av Axianne

Kennie
ons, 2021-10-13 - 22:10

Hej Axianne,
Du skriver så klarsynt och klokt om din situation. Jag tror på dig, att denna gången har du hittat rätt i tänket för att fortsätta vara nykter. Och jag är helt på din linje med babysteps, tillåt dig själv att njuta av godis, man behöver inte förändra allt på en gång. Sen vartefter upplevde jag att det ena nyttiga valet födde det andra. När alkoholen försvann kändes det vartefter skönt att minska på andra onyttigheter. Och ju nyttigare jag äter desto mer avlägset känns det att jag skulle dricka alkohol. Men som sagt, var sak har sin tid, och det är inte bråttom. Istället för träning, gillar du kanske att promenera? Att bara gå långsamt i en skog eller park är väldigt välgörande tycker jag. Eller raskt om man behöver bli av med negativa känslor. Styrka till dig!

Axianne
tors, 2021-10-14 - 16:43

@Se klart Tack för kloka ord. Så klart har du rätt om promenader och jag känner också att ju bättre jag sköter mig, desto längre är avståndet till Systembolaget och förhoppningsvis kakburken. Styrka tillbaks till dig!!

Axianne
tors, 2021-10-14 - 16:46

@Kennie Tack för att du peppar och tror på mig! Som jag skrev förut, jag håller med vad gäller promenader och ju bättre jag sköter mig, desto lättare blir det nog. Tusen tack för omtanken och styrka tillbaks!

Axianne
tors, 2021-10-14 - 17:04

I morse fick jag ett oroande mail från min blivande arbetsgivare. Egentligen var det kanske inte så stor fara på taket men jag är i ett skört och fladdrigt tillstånd efter många bakslag på arbetsfronten, så jag räknar med det värsta. Självförtroendet är ganska tilltufsat och självkänslan är visserligen på väg upp, men är fortfarande mycket låg. Jag har ju ett påskrivet anställningsavtal men det är en pryl som strular och plötsligt fick jag känslan av en klump med glödande lava i maggropen.

"Man ska inte oroa sig för något som inte hänt ännu, då kanske man får uppleva eländet två gånger" försöker jag tänka, men det är inte helt lätt när man är luttrad. I maj upplevde jag exakt samma sak när jag först fick ett jobberbjudande med fin lön och bra förmåner, men det drogs tillbaks efter att rekryteraren gjort en bakgrundskontroll på mig. Är man dömd för rattfylleri så får man acceptera att vissa gör denna extra kontroll och då är det ju ganska kört. Men det kom ändå som en chock. Jag trodde allt var i hamn och hade haft tre dagar på mig att glädjas åt den blivande anställningen och den höga lönen innan jag fick det mycket pinsamma samtalet med de nedslående och generande beskedet att de inte kunde ge mig jobbet.

Vad tror ni jag gjorde då? Ganska lätt att gissa. Jag söp ned mig totalt. Faktiskt så pass att jag sket i att ladda mobilen eller kolla min epost, så jag missade två anställningsintervjuer samt att en annan potentiell arbetsgivare hade ringt tre gånger och mailat mig, för att sedan välja en annan kandidat. Allt medan jag fyllesov och drack, om vartannat flera dygn i sträck.

Det kommer inte att gå samma väg denna gång, oavsett utgången, men det är klart att jag förstås tror det värsta, och verkligen inte vågar ta ut någon glädje i förskott alls längre. Den dagen jag kliver in på nya kontoret och känner att allt fungerar, först då vågar jag nog vara riktigt glad igen. Hur som helst, efter lite mailkommunikation fram och åter har jag dock kommit till slutsatsen att det egentligen inte är ett så stort problem som jag kanske befarat, men jag vågar verkligen inte sälja det här skinnet förrän björnen är skjuten.

Min reaktion idag var helt annorlunda mot den jag hade i juni. Jag har inte haft en tanke på att nervositetsdricka, och har faktiskt inte landat i godisfrossa heller, utan har i stället intalat mig själv att jag får acceptera den utmaningen som nu är. Förhoppningsvis kommer inget dåligt hända med nya jobbet, och då är jag överlycklig. Men om det går riktigt illa är jag i alla fall nykter och har en betydligt bättre situation och utgångspunkt än jag hade när jag senast fick en ordentlig motgång.

Kram och pepp på er, ni som läser!

majsan_nu
tors, 2021-10-14 - 17:55

@Axianne Hoppsan att det löser sig o helt underbart att du ändå har en plan B den här gången! Som inte innehåller alkohol, strunta i att svara i telefonen och sabba ännu mer för dig själv. Förhoppningsvis är det som du också skriver något mindre allvarligt o att jobbplanerna går i lås!!! Det är du värd! Håller tummarna... 🤗

Gullranka
fre, 2021-10-15 - 21:20

Wow, vilken berörande text om hur ditt liv har varit, jag har gått tillbaka och läst flera gånger. Det är verkligen helt galet hur en substans som säljs helt öppet och lagligt kan förstöra så otroligt mycket i människors liv. Och också helt fantastiskt att läsa om hur du nu har kämpat med näbbar och klor och vänt på dit liv helt på egen hand, verkligen imponerande. Bra jobbat! Angående godiset tänker jag att allt måste utgå ifrån att det viktigaste är nykterheten, allt annat kommer i andra eller tredje eller fjärde hand. Om godiset hjälper dig att vara nykter skulle jag låta det vara så för nu och inte fundera så mycket på det. 50 dagar är ju på samma gång otroligt länge och väldigt kort, ge det lite tid! Sen håller jag med ovanstående om träning, även om det bara är promenader så ger det energi och välbefinnande. Slutligen vill jag säga att jag tror på dig och hejar på dig, fy fasen vilket jobb du har gjort, tack för att du delar med dig ❤️

Sisyfos
lör, 2021-10-16 - 08:04

Ja, jag tror att du verkligen har en strimma av hopp nu. Hoppas att det ordnar sig med jobbet och det är lättare sagt än gjort att inte oroa sig, men du verkar göra det påsen lagom nivå. Du är uppe i 50 dagar nykter och det är jättebra jobbat. Äter du några kosttillskott? Långvarigt alkoholmissbruk brukar ge vissa brister (b-vitamin, järn bl.a annat och jag tror att de bristerna har stor betydelse också för förmågan att kontrollera sig (jag gissar). Därför tänker jag att sund mat har betydelse också (eller kosttillskott en period då).
Det finns mycket hopp i dina inlägg och det känns som om du har lämnat det här livet bakom dig. Eller livet och livet, ett liv med alkohol är inget vidare liv. Tror du kommer att hitta ersättningar till alkoholen.

Axianne
lör, 2021-10-16 - 11:00

Dag 55.
Jag vet inte om det är lite fånigt att räkna dagar, men jag har ju en app som med vackra bilder och uppmuntrande citat talar om för mig hur länge det gått sedan jag tömde min sista bag-in-box, och det finns trots allt lite tillfredsställelse i att se hur nollan försvinner bort samtidigt som kroppen får en liten chans att återhämta sig. Jag har inte varit nykter så här länge utan att det funnits en piska över mitt huvud förut. Eller en morot. "Bara den här månaden, så kan jag unna mig sedan ... " Alltid nästa fylla som hägrar bortom de påtvingade nyktra dagarna.

Om jag rannsakar mitt samvete så måste jag erkänna att jag ständigt levt med vissheten att jag kommer att dricka igen och den enfaldiga tron att kunna supa måttligt. Samtidigt som jag gått på AA-möten eller varit i behandling så har jag innerst inne närt den där lilla vissheten att jag kommer att ta en fylla snart igen, men att jag behöver hålla upp först. Jag har gjort det jag ska för att det har förväntats av mig eller snarare krävts. Inte av mig själv, utan av arbetsgivare eller samhället i övrigt. Och så snart minsta anledning dykt upp har jag brutit min nykterhet. Fira något? Inte så ofta, men då har jag druckit. Ledsen över något? Ja, då har jag verkligen hittat skäl att dricka.

Ingen kräver ett skit av mig idag. Inte ens jag själv. Jag måste inte vara nykter och det står mig fritt att supa ned mig igen om jag så önskar. Det finns ingen provtagning bakom nästa hörn, ingen alkometer att blåsa i. Däremot hyser jag en innerlig och mycket välgrundad avsky. Jag blir ärligt äcklad vid tanken på att dricka. Jag mår faktiskt kroppsligen illa bara av att minnas hur jag brukade hälla upp i ölglas och djupandas några gånger innan jag svepte allt och försökte låta bli att känna smaken av det sura billiga vinet. Oftast fick jag kämpa emot för att inte kräkas. Jag svepte företrädesvis i mig på fastande mage och då ville ju kroppen självklart att skiten skulle upp igen, medan den alkoholskadade hjärnan begärde att få känna verkan så snabbt som möjligt.

På tal om rus, så tror jag inte att jag känt vare sig berusning eller den fnittriga, bubblande känslan som många förknippar med att ta sig ett glas. Det är många år sedan jag upplevde en positiv känsla av alkohol. För mig har det handlat om att få sova, glömma min situation och döva ångesten ett tag. Att skjuta upp verkligheten har varit det primära syftet med mitt supande. Jag har egentligen inte känt mig full eller speciellt berusad på länge. Det har krävts stora mängder alkohol för att få effekt och när jag slutligen nått dithän har jag helt enkelt sovit så mycket jag kunnat.

Ångesten har slagit klorna i mig så fort jag närmat mig vaket tillstånd igen, och sömnen på alkohol har givetvis varit usel. Sedan ska vi inte tala om paniken när jag vaknat och insett att mitt förråd tagit slut. I de lägena har det inte funnits någon sans eller smart tanke i mitt huvud. Söndagarna är de dagar då jag vanligtvis haft den här abstinenspaniken och försökt resonera med mig själv. Jag SKA INTE gå till krogen, skämmas bland söndagsbrunchande familjer för att alla ser vilken loser jag är, och supa bort pengar som inte finns. Jag SKA INTE beställa take-away på kinakrogen och svepa ett glas rött medan jag väntar och sedan inte vilja äta det jag köpt (för att jag tänkt att maten kommer dämpa ruset). Ibland har jag lyckats hålla mig i skinnet tills nästa vardag, men många, många gånger i stället hänfallit till att supa även på söndagen trots att Systembolagsspriten varit slut sedan lördag kväll.

Med de mängder jag konsumerat har jag dock inte upplevt bakfylla alls på åratal, men det är ju en del av utvecklingen när man går djupare in i alkoholismen. Jag blir sällan nykter nog att vara bakis, tror jag. Abstinensen har varit desto värre. Kanske inte lika fruktansvärd som den gången jag åkte in på akuten, men varje söndagsnedtrappning och natt till måndag har inneburit svettiga lakan, krypande känsla i kroppen, darrningar, frossa, hjärtklappning och förstås svår ångest. Ibland har jag stått i kassan på Systembolaget med solglasögon på och mintpastill i munnen klockan 10:01 på måndagen och skämts över att mina händer skakat så illa att det borde givit utslag på richterskalan. 🤢🤮

Det är "bara" 55 dagar som gått, men det känns som en evighet, i positiv bemärkelse. Jag tackar Gud för varje dag jag är befriad från viljan att dricka och för varje dag som tillkommer. Jag sover "på riktigt" på nätterna nu. Inte drogad med vin. Söndagarna har varit lugna och avslappnade. Måndagsmorgnarna har inneburit en annan rutin. Att njuta i lugn och ro av mitt kaffe i stället för jakten på mer vin är en känsla jag nästan hade glömt. Jag kom på härom dagen att jag börjat dricka kaffe igen och hade nästan glömt hur gott det är. Det är en underbar dryck jag lagt åt sidan när jag supit. Jag tror min kropp och mina sinnen börjar vakna till liv igen.

Jag önskar alla en fin lördag, och stora varma styrkekramar till alla som kämpar! 💖💖

Axianne
lör, 2021-10-16 - 11:20

@Sisyfos Tack för kloka ord. Jag missade ditt inlägg först, har inte fått kläm på tekniken ännu. 🙃 Jo, jag tar multivitamin varje dag nu. Just bristen på B-vitamin känner jag till av erfarenhet. Har tappat mycket hår efter de värsta perioderna av supande. Ha en fin lördag!

majsan_nu
lör, 2021-10-16 - 11:30

@Axianne Så härligt (och sorgligt) att läsa, vilken resa du gör! Vi har alla vår historia, du berättar så beskrivande om din...Det känns som att den här gången är du verkligen på rätt väg! Ser fram mot att du berättar vidare... Ha en fin dag! 🤗Och en kopp kaffe är inte så dumt... 👍

Se klart
lör, 2021-10-16 - 12:05

God förmiddag
Temat i min tråd heter kaffe 😍 nej inte bara men det har verkligen blivit nästan en helig ritual som jag också höjt upp. Ritualer, det vi mår bra av, är ju också hemsnickrat- vi äger i någon mån makten över; nu stannar jag i den här stunden. Jag är nykter. Jag mår bra. Min kropp är i vila, inte hela tiden kämpande.
Jag tycker det är berörande att läsa det du skriver. Hoppfullt. Och på något väldigt existentiellt sätt, den grundläggande viljan att leva.
Jag har också tackat Gud under min nyktra resa. Jag är ingen som går i kyrkan särskilt ofta men jag har haft ett väldigt behov av att känna att; nån går bredvid. Nån orkar lite mer än jag. Nån vill ett gott liv, det finns som en underliggande kraft i själva - levandet? Sen är den kanske inte alltid så in your face varenda dag. Men jag behöver känna att det finns en till vilja bortom viljan. Det har varit möjligt att göra det. När jag blev nykter. När jag skiljde mig för många år sedan= major livskris. Då, i det fria fall jag liksom hoppade ner i. Kände jag- kanske till och med såg, en större hand under mitt liv; nånting tar emot. Jag kommer inte krossas mot gatstenarna även om det kändes så många dagar.
Forumet har också varit en stor och trygg hand som låtit mig vila, tro, och framförallt försäkrat mig om att människor ihop, kan åstadkomma stora saker, genom att vara människor.
Jag hoppas hoppas att du tillåter dig att känna att här finns faktiskt många som önskar och hoppas och framförallt- tror på dig.
Ett lite osorterat inlägg, kortfattat: heja dig!
Kram 🍂

Torn
lör, 2021-10-16 - 13:18

@Axianne Väldigt stor igenkänning här på allt du beskriver.❤️Jag minns vilken lättnad det var när ” blipp” infördes på systemet så jag slapp vrålskämmas för att försöka knappa in pin-koden med skakande händer. Jag har snart varit nykter i två år nu. Det är det bästa som har hänt mig i livet, och då har jag ändå två barn.

Var stolt för dina 55 dagar! Att du har klarat av att ta dig ur skiten är är en stor bedrift, och en härlig frihet som är värt allt kämpande till 100 procent.

Kram 🤗

Edda4
mån, 2021-10-18 - 06:55

Hej!
Hat läst dina inlägg. Så klarsynt du är och så berörande ärligt du skriver! Grattis till alla nyktra dagar! Jag känner igen mig i så mycket av vad du skriver; att hänga på låset på systemet, att dricka en bib om dagen när det är som värst.
Tack för att du delar med dig!

Axianne
mån, 2021-10-18 - 11:14

Jag vill börja med att åter igen tacka er som läser och skriver! Jag uppskattar all feedback och det känns verkligen som att ni bryr er på riktigt! Jag kanske inte är helt van vid det.

Nu har jag börjat undra varför jag inte hittat den här sajten förrän alldeles nyligen men kom på att jag under de långa perioderna av missbruk inte tyckt om att ens höra talas om alkoholism. Om man pratat om det på TV har jag bytt kanal och om jag snubblat över sajter eller alkoholforskning online har jag direkt gått till någon annat ställe. Skygglappar och selektiva intryck av omvärlden är nog ganska vanligt när man är missbrukare.

Helgen har varit ganska eländig, tyvärr. Inte för att jag vare sig druckit eller frossat i godis, utan för att jag arbetat upp min ångest över situationen med nya jobbet så enormt. Med mina erfarenheter i ryggsäcken var min mardröm kanske på väg att besannas och upprepa sig. Jag intalade mig att tystnaden sedan i torsdags från arbetsgivaren var beroende på att de letar efter någon annan nu. Att de kommit på att jag är dömd för rattfylla och inte vill ha mig.

Det dåliga måendet kulminerade i går kväll och i morse. Jag mådde så eländigt och var så orolig av att jag inte fick raka besked redan i torsdags och mest av allt för att det varit knäpptyst från chefen trots mitt mail och sms. Samtidigt har jag fått behärska mig för att inte tjata på dem eller jaga efter besked. Jag fick verkligen stålsätta mig och försöka hitta på allt möjligt att göra för att låta bli att tänka det värsta. Jag har binge-kollat på TV, spelat oändligt mycket dataspel och försökt aktivera mig för att hålla tankarna och oron i schack. Men det var som att försöka låta bli att pilla med tungan på en ond tand. Jag har snurrat in mig i farhågor och sett olika scenarion framför mig hela tiden. Rent fysiskt har det varit både hjärtklappning och hyperventilering vid minne av hur jobbigt det blir om jag måste börja om. Dock har jag denna gång intalat mig själv att om jag bara är nykter så kan jag hantera det här. Det kan inte bli värre än det var när jag var i samma situation och dessutom söp som ett svin.

Och idag visade det sig att jag oroat mig helt i onödan. Tystnaden från arbetsgivaren berodde helt enkelt på att de hade mycket att göra. Jag är efterlängtad och de hyser stort förtroende för mig. Min lättnad är enorm! Jag kan knappt förklara hur glad jag är. Och så skäms jag lite över att jag låter mig själv bli så här fruktansvärt orolig. Det är ju en risk för att jag ska trilla dit på återfall om jag har sån här ångest. Min nykterhet är så ny och hänger på en väldigt skör tråd. Förra gången söp jag ned mig totalt när jag fick besked att jag förlorat chansen till ett jobb som jag trodde jag hade fått. Om jag varit i samma state of mind som då hade jag varit på Systembolaget i torsdags och förmodligen varit utslagen hela helgen.

Jag är inte direkt mallig över att jag klarat detta utan att dricka eftersom jag inte haft sug trots ångesten. Snarare är jag bara ödmjuk och tacksam över att jag befriats från att göra situationen värre med alkohol. Nästa gång något jobbigt inträffar kanske jag har bättre självförtroende och inte behöver oroa mig så mycket som jag gjort nu, så det känns som ett steg i rätt riktning att jag gått igenom denna ångest utan att dricka på den.

Många varma kramar till er alla!! 💖💖💖