av tröttnat74

tröttnat74
mån, 2021-11-01 - 14:30

Hej!
Jag är ny här. Sökte mig hit för att få lite input från andra i samma situation.
Läst någon tråd och tycker genast att mina problem är pyttesmå i jämförelse...
Min särbo är typ periodare. Äter nu antabus men valde häromdagen att sluta för att kunna supa till i helgen som var.
Han höll upp i ca 8 veckor innan.
Märkte direkt att något var fel i fredags när jag kom dit, tjafsig och retas. Jobbade lördagen och när jag kom dit på eftermiddagen var samma tjafsighet där och sexlusten var tillbaka, som försvinner iom antabusen. Misstänkte att något var fel och frågade om han åt tabletterna och visst det gjorde han, hade ju till och med hämtat ut fler. Stannade kvar till söndagen men då kom fler varningstecken, ofokuserad i samtal, korta svar, håller sig i bänkar och går ostadigt... Konfronterade och sanningen kom fram och jag blev så arg... Hur arg får man bli? Jag blir ju besviken och sårad och vill göra samma tillbaka.
Jag vill veta varför, vad dracks, hur mycket, hur fick han tag på det och när. Varför tog han beslutet att inte äta tabletterna? Hur tänkte han? "Ja, vilken bra idé, då blir hon jätteglad!" Jag blir förbannad för det är så jävla onödigt... Vill vrida om kniven för att han ska förstå hur ont det gör...
Särbo är inte våldsam, otrevlig mer än tjafsig och håller inte på och trakasserar, så det är svårt att känna att min gräns är nådd. Men han har fått så många andra chanser, så jag orkar snart inte mer... Men vi har ändå "bara" varit tillsammans i tre år. Är det jag som har väldigt tighta gränser eller varför orkar inte jag kämpa i tiotal år...?
Får man bli arg och förbannad på en alkolist som iallafall försöker ta tag i sitt liv...?

EsterHanna
mån, 2021-11-01 - 14:39

Bara du vet vad dina gränser når. Några hade aldrig accepterat det du beskriver, andra accepterar mycket mer än du beskriver. Jag blir trött av att läsa om allt du gör för din sambo, blir trött av det du har framför dig och den tröttheten kommer bara för jag blir påmind om min egen väg. Där jag konfronterade, ställde krav, satte ultimatum och all energi som bara forsade ut...
Kort och gott:
Han gör som han vill, egna val och du kan ALDRIG ändra på något han inte ändrar själv.
Så sätt focus på dig själv: Gränser, planer, vad kan du leva med, hur vill du ha det.
Lättare sagt än gjort men tror det är vad vi alla här inne kämpar med. Och du, dina "problem" är inte pyttesmå-du är bara kanske i ett lite tidigare stadium än andra du läser om.
Önskar dig lycka till, sätt focus på dig, inte på honom.
Kram