av Axianne

majsan_nu
mån, 2021-10-18 - 11:32

@Axianne Så härligt o bra att du klarat denna väntan!!! Du är verkligen i en ny fas i livet. Jag känner igen det där att "måla fan" på väggen, är likadan. Men det betyder ju att det blir oro×2... Nu vet du i alla fall o jag vill verkligen önska dig stort lycka till!!! Ha en fortsatt fin dag!!!
🤗

Axianne
mån, 2021-10-18 - 11:57

@majsan_nu Tack för pepp! Ja, jag misstänker att jag inte är ensam om att vara så här. Nerverna utanpå och självförtroendet ganska skört. Skönt att veta att man kan komma igenom oro utan att ta till flaskan.

Kennie
mån, 2021-10-18 - 18:39

Hej Axianne,
Vad skönt med jobbet! Och så bra att kämpa dig igenom ångesthelgen! Jag tror som du att varje sådan seger bygger upp självförtroendet och stärker försvaret mot tankar där alkohol är lösningen. Nu vet du att du klarar ångesten nykter.

Axianne
tis, 2021-10-19 - 18:21

58 dagar. Snart två månader utan alkohol.

Tack gode Gud för att jag mår som jag gör idag. Nu är jag inne på den längsta frivilligt nyktra period som jag haft sedan min alkoholism började eskalera för snart 20 år sedan. Innan dess fanns ingen alkoholrelaterad störning alls och jag hör till den ganska ovanliga typen av alkoholist som aldrig drack när jag var ung.

För mig fanns inga tonårsfyllor, inga häxblandningar eller fester med alkohol. Jag var inte den typen. När jag, den fjortonåriga brådmogna tjockisen, fick chansen att festa med äldre kompisar på landsbygden där jag tillbringade mina lov så fejkade jag fyllan för att passa in. Jag låtsades dricka ur en tom ölburk, spelade berusad och apade efter de andra, livrädd som jag var att förlora kontrollen.

I mitt hem hade jag redan smakat sprit. Där blev jag bjuden på både grogg, vin och öl med föräldrar eller släktingar vid ung ålder. Det var visserligen ingen som trugade, men mina mycket liberala och ganska flummiga föräldrar ansåg att om jag skulle dricka så var det bättre att jag provade på det hemma. De köpte faktiskt även cigaretter åt mig när jag var tretton och de kom på mig med att tjuvröka med en väninna. "Spara dina pengar, här får du cigg" sade de när jag kunde få ett litet paket Hobson. Kanske ett sätt att döva sitt samvete och köpa min tillgivenhet och det ska gudarna veta att de hade skäl till.

Men jag fick ingen smak för varken alkohol eller tobak. Förmodligen berodde min fortsatta avhållsamhet från rusdrycker på att min pojkvän, sedermera sambo och fästman, var absolutist. För mig fanns ingen lockelse i alkohol. Kärlek, sex och bekräftelse var viktigare. Uppskattningen från mannen var det primära och för mig löstes inga känsloknutar med sprit eftersom jag redan hade ett etablerat missbruk av annan typ.
Min drog var mat.

Redan i fyraårsåldern råkade jag ut för att en släkting som passade mig när föräldrarna arbetade utnyttjade mig sexuellt. Allt som hände under ett antal år väljer jag att inte skriva om just nu. Det jag dock kan säga är att han ömsom skrämde mig till tystnad med hot eller mutade mig med godis och glass. Min tröst blev att äta. Med maten dövades alla undertryckta känslor under många år och min isolering blev större och större när jag utvecklade barnfetma. Jag blev enstöringen, plugghästen, bokmalen och skolans tjockis som visserligen hade lätt för mig på många sätt akademiskt, aldrig blev accepterad och aldrig accepterade mig själv.

Anorexin kom i högstadiet när jag blev olyckligt kär på avstånd och beslutade mig för att hårdbanta. Jag var ju annorlunda och utanför under hela uppväxten och även om ingen vågade mobba mig eftersom jag gav igen både fysiskt och verbalt, så var jag aldrig med i något coolt gäng. Jag var den brådmogna stora tjejen som mest umgicks med klassens gay och några andra outsiders. Men jag närde drömmen om att bli smal och populär.

Så småningom fastade och tränade jag bort min övervikt genom att svälta mig och därtill simma tusentals meter eller cykla mil efter mil. Den självdisciplin jag uppvisade på den tiden var enorm. Jag blev den fula ankungen och tappade över 30 kg under årskurs nio fram till gymnasiet och plötsligt var jag inte bara fysiskt välformad utan dessutom med ett vackert ansikte fick jag höra. Det blev förstås min nystart och min popularitet bland både kompisar och de mest eftertraktade killarna slog i taket när jag började i gymnasiet.
Jag hade nått mitt mål: Jag var smal och snygg. Men sjuk.

Jag kommer ihåg exakt när jag stoppade fingrarna i halsen och kräktes upp mat första gången. Jag och kompisarna hade varit på bio och på väg hem hade gänget stannat och köpt hamburgare, läsk och pommes. Min diet rök all världens väg och en fruktansvärd ångest grep mig. Som den allt-eller-inget-person jag är kunde jag inte förlika mig med tanken att jag svullat och där övergick anorexin i bulimi. Jag utvecklade ett enormt missbruk som sjuttonåring och det var alltså inte alkohol. Jag hetsåt och kräktes många gånger varje dag och finansierade mitt missbruk med flera extrajobb. Det här fortsatte år efter år och när jag tittar i backspegeln ser jag att mitt beteende med maten då var exakt likadant som det jag senare skulle komma att utveckla med alkohol.
Men jag var smal, snygg och populär. Det var vad som räknades.

Jag var 21 år när min förlovning tog slut och jag flyttade ifrån min nykteristsambo men jag drack i princip aldrig då heller. Under singelåren tyckte jag att jag mådde så bra! Ung, vacker och med jobb, bil och lägenhet var jag nu ofta på innekrogar men sällan med alkohol i kroppen. Jag var alltid festchaffis åt kompisarna. Första fyllan minns jag överhuvudtaget inte. Jag blev egentligen aldrig speciellt full. I kompisgänget blev jag jag, trots att jag var så ovan vid att dricka, den som tålde mest de få gånger jag ändå festade till. Jag tycker fortfarande att det är mycket märkligt att jag kunde dricka vem som helst under bordet aldrig någonsin tappade kontrollen, oavsett intag. Jag kom alltid hem hel och ren från fester, fick aldrig minnesluckor, gjorde inga dumheter på fyllan och var faktiskt jävligt skötsam. Duktig flicka, liksom.

Hemma hade jag barskåp med en massa flaskor i. Det var dyra likörer och diverse starksprit. Jag köpte förstås med mig hem på resor och bästisen var flygvärdinna så hon fyllde på med taxfreeflaskor. Jag drack inte av det där. Det var sånt jag gillade att bjussa på. Jag hade nog sprit hemma enbart för att imponera på kompisar och bjuda stort, tror jag. När jag vid något tillfälle hängde på trenden och bryggde eget vin tyckte jag bara att det var för starkt och smakade skit, så jag gav bort varenda flaska till de som inte var lika knussliga med vad de drack. Maten däremot, den fortsatte jag att missbruka år efter år.

Mitt och makens fulla barskåp eller vinstället med årgångsflaskorna var inget som intresserade mig överhuvudtaget när jag senare var vuxen och gift flerbarnsmamma. Det var fint att ha som bjudsprit eller så tog maken av single malten eller konjaken. Vi kunde dela en flaska vin på helgen ibland och jag drack annars bara om det var fest. Men mitt matmissbruk fortsatte år efter år utan hejd. Bulimin följde mig hela vägen in i medelåldern. Inte en enda gång tordes jag söka hjälp eller terapi för detta, så fult var det jag gjorde enligt mig själv. Det var min stora skam under alla år.

Jag var 38 år när skilsmässan slog till och livet kraschade. Det var då alkoholen fick sitt grepp om mig vet jag nu. Sorgen och ensamheten var olidlig. Jag hade lämnat mina vänner och mitt tidigare liv för att bilda familj på en ort där jag inte kände någon. Jag blev adopterad i min makes vänner och deras fruar men nu stod jag plötsligt ensam. Det blev väldigt tomt. Exmaken gifte om sig och flyttade tillbaks in till Stockholm och jag försökte hitta ett sätt att hantera mitt liv.

Matmissbruket eskalerade men dövade inte mina känslostormar. Drogen växlade över till alkohol och smög sig på mig genom ett intensivt varannanveckas-drickande när barnen var hos sin pappa. Jag försökte hantera tillvaron och självmedicinerade mer och mer med öl och vin. Kärleksaffärerna och bekräftelsebehovet slog också klorna i mig och jag blev både promiskuös och oförsiktig med vilka män jag lät komma in i mitt liv. Mer och mer befann jag i, och sökte mig mig till ett umgänge där det var helt i sin ordning och ganska självklart att dricka dagligen och där puben blev samlingspunkten.

I mina ögon var allt jag gjorde bara fult och äckligt och mitt självhat blev också större med åren men med alkohol kunde jag få tankarna på annat, om än bara för några timmar. Och jag var inte längre smal och snygg. Inte populär heller. Det är snart tjugo som gått och sedan jag började dricka har jag aldrig varit nykter 58 dagar i sträck.
Förrän nu.

Så nu har jag valt bort alkoholen, men mitt andra missbruk, den andra drogen - maten då?
Jag har inte lidit av bulimi sedan cirka 2015 och har haft mina terapitimmar genom de behandlingar jag genomgått för alkohol, främst eftersom alkoholismen hänger tätt ihop med matmissbruket. Ätstörningen ligger fortfarande där i botten och bubblar och ibland har jag varit fixerad vid träning, ibland vid kosthållning och diet, men aldrig kräkts upp mat igen.

Jag har dock fortfarande samma beteende med godis och mat som jag har med alkohol. Allt ska ätas upp. Allt ska drickas upp. Antingen allt eller inget. Det är sådan jag är. Skillnaden idag är kanske att när alkoholismen tog över och jag släppte taget om allt annat så slutade jag bry mig om mitt utseende. Det skedde för några år sedan när jag bröt med mannen jag älskade för att han kommit på mig med att supa. (Jag har skrivit om det tidigare) Han var min stora kärlek och han kommer inte tillbaks. Det gör inte min utseendefixering heller.

Jag har läst rätt mycket forskning och sambandet mellan ätstörningar och alkoholism, och det är bara att acceptera att jag har dragit nitlotten i genlotteriet där. Jag är bara tacksam över att mina söner inte visat minsta tendens till att ta efter mig, och de är vuxna nu. Jag har varit väldigt lyhörd för hur de hanterat och betett sig kring alkohol och droger, och är tacksam för att de inte verkar ett dugg intresserade ... Än.

Tack ni som orkat läsa detta långa inlägg. Det var skönt att skriva av mig! 🤗

Ase
tis, 2021-10-19 - 19:28

@Axianne Jag känner att du är så värd ett annat liv💖.
Du är så modig som skriver så ärligt.
Jag önskar du får möjlighet att läka alla trauman du varit med om.
Det är din tid nu och du ska var jätte stolt över dig själv. Sträck på dig och förstå att du är fantastisk.
Massa kramar 💖

Mirabelle G-S
tis, 2021-10-19 - 21:37

@Axianne Gratulerar till två månader nykter 😊 Jag är inte inne på forum så mycket numer. Ville bara säga hej. Även jag har ätstörningar i bagaget, sedan ca 13-14 års ålder till tidiga 20-årsåldern. Därefter många friska år. Ätstörningsmonstret slog klorna i mig igen samtidigt som jag började tappa kontrollen över mitt vinsmuttande i soffhörnet. Vad som är hönan och ägget är svårt att veta. Alltihop var nog mest (väldigt ineffektiv) stresshantering. Utan alkohol är jag iaf inte ätstörd heller, så det verkar som att de två monstren göder varann. Önskar dig fortsatt mod, styrka och tillförsikt att ta ett steg i taget mot livet du vill leva 😊

majsan_nu
ons, 2021-10-20 - 11:24

@Axianne Tack för att du berättar din historia, du kan nog skriva en bok vartefter... Så mycket som hänt i ditt liv. Alkoholrelaterat även när du inte druckit själv. Och icke alkoholrelaterat även när du druckit själv. Om du förstår hur jag menar... Du kommer att lyckas den här gången, det är jag övertygad om... Fortsätt att skriva! Önskar dig en fin dag!
Kram 🤗

Sommar85
ons, 2021-10-20 - 11:57

@Axianne Blir så berörd av din historia. Kommer följa din tråd. Har som du också läst en del om just matmissbruk och alkoholism. Boktips är ju sockerbomben 3.0. Jag har inget matmissbruk, men personligheten hon beskriver i boken är så igenkännande. Och just att vi banar väg för beroendet i så tidig ålder. Önskar man hade haft mer kunskap när man va yngre.

Axianne
ons, 2021-10-20 - 14:02

@Kennie @Se klart @Ase @Mirabelle G-S @Sommar85 och alla andra fantastiska människor som reagerat och givit mig pepp, stöd och feedback efter mina senaste inlägg. Jag är inte bäst på att svara här (ännu) men jag läser självklart alla kommentarer och är väldigt tacksam över era fina inlägg och att ni tar del av min historia. Jag är dessutom väldigt positivt överraskad eftersom det är så kloka och välmenande ord som jag får mig till livs. Inte för att jag haft förutfattade meningar eller låga tankar om folk som hänger på ett forum som detta, utan för att så många verkar klara av att hålla sig nyktra och faktiskt är kvar för att stötta och hjälpa oss som kämpar!! Det är kärlek! 💝💝💝

Axianne
ons, 2021-10-20 - 15:32

Det är inte bara alkoholmissbruk och ätstörningar som belastat mitt välmående. För några år sedan var jag en vältränad, ungdomlig kvinna som deltog (motionärsklassen) i tävlingssammanhang när jag var något så när alkoholfri. Jag tränade både i simhallen och på gym dagligen, kanske inte alltid helt nykter dock, vilket jag visste var både farligt och idiotiskt, men jag drevs av att mitt i livet ha funnit kärleken och hyste en förhoppning att kunna hantera mitt alkoholberoende i den nystart jag trodde att jag hittat till. Mitt chefsjobb var välbetalt, bankkontot laddat, bostaden i gott skick och förlovningsringen blänkte vackert på vänsterhanden. Jag kunde resa utomlands och unna mig vad jag ville.

Några år senare är jag kraftigt överviktig och ganska alkoholskadad. Jag har förlorat fem jobb sedan det jag beskrev ovan och har inte en krona på banken utan i stället tvingats låna pengar för att klara av mina löpande utgifter. Min bostad är förfallen och förlovningen gick givetvis i stöpet Jag har inte rest längre än till närmaste Systembolag på åratal och jag har inte ens råd att gå till tandläkaren.

Övervikten har verkligen greppat mig helt och hållet. Eftersom jag har anlag för fetma och var tjock som barn har jag extra lätt att lägga på mig kilon. När jag helt slutat med träningen gick jag visserligen upp i vikt, men den stora boven är ju självklart alla tomma kalorier som finns i alkoholen. Upp till sex dagar i veckan kunde jag få i mig över 2000 extra kalorier per dag bara genom det jag drack.

Förutom det så triggades jag enormt att äta skräpmat och godis när jag fick vin eller sprit i kroppen. Jag vaknade ofta vid olika tider på dygnet och gjorde raider i kylskåp och godisgömmor. Fanns inget gott hemma kunde jag greja ihop någonting som jag stekte upp och svullade i min ensamhet. Disken blev stående överallt i rummet och soppåsar med godispapper, tomma chipsförpackningar och annan bråte samlade jag också på mig. Det är inte konstigt att jag gick upp i vikt med raketfart när jag släppte taget om allt och bara gav alkoholdjävulen fria händer.

Jag har fått välmenande tips om att sysselsätta mig med promenader, och det är en målsättning som jag faktiskt skäms över att erkänna att jag har haft svårt att ge mig in på. Jag brukade springa mer än en mil åt gången i de vackra omgivningarna här hemma utan problem, men nu blir jag andfådd bara av gå upp för de fjorton trappstegen i huset där jag bor.

De senaste två åren har jag helt självförvållat haft fruktansvärt ont i korsryggen så fort jag stått eller gått eftersom min kropp är för tung och musklerna för svaga. Smärtan har oftast varit förknippad med att jag måste stå i kön på Systembolaget och värken har satt in för att jag varit på fötterna i mer än fem minuter. Efter att jag handlat har jag satt mig på "pensionärsbänken" utanför kassorna med min vindunk innan smärtan lagt sig och jag kunnat gå vidare till nästa ställe där jag kan slå ned rumpan en stund på väg hem. Mitt liv har levts till största delen hemma i sängen och jag har totalt förstört min hälsa genom att inte bara supa, utan dessutom äta onyttigt och vara extremt orörlig.

Det mest märkliga är att jag gått från att duscha och bada dagligen har valt att leva i snusk och förnedring under de värsta perioderna. Ibland har jag inte duschat på flera veckor för att jag ramlat och slagit mig när jag klev ur badkaret en gång och inte tog mig upp på grund av min vikt. Jag fick krypa ut i hallen naken och kravla mig in i sovrummet där jag till slut kom upp i sängen på något vis. Tänderna har jag inte heller skött ordentligt och jag har inte kunnat gå till tandläkaren på många år. Men det har inte spelat någon roll. Det har varit som att jag intalat mig att den här sunkiga och vidriga personen jag förvandlats till har förtjänat att gå ned sig. Mitt självhat har övertygat mig att jag inte är en värdig människa längre.

Så det finns förbättringspotential på många fronter. Jag är 55+ och i riskzonen för i princip allt; diabetes, högt blodtryck, hjärtproblem, cancer och så förstås alkoholrelaterade sjukdomar samt taskig tandhälsa finns t.ex. på menyn. Jag vet inte hur mycket jag väger eller vad jag vägt som mest men jag kan tänka mig att jag gått upp över 60 kg de senaste åren.

Sedan jag slutade dricka för drygt två månader sedan har jag nu ändå långsamt förbättrat min livskvalité, hygien och omsorg om mig själv. Jag har också varit mer fysiskt aktiv, även om det varit små steg som tagits. Detta ledde till att jag vågade mig iväg på anställningsintervjuer och ju faktiskt fick ett jobb. De senaste veckorna har jag ätit nyttigare, undvikit skräpmat och godis och idag var jag iväg och handlade utan att ha någon ryggsmärta. Detta trots att jag var på fötterna under en ganska lång stund.

Jag vet inte om jag tappat i vikt eftersom jag inte har någon våg, eller om det helt enkelt är så att min kropp börjar återhämta sig. Oavsett är det skönt att slippa smärta och det är ju ett incitament för mig att trappa upp lite. Jag ska börja promenera nu, det blir mitt nästa mål!

Många kramar till er alla! 🤗🤗🤗

TappadIgen
ons, 2021-10-20 - 21:03

@Axianne Du håller verkligen inte igen när du skriver och man berörs verkligen av din berättelse och känner igen sig i många delar. Det är säkert nyttigt att kunna få ur dig allt detta också, även om det säkert är tufft. Det låter ju som att du verkligen är redo för den här förändringen.

Axianne
ons, 2021-10-20 - 21:19

@Ase @TappadIgen Tack för era kommentarer. Jag har lovat mig själv att vara öppen och ärlig och då kanske det blir tufft och ibland lite obehagligt, men jag tror att det är verkligen dags nu. Jag har kört mig själv och mitt liv i botten och det måste gå uppåt nu.

Axianne
ons, 2021-10-20 - 21:54

När jag gick i behandling, först i terapigrupp under ett år, och senare som "intagen" en månad på behandlingshem så var hela verksamheten inriktad på att följa tolvstegsmetoden och AA. Det funkade tyvärr aldrig för mig fullt ut. Visserligen kunde jag ibland känna befrielse och välmående när jag gick på möten, men för det mesta var det gemenskapen och samhörigheten som jag drogs till. Inte själva programmet. Men det fanns både igenkänning och insikten att vissa var mycket hårdare drabbade än jag och på något sätt fick jag hela tiden bekräftat att jag inte nått min botten ännu. Något som jag ju också fått höra på behandlingshemmet.

Jag slutade helt gå på AA-möten efter att jag skaffat mig en sponsor i mitt stegarbete och vi gick tyvärr inte alls ihop. Jag kan idag förstå att det inte var fel på den personen som skulle stötta mig. Det var jag som inte engagerade mig till hundra procent. Jag stod inte ut med att rapportera till henne och jag ville inte vara styrd eller behöva stå under minsta bevakning. Anledning? Jag hade ju i grund och botten inte anammat tanken på att sluta dricka. I min hjärna hade jag tagit ett uppehåll och målsättningen var att kunna dricka måttligt, trots att allt pekade på att jag aldrig skulle kunna hantera alkoholen. Mitt stegarbete var ett spel för galleriet och jag gjorde det jag skulle för att man skulle det, inte för att jag trodde på metoden.

Och så fastnade jag på steg åtta och kom inte förbi det.
"8. Vi gör en förteckning över alla de personer vi hade gjort illa och är beredda att gottgöra dem alla."
Hur gör man? Hur orkar man? Hur börjar man ens? Jag visste inte hur jag skulle angripa en så stor uppgift, och jag var därtill både bitter och besviken på så många människor som i sin tur gjort mig illa i livet att jag hade svårt att fokusera på vad jag själv gjort mot andra. Ingen hade någonsin givit mig den ursäkt jag längtade efter och verkligen saknade, så det var svårt för mig att försöka uppbåda kraft att rannsaka mig själv för att göra detta steg. Och sedan lade jag ned AA och söp vidare.

Oavsett vad man tycker om tolvstegsmetoden och AA så finns det ju i grunden en anledning till att de olika stegen består av vissa handlingar och att folk faktiskt blivit hjälpta av att genomföra stegarbetet. Jag har ingen egentlig målsättning att återuppta arbetet med de tolv stegen men jag gjorde ändå något idag som jag nu förstår var på tiden och behövdes. Något jag borde gjort för länge sedan.

Jag bad min son om ursäkt. Tillfället gavs när vi hade en stund för oss själva, och jag fick möjlighet att säga förlåt och ärligt mena det. Jag kanske inte har bett om ursäkt för allt jag gjort eller gottgjort allt det jag förstört, men det var ändå ett steg i rätt riktning. Han hade redan förlåtit mig men jag tror vi bägge behövde de orden jag nu fick möjlighet att säga till honom idag.

Det finns ingen lista över de jag gjort illa. Kanske kommer det en dag en möjlighet att ta upp mina tillkortakommanden med andra människor jag skadat i mitt liv, men det får bli en liten bit i taget. Jag vill inte gå fram för hårt med mig själv.

Men just nu känns det som jag gjort något bra.

Kennie
ons, 2021-10-20 - 22:59

Fint att börja med sonen, viktigast först! Och jag blir glad att höra att du bit för bit börjar ta hand om dig. Du skriver verkligen bra, jag tror många inspireras av att läsa din historia, om hur det finns hopp och att förändring är möjlig även när man varit riktigt illa däran.

Maja71
tors, 2021-10-21 - 15:02

@Axianne
Vilken gripande berättelse, tack för att du delar med dig 💝⭐
Tänker att om du har möjlighet, investera i en PT eller börja träna i någon nybörjargrupp (i vad som helst). Då kommer du att få ordentligt med pepp!

Stor kram modiga du 🍂🍁❤

Axianne
tors, 2021-10-21 - 22:03

@Kennie @Maja71 Tack för era kommentarer. Jag tackar så mycket för tipsen och er fina omtanke💖 Hoppet lever och växer för varje nykter dag! Jag har tyvärr inte pengar att investera i någon PT just nu men jag ska börja röra mer på mig på andra sätt. Kram! 💖

Axianne
tors, 2021-10-21 - 22:58

Det är idag 60 dagar utan alkoholintag och det har hänt mycket bra under de två månader som gått.
Jag känner mig tacksam på alla möjliga sätt, men är ändå inte så översvallande lycklig som jag egentligen kanske borde vara. Jag är ju nykter och med nytt jobb fast jag för bara några månader sedan trodde att jag aldrig skulle få näsan över ytan igen. Jag trodde ärligt att jag var på väg att supa ihjäl mig.

Men jag vågar inte inkassera glädjen över min nykterhet helt och fullt. Jag är lite för skeptisk och misstänksam eller luttrad för att våga jubla för mycket. Jag har gjort det förr, och då har nederlaget blivit så mycket större när jag misslyckats. Jag försöker ta saker lugnt just nu och inte slå på stora trumman men självklart är jag hoppfull och tacksam.

I dag känns det lite som att jag står utanför och tittar på mig själv. Jag vet inte riktigt vem jag är eller vem jag varit. Jag vet inte heller vart jag är på väg eller hur min framtid ser ut, men ju fler nyktra dagar jag lägger till, desto mer rädd är jag att mista det jag nu är på väg att få tillbaks. Jag målar fan på väggen och räknar nästan med att det är för bra för att vara sant. Att något dåligt ska hända, att mattan ska dras bort under mig eller att jag ska förlora nykterheten, jobbet eller hälsan. Att jag idag har något av de tre är egentligen en gåta eftersom jag inte varit rädd om mig eller skött mig alls. Jag är rädd att något spöke från förr ska dyka upp och golva mig totalt, en gång för alla.

Det är främst känslor och rädslor som jag försökt att fly undan med min självmedicinering, för det är så läskigt när man måste ha kontakt med hur saker och ting verkligen är. Att möta livet ensam och på ganska svaga ben när man förväntas vara stark. När min pappa dog för drygt femton år sedan drabbades jag för första gången av en typ av panikångest som jag då inte förstod. Jag tappade känseln i hela min hud. Jag kunde nypa mig i skinnet hårt, så hårt att jag fick röda märken och det kom blod, men kände inget alls. Men det försvann när jag drack.

Även om jag vetat att läget alltid försämras när jag dränkt känslorna i alkohol, så har jag ändå valt att ta den utvägen. Och uppvaknandet till en ännu sämre verklighet än den jag försökt fly ifrån har alltid varit riktigt eländigt. Då har jag, trots min usla ekonomi och hälsa, ändå valt att säga "bara en fylla till så jag kommer igenom den här veckan" eller vad det nu varit jag försökt att slippa tänka på. Ju mer jag druckit, desto svårare har de enklaste saker blivit och min isolering har slutligen blivit total. Skammen, skulden och allt elände växte sig över huvudet på mig. En ond cirkel som jag inte kunde bryta själv.

Jag borde tacka polisen som tog fast mig den där augustidagen för lite mer än två månader sedan. Jag kan faktiskt tacka honom för mina 60 dagar nykter. Den totala förnedring och ångestfyllda insikt jag nådde när jag greps för dagen-efter-rattonykterhet, (för att jag i min lättja, behov av omedelbar ny fylla och brist på självkontroll tog bilen) det var vad som fick mig att inse att jag inte kan sjunka lägre. Botten var slutligen nådd. Jag hade inte förmågan att stoppa mig själv, men det känns som att en högre makt klev in och sade ifrån. Nu räcker det! Nu kan hon inte hålla på så här längre!

Jag fick mig en tankeställare och jag är tacksam för det. På sätt och vis vill jag inte glömma rädslan, ångesten och skräcken för att hamna i fängelse. Jag vill inte att minnet ska blekna så att jag tar lätt på det jag gjort och börja tumma på min nykterhet igen. Jag kommer aldrig få en chans att börja om igen. Det här var den sista. Jag måste ta hand om den och vårda varje nykter dag, för jag kommer att behöva all styrka jag kan uppbåda. Jag vet ju det av erfarenhet.

Kram.

Se klart
tors, 2021-10-21 - 23:29

Godkväll
Tack för fina inlägg som verkligen speglar en strimma hopp och som tycks bändas upp och vidgas lite varje dag.
Jag tror att du har rätt i att det här är din chans och kanske den viktigaste. Jag skulle aldrig säga eller tro att någon chans är den sista. Men jag tänker att du sätter fingret på det som många vill halka förbi- att vara alkoholist är ju som du så väl beskriver både progressiv och dödlig.
Jag har inte dina erfarenheter men tar till mig allt du skriver. En dag i taget med lika delar tyngd från det som varit och framtidstro i det som kommer. Jag tror på dig så hårt! Kram.