol ska vara en ickefråga, men samtidigt kommer det aldrig vara det fullt ut. Jag vill att det ska vara en ickefråga på det sätt att jag inte är något specialfall för att jag inte dricker och ska inte behöva behandlas eller tänka annorlunda när jag hamnar i sociala sammanhang när jag dricker. Jag ska på julbord t.ex. med jobbet om två veckor och jag planerar inte något i förväg för det och behöver inte fundera på strategier eller någonting. Jag kommer vara där och äta och dricka precis vad jag vill. Dock blir det inget alkohol i men t.ex. heller inget kött. De andra gästerna kommer förmodligen också välja bort en del rätter och en del drycker. Det är ju inget konstigt.

Men samtidigt är det ingen ickefråga på grund av det förhållande jag har haft med alkohol och riskerna som finns inblandade där. Därför kan jag ju inte släppa det helt, men det är väl i det här sammanhanget jag försöker hitta balansen. Jag kan inte gå och fundera på det 24/7 men jag kan inte heller aldrig tänka på det igen. Finns det en gräns dock för när jag tänker på det för mycket eller för lite? Det är väl kanske mest det jag funderar på.

Annars går livet framåt och jag har nu bott i min nya lägenhet i 6 veckor och jag känner mig mycket mer hemma än jag någonsin gjort kanske. Det känns verkligen som vårt ställe och en fristad. Det har sina skavanker såklart, men jag har haft turen att inte födas med det oket att allt måste vara perfekt. Det är bara det jag gör som måste vara det, men det är en annan historia. Jag kunde nog egentligen inte känna mig mer hemma. Jag älskar sovrummet som det är nu. Det finns lite saker kvar att göra, men vi har tid och måste inte skynda oss på att få allt fixat på en och samma dag.

En annan annan sak jag har funderat på lite mer som jag tog upp litegrann i diskussionen på och efter det senaste zoom-mötet är angående det där med att länga efter saker. Har ni hört talas om vad man kallar för The Hedonic Treadmill? Jag vet inte om det finns en bra svensk översättning på det. I alla fall så handlar det om hur snabbt vi anpassar oss till både en förbättring och en försämring av våra liv. Ett exempel är kanske när man startar som ung. Man kanske vill gå ut skolan med bra betyg. Sedan vill man skaffa ett bra jobb och sen en familj och ett hus och en bil och en befordrar och bättre lön. Man arbetar mot mål hela tiden och tänker att när man väl uppnått nästa mål så är man lycklig. Men när man får en befordran t.ex. så är man lycklig just då och ett tag till men efter ett tag är man tillbaka på samma nivå av lycka som man var innan och nu har man ett nytt mål man vill uppnå.

Samma effekt fungerar ju åt andra hållet när man får en försämring att man ett tag känner sig nere, men sen blir det det nya normala och det är en del av lyckolöpbandet man är på(är det en bra översättning av hedonic treadmill?) men mitt fokus är på att söka lyckan i sig.

Det är lätt att vi hamnar i illusionen att bara man klarar av nästa steg så är man lycklig sen och då är man klar, vad det nu än kan vara. Den där befordringen på jobbet eller den där titeln eller utbildningen eller huset man ska köpa. Det är inte så svårt att förstå varför den här illusionen har gagnat oss ur ett evolutionärt perspektiv för att skaffa oss bättre förutsättningar att överleva har såklart inte så överraskande också gett oss bättre förutsättningar att överleva och fortplanta oss och dessa gener har därmed överlevt. Jag vill ju inte heller ha sagt att det är något fel med att ha målsättningar och att sikta högre än där man är. Jag tror att ha mål i sig är ett sätt att få oss att finna en mening i det vi gör och är en förutsättning för att vi ska kunna hur vi fyller en viktigt funktion i samhället och i våra medmänniskors liv. Att ha en purpose är nog så viktigt för att vara lyckliga, så mina funderingar handlar inte om att man inte ska försöka förbättra sina liv eller se fram emot saker. Det upptäcker jag nu att jag har glömt att ta upp. Vi kan ju också se fram emot saker som kanske inte är mål i sig men som vi vet är aktiviteter som gör oss glada. Som en konsert vi har biljetter till eller en högtid när vi ska få träffa nära och kära eller en resa vi ska göra tillsammans med någon som är viktig för oss. Att se fram emot och planera för något sådant kan också vara betydelsefullt och ge oss mening och glädje. Men det vi glömmer i alla dessa fallen är att vi har allt som krävs för att känna lycka nu, vilket är vårt medvetande. Om vi väljer att vara närvarande just nu och medvetna om vad som händer så kan man uppskatta allt som händer på ett helt annat sätt. Jag pratar inte om att man skriker ut ett glädjevrål i en dopaminrush för små saker, utan den beskedliga men lika behagliga lyckan över att få uppleva saker som det är och njuta av den.

En analogi skulle kunna vara att du äter en knäckemacka med ost varje dag och sen på löningsdagen så köper du istället en rysk kaviar och äter den. Är inget fel med att se fram emot kaviaren, men missa inte att knäckemackan med ost också är god. När du äter den, fokusera på den istället för att drömma dig bort till löningsdagen.

Jag tänker att det är lite så som alkoholen har fungerat för mig. Det har varit först en genväg till dopaminrushen som jag kan uppnå närsomhelst egentligen utan särskilt mycket ansträngning och då har det blivit så att jag har tagit till den allt oftare och såklart har det blivit mer destruktivt istället. Så nu när jag inte dricker alkohol har jag inte ersatt den med något annat egentligen. Visst har jag saker att se fram emot också och det gör jag, men som jag varit inne på förut så är inte livet en transportsträcka mellan de gånger man får ett dopaminpåslag. Ser man på livet på det sättet kan man nog aldrig bli riktigt lycklig på riktigt.

Tänk dig att du ska på en konsert med din favoritartist imorgon. Se absolut fram emot det, men är det det enda du gör så går du ju miste om en dag du kunde ha spenderat på något annat mer vardagligt men ändock njutningsfyllt.

Tänk dig att du fått reda på att du ska dö imorgon? Det här är såklart mycket svårare. Men om din alternativ är att gå runt och oroa dig för att du ska dö imorgon hela dagen så att du inte hinner njuta av den tid du har kvar eller släppa tankarna på morgondagen för tillfället och njuta av den tid du har kvar, vilket är det bästa alternativet? Svaret är självklart, men det såklart inte så lätt att inte oroa sig. Nu är det här ett extremt exempel, men jag hoppas att det har fått dig som har läst, om det nu är någon som fortfarande läsert, att tänka till. Försök njuta av det du har precis nu, vad än morgondagen har för planer för dig. Planera för morgondagen också, absolut och målsättningar och riskkalkyler, men begränsa den mängd du lägger på det eller så riskerar du att slösa bort ditt liv på att vara överallt annars än det enda ställe som faktiskt egentligen betyder något och som är nu.

@TappadIgen Du skriver alltid kloka inlägg - och det här inlägget hamnar på din topp 5-lista tycker jag 😍 Jag kan skriva under på allt du skriver! Det där med julbordet är spännande, hur kunde sådana saker vara megastora i början? Nu känns det ju plättlätt. Jag äter inte rullsylta, ål eller sillsallad och dricker ingen alkohol. Punkt. Julmust är gott 😋

Anders Hansen beskriver i sin bok ”Depphjärnan” just lycka som en viktig drivkraft. Eller jakten på lycka snarare. Men man kan inte känna sig lycklig hela tiden, eftersom det är just en drivkraft att uppnå nästa sak och nästa sak. Själv definierar jag ordet lycka med att vara nöjd med det man har. Hur livet blev liksom. Men det är kanske mer nöjdhet?

Jag känner mig åtminstone mer grundnöjd i tillvaron, och har inte alls samma behov av att ”uppnå” nya saker som ger mig lycka. Jag går inte igång på prylar alls, jag värdesätter relationer mer. Det kan man inte sträva efter på samma vis, det uppstår när det uppstår liksom. Ett riktigt bra och fint samtal med någon av mina döttrar, min mamma, en kollega eller en kompis uppstår ju i stunden - och då har jag vett att njuta av det. På samma sätt vet jag att varje sådant samtal levlar upp nivån för alla våra kommande samtal. Vi bygger tillit till varandra. Flummigt kanske, men så känner jag.

Vilka möbler eller kläder jag har eller hur mycket pengar jag har på banken bryr jag mig inte ett dugg om. Människor som strävar efter sådan lycka tenderar även att vara avundsjuka på andra, missunnsamma. Och den känslan kan förpesta en individ tills hen imploderar inifrån. Tyvärr.

Kram 🐘

@TappadIgen Godmorgon 🌞
Det var längesedan jag besökte din tråd! Och fann flera intressanta inlägg.😊👍
Som sammanföll med att jag igår, när jag rensade bland gamla papper, hittade följande gamla anteckning:

För att man ska må bra behöver man: Något att se fram emot
Något att göra
Någon att älska

Alla goda ting är tre😊
Sägs det ju iallafall...
Kram 💚

@Andrahalvlek skrev:" Själv definierar jag ordet lycka med att vara nöjd med det man har. Hur livet blev liksom. Men det är kanske mer nöjdhet?"

Jag läste ditt svar direkt men har låtit det smälta över en dag. Det första jag tänkte på är när det kommer till definitioner att kanske räcker inte språket riktigt till. Sen lägger vi väl ofta olika konnotation i olika ord vilket gör att vi kan tala om samma sak, men använda olika ord för det t.ex. Det har jag funderat på sistone t.ex. med @Torn att jag tror att vi egentligen känner samma sak om alkohol, men använder olika ord för att beskriva det. Ett tag tänkte jag att jag inte höll med honom om vissa saker, men nu tror jag att det mer handlar om hur vi sätter ord på samma sak på olika sätt. Inte för att det skulle göra något om vi inte höll med varandra om allt, men nu börjar jag frångå huvudpoängen här.

Lycka är kanske inte rätt ord och jag var lite medveten om det när jag skrev det, men hittade inget bättre ord. Nöjdhet, som du föreslår, är kanske ett bättre ord men nu när jag har funderat på det över natten så känner jag att det inte riktigt heller når fram.

Det vi talar om är alltså den där positiva känslan man kan känna av att vara närvarande i nuet och uppskatta det som finns där och då, vad det nu än är. Detta är alltså något man kan åtminstone teoretiskt skulle kunna känna nästan hela tiden. Där finns ju en kvalitativ skillnad mot den lycka man känner vid livets höjdpunkter. Det handlar ju både om intensitet då man vid höjdpunkterna kan känna ett lyckorus av må-bra-hormoner som svämmar över i hjärnan, men också kvantitet då detta lyckorus även har den egenskapen att det är flyktigt. Det är ju hela poängen med tanken om the hedonic treadmill. Om du arbetar dig upp från en arbetarmiljö hela vägen upp och blir VD för ett stort bolag och det har varit din dröm sedan du var liten. Den dagen du får den tjänsten är såklart den lyckligaste i ditt liv. Sen är det säkert så att du med hjälp av den tjänsten säkert kan skapa fler situationer av lycka, men den lyckan av att ha nått den tjänsten i sig, är flyktig och kommer att lägga sig.

Den lyckan som jag menar att man kan känna emellan dessa livets höjdpunkter är inte i närheten lika intensiv, men kan vara mer varaktig och uppnås i princip närsomhelst. Det gäller bara att man kan vara närvarande och släppa ältandet av det som hände igår och längtan till det som ska hända imorgon, vilket väl är lättare sagt än gjort. Jag vill ändå säga att det är en slags lycka, men kanske på grund av den lägre intensiteten är det inte det bästa ordet att använda. Samtidigt tycker jag att nöjdhet kanske är lite mjäkigt för att beskriva det då det inte riktigt fångar hur stort det är när man äntligen upptäcker det. Eller kanske är jag främst emot det för att jag tänker på hur man kan känna att vara nöjd men ändå leva ett helt liv utan att faktiskt aldrig vara närvarande i nuet. Det är inget logiskt argument förvisso, för man kan ju vara lycklig ibland också utan att någonsin vara närvarande också.

Jag kanske får fundera vidare på det ett tag men tack för att du spånar vidare med mig. Det var inte meningen att såga ditt förslag :)

@FinaLisa Tack för funderingar. Jag kan nog hålla med om att för att må bra så är det viktigt att man har en mening utanför sig själv också. Det ger en ett "varför" man gör saker och i detta kan det ju ingå att man har saker att se fram emot. Detta kommer ju i sig av att man har mål för framtiden, både vad det gäller rekreation som konserter och spa-vistelser och resor, samt arbete på ens livssituation som sparande till nytt boende, studerande för att byta jobb etc. I båda fallen har man något att se fram emot och det i sig kan ge livet en mening när man behöver den. Varför ska jag gå upp på morgonen och åka till jobbet just idag när både himlen utanför och sinnet inom mig är gråmulet och dant? Ja, då har man det där målet man tänker på.

Samtidigt är ju min tanke att vi kan göra oss själva olyckliga om vi förankrar all vår lycka just i dessa mål. Alltså att vi alltid ser tiden emellan målen som en transportsträcka. Det finns så mycket som vi kallar alldagligt att njuta av däremellan. Hänger du med på mitt resonemang? Oavsett är jag glad att du delar med dig av dina tankar. :)

@TappadIgen Jag tror också att det finns olika slags lycka. En grundlycka och en happyhappylycka. Den senare syftar till att vi ska sträva mot olika mål och då belöna oss själva med en enorm endorfinkick. Den förstnämnde syftar till att uppskatta och behålla det vi har bra av i våra liv.

Det jobbiga uppstår när folk generellt tror att man kan uppleva happyhappylycka hela tiden. Det är då man avverkar relationer, jobb, prylar, inredning, kläder etc på löpande band. Samtidigt som man är avundsjuk på instagramvännerna. Och fuskar däremellan med att framkalla en fejklycka med hjälp av alkohol. Så tror jag.

Jag uppskattar verkligen våra spånarsamtal också 😍

Kram 🐘

Lycka💕..Minns när jag och ex-mannen inte hade tvättmaskin på 3 månader i vårt första hus..Vi använde kläderna tills det knappt fanns rena kvar..Och en gång kom jag hem, och exmannen hade tvättat precis alla kläder för hand och hängt upp på tork. Då kände jag mig lycklig..När vi sen köpt en tvättmaskin och vi tvättade tvätt, satt jag 2 timmar och tittade på tvätten som snurrade runt i tvättmaskinen och blev ren..😅..Såna lyckostunder har jag inte haft på många år. Går något sönder, så fixar man det betydligt snabbare idag..Eller köper nytt. Kanske livet var enklare förr, med mindre ekonomiska möjligheter, och just därför vi uppskattade små saker mer, än vi gör idag. Det enda jag vet är att man kan välja lite av sitt tänkande..Positivt eller negativt. Göra och se det goda i livet möjligt, eller omöjligt..💫🍃💫

Intressant ämne!
Väldigt individuellt, men jag är inne på att lycka är olika i olika skeenden också. Jag, som kämpar just nu med min energinivå som är konstant lägre än jag skulle vilja, känner lycka när jag har stunder då jag känner att jag orkar vardagen, har lust o energi. Och de dagar jag är väldigt låg blir jag lycklig, eller kanske snarare tacksam, när någon fixar något åt mig som gör att jag sparar lite på energin. Och där jag är just nu, funderar jag inte ens på livsmål etc. Det är verkligen dag-till-dag. Kan bli lycklig av att sätta mig framför tvn och bara vara. Eller så är det tillfredsställelse.

Det du skriver om @TappadIgen tror jag är jätteviktigt!
Att leva i nuet och inte missa livet i väntan på "den stora lyckan".
När jag läste tänkte jag, precis som @Sattva , på ordet tillfreds. Den där stilla lyckan jag kan känna över att kunna ta en skogspromenad även om jag kanske längtar efter en resa, eller nöjdheten av att känna smaken av en god knäckemacka fast jag ser fram emot en festmåltid i helgen.
Ett lugn, en stilla lycka, en grundnöjdhet som jag kallar för att vara tillfreds.
Jag kan vara tillfreds till och med i riktigt svåra stunder, har jag upptäckt... Kanske därför jag inte längre kallar det lycka...

Jag tänker också att det är bra att ha flera ord för det så att fler kan förstå och relatera till vad vi menar. Just för att jag tycker det är en så viktig känsla att välkomna, om man inte vill missa livet.