Jag har haft alkoholproblem något år. Mitt största problem tror jag är att även partnern är törstig. Vi har försökt att vara nyktra några veckor och leva hälsosamt. Oftast har det lyckats. Nu den senaste tiden har det spårat ur med alkoholen. Vi har skött jobbet båda 2 men druckit så gott som var och varannan kväll. Det är ofta jag varit rädd att polisen ska stoppa mig på morgonen på väg till jobbet. Jag har varit rädd att jobbarkompisar ska känna lukten av fylla. Det har även synts i ansiktet, svullnad, trötthet, bakfylle-ögon. . Jag tycker jag har fått lite krämpor som förmodligen varit alkoholrelaterade. Kramper och domningar, högt bltr. yrsel. Jag har barn äldre och yngre. Ett av barnen har jag diskuterat mycket med om alkohol, alkoholism osv. Hon har frågat mig när jag ska söka hjälp? Jag har svarat lite vagt och försökt att komma undan med olika svar. Min bakgrund är som många andras alkoholism i släkten. En pappa som var väldigt charmig och glad, men beroende av alkohol. Jag minns tillbaka på barndomen som ändå var fin och trygg mestadels p g a en stark och trygg mamma. En mamma som ställde upp på oss ungar till 100%. En mamma som aldrig drack när vi var barn. Mamma gav oss självkänsla genom att ge beröm och styrka. Hon gav mig kraft för att ge mig ut i livet med nyfikna ögon. Ändå trillade jag dit. Jag har varit medveten om faran och även sagt till mina syskon att jag kan bli alkoholist, jag vill inte men ibland blir det inte som man vill. Flera av mina syskon har problem med A. 2 har slutat helt, en med hjälp av bl a AA. Min nya chef som har jobbat med missbruk har pratat med mig, efter att ha fått ett mail av min dotter. Dottern skrev att jag behöver hjälp med mitt alkoholproblem. När chefen sa detta kändes det som om någon dragit ner byxorna på mig... Chefen var förstående inte alls fördömande. Det märktes att hon var van att hantera detta. Efter samtalet drack jag 2 planerade pubkvällar. Sedan dess har jag varit nykter snart 4 veckor!! Det känns fantastiskt, men jag vet att faran lurar bakom hörnet. Känslorna går lite upp och ner. Ibland har jag känt mig euforisk, andra gånger har jag tänkt på separation och andra jobbiga saker. Vet ej hur det blir med mig och sambon som nu försöker hålla sig nykter, efter påtryckningar från barnen. Vi är så olika när det gäller A. Jag har för första gången i mitt liv tänkt att leva helt nykter!! Jag har aldrig förr tagit orden i min mun. Nu efter mycket tänkande, läsande om A, hört berättelser om A och hur barn påverkas av förälders missbruk, känns det som det enda rätta för mig.Jag tänker även på andra som har lyckats sluta med A som varit långt ner i träsket. Dessa starka människor, då vill jag också vara stark!! Kram på er:)

Barnens pappa, finns i mitt liv på gott och ont. Nu är det snart dax för minstingen att få körkort. Då hjälps vi åt, vi föräldrar, med att köpa bil till sonen. Pappan har varit nykter ett tag, men jag märker hur han spelar febrilt på sin mobil. Den största kvarnstenen till att dra ner honom är hans tjej, som har stora svårigheter med sitt missbruk. Tyvärr drabbar det våra barn, då dom har väldigt lite kontakt med honom, när hon finns med. Dom gör slut med jämna mellanrum. Tyvärr blir dom ihop igen. På detta ser jag ingen ljusning, för var och en ansvarar för sitt liv. Det enda jag kan göra är att finnas för våra barn och barnbarn. Min förhoppning är att han ska inse hur dåligt hans liv har blivit. Mina barn kallar henne för manipulativ psykopat. Hon missbrukar även annat än alkohol. Hon har ett väldigt dåligt rykte i vår lilla kommun. Det blir ju så i småsamhällen att man känner till dom personer som visar sitt missbruk öppet. Jag ska väl förmodligen lära mig något av detta också. Kanske flytta inom något år. Det är ju en plan jag har. Sonen flyttar ju för militärtjänst nästa år. Vi får se vart detta tar vägen, men det gäller att kunna distansera sig från andras problem, så man inte mår dåligt av det. Idag ska jag på massage och fotbehandling. Det ska bli skönt. 😃. Minusgrader och snö ute. Jag längtar till våren. Jag borde egentligen flytta dit vi har mest sol i Sverige..Var kan det vara mån tro? Hus, sjö och bastu🍃..Gubbe💕Eller man menar jag..😅..Gäller att hålla sig frisk och stark så man mår så bra som möjligt. Gärna långt upp i åren. Åren går fort. Göra det bästa av dom och njuta av livet. 💫❤️💫💃🏽🕺🏼

@Sattva Jag fick starköl av misstag på en restaurang i somras. Beställde alkoholfri men fick en på 5,3 procent. Blev väldigt irriterad och kyparen kom med en ny öl, men han ryckte lite på axlarna som han menade ”vad spelar det för roll?” Nonchalant, det spelar enorm roll.

Kram 🐘

@miss lyckad Det är smärtsamt att se andra ta ”fel” val i livet, men det finns inte så mycket man kan göra åt det. Man lever ju inte ihop längre av en anledning. Mina barns pappa är en klok man på många sätt, men han är tex helt värdelös på framförhållning och planering och hamnar därför i skiten gång på gång. Jag kan inte göra något åt det, utan bara se till att barnen inte hamnar i kläm åtminstone. Vara glasklar vid ”överlämningar” och ställa tydliga krav på förväntan. Jag kan inte vara hans morsa. Det skulle ingen av oss må bra av. Han har andra stora fördelar, och han har en jättebra relation till båda sina barn.

Kram 🐘

Är det inte Gotland som har flest soltimmar? Om du inte vill ta dig ända dit så kanske nån annanstans längs ostkusten. Hus, hav och bastu?
Håller med er om att tar ett återfall är bättre uttryckt och jag tror att ni som väljer helvitt har det lättare, särskilt ni som skriver här och reflekterar och tar ställning gång på gång. Men jag har inte samma rädsla för alkohol att om jag skulle få i mig ett glas av misstag (eller av vilja) är det kört och det tror jag kommer att vara min styrka. Jag tror att vi alla behöver hålla koll på livet, så att det finns tid för reflektion, återhämtning, kul. Så att vi inte hamnar i ett läge där autopiloten tar över. Och där tror jag att vi har olika trösklar. Ibland blir jag beklämd när det nästan går att tolka det som att några av er tror att vi fungerar helt lika. Eller att alla fungerar exakt som ni. En tråd som har varit intressant handlar om ”periodarna” och personer med den problematiken. Där gäller det att jobba förebyggande. MondayMorning, AlkoholDHyperD eller vad hon hette gav ingående beskrivningar av hur de funkade. Jag kan säga att jag inte alls kände igen mig i den gruppen tidigare, men att jag har upplevt den kontrollförlusten. Ev finns en förklaring till det som inte är orsakad av alkohol utan av hur hjärnan funkar eller inte funkar just nu.
Titta på Behandlingen och lyssna på vad de säger om sig och sitt. Vi har olika förutsättningar. Jag är med på att man har ett ansvar, men ibland blir inläggen lite kategoriska. Nu gör ni allt för att undvika att hamna där och det är klokt, men kanske behövs det förebyggande arbetet för oss alla ändå.

@Sisyfos Fast kategorisk är jag nog bara isåfall gentemot mig själv och hur jag ser på det. Jag her kämpat så länge att bli fri, och nu är jag det. Livrädd för alkohol, ja absolut. Men varför får man inte vara kategorisk i sin uppfattning gentemot sig själv? Jag tror inte att alla fungerar på samma sätt!

Gotland har jag varit en del i. Alldeles för speciellt för mig att bo på kom jag på. Väldigt vackert ändå. Jag kommer nog att söka mig närmre Göteborg, fast det skulle tydligen vara de kallare områdena i Sverige.. I Småland fanns det orter som var varma, även Öland. Vi får se. Jag tror vi alla på Forumet vet att vi är olika. Det gemensamma vi har är alkoholproblem, och/eller anhöriga som har det. Jag söker mig gärna till liksinnade, lite lättare att få/ ge stöd då. Jag har följt bla Monday Morning länge. Hon var en av dom som stöttade mig på ett fantastiskt sätt under skilsmässan, och husköpet.❤️Hennes drickande såg helt annat ut än mitt. Men vi möttes ändå i en samstämmighet som handlar mycket om att förstå, att alkoholen förstör och förgör, våra liv. Det inbillade lyxiga med berusning, är ofta borta när man söker hjälp på Forum som detta, istället finns ångest, oro och fylla man inte vill ha i sitt liv. Olika är vi, det handlar ju om att våra hjärnor reagerar olika, precis som vissa får snetändning av droger. Plus att vi tänker olika kring beroende, och missbruk. Vi får hantera livet, efter hur vi vill ha det. Att slippa dividera, och riskera det finaste jag har gett mig själv, och i förlängningen mina nära, att leva nykter, är det bästa jag har gjort❤️

Sattva och MissLyckad, Jag håller med er i väldigt mycket och respekterar er inställning och vägval, men när ni skriver det där om att ”ingen tvingar en att dricka” då tycker jag att det blir onödigt hårt och kategoriskt. Har ni läst AeroMagnus tråd tillexenpek? Han har funnits här länge. Dricker inte och likväl tog han ett återfall. Återvände full av självförakt och är nu nykter igen. Innan återfallet kunde man nästan se på inläggen vartåt det barkade. Inte så att han var sugen på att testa alkohol, men för att det började bli för mycket runtomkring i livet. Det finns fler såna exempel härinne på personer som får det för stressigt och återfaller och att bara fokusera på att när handen för glaset till munnen då är det ”ditt fel” tycker jag är att göra det lite enkelt. För när man bryter en lång nykterhet på det sättet är det ofta inte ”nu skulle jag vilja pröva ett glas” som ligger bakom, utan att livet blivit svårt och att man inte riktigt rår över sina egna beslut. AM gjorde det enda rätta slutade. Men självhat och självförakt är så farligt de där gångerna ihop med alkohol som ofta ger extrem ångest. Därför tror jag inte att den här typen av diskussioner bidrar positivt i längden eller alls. En jättebra strategi att aldrig dricka och jag tycker man ska försöka sluta. Jag är enig med er om att alkohol gör mer skada än nytta och att längtan efter rus ställer till det. Men den strategin är ingen garanti för att det aldrig ska hända. Regelbunden reflektion är det enda som är riktigt långsiktigt tror jag. Och att ha lite förståelse för sig själv och andra.

@Sisyfos Tycker nog du är lite kategorisk själv i din bedömning av "oss". Tror du att vi.är så radiostyrda i nykterheten att vi inte tänker på livet i övrigt? Iallafall jag är högst medveten om att ett återfall kan drabba vem som helst av oss. Just därför är det ju så viktigt att rodda upp i livet kring fakrtorer som man vet att man druckit på. För mig är det ändå en sanning att så länge jag inte tar ministeg mot att lyfta handen med alkoholrn så klarar jag mig. Ett återfall tror jag sker i ministeg, i hjärnan. Inte grabbar man plötsligt ett glas vin. Det har man på olika sätt klurat på, säkert omedvetet, länge. Och låtit det byggas upp. Det är ju därför det är så viktigt att skapa rutiner som håller en på rätt sida, skapa marginaler. Hårt? Nej jag tycker inte det.

Återfall kan se väldigt olika ut, såklart. Jag har tidigare skrivit om en närstående, som då hade varit nykter i 4 år, och åkte på jobbresa. Hans jobbarkompisar visste inget om hans a-problem, för dom kände inte varandra. Han och kollegorna skulle ut och äta efter jobbet.När min närstående går på Wc och kommer tillbaka till bordet, står varsin öl uppdukat till dom. Min närstående, sätter sig och tar ölen. Där börjar sakta, men med acceleration en fylleresa på 1,5 år. Av- och - på. Det går fint i början med öl till bastun , men återgår snabbt till ett supande, där han mister körkortet, närapå skilsmässa, men aldrig jobbet. För hans företagsledning känner till problemet, och ställer ultimatum om behandling eller avsked. Han väljer behandling och AA. Han har nu varit nykter 9 år. Jag har följt honom, och sett hur annorlunda hans beroende och fyllor, och återfall är i jämförelse med mig. Jag har flera andra både närstående, men även bekanta som jag på nära håll har sett hur det gått för, både med återfall, och några som lyckats sluta dricka. Jag har även varit på några begravningar, där personerna inte hade förmågan att sluta med giftet, eller slutade försent 🍃🍃🍃

Bra skrivet Sattva. Det är klart att man måste ”rodda” upp som du skriver. Annars funkar det inte. Vissa av våra nykterhetsverktyg sitter sen i ryggmärgen, andra får vi slipa och modellera om för att dom ska passa i våra liv. Nykterheten är vårt nya liv. Ungefär som att man har fått diabetes eller annan sjukdom, och man måste tänka på ett nytt sätt för att hålla sig frisk. 🤗

Jag håller med er @Sattva och @ miss lyckad. Självklart är jag medveten om att vem som helst kan ta ett återfall. Och genom att inte dricka någonting alls gör jag den risken så liten som möjligt. Om man tex som du @Sisyfos dricker några gånger i månaden så utsätter du dig för mycket större risk. Det är mycket större sannolikhet för att du åker på ett återfall än för mig som inte vill dricka. Det måste du väl ändå hålla med om? Eller tror du att alkoholens beroendeframkallande egenskaper inte biter på dig längre? Att du är botad. Det tror inte jag. Du är helt enkelt inte lika mån om att behålla ett bra mående som jag är. Och det är ju helt och hållet valfritt som tur är.

Sattva, jag tycker inte att du är kategorisk och jag tror att vi egentligen har ganska lika syn på vägen mot ett återfall. Jag tycker bara att det blir kategoriskt när man förstärker den här typen av inlägg:
@miss lyckad skrev:"Jag är alltid den som bestämmer, det är förmodligen ingen som häller alkohol i min strupe. Vi är inga offer, om vi inte väljer att vara det. "
Det skuldbelägger i onödan den typen av återfall som jag skrev om i exemplet. I övrigt tänker vi nog rätt lika om beroendet och fallgropar och jag håller med dig Miss Lyckad om att det är viktigt med orden och att vi har ett ansvar för oss själva och för att jobba förebyggande, men förstärkningar av uttalandet ovan gör mer skada än nytta för alla tror jag.
Och Torn, nu är du där igen med personliga påhopp. Där du talar om hur jag dricker (vilket du inte vet något om). Jag har skrivit i min tråd om mitt ställningstagande och jag tror varken att du eller jag är botade. Jag trodde att du hade blivit mer nyanserad men du har tydligen fortfarande behov av att känga till personer som du upplever dig kränkt av. Självgod och taskig är ord som kommer upp i mitt huvud. Och respektlös för den delen, att respektera att vi är olika det kommer du kanske aldrig att lyckas med.

@Sisyfos. Jag ville mest säga Godmorgon. Gillar dig.
Spännande diskussion.
Personligen så tror jag att den som är närmast ett återfall –kanske inte i tid, men i totalrisk – är den person som inte på allvar har bearbetat det som från början gjorde att man tog till glaset. Ärligt, öppet och helst tillsammans med någon som utmanar de egna sanningarna och det egna försvaret. Nykterheten är ingen tävling i att hitta bäst väg, ingen tävling i att få cred för sin egen väg och definitivt ingen tävling i att få så många som möjligt att följa den.
Ödmjukhet inför varandras olikheter gör att vi tillsammans får styrkan att bemästra alkoholen. Egot är vår största fiende. Våra tankar och handlingar måste ner i hjärtat.
Det finns en devis, bl a inom AA, som jag tycker mycket om: "Lev och låt leva".
Tro, hopp och kärlek till er alla.

@ miss lyckad, jag hade tänkt att tagga även dig, det är ju din tråd.
Men skickade inlägget för tidigt, så Godmorgon även till dig.
Jag gillar dig också, och alla dina fina reflektioner :)
Kram <3

God dag Blenda, och resten av gänget också🤗🤗Vintrigt och kallt idag. Det är det jag aldrig begrep med mig själv..Varför jag började dricka? Tills jag läste och hörde om fysiskt beroende..Dvs hjärnan blir beroende av alkohol.Jag har skrivit det förut, men jag drack inte för att jag mådde dåligt, jag mådde dåligt när jag hade druckit. Jag är/ var en gladlynt, tänkande kvinna, som passerade olika gränser när det gällde alkohol. Jag har sett närstående till mig passera gränserna tidigare. Det handlar om att tappa minnet, att dricka 2 helger i sträck, att bli för full på fester, att dricka 2 kvällar i rad. Att dricka på kvällen trots att man ska till jobbet morgonen efter. Att barnen säger till mig, att jag dricker för mycket. Så som många säger, alkoholen gjorde mig orolig, fick dåligt samvete, avtrubbad, mm. Jag hade inga problem innan A- missbruket gick överstyr. Så varför jag blev beroende är ju för att jag tillförde en substans i min kropp, som min genetiskt a-gillande hjärna till slut krokade på.. Och höll på att förstöra mitt liv.. Jag ser fortfarande inget mysigt med alkohol. Ett jävulens påfund skulle jag hellre kalla det. Mina ungar har en pappa som sitter på kroken. Han har väldigt svårt med både vilja, kunskap och insikt att ta sig loss. Tyvärr drabbar det våra barn. Inget mysigt hem att åka till för att hälsa på. Hoppas många barn får en vit jul..Snön är det inte så noga med, utan familjens och barnens mående utan alkohol, som förstör familjefriden💫🧑🏽‍🎄💫Ta inget återfall. Spela alla gamla fyllefilmer till slutet, för dig själv. Vinterkramar. 🌲🌲🌲

@miss lyckad skrev:" Hoppas många barn får en vit jul..Snön är det inte så noga med" Väldigt bra sagt!

Jag tycker att det kan vara bra att fundera på varför man fastnade i alkoholen. Jag tror att det oftast inte finns en orsak som gör att det blir så. T.ex. det där med att man har svåra perioder i livet. Det kan ju absolut bidra men är varken en nödvändig eller tillräcklig orsak för att utveckla ett beroende. Jag har ju i somras t.ex. berättat om ett tungt kapitel i mitt liv som lämnat ett sår som fortfarande inte läkt ihop helt, men det gör mig ju inte unik utan de allra flesta har ju något i liknande dignitet som hänt dem och många mycket mycket värre utan att utveckla ett alkoholberoende. Visst kan det absolut vara en ingångsport, men till slut är det väl alltid just beroendet i sig som tar över, oavsett om drickandet i sig från början kom till för att man dränkte sina sorger i flaskan eller bara slentrian-drack boxvin bara för att sätta lite guldkant på tillvaron.

Med det sagt menar jag inte att det inte finns orsaker alltså, och det finns fortfarande definitivt ett värde att reda ut vad man har gått igenom för att kunna gå vidare, för det är jag också säker på kan hjälpa den som har ett beroende. Att konfrontera det som har varit så att man inte gör samma sak igen.

Klart att vi har olika orsaker till att vi dricker, men beroendet är ju det som händer i hjärnan efter någon fylla, eller efter många år. Jag håller med dig TI om att det är bra att ta reda på varför man dricker. Men i mitt, och säkert i mångas fall, så är beroendegenen orsaken tror jag. Jag har ju 7 syskon, alla med mer eller mindre för mycket drickande i bagaget. En av oss var beroende av alkohol redan som 25-åring. Han har dock klarat sig hyfsat bra, tack vare att han alltid har jobbat. Idag är han nykter sedan många år. Jag blev beroende när jag närmade mig 50. Det kan mycket väl handla om att jag ville ta ansvar för mina barn. Jag drack aldrig förrän sonen lagt sig, i början. Sen när det gick överstyr, så läste jag sagor för honom trots att jag druckit, en oerhört otrevlig känsla. Forumet för mig, har betytt väldigt mycket i mitt nykterhetsarbete. Nästan allt skulle jag säga terapeutiskt. Många som jag har följt och stöttat, massor av människor som peppat och stöttat mig också❤️..Forumet är ju för att vi ska minska eller sluta dricka, för att det är vår önskan, och vilja. Vi har olika ”avdelningar” Jag gick över till ”Det vidare livet” när jag ansåg mig ha kommit i balans, och hade ett liv utan alkohol. Skulle jag försöka minska mitt drickande, hade jag valt någon annan ” avdelning” Det är ju inte straffbart att hänga här som ” försök till måttlighet/sparsamt” Men det är nog inte helt lätt, eller rätt för någon. 🤗🤗

@miss lyckad Precis så var det för mig också. Det fanns ingen anledning till varför jag blev beroende. Det var alkoholen i sig som gjorde att jag blev beroende. Jag drack inte för att jag mådde dåligt eller hade tråkigt, det var alkoholens beroendeframkallande egenskaper som fick mig att må dåligt och ha tråkigt. Därför har jag inga orsaker att gå tillbaka till och grubbla över. Det är historia, och det viktigaste är att aldrig hamna där igen. Helt enkelt genom att aldrig ta det första glaset, för då har beroendet en gyllene chans att triggas igång igen. 🤗

@miss lyckad Jag har inte kommit över t Det vidare livet ännu men jag skriver hos dig ändå.

I min familj fanns det ingen beroendegen men likväl blev jag beroende. Drack väldigt sparsamt som ung så även när jag träffade min man. Det handlade delvis om att jag behövde köra bil eftersom jag bodde ute på landet. När jag träffade min man så var vi ofta ute och dansade, och alla vi träffade var oftast nyktra. Många tror kanske att man dansar bättre som onykter men det vet vi ju att så är det inte. Så dans och bilkörande gjorde att jag inte drack. Funderade faktiskt då på att sluta med alkohol. Det var dumt att jag inte fullföljde tanken! Jag började få problem med alkoholen någon gång runt 47-årsåldern. Även om jag har varit blyg så drack jag inte av den anledningen men i de kretsar där jag rörde mig fanns det på ett vis som jag upplevde ”normalt”. Så när livet började bli tufft så hade jag lärt mig att jag tyckte om hur alkoholen fick mig att slappna av. Jag visste att jag använde alkoholen som medicin men jag förträngde det. Ett år blev till två år som blev till tre år och sedan var beroendet ett faktum. Jag tror kanske att många på forumet inte tror att jag vill bli nykter vilket jag vill. Problemet för mig är vägen dit….som Robban Broberg sjunger ” Målet är ingenting men vägen är allt” fast han menar ju något annat eller hur vet vi? Målet att bli nykter är ju superviktig men vägen dit är ju allt…

Kram💗

@miss lyckad Alltså frågan kring varför lyckas vissa sluta & andra inte är ju provocerande. Fast tycker nog att det är mer provocerande att man inte försökt få mer svar inom forskningen på just den frågan. Alltså hur svårt ska det va? Det måste finnas några faktorer som spelar roll trotts allt. Det kan ju inte vara en massa slumpmässiga faktorer som ser olika ut för alla.

Många säger att det är en vana som blir till ett beroende men sen då? Varför slutar vissa och andra inte? Varför ska man inte prata om vilja i detta sammanhang? Är det inte en förutsättning att viljan fakttiskt överträffar de signaler som beroendet matar en med? Att man ger sig faan på att nu är det slut? Gör det bara så får man ta resten steg för steg. På något sätt måste viljan överträffa alla andra orsaker. Åtminstone initialt så man får ett brott och kan hantera övriga bitar som skaver.

Det finns så klar massa anledningar till att man hamnar där man hamnar men utan principfast vilja att nu är det nog fattar inte jag hur man ska få till att stopp? Varför är det så tabubelagt att prata om vilja? Eller är det kanske bara en missuppfattning från min sida? Det kanske inte är tabubelagt?