av Annixen

Annixen
mån, 2021-11-08 - 17:25

Hej!
Bakgrund:
Min far på 77 år, har varit periodare sedan urminnes tider. När mamma levde så hölls hans alkoholkonsumption i schack. Han har genomgått Alfta behandlingshem (12 stegsprogrammet) via jobbet på 90 talet inkl antabus och internat. Då var han nära skrumplever, enl tester. 12 stegsprogrammet gillade han inte alls och han hatade antabus. Han förlorade körkortet 2017 under 1 år och fick då alkolås i bilen. Han bor i en väldigt liten ort och skäms enormt för sitt beroende, han säger själv att han inte kan stå emot suget. Han har låtit montera ur alkolåset när han fick körkortet åter. Han har vägrat hjälp i olika former och alltid sagt att han ska fixa detta på egen hand efter varje incident eller en extra jobbig period. Eftersom mamma gick bort 2016 och hans dotter (jag) bor 100 mil ifrån honom, så finns inte särskilt mkt stöd att få i den lilla by där han bor. Han har supit så fort jag har lämnat honom och åkt hem. Det har hänt massor av saker under dessa fylleperioder, med fallolyckor, brutna ben mm. Jag har gjort flera anmälningar till soc på honom men soc bara ringer och kollar av med honom och då säger han att "allt är fint och under kontroll". Till mig ifrågasätter han "varför ska han leva?", "Vad har han att leva för?" I förrgår var han knappt kontaktbar och hade vänt på dygnet. Då åkte jag och hämtade ner honom till mig, och han får bo hos mig under vintern. Han klarar av att vara nykter om han har sällskap. Jag vill att han ska få hjälp för alkoholsuget via läkemedlet Campral, samtalsterapi, samt få hjälp med sin sorg och kroniska depression efter mammas död.
Han är just nu i ett dåligt skick med kraftiga tremours mm, men han vill äntligen få hjälp från sjukvården!!

Min fråga;
Nu befinner sig han i en annan region än där han är skriven.
Idag ringde han vårdcentralen här där jag bor, och sedan dess har vårdcentralen ringt upp honom 3 gånger för att göra det svårt för honom att välja denna regions vård.
(Men han åker ju inte hem förrän till våren, och att få hjälp här där han inte känner någon gör det lättare för honom.)
Tillslut fick han en tid 8/12, (om 1 månad).
Vilka krav kan han ställa på vården här?
Har de rätt att neka honom vård här i länet där han inte är skriven?

Känns om detta är en fråga på liv och död, för han håller inte ihop så länge till.
Han har dessutom hjärtsvikt och andra hälsobekymmer.

Rosette
tors, 2021-11-11 - 13:40

Hej Annixen,

Du har startat en tråd här där du berättar om din 77årige far som haft alkoholproblem många år. Det har varit mycket frustration kring att han inte tagit emot hjälp, du har gjort så mycket för att påverka och känt ett stort ansvar som inneburit mycket energi och kraft från dig. Det låter tufft minst sagt.

Nu kommer han under en tid bo hos dig och har viljan att ta emot hjälp, du vill såklart hjälpa honom att ta emot den och så kanske det känns som du blir lite motarbetad när vården ger honom en tid om en månad. Han ska kunna få hjälp där han är nu, kanske vore det bra om han tillfälligt listades om, ex via 1177 eller att vända sig direkt till den vårdgivare som är aktuell. Ibland finns det några olika alternativ till hjälp att få och en idé är att testa flera för att se vart han fortast får hjälp. Mår han mycket fysiskt dåligt och det kan vara risk för abstinens går det att åka in akut.

För dig, mitt i allt detta, vad har du för stöd omkring dig? Det låter som att detta verkligen tagit och fortsätter ta på dina krafter, vad kan du göra för att ta hand om dig?

Fortsätt skriva här, om du vill, ibland behöver en skriva flera gånger för att en tråd ska få fart!

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

gros19
lör, 2022-01-01 - 20:58

Så sorgligt med din far. Låter som ensamheten är en orsak till att han dricker. Du skrev i en annan tråd att din far fått Kampral och du är tveksam till om det gör att han håller sig nykter. Det är jag också. Skulle din far kunna besöka någon AA grupp, kanske kan ni gå tillsammans på något möte när han är hos dig.

Annixen
sön, 2022-01-02 - 13:22

Hej! Tack för att du engagerar dig, @gros19 .
Att få pappa iväg till samtal är som att försöka prata med en vägg. Pappa blåvägrar och säger att han inte vill prata om det som har varit. Att det är för jobbigt att djupdyka ner i allt som gått fel i livet. Han vill se framåt och inte gräva i det förgångna. För mig blir det lite av att han säger; "Ta inte ifrån mig mitt lidande - jag vill vara kvar i den välbekanta sorgen och melankolin. Det finns givetvis en historik. Pappa har erfarenheter från alkoholvården från mitten på 80-talet då han var intagen på behandlingshem med 12 stegsprogrammet och antabus. Det var flera inslag av religion i den vården, och det gjorde att han inte alls köpte in på det. Dessutom har han väldigt dåliga erfarenheter via min psykiskt sjuka mor då hon for väldigt illa av vården under 70tal - 20 talet. Hon dog 2016 och då eskalerade åter pappas alkoholmissbruk. Pappa har fått Campral nu och ska börja äta det nu i januari, då han har en plan om att åka hem i februari. Han har egentligen inga problem med att hålla sig nykter när han har sällskap (när mamma levde), eller om det är viktigt för honom. Men han söker inte sällskap av andra utan undviker nya tillställningar ex PRO. Han är i grunden väldigt blyg. Han förlorade körkortet ett år och fick alkohollås till bilen med uppföljning av läkare, och det året var han spiknykter. Så han kan om han vill. Tänker mest att Campral kan vara ett litet hjälpmedel.

Samtidigt är det jobbigt att ha pappa boendes hos mig. Jag blir pressad från två håll. Min man blir galen på att min pappa är sluten och inte pratar så mkt med honom. Min pappa pratar egentligen bara med mig, och det gäller särskilt om svåra saker. Det blir ofta en tryckt stämning kring matbordet då pappa ofta inte konverserar alls och har ett bordskick som inte är så roligt. Han fokuserar på maten. Om jag säger till min far, att gör inte si/gör inte så - då tar han det så personligt och blir sur i dagar. Jag har satt upp krav att pappa ska duscha minst varannan dag samt byta underkläder. Hörde idag att han gick upp och slog igång duschen, men såg sedan att hade inte han duschat. Han har nog bytt underkläder iaf. Jag har inte gjort en grej av det. Han står upp och kissar - vilket resulterar i kiss lite överallt. En gammal gubbe som han är, med åratal av egenheter, då är det inte så lätt att ändra sitt beteende. Han hör dåligt men vägrar söka hjälp för det vilket bidrar till att han inte pratar så ofta med andra. Alla hans bekanta har hörapparat - så det är inte någon skam kopplat till det. Jag vill heller inte ta ALLA fighter, för då blir det nog olidligt för både honom och mig.

Jag tog med honom hem eftersom jag såg ingen annan utväg. Han var i riktigt riktigt dåligt skick, kunde knappt gå. Han kunde inte äta under tillnyktringen, då händerna skakade så mkt att han inte ens kunde dricka ur dricksglas.

Nu lite mer än 2 månader senare, så mår han bättre. Han är inte längre askgrå i ansiktet, kan röra sig lite bättre utan den där stolpiga gångstilen, pratar mer, och ägnar sig åt korsord, leker med min hund etc. Men jag bävar för vad som kommer att hända när han åker hem.

Jag har föreslagit att vi hjälps åt att sälja hans föräldrahem och att han flyttar ner till en hyreslägenhet i min by, nära där jag bor. Pappa funderar på det men säger att han har så många känslor/minnen runt sin gård. Jag har även föreslagit att han behåller sitt föräldrahem men bor här i närheten. Då kan han åka hem under somrarna om han vill.

Tänker även på mitt eget mående. Jag är medberoende och kan inte hejda mig för att kliva in och ta ansvar för honom. Antagligen en biverkning av att växa upp som "maskrosbarn". Vet inte riktigt var jag kan vända mig för att få hjälp att sluta vara så förminskande för mig själv och så ansvarsfull för alla andra.

gros19
sön, 2022-01-02 - 14:38

Så här kan du inte ha det är min spontana reaktion. Går det att prata med din pappa, förstår han vilket lidande han orsakar dig och din familj? Vad vill han göra med sitt liv den tid han har kvar? Du gör väldigt stora uppoffringar och jag undrar blir du aldrig arg på din pappa? Låter som han är helt befriad från allt ansvar. Man behöver inte djupdyka i det förflutna för att man gå på AA möten och det här med gud och andlighet är ju upp till var och en hur man tolkar. Det är orosanmälan till soc som gäller, givetvis inte nu men om han återgår i missbruk. Om det är fara för någons liv är det deras sak att agera. Händer inget fortsätt ring. Prata med dom om hemtjänst m.m. socialförvaltningen har yttersta ansvaret. Mitt råd är försök att lägga ansvaret där. Omänsklig börda du bär. Sjäkvklart är det väldigt fint att du bryr dig om din pappa, men vi har alla våra gränser och i mina ögon förefaller ansvaret du tar för en vuxen person alldeles för stort.

Annixen
fre, 2022-01-07 - 15:28

Hej! @gros19
Det går att prata kortfattat med min pappa -men allt som oftast stänger han av. När jag pratar med honom säger han att han ska kämpa, och att han ordnar detta, men dit har vi ju aldrig hittills nått på 50år. Jag har tidigare blivit fruktansvärt arg på honom, skällt, gråtit, stängt honom ute etc. Men vad hjälper det? Nu känner jag mig mest uppgiven än någonting annat. Jag försöker prata med honom om hans framtid och den tid som finns kvar, men han säger bara att "allt ordnar sig", att det kommer bli bra. Han mår ju toppen nu - inga problem...!

Vi (jag och min syster) har gjort 4 soc anmälningar. Dessvärre säger soc att de inte kan agera mot hans vilja. Inte ens när vi befarar att det är fara för hans liv. Förstår inte varför soc inte gör hembesök. Soc ringer och kollar med honom och om han vill ha hjälp. Han säger nej till hjälp och säger att han fixar det själv. Tack för tipsen om soc, dock. Misstänker att jag måste vara mer ihärdig framöver. Pappa åker hem någon gång i feb-mars.

Min syster, som bor 30 minuter från min far, åker till honom när det är som värst. Hon stannar dock inte längre än någon timme, och besöken sker väldigt sällan.
Jag känner mig rätt ensam i detta även om jag vet att andra har liknande erfarenheter. Det hjälper liksom inte min nuvarande situation. Samtidigt känner jag att efter denna ansträngning med att ha honom boendes hos oss, så får det räcka. Jag kan liksom inte göra mer än så.

Självomhändertagande
lör, 2022-01-08 - 09:46

@Annixen
Hej, jag har läst din tråd och jag blir så berörd av din insats. Förstår att du har ett dilemma och inte räcker till. Hur tar du hand om dig själv i det här. Din pappa är sluten och din man tycker att det blir svårt att kommunicera vilket är fullt förståeligt. Jag har varit nyfiken på hur mina föräldrar har levt innan de skaffade mig och mina syskon, men de har jobbat mycket och så har min far haft svårt att sitta still. Under pandemin så valde jag att isolera mig hos dem och hjälpa dem, då de har hjälpt mig en del under perioder då jag haft allvarliga depressioner. Och jag provade att få ur mer ur min pappa. Det var svårt, men när jag kom in på vissa områden, då började han prata och jag har aldrig hört min pappa prata så mycket.
Man behöver inte gräva i allt, men varför inte plocka fram något gemensamt minne som varit fint och bra. Eller om något som intresserar din pappa eller har intresserat din pappa. Något som får honom att känna nyfikenhet och lust.
Finns det något som du, din man och din pappa skulle kunna prata om som tillför glädjestunder i det som är just nu? Kan ni göra en utflykt till naturen med fika och bara vistas där tillsammans. Och bara vara i det som är. Just nu. Jag tycker att det är så fint med din insats att hämta din far, även om jag förstår ditt medberoende.
Kanske du kan söka stöd genom din vårdcentral och ventilera med en professionell där. Det låter inte som det är lätt för dig, att stå mellan en man och en far. Och vara den som känner ansvar och tar ansvar.
Livet är som det är. Din far är 77. Du sätter regler. Han följer dem inte som du vill. Men han är nykter. Och han ska vara där i någon månad till. Han leker med hunden. Kan du se på just den delen. Hunden och pappan. De har det bra tillsammans. Och det som inte är bra, kan du öva på att acceptera att det är som det är. Just nu. Och kanske du ska begära eget stöd i denna tid som låter utmanande.
Vården har resurser, men man behöver ibland kräva den. Ta hand om dig!