Ångesten tar mitt liv...

3649 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Berra
Okej, här är jag...

..nykter som vanligt, har min sista semestervecka och....
Har koll på läget, mitt läge alltså...

Håller på och bygger om bryggan som vinterisen tog med sig en bit av, det känns tråkigt att den bli färdig lagomt till nästa vinter dock...
Vi har sprungit på lösa brädor hela sommaren, och halkat och slagit oss om vartannat, men idag och möjligen imorrn så...

Jag har fortfarande kontrollen om mitt egna liv, låter inte sådant som gör mig ont nå mig...
Har häcken full av projekt som visserligen stressar mig, men det är jag som är min egna förman och tillika chef...
Och jag behöver ingen alkohol för att "kontrollera" mig själv, jag äger mig själv, och det är helt enkelt så skönt...

Sitter just nu under partytältet och väntar på att grillen ska bli glödig, med en bira i min hand, en nollbira såklart...
Har precis hällt upp alkoholhaltiga drycker till mina andra närvarande familjemedlemmar, är fortfarande bartender men med den stora skillnaden...

Jag suktar inte på de andras drycker...!

Och så länge jag håller mig nöjd med det jag kan dricka, så håller jag mig i en väldans bra kondition...

Så är mitt liv, just nu, i detta nu'et, och allt bara rullar på, som det ska...

That's it!

Karriäristen (inte verifierad)
Bra jobbat!

Jag önskar jag kunde hitta samma motivation som du. /K

Berra
Hej, igen...

Den motivationen jag har funnit ligger enbart hos mitt egna välbefinnande...
Jag är lika mottaglig för mina egna positiva inputs som en gammal gnet är med sina sparade pengar, det ger mig ett mervärde...
Det blir lite svårt att med ord förklara...

Men varje kväll jag går och lägger mig så känner jag en tacksamhet att jag inte har burit mig illa åt, mot andra eller mig själv...
Och jag vet att morgondagen kan bli hanterbar...

Ikväll har jag suttit nykter och detaljstuderat våra vänner och släkt som suttit ute med oss under partytältet och groggat...
Deras försvarstal mot/med sig själva har emellanåt varit nästan skrattretande...
Man pratar procenter hit och procenter dit, hur duktig man var och smuggla tidigare när det var tuffare tullar osv...
En snubbe fick ont i magen av all sprit och blev genast ett hackoffer, stackars honom, vekling!

Här sitter man med ett gäng semester/helg-alkisar och ingen har någon som helst koll på någonting...
Munnen tragglar på och det ligger som någon sorts psykologiskt lock över allting, ingen vågar pratar allvarligheter...
Ingen ser det jag ser, ett gäng med små-alkisar som har sitt egna samfund, man pratar inte om det man borde prata om...
Måste vi samlas runt alkoholen som det enda limmet i våran samvaro, kan vi inte bara få vara naturliga i den roll vi har som nyktra..?

Måste allt vara galej och skepp ohoj och det enda givna samlingspunkten och en självskriven lag på bordet alkohol och groggvirke,
Så löser sig resten av kvällen, folk blir "galna" och en massa grejor händer, och "underhållningen" är i full fart...

Själv lyssnar jag på den stilla regnet som pickar på vårat tälttak, jag riktar mina tankar inåt, och tänker...

Är jag nöjd med min nya roll?
Svaret blir positivt för min del, men man undrar ju hur alla mår just nu vid läggdags, och hur deras morgondag ser ut...
Jag vet hur känslan är, man är inte den stoltaste av alla varelser på jorden, munnen har gått för mycket och man ångrar nog mer än hälften...

Jag ångrar ingenting, inte nu...inte sen...

Min morgondag är som att hålla en fjäril fångad i en av mina nävar, jag kan släppa den och mina ångest-tankar när jag vill,
Jag behöver inte ens fånga den för att kunna släppa den, för jag vet att jag redan har min morgondag...
Och jag kan stilla se på min fjäril flyga fritt utan tilltufsade vingar...

Mitt liv är att se det liv som finns bortom alkoholens begränsningar, och det är rätt så okey...
Men hur är det med alla andras...?

/Berra

mulletant
Tvillingsjäl...

När jag läser din text och särskil de avslutande raderna "Mitt liv är att se det liv som finns bortom alkoholens begränsningar, och det är rätt så okey...
Men hur är det med alla andras...?" så är svaret att du känns som en tvillingsjäl. Mitt-i-natten-hälsningar / mt

lillablå
Berra!

Hej!
Vad är det som får dig att tro att dina råd om livet inte har nåt att göra med alkoholen?
Alkoholen är ju ett sätt att slippa själva livet?! så råd om livet är ju råd om spriten?!

Om inte annat är du skitviktig för mig, som inte vill supa mig redlös, utan bara vill få
ett så lugnt och gott liv som möjligt, du ger mig perspektiv, du ger mig anledningar,
du ger små tips och tricks för ett skönt lunk i livet!

Naturligtvis måste du ju känna att du skriver för din egen skull, annars visar du ju bara
ett klassiskt medberoendebeteende... om jag bara skriver lite till så kanske hon/han
slutar dricka, tänk om jag inte skriver, faller de tillbaka i sitt drickande då? =)

Oavsett hur du gör, så kommer jag alltid förknippa forumet med dig, din tråd kommer
alltid finnas kvar och hjälpa många, även om du inte uppdaterar den nåt mer!

Största möjliga kramar!
/k

Berra
Söndag natt...

Helgen är passé, och imorgon börjar arbetslivet igen..
Mina semesterveckor är slut och nu återstår 11 månader i karantän igen..
I väntan på livet?

Jag funderar mycket på min livsituation, är jag nöjd?
Borde jag vara det?, eller har jag högre ambitioner än så?
Vad är mina mål, vart ska du hän?
Jag är drillad till att alltid söka mig högre höjder, aldrig vara nöjd, någonsin.
Och när jag inte når dem så är jag missnöjd med mina insatser, alltid...
Att aldrig vara nöjd med sig själv sätter sina spår...
Förtreten gör att man måste dämpa sina känslor på något sätt,
Mitt sätt blev alkoholen, det fungerade ett tag...
Tills dess att livet blev ohållbart, det fanns inget kvar att leva för...
Det räckte inte att enbart göra sig kvitt drickandet, orsakerna till mitt drickande fanns ju kvar, och behovet också...
Antingen så återföll jag till mitt sätt att dämpa mina känslor,
Eller så gjorde jag åt något till alla anledningar...
Jag förändrade mitt förhållningssätt till mig själv...
Jag strider med mina gamla vanor varje dag, mina grunder gäller inte längre, jag är på djupt vatten hela tiden, och ingenstans samtidigt...

Jag vet hur jag återgår till mina gamla vanor, återgår till drickandet, och fortsätter vara missnöjd med mig själv...
Så jag "tvingar" mig vara nöjd med det jag har gjort...
Morgndagen måndag hatar jag, jag vet att den som oftast går emot mig,
Och det är inte mycket jag kan göra åt det, acceptera det möjligen...

Men jag ligger nyduschad och nyrakad i sängen och luktar jättegott!
Och jag kommer inte vara bakis i morgon bittida...

Jag har gjort vad jag kan för att göra saken bättre,
Och det är jag nöjd med...väldigt nöjd faktiskt...

Jag kunde ju ha druckigt, suttit uppe halva natten och trott att livet lekte...
Men jag har slutat leva i en falsk illusion...
Verkligheten känns...verkligare...

/Berra

Berra
Måndag kväll...

Dagen gick smärtfritt, inte en aphjärna på jobbet som kunde göra mitt liv surare, frid= bra!

..men hallå kvällen...
Gaswiren gick av på Söndagskvällen när jag skulle bara testa att dra igång hojjen efter mina semesterveckor...(rosta av ..skiten)
Ringde importören, nähej!, inga wirar hemma, från Kina sa'ru?
(Könsord) och vad gör man då, testar ett lagningskit på Biltema, så rush iväg direkt efter jobbet...
Tog butiken längre bort för att slippa köerna, och vad händer...vägarbeten, sådär två mil långa!!!
Hem, slafsar i mig käket, och sedan ut på garageinfarten, en kvart, sedan får man stå med ficklampa och de enda som håller mig sällskap är myggj*vlarna, suck!
Drar in härket, och knösar in mig i garaget...
Plockar bort en massa sidoplåtar
För kort, men h...te, kortar av höljet, fastnar i vinklarna, trådarna glider isär, sticker mig...blöder...

Absolut ingenting går min väg, allt bara jävlas (gud måste hata mig..)

Får tokspel när det är själva höljet som fått sig en knäck av ett buntband, så det är omöjligt att snik-laga...
Sätter en skiftnyckel i gipsväggen på en meters avstånd i garaget, svär och lever rövare,
och om gud fanns här nere så skulle jag fista honom med skiftnyckeln (den stora)...

Okey, Måndagar är inte min favoritdag, men jag trodde att det bara var på jobbet det fick skita sig totalt...

På vägen ut ifrån garaget så kände jag en sådan frustration....att en bärs skulle nog ha suttit fint!
Men vaddå, en nollbira, varför då?

Plötsligt så kommer det en ah'a-upplevelse, det är ju inte biran jag vill ha, utan alkoholen...
Går in i köket och tömmer sodastreams-flaskan ända ner till botten, Ha! där fick du törsten, så du teg...

Så det spelar ingen roll, hur jävla pissed man än blir, det finns fortfarande ingen ursäkt för att ta till alkoholen...

Berra går till sängs ikväll, visserligen väldans upprörd, men inte förstörd...

Jag har kontrollen...

/Berra

mulletant
Mulletanten

*gillar* (fast hon bergriper 0 av vajrar o buntband:)

Berra
Det nyktra livet går vidare...

Och precis som om ingenting hade hänt, så har det ju det också...
Vadå?, det där lät ju klurigt, eller hur...
Nja vad jag försöker säga att det "stillsamma" livet man numera innehar som nykterist, visst har sin highlights...

Det händer visst små saker i livet när man inte dricker, men inga stora orkaner som röjer runt som när man är bakis.
Och det är man ju tacksam för, att det bara stormar i ett vattenglas...
Tacksam för all de saker som INTE händer när man har druckigt, ja ni vet, jag har ju berättat om det hur många gånger som helst...
Det blir ett lugnare och behagligare liv förutan alkoholen, några kanske tycker att det händer för lite...
De borde prova på fallskärmshopp eller liknande så får de lite för sina adrenalinkickar istället, minnen man minns...
Eller tvärsom, som en polare jämnt sade...

(Det här märket) är smaken man alltid glömmer! (Med hänseende på alkoholens produktnamn), haha!

Det finns mycket historier som är sammkopplade med just alkoholen, då det "händer" grejor...

Men bara för att man har blivit nykterist så behöver man inte gå i nunnekloster, jag har lärt mig att uppskatta andra saker...

Rofylldhet t.ex, hur ofta sätter man sig ner och upptäcker saker och ting runtomkring en, varför händer det sig sisåhär?
I mitt stressade förortsliv så är det så mycket man ska leva upp till, andras och egna förväntningar, för att vad?, passa in?

Igår kväll så stressade jag mig fram till en rofylldhet, ja det låter knäppt, helknäppt..
Hade bestämt mig för att just då så skulle jag vara kantarellernas största rovjägare, att få en lugn stund i skogen..
Men det blev inte så, jag var tvungen att åka hem och fixa käket till ungarna efter det att jag hade varit iväg och handlad, sedan diska osv...
Kommer ut lagomt till skogen där man i stort sett behöver en ficklampa för att kunna se något, suck!
Dessutom var det så knastertorrt så de få (1) som hade stuckit upp sin fruktknopp hade begått hierakiri, den var torkad och klar...
Så i år är det inget bra kantarellår, och det blir ingen bra återkoppling med att lubba runt bland grönsakerna under sommaren, trist!

Annat då, jovars haft en liten incident med frugan...
Var helt enkelt tvungen att tjacka en ny eläktronisk mojäng ( som man bara måste ha..) som jag och grabben hade monterat upp i smyg,
men klantarslet till grabb hade ju inte mockat undan kartongen, och frugan med sin specialiserade luktsinne för just kartong avslöjade oss på 37 sekunder..
Korsförhöret gick igång och Berra fick med näbbar och klor försvara sitt inköp inför KO...
bara för att hon inte är intresserad och villig att lära sig nya absolut måste-prylar...
Man har ju fått vara läromästare åt henne när hon fick ärva min gamla mobil, vad är det här för grej?, intärnätt, vad ska man med det till?
Hennes intresse för nya media är väl lika stort som mitt klädintresse, typ noll!
Förstår inte att hon får spelet när hon hittar en insydd skjorta i garderoben med kragslag a' la 70-talet.., måste ju vara hippt idag.

Men jag skiter i det, det är viktigt att man hänger med i utvecklingen, och att ungarna får ta del av den så att de inte hamnar på efterkälken....
Och visst är det skitviktigt att man kan styra TV'n med sin ajfån, ett riktigt Ilandsproblem, eller hur?

Men det handlar mycket om att kunna kittla och stimulera sina sinnen, allra helst när man inte kan göra det kemiskt längre...
och man ska vårda sina intressen, och drivs det inte av sladdar eller av batterier så är det inte intressant, det är min utsago..

Så länge jag håller mig nykter, då har jag kontrollen över mitt egna liv...

/Berra

vana (inte verifierad)
jamenvisst

som när jag häromdagen skulle låsa upp min cykel vid staketet till kolonilotten efter att ha vattnat.
...får syn på två fjärilar därborta på grannens stockros som idkar kärlek.
Sån fascinerande naturupplevelse....hade kameran!!!!:)

vana (inte verifierad)
titta bara :)
mr_pianoman
foto

Borde inte www.fotosondag.se vara nått för dig Vana?

vana (inte verifierad)
tack så väldans

mycke pianoman.Verkar intressant men lite komplicerat att lägga in bild.....sonen får hjälpa till...

mr_pianoman
Lelas håller på med det och

Lelas håller på med det och tycker det är kul och ger inspiration

vana (inte verifierad)
mm

jag har konto på flickr o har ansökt om att bli med i flickrgruppen.Då ser jag hennes bilder där med :)

Lelas
Kul!

Kul, vana! Häng på Fotosöndag - det är jätteinspirerande, som sagt!

Och, vilken läcker bild på fjärilarna!

/H.

mulletant
Hej Berra, väntar på din

söndagsreflektion. Blir lite ett beroende:) av ett positivt slag dock. Söndagshälsningar / mt

Mie (inte verifierad)
Livet...

Att låta livet bara finnas i mej.. runt mej & överallt gör att jag kan andas fritt....

Berra
Hej Mullan!

Kul att någon saknar mina inlägg, trots att jag inte har så mycket att säga om alkoholen...
Min vardag och helg är ju ett förutom denna dryck, och hur livet påverkar det i det "äkta livet", det riktiga livet, det jag inte kan fly undan...
Min helg är som vanligt på sommarhelgerna på landet, detta arbetsläger!!!
Inte alls lika mycket förknippat med ledigheten som med alla arbeten, på gott och ont...
Min gamla regel om att ingen öl fär drickas före tolv existerar inte längre, och jag bröt mot den i alla fall, då!
Den regeln slipper jag att ta hänsyn till nu...
Äntligen är bryggarbetet avklarat, den slog hela sommarens projektplanering i stöpet, jag borde ha blivit skitförbannad och stressad över detta, men icke...
Nöjd är jag i alla fall...

Sommarens (nästan) första regn kom nu på förmiddagen...och vad gör jag, går ut naturligtvis för att se den gulbrända gräsmattan få suga i sig de dyra dropparna.
Gräshopporna har slutat spela, men de borde ju vara glada, det blir ju mer gröna grästrån att mumsa på...
Sitter under partytältet och lyssnar på de sista dropparna, ser rödvinsfläckarna på vaxduken och tänker...Ha! De där är ju knappast mina i alla fall...
De är svågerns som hade svårt att pricka glaset i går natt i skuggan av stearinljusen, han är säkert sur och vresig nu på morgonen...
Sågklingan gick igång nu först kl 13 på dagen hör jag från huset här intill, det lär väl komma en del svordomar när han inte är på humör...
Men det är inte mitt problem, jag drack inte en massa rödtjut igår, och har sovit gott utan varken mardrömmar eller bakfylleångest...
Ser däremot en del cigarraska efter både honom och mig, och det är väl någonting som jag inte är så stolt över, att fortfarande vara slav under rökandet...
Men det har inte alls samma konsekvenser för mig och mina anhöriga som alkoholen skapade, även om det kanske är svårare för kroppen att ta hand om...
Det ska bort, men en sak i sänder, en dag i taget...

Hej hopp där kom det en skur till, och jag bara myser, lyssnar på tältdukens regnsång, känner mig som en av naturens observatörer...
Jag mår bra i min situation vid varje tillfälle, man får inte glömma bort att leva också, ett av mina råd till mig själv...
Jag kan inte styra allt, inte naturens nycker, men min egen nykterhet, en god gränssättning att kunna råda över och acceptera...

Man skulle kunna säga att detta är en helt vanlig Söndag i Berras nynyktra liv, men det är det inte ...utan en ny Söndag i Berras nya (nyktra) liv...
Man tar in det som går och det man vill ta in, impulser och sinnesintryck, ångest och skuldkänslor släpps in med sin baneman alkoholen...
Genom att neka alkoholen tillträde till min mun, så håller jag också ångesten och skuldkänslorna borta, och en större del av mitt liv..förblir mitt...

Kan det vara så enkelt?
Ja det kan det, det kommer inte huxflux, men tiden att hinna upptäcka vad som är viktigt i sitt liv har alkoholen haft lång tid på sig att bryta ned...
Och det är som med en god middag, det får ta sin tid...om det ska bli gott, hungern försvinner knappast under tiden, det är bara en enda stor förväntan som är jobbig.

Jag känner ett lugn över min framtid, jag vet att inte både mitt egna liv och alkoholen får plats där samtidigt...
Visst har jag ett sug, det kan jag inte förneka, men jag har en förståelse också...

Om jag slutar leva idag, så lever jag inte heller imorgon...

/Berra

mulletant
Tack Berra,

du och dina betraktelser! -"Berras Betraktelser":) - är viktiga här. Även för alkoholister och medberoende är livet mer än drogen och beroendet. Du har en förmåga att väva in vardag och helg i nykterheten på ett sätt som jag tror att många kan känna igen sig i.
Jag tror ni som har ork, engagemang och utbyte av att vara långvariga här betyder mycket som hopp och förebilder... Du, Adde, Mie, viktoria, lillablå, Fenix, Lisamari, märta och vana... och nån som jag säkert tappade bort just nu som Lelas och Pianomannen t ex .... Ni har blivit mina vänner ... Jag vågar tro att vi är viktiga för varandra och många andra ... och jag hoppas alltid när någon ny ansluter sig att h*n ska hitta stöd till uthållighet i vägen till frihet från alkohol och medberoende. Att läsa, skriva och dela här betyder... gör skillnad för att använda ett "innebegrepp". Kram, och kraft inför måndagen till dig och andra läsare! / mt

Stigsdotter
Facebook-skadad som jag är...

...sitter här och läser tråden och känner att jag vill ha en "gilla-knapp" att trycka på efter att ha läst ditt inlägg från 30 juli. Så insiktsfullt du skriver. Din text andas lite ensamhet fast ändå inte - du står stark där mitt i allt. Jag har funderat lite på det där, hur man ser på sina medmänniskor när man själv inte befinner sig mitt i drickandet, när man har alkoholen som en gemensam nämnare. Jag tänker att "oj, vad mycket vi kan prata om egentligen". Tänk alla djupa diskussioner om livets mening, små och stora saker, man kan ha. Nu skall jag läsa vidare i denna tråd, ville bara skriva av mig känslan jag fick av ditt inlägg i juli - så positivt.

viktoria
...och du, Mulletant, DU

...och du, Mulletant, DU betyder mycket mycket mycket...

Fenix
Alkoholfritt

Hej Berra, har sett att du ibland dricker alkoholfritt öl. Jag ska ha en stor fest nu när jag fyller 60, den sista för min del när jag ska dricka alkohol har jag beslutat. Vad jag undrar är hur du klarar att dricka alkoholfritt, har köpt hem en flaska Clausthaler från Coop för att testa, och den var riktigt god när den var kall. Men jag kollade och den hade ändå 0,45 procent alkohol. Jag vill dels erbjuda helt alkoholfritt på min fest, men vill också veta om du haft bekymmer med att suget kommer om du dricker sådan öl med nästan ingen men dock en smula alkohol i sig.
mvh

/Fenix

Berra
Hej f'nixen!

Min öl är 0,5%, men jag kallar den noll-öl...
Tror nog inte att finns något som smakar öl som är helt noll...
Men det händer inget i stort sett, an måste dricka nio(9) stycken för att det ska motsvara en starköl, och så många orkar jag knappast dricka, ens på en kväll numera.
När magen är full så är den det, men inte hjärnan tack och lov...

Mina favoriter är Carlsberg och Jever, men som du skriver iskalla, ett måste...

/Berra

Fenix
hej berra

tack för svar, ser att du är inloggad. Jag sitter här och är så taggad att äntligen sätta stopp, rädd och hoppfull. Hur kände du den dan du satte stopp?
/Fenix

Berra
Hej Fenix!

Jag satte nog aldrig ett "stopp" utan mer ett "uppehåll" i mitt sinne...
Tron över att någongång, någonstans få komma tillbaka till drickandets förlovande land, det trodde jag på...då!

Men när fördelarna växte fram så ville jag inte tillbaka, inte just då...
Sedan kom deppigheten och då kunde jag inte mixa piller och drickat, en jättebra "orsak" till att inte dricka...

Just nu så känns det bara så förbannat förljuget att någonsin dricka alkoholen igen, för mig...
Är inte ett dugg motiverad, eller ser inga några fördelar med att dricka alkoholen...

Jag lever ett mer "ärligt" liv med mig själv, det är inte roligare, men betydligt lugnare utan peak'ar eller dipp'ar...
Ser idag väldigt många olika orsaker till varför jag drack, lever ett stressfullt liv, och jag har mina sårbara punkter, jobbet bl.a.

Men det är också jätteintressant att se mig själv i min nya roll, jag "förstår" nu vilka triggerpunkter jag har i livet som utsätter mig för drickandet...
En livsvandring inom mig själv, det är jättespännande...

Kanske har jag blivit en gammal tjurig gubbe???
Men jag tillåter inte andra sätta sig på mig utan att fräsa ifrån...
Ligger kattan på stolen så sätter du dig inte ostraffad på henne, det kommer att göra ont länge med klor tänder och rivsår i häcken!

Men det är mitt sätt att bevaka mitt liv, och mina gränser...
Jag är inte dumsnäll längre, utan håller på mina gränssättningar för mitt egna välmående stenhårt...

Och JA, jag är en stor egoist, jag tänker bara på mig själv..
Det är så förbannat skönt, jag är inte ens medberonde till mig själv längre...

Allt som tynger mig har jag kontroll på, ingen självpåtagen ångest eller skuldkänsla...
Man blir starkare av det i längden, jag vet var jag står, vad jag har sagt och gjort...

Jag har blivit lite nöjdare med livet och alla dess krumsprång...
Ser mig i spegeln och mina förhoppningar som den stora hjärtekrossaren och Mr World i kroppsbyggare har spolierats,
den största bicepsen jag har, har halkat ner till runt midjan och heter prippsmuskeln...

Det vackra är det nog bara de blinda som ser först, för man blir så bländad av ett utseende...
Det vackra sitter inom människan, inte på utsidan...

Men det tar nog ett halvt liv att få upptäcka det, precis som med alkoholen...

Allt det vi tilldelar alkoholen som det positiva, finns ju redan inom oss, öppenheten, charmen, pratvilligheten, avslappningen osv...
Den bara förstärken den, så egentligen behöver vi den inte...

/Berra

Berra
Snart halvägs genom denna veckan...

..och jag känner mig lite disorienterad på forumet...
Det ser inte ut som förr, och den där igenkänningskänslan är borta...
Ni vet där man bara med ett getöga snabbt kan flukta av sidan för att reka av om det har hänt något...
Jag har ju skrivit att förändringar är bra, men gillar inte när någon möblerar om vardagsrummet hemma,
samma med forumet...
Jag är en vanemänniska... ja, och finner stor del av min trygghet att veta hur det brukar vara...

På hemmafronten är det lugnt, båda kidzen är utomlands på "egen hand", och vi som föräldrar får helt enkelt lära oss att släppa navelsträngen...
Men så har vi inte ett sommarlov heller..
Utan är förvärvsarbetande föräldrar, inne på vår andra vecka efter vår ledighet...

Båda vantrivs vi på våra arbetsplatser, vi reagerar starkt på individer som tar en sådan enorm plats, det märktes förra veckan då det var lugnare...
Men nu...dårhuset är igång igen...
Man märker direkt när vissa kommer tillbaka ifrån ledigheten, då stiger laddningen i luften direkt.
Det ska anpassas i klungorna mellan vi och ni, och reviren skall genast pinkas in, "småpåvarna" är absolut värst, de som står chefen närmast...
Låtsasauktoriteter som bara förstör gemenskapen...
Vilken sandlåda det är ibland på våra arbetsplatser,
den energin som slösas bort på en massa skit...

och här går jag och lullar runt i min egna euforiska inre landskap, jag beblandar mig inte med dessa upprorsmakare, ju mer de söker kontakt, desto mer kniper jag och anser att detta understår min egenkänsla, och de blir som frågetecken i sin uppsyn.

Jag distanserar mig ifrån problemen, och ser till där jag har kontrollen, där mår JAG bra..
Jag har bara ett liv, och jag ska inte låta andra förstöra det, precis som alkoholen heller inte får göra det...

/Berra

vana (inte verifierad)
du har

verkligen en konfliktartad relation till jobb/arbetskamrater..........

Kvinna-mamma46
kunde inte låta bli.. kapade den från fb precis !

Kalle va småsur, fel på jobbet, fel på arbetskamraterna, fel på kaffet, fel på allt. Chefen sa:
- Gör mig en tjänst! Ta ledigt resten av dagen, åk hem & dra över frugan.
Nästa dag kom Kalle skinande som en sol & var på ett underbart humör.
- Hur gick det?
- Det var kanon! Hon var helt vild! Vi älskade hela eftermiddagen.
- Jag sa ju att du skulle må bättre!
- Ja, tack! Å vilket trevligt hus ni bor i förresten.......

Berra
Tack Pia!

Japp, det där behövde jag, ibland ser man inte skogen för alla träden...
Det är allt för lätt att gräva ner sig i sitt arbete och tappa arbetsglädjen...

Och jag är en känslig person som känner vibbarna mellan olika yrkeskategorier...
Folk runtomkring mig mår absolut inte bra, vi har haft en elände de senaste 10 åren, och nu när det går lite bättre så hänger ändå ränderna kvar i människorna.
På mitt jobb har man en differensierad lön och och inget kollektivavtal, vilket leder till att spänningarna ökar mellan varandra (nu säger jag inte att det enbart beror på detta, men är starkt bidragande orsak..).

Så istället se sig som en grupp med gemensamma mål så är det en inbördes tävlan mellan kollegorna, man slickar uppåt och sparkar nedåt/sidan...
Man bildar "klubb" med chefen och snackar skit om sina kollegor, det avspeglar sig i en fetare lön, själva gör de inget annat än rapporterar om sina kollegor...
Så ena halvan jobbar, den andra skapar intriger och talar om vart skåpet ska stå, för så har chefen sagt, eller kommer att säga så när jag har pratat med honom.
Och om de enbart kunde vara elaka hela tiden så skulle det vara mycket enklare, då kunde jag "hata" dem hela dygnet runt...
Men de är de inte, lite bipolära och ena dagen är de som trånsjuka marskatter och söker ens uppmärksamhet och existensberättigande,
och faller man för detta så har man ju avslöjat vad man egentligen tycker, och några dagar så vet alla vad jag hade sagt i förtrtoende...
Så jag vet inte vad jag tycker sämst om, de som alltid är taskiga, eller de som bara är det ibland...

Och den jag anförtrodde mig mest till har bytt sida och är inte alls den jag tidigare hyste allra största respekt för...
Så jo...jag har tappat min tillförlitlighet till det som kallas "vänner" inom min arbetsplats, och jag känner mig ganska så ensam..
Den enda jag litar på är mig själv, och varje gång jag öppnar käften så måste jag noga avväga vad jag säger, så att det inte slår tillbaka mot mig.
Och den enda jag bryr mig om, är mig själv...
Själv , själv , själv , inte undra på att jag känner mig som ett enda stort ego, och det slår lite tillbaka på min egna tid...

Tillståndet att ständigt vara på sin vakt, och veta att några dömer mig för vad jag än gör, tär på ens krafter rent psykiskt...
Och orken att orka leva ett eget privat liv är mycket mindre, det undergräver mitt psyke..

Ändå känner jag mig stark, ensam är stark, eller?, som orkar stå emot all jävelskap...

Och mitt uppe i hela skiten, så tar jag bort trösten, återhämtningen, lugnet med att dricka min alkohol...
Blir det inte dubbelt så jävligt då????

/Berra

Sidor