Depression och alkohol

Profile picture for user Ledsen73

Min man förlorade jobbet sommaren 2019. Redan innan det så kunde han periodvis må dåligt av ångest och nedstämdhet, men det brukade snabbt gå över. Han tog redan då gärna en öl eller två när han kom hem efter jobbet, men jag minns att han var noggrann med att ha en vit dag i veckan. Redan då ringde mina varningsklockor, men han hade allt under kontroll, hävdade han, och hade absolut inga problem med alkoholen. Under tiden som arbetslös har allt eskalerat. Depressionen har blivit värre i takt med att självförtroendet o självkänslan har försvunnit. Det har varit svårt att få hjälp från vården med annat än mediciner och när dessa inte hjälpte har han börjat självmedicinera med alkoholen. Jag har sett och jag har påpekat. Jag har försökt att ge råd vad jag tror och vet är bra vid depression; motion, rutiner och bra mat, men jag har nog varit fel person att påpeka. Det har bara lett till bråk och konflikter. Tillslut har jag tystnat, tänkt att det löser sig när han får ett jobb. Men så för en vecka sen då rasade han i botten. Åkte in på psykakuten och det uppdagades att han inte bara drack på kvällen, som jag trodde, utan de senaste två veckorna har han försökt döva ångesten med alkohol redan när han vaknat. Jag visste ingenting. Känns så overkligt allting och så kluvet. Jag är lättad att allt kommit upp till ytan, att han erkänt sitt problem och sökt hjälp, men jag är också så arg på honom! På situationen vi har hamnat i. Läkaren har gjort en orosanmälan till socialen över våra barn och det känns så orättvist mot mig som under hela denna tiden inte gjort annat än att eftersträva ett normalt familjeliv.
Jag vet inte hur vår framtid ser ut. Vet inte om jag har några känslor kvar under all min ilska. Finns något förtroende kvar? Kommer jag kunna lita på honom igen?

Profile picture for user Ledsen73

Hälsade på honom ikväll på sjukhuset. Såg fram emot att träffa honom, men gick därifrån med en klump i magen och gråten i halsen. Jag vill prata med honom. Prata på riktigt. Vad känner han? Hur tänker han inför att komma hem? Men han blir bara irriterad. Jag är otålig, ser hur han känner sig trängd. Det är så det har varit hela tiden. Varje gång jag har försökt att prata med honom om hans problem hugger han mot mig, liksom lägger problemet på mig. Jag vet inte om vi kan laga detta. Han är så uppfylld av sig själv:(

Profile picture for user Ledsen73

@Åsa M Tack, skulle jag kunna testa. Kanske också lättare att få ord på alla känslor så. Tycker att det är svårt att veta vad jag kan säga till honom och vad jag bör lätta på mitt hjärta för någon annan om….

Profile picture for user ensam optimist

Med min man så behöver jag jobba med att ge honom tid. Han behöver tänka på saker längre tid än jag, är mycket snabbare. Kanske därför han dricker, för att han inte kan hantera sina känslor, sortera i dem. Hur som helst så känner jag också igen mig i att känna mig orättvist behandlad av socialen. Den enda som försökt upprätthålla normalitet och rutiner, kämpat som ett djur. Kan man inte mötas med lite förståelse?
Stor kram!

Profile picture for user Ledsen73

@ensam optimist Kanske är vi kvinnor också mer angelägna om att reda ut saker. Jag vill veta vad han tänker o känner, vill att han ska veta vad jag tänker o känner, men han säger att han inte känner någonting just nu. Inte så konstigt kanske, säkert ett sätt att skydda sig själv när allt har rasat. En vän till honom sa att min bästa gåva till honom nu är att ge honom just tid, och jag förstår det. Men det skriker inom mig: hur lång tid och till vilka garantier??

Profile picture for user Ledsen73

Han kom hem från sjukhuset förra veckan. Grå av ångest och med noll redskap för att hantera den. Men han kämpar på med sitt. Jag vet att det är jättejobbigt för honom. Jag var i kontakt med en kurator, hon lyssnade och försökte ge råd till mig. Jag måste ta hand om mig, göra roliga saker osv. Sen återkom hon dagen efter och tillade att hon måste göra en orosanmälan, då vi har barn. Detta har min mans läkare redan gjort och jag kände mig djupt besviken på henne. Öppnar inte upp till vidare samtal.
Min man har också gjort klart att han vill inte gå och prata med någon tillsammans med mig. Det är han som mår dåligt. Jag vet att jag borde gå. Tror aldrig det här kommer bli bättre. Och så jul på detta. Orkar inte träffa släkt som ska tycka synd om mig. Vill helst gömma mig under ett tjockt täcke🙁

Profile picture for user 007🙈

@Ledsen73 Han lider säkert av skuld och skam. Skamkänslor är ju till för att vi ska ställa in oss i ledet och fungera som en grupp. Just i detta fall blir just skam kontraproduktiv eftersom man ju inte känner sig som de andra. Snarare som det utskrattad och uttittade svarta fåret som tappat det. Samhället får oss att känna oss förminskade och pinsamma då man inte ser på detta som en drog alla kan bli beroende av oavsett bakgrund. Snarare är okunskapen och stigmat så stor att man helst inte vill öppna upp för någon utan hellre dricker sig till döds i ensamhet än blottar denna sida.

Det tar tid att våga blotta den strupen. Man får jobba med sig själv en hel del innan man förlåter sig själv. Man är ofta - i sina egna tankar - hemsk mot sig själv så det behövs ingen mer tillrättavisning snarare stöd i att lära sig hantera egna känslor.

Alkohol har varit en sköld för känslor. Ett bedövningsmedel. Nu ska han lära sig sortera i sina instängda känslor utan en drog. Detta från dag 1. Den är svår.
Det låter som han skulle behöva stöd från andra som gått igenom det han nu gör. Så att han kan prata av sig och få råd i ett "tryggt rum" utan att känna sig förminskad eller belasta sig själv med ännu mer skuld/skam. Där han kan få stöd utan att känna sig stämplad (det är hans känsla det handlar om här inte vad som faktiskt sker).

Man är väldigt skör i början. Fattar inte varför de ska koppla in hitan och ditan om redan anmälan gjorts. Det säger lite om synen i samhället. Han ska snarare sättas dit än att man vänder sig mot honom utan att skuldbelägga och lyssnar på vad han känner att han behöver för att ta sig vidare. Hur man än vänder och vrider på det är det ju där lösningen ligger. Att han får det stöd han vill ta emot och är öppen för. Kommer man inte dit lär man ju inte nå någon lösning heller.
Det gäller även dig. Medberoende är svårt. Det finns hjälp att få. Jag tror bl a att en medberoendes självkänsla oftast fått sig en törn. Den måste upp igen så man lär sig sätta gränser för att säkerställa ett välmående liv. Om du jobbar på det kommer du vara ett bättre stöd för din man. Det är nog den största gåvan du kan ge er relation. Det finns ju massor av sätt att nå dit. Det viktiga är ju att du gör det på ditt sätt.

Till frågan hur lång tid tar detta att få rätsida på? Ni är ett par. Ni har två olika infallsvinklar som på något sätt ska mötas så att ni förstår varandra. Jag är förespråkare att man direkt jobbar på kommunikation som par för att på så sätt kunna prata istället för att ta till bedövningsmedel som medicin men att man även jobbar individuellt då ni har olika infallsvinklar.

Stöd kan ni få här, google, terapi, beroendecentrum etc. Är man beredd att inse att man har problem och vill utvecklas så kan det gå fort. Redan inom 3 månader känns ju effekten av utebliven alkohol av. Positiva saker som minskad ångest, bättre sömn, mer ordning på tankar, magen, hyn osv. Efter 6 månader utan är det ofta ytterligare en rejäl skjuts framåt. 1 år ja du man är fri på ett helt nytt sätt. 2 år och en inre balans ger sig tillkänna och man har lärt sig hantera känslor på helt nytt sätt. Det gynnar alla. Den tidslinjen är såklart grovt generaliserad.

Om han har svårt att öppna sig "offentligt" har många blivit hjälpta av tråden här. Förändra. Den skulle jag råda honom att läsa i. Det finns många historier som er med folk som går igenom detsamma ❤

Profile picture for user Ledsen73

@007🙈 tack snälla du för att du tar dig tid. Så många kloka tankar och råd. Detta du skriver om skam är nog en stor del i varför han reagerar som han gör när jag vill att vi ska gå och prata med någon. Han tror att han ska få en massa skit kastad på sig. Bli ännu mer förminskad än vad han redan känner sig.
Jag är så glad att ha hittat detta forum, för även om jag har vänner att prata med så får jag inte riktigt de råden jag behöver. Här får jag också bättre inblick i hur han känner sig och det är lätt att glömma i sin egen sorg och ilska.

Profile picture for user 007🙈

@Ledsen73 Denna alkohol. Vad den ställer till det för många.

Dina känslor och behov är också viktiga. Det är därför jag pratar om gränser. Även att du får en plattform att hantera din ilska, oro osv. Kan säkert finnas massa känslor - även skuldkänslor? Allt det där behöver man ju få verktyg att hantera så man blir starkare och friare. Jag ser det personligen som en gåva. En chans att utvecklas vilket skapar möjligheter för ett bättre liv. Man lär sig om sig själv vilket skapar förutsättningar att hitta de vägar man vill och mår bra av i livet.

Känslor är ju inget konstigt alls. Alla har dem det är bara så trist att vi inte pratar mer om det och livet. Lite livskunskap borde vi dela med oss mer av för att hjälpa varandra.

En sak jag tänkt på som kanske inte alltid pratas om här är skräcken för återfall när ens partner fattat galoppen och vill sluta. Att man lixom trippar på tå och hoppas. Det måste vara massor av energi som går dit. Sådant tror jag det är bra att få hjälp med. Här eller på annan plats. Tanken är ju att alkoholen ska bli en ickefråga på sikt för er båda❤.

Profile picture for user gros19

Så kloka inlägg 007. Att se utmaningen man som anhörig befinner sig i som en gåva. Ett andligt perspektiv vill jag kalla det och så välgörande. Vad det gäller att hantera känslor av ilska, vanmakt, sorg m.m. så genomgick jag ett sorgebearbetningsprogram. Detta blev min väg att frigöra mig , att lämna det förflutna som annars färgade relationen i nuet. Finns verkligen mycket att lära av 007 och det har du ju upptäckt. Lycka till på din resa Ledsen 73.

Profile picture for user Ledsen73

@007🙈 ja jag vill ju tro att allt har en mening och att jag ska lära mig något av detta. Det jag har märkt efter att han kommit hem från sjukhuset är att jag känner ett behov av att sitta nära honom, krama honom. Innan, när han drack, och även om han inte uppförde sig berusat, det var som att jag inte stod ut att vara bredvid honom. Han var som en annan person. Han mår inte bra nu heller, men nu vet jag att han kämpar, att det finns en gnista.
Men du har helt rätt @007🙈, jag tippar på tå, letar efter tecken och oroar mig! Vill egentligen fråga honom dagligen om han har druckit något, bara för att bli lugn själv. Det gör jag såklart inte, men det är en sådan där sak jag skulle behöva få hjälp med; vad är rätt och vad är fel? Finns det något sådant?
Tack till er därute för att ni finns o läser❤️

Profile picture for user 007🙈

@Ledsen73 Jag tror inte det finns några rätt eller fel gällande dessa känslor. Tror man ska med snälla ögon bejaka dem och sedan hitta sätt att hantera dem. Ingen idé att försöka begrava dem för de kommer ploppa upp på de mest otacksamma tillfällena och bita en i svanskotan.

Det är inget fel på att ha känslor men det kan underlätta att förstå sig på dem så man kan hantera dem på bästa sätt för sitt eget välbefinnande.

Tänker mig att de flesta har dem du pratar om i ditt läge vilket egentligen är något fint. Du vill att det ska gå vägen och är nervös. Jag skulle dock vilja lyfta en frågeställning. Vi pratar skam. Nu har han blottat sig för dig och kommer behöva hantera sin egen skam/skuld för att komma vidare. Troligtvis har han säkert svårt att ens lita på sig själv och undrar hur många dagar han kommer fixa? Slits mellan beroendet och att stå emot detta begär. Självkänslan är hans stora hot för att lyckas tänker jag. Den behöver byggas. Om man känner av att någon inte tror på en och känner sig övervakad vill man nog visa att det ska gå. Skammen om man misslyckas leder nog lätt till återfall. Det blir enkelt självuppfyllande. Så jag skulle tro att ni båda indirekt trippar på tå runt alkoholdjävulen.

Därför tror jag det kan vara viktigt att få hjälp med hur man bäst hanterar sin egen oro för att undvika att den förs över på sin partner. Det gäller kanske även han mot dig. Här undrar jag om man inte bara ska sjunga ut om det här eller till någon annan utomstående för att hitta sätt att hantera denna oro för sin egen skull? Tänker att det mest handlar om det. Partnerns oro tänker jag att han måste få hjälp att hantera bland dem som vet hur det känns när alkoholdjävulen slår till. Hur man motarbetar densamma på bästa sätt. Ex läser på allt om alkoholens inverkan, kastar ut allt som har med alkohol att göra, hitta en sponsor, undviker alla tillfällen initialt där alkohol ingår etc etc.

Det måste finnas massa klokskap här kring hur andra hanterat sin egen rädsla kring sin partners eventuella återfall ❤.

Själv brukar jag försöka sitta still och andas. Låta känslan passera. Bejaka den och fundera över vilket ställe på kroppen den sätter sig. Bara det gör att vips är den förbi. Fungerar inte det går jag ut och springer mig trött. Mitt stora mål nu är att bygga min självkänsla. Den kommer vara mitt vapen för frigörelse. Googlar massor. Inser att en del är att varje dag berätta för mig själv tre bra saker om just mig. Mota bort varje försök att racka ner på mig själv och istället försöka hjälpa mig själv. Se till att huvud och själen jobbar som ett team istället för detta inre konstanta dömmandet jag hållit på med (duktig flicka).

Profile picture for user EsterHanna

@Ledsen73 Läser här och de svar du får, de är nyttiga för mig med att läsa. Jag förstår vad du slits med. Jag satt i din sitts och stångades med "när ska han dricka igen" men också " vill jag leva med att ha just den frågan över mig hela mitt liv"?
Han var nykter efter behandlingen men alkoholisten och hans beteende fanns kvar. Inget ansvarstänk, han levde på och genom mig. När jag sakta började ställa krav på egen försörjning osv , herre gud vilket liv det blev.
Såklart hade vi det fint också, det där doldes bakom en mysig vardag där han bar in ved och lagade god mat och stod och pysslade i sin verkstad, medans jag slet som ett djur för att betala alla räkningar. "Vad skriker du för"? undrade han i hans egen idyll....
Efter 5 månader fick han ett temporärt jobb, första lönen kom och då kom rastlösheten. Han klarar inte av att ha pengar/tjäna pengar för då triggas alkoholisten i honom. Han åkte i väg-jag visste att det inte skulle gå-jag vinkade av honom -han söp och jag stängde dörren.

Min fråga till dig är: Vill du leva ett helt liv så här?
Kan du släppa allt ansvar om honom TILL honom?

Profile picture for user Åsa M

Bra fråga, @EsterHanna. Jag tror att för att kunna hantera den sjuke måste man också kunna hantera sitt eget medberoende. Vi kan inte laga dem, tvinga dem att söka hjälp eller få dem att sluta. Det måste komma från dem själva. De måste ha tillräcklig sjukdomsinsikt själva. Ju mer vi tjatar på dem (hur mycket har du druckit, var är flaskorna, drack du igår, har du varit på Systemet, är du full) desto mer defensiva blir de. Det är ingen lösning. Lösningen är att vi själva försöker bearbeta deras sjukdom så att vi orkar hantera den. Om det handlar om att vi lämnar så är det så. Men tänk för guds skull på din egen hälsa och låt dig inte dras när av hans. Vi får bara ett liv. Vill han slösa sitt så är det hans val, men du måste inte dras ner med honom.

Profile picture for user EsterHanna

@Åsa M -Tack, det där behövde jag läsa just nu. Drog en suck, kröp längre ner under filten och ska sätta på en film. Brasan knastrar och jag tänker på dina ord. Tack! Och kram

Profile picture for user Tröttiz

@EsterHanna
Håller med ÅsaM i en sak. Låt dig inte dras med ner ... En nykter alkoholist sade det också till mig, låt dig inte dras med ner i hans missbruk och att hur mycket du än försöker förstå den beroende så går det inte. Så sluta försöka.
Att fokusera på vad man själv behöver.
💕

Profile picture for user Ledsen73

Nej @EsterHanna, jag vill inte leva mitt liv så här! Grundproblemet här är hans depression som jag kommer hem till varje dag. Jag vet inte hur era partners fungerar. Har de druckit/dricker de för att självmedicinera? Vad har drivit dem till alkoholismen? Det måste väl egentligen alltid vara för att döva något som man börjar dricka..
Min man försökte fly sin depression genom spriten. Det gick inte. Nu har han lagt bort sitt drickande, men ångesten är fortfarande där. Kanske t.o.m. värre. Han blir helt paralyserad. Tar sig inte för någonting. Jag är inte bara medberoende i hans drickande, utan i hans psykiska ohälsa. Jag känner hur hans ångest liksom strålar ut från honom och sänker mitt humör. Ibland vill jag bara skrika att nu flyttar jag, det räcker, men något hindrar mig; rädsla, bekvämlighet, osäkerhet.
Men dom du så riktigt skriver @EsterHanna: vi får bara ett liv! Jag är en glad person, jag är mitt i livet och mår egentligen bra, jag är värd mer än så här! Men det är min man också, det kanske dock inte är min uppgift att få honom att förstå det, eller?

Profile picture for user 007🙈

@Ledsen73 Gällande ångesten. Alkohol är en ångestdrog. Tror inte vi tänker på det men det gäller ju typ alla. Dricker vi för mycket en dag är det lätt att man känner ångest dagen efter.

Om man slutar dricka kommer ångesten lägga sig. Det tar dock lite tid men skulle säga att det går fortare än man tror. 3 månader kan göra stor skillnad. Många får tom en form av euforikänsla.

Gällande varför man dricker. Där finns massor av olika storys. Fast ju längre folk varit nyktra desto fler tycker jag mig höra säga att det var vanan. Det måste inte finnas en anledning. Man vill gärna i början hitta en sådan men det är inte säkert att det ter sig så självklart. Däremot är det en väldigt destruktiv drog. Den förgör en verkligen och får en deprimerad.

Läs under det vidare livet. Där kommer ni hitta flera som knaprat piller i massa år för att inse att de inte längre behövs efter ett längre uppehåll. Man trodde man hade en depression men inser att alkoholen är just det som skapade den

Med de vill jag inte säga att stanna och härda ut. Jag vet inte vad som är rätt i ditt fall. Jag önskar dock för egen del att jag fattat tidigare hur alkoholen framkallar ångest. Sån sjuk frihet när den släpper så hade jag kunnat känna det jag känner idag efter 2 år nykter hade jag helt säkert slutat snabbare. Gjorde aldrig den kopplingen så blev så positivt överraskad när det började släppa.

Profile picture for user Stella1

Vet inte riktigt hur det här forumet funkar eller om svaret kommer rätt. Vet inte hur jag själv kunde bli så beroende av alkohol. Men jag vet att jag mådde bra av alkohol när jag var ung. Hade/ har social fobi och det försvann när jag drack. Fick bra betyg i skolan och lyckades slippa alla muntliga framträdanden. Men hoppade av gymnasiet för att jag orkade inte mer och ingen förstod. Skönt tyckte jag just då men jag gömde mig för allt och alla. Träffade en kille med alkoholproblem och vi fick två underbara barn. Drack bara vid enstaka tillfällen när vi var tillsammans. Bröt upp med honom pga hans problem och sen följde många år av massa hemska saker och sen tog han sitt liv. Under den här tiden drack jag lite vin för jag var så stressad och trött. Och nu kan jag inte vara utan det. Helt sjukt!

Profile picture for user 007🙈

@Stella1 Ingen ovanlig story. Stress och man har fått lära sig sedan barnsben att ett glas är bra för att få lugn och ro. Har du sett serien Dallas? Alltid ett glas whisky när J.R kom hem. Det är ju väldigt vanligt och sedan går detta över i ett beroende. Man inser inte hur alkoholen drar ner en. Det går gradvis och suget finns där. Man kommer inte ens ihåg hur det var att vakna efter en vanlig natt som barn. Dra dig tillminnes. Inte vaknade du med ångest då, eller?

Skitdrog. Finns nog inget bättre ord.

Att medicinera med alkohol hjälper några minuter. När alkoholeffekten kickar in. Sedan är det bara påfyllnad, klumpiga beteenden och ångest som kommer som ett brev på posten. Allt detta för en kick på 20 minuter...

Profile picture for user Ledsen73

Ja instämmer med skildring!! Verkligen. Såg mastodontkön in till systemet i stora köpcentrat idag och tänkte att hur konstiga är inte vi människor. Stå och köa för att köpa detta elände. Sen är det väl fel att tänka så också. Flertalet av oss kan ju hantera alkohol, det känns bara så kluvet som situationen är nu.
Förstår på det du skriver @007🙈 att du själv har haft problem, förstår jag dig rätt? Får jag fråga vad som fick dig att sluta och hur du gjorde?
Nyårsafton imorgon. Hoppas att vi alla får ett fantastiskt 2022. Det är vi värda❤️🤗

Profile picture for user Tröttiz

@Ledsen73
När man ser hur många liv, människor och familjer alkohol trasar sönder,  kan man undra hur den kan vara laglig.
Ikväll har jag varit så frustrerad ... gått nästan i bitar. Att han inte slutar dricka trots barn. Är på väg att förlora allt och ändå inte. Måste tänka på då jag fick höra av en numera nykter alkoholist att jag skulle sluta förstå en beroendeperson för det kan jag inte.

Profile picture for user 007🙈

@Ledsen73 Visst får du det. Har nog alltid gillat att dricka. Kicken och har använt alkohol just för att slappna av. Det hela kulminerade under en kortare period då jag jobbade hemifrån i början av Coronan till att dricka varje dag.

Blev deprimerad och förstod nog inte riktigt varför. Hade ont i magen med så i slutet kunde jag inte dricka varje dag för det gjorde för ont. Sedan gick det överstyr en dag i konversation med vän under min påverkan. Då bestämde jag mig. Nu får det vara nog!

Bestämde mig för att berätta för mina närmaste för att på så sätt ha några kontrollanter som jag inte vill misslyckas inför. Kastade sedan ut allt som hade med alkohol att göra. Har lusläst det mesta på nätet för att fatta vad detta handlar om och har varit noggrann med att hålla 0:an. Litar helt enkelt inte på mig själv så ser det inte som jag har några alternativ. Det är 0 som gäller för min del.

Har under denna period blivit så positivt överraskad. Hur mycket bättre man mår och hur värdefullt det är att lära sig mer om sig själv just för att hitta förmånligare sätt att agera på för mitt välmående. Hela denna process har tvingat mig att våga titta på mina tillkortakommanden och fundera över hur jag bör agera istället för att jag ska må så bra som möjligt. Hitta sätt att byta ut alkohol mot mer sunda angreppssätt att kunna slappna av på.

Det har ju skapat massa nya möjligheter. Idag är jag tex en bättre förhandlare. Innan var det som jag satt i min egen bubbla och bara dundrade på. Är bättre på kommunikation idag. Att bromsa mig själv i tid och lyssna in andra. Hälsan har ju med blivit bättre. Sover som en stock varje natt. Även under pressade situationer vilket gör att jag hanterar stress så mycket bättre. Ja listan kan göras lång.

Har även insett att jag inte behöver alkohol för att umgås. Jag uppskattar så mycket mer nyktra tillställningar där man lär känna hela personen av den man pratar med. Alkoholen gör folk rätt töntiga och överdrivna om jag ska vara ärlig. Har lixom sett igenom alkoholkulturen och vill snarare utforska mer "moderna" sätt att leva.

De där när man lever närmre naturen och ser balans i livet som bonus snarare än pengar. Leva här och nu. Oj, det blev en lång utläggning 🤠🙈.

Profile picture for user Ledsen73

Du trodde allt skull bli bra bara jag slutade dricka, sa han precis. Som att där se du, inget fel på alkohol, jag är deprimerad! Han sitter återigen i soffan. Han liksom låter ångesten äta upp honom. Blir paralyserad istället för att röra på sig och bli av med adrenalinet.
Jag trodde nog att det skulle bli bättre utan alkoholen. Grejen är att han har fått någon lugnande medicin på sjukhuset som gör honom typ lika avtrubbad som alkoholen.
Vet inte var jag ska börja om jag vill lämna honom! Och varför är jag så kluven hela tiden? Jag hoppas och hoppas och blir besviken igen. Ibland önskar jag att han ska säga att han flyttar, så att jag slipper ta beslutet. Brukade älska att komma hem till vårt fina hem, en andpaus i världen. Numera trivs jag nästan bättre på jobbet.
Gott nytt år, 2022. Gav mig själv löftet att vara lycklig. För mig själv och mina söner. Min man kan jag inte göra lycklig eller hjälpa längre.

Profile picture for user TappadIgen

@Ledsen73 Att sluta med alkohol botar ju inte en depression, men det ger en förutsättningarna att kunna hantera den. Tyvärr är det väl så när man har ett beroende och en depression ovanpå det att man har svårt att se det själv. Det finns väl egentligen inte så mycket mer du kan göra, känns det som.

Profile picture for user 007🙈

@Ledsen73 Inställningen är nog A & O. Om man ser möjligheter och omfamnar personlig utveckling så kan man ju verkligen ändra allt till det bättre. Vill man istället titta bakåt och gräva i misären utan att hänga upp det mot något så ja. Då blir nog depressionen permanent.

Nej, allt blir inte bra av att sluta men förutsättningarna för att det ska bli ökar markant. Han får väl fråga sig hur han vill att de ska se ut snarare än att stirra på hur det ser ut. Det är ju det gapet som kallas möjligheter.

Inget blir bättre av att skölja ner lugnande med alkohol. Istället borde han lära känna sina egna känslor, göra slut med skam/skuld och bygga sin egen självkänsla/självförtroende. Han behöver nog hjälp från någon som varit där han är och tagit sig vidare. En sponsor så han får hjälp att höja blicken ❤.

Profile picture for user Ledsen73

@007🙈du skriver så många bra saker. Så tacksam för dina råd o tankar. Inställningen är jätteviktig och tyvärr känns det som att den saknas, han orkar inte, och du har helt rätt i att han gräver i misären. Hans självförtroende försvann när han förlorade jobbet 2019, och nu är han ingenting, i sina ögon.
Förvånas igen över att de bara skrev ut honom från beroendeavdelningen utan någon vidare hjälp. De skickade remiss till psykiatrin o de skev att han ska bli kallad inom tre månader🙄. En typ av sponsor el kontaktperson hade väl varit en fantastisk hjälp på vägen.❤️

Profile picture for user 007🙈

@Ledsen73 Det där med att förlora jobbet har kört många i botten. Det är verkligen inte enkelt att vända den steken. Jag har själv varit en sådan som tyckt att de som förlorat jobbet har nog en stor del i det och bör undvikas i möjligaste mån. Idag vet jag bättre...

Det drabbar väldigt många någon gång. Anledningarna bakom är inte sällan politik och ganska ofta beslut fattade på en höft. Även där skulle jag vilja säga att inställningen är A & O. Tycker detta tal från Steve Jobs säger en hel del. Jag menar han fick gå och räddade samma bolag 2 ggr. Är inte det nästan lite pinsamt av ledningen att skicka ut någon som hjälper vända bolaget 2 ggr?

https://youtube.com/watch?v=Tuw8hxrFBH8&feature=share

Profile picture for user Sisyfos

Usch Ledsen73 vilken svår situation du befinner dig i. Att se någon man älskar vara så självdestruktiv som du beskriver honom. En stor sorg och maktlöshet. Du skriver att han bara blir arg när du försöker prata med honom och kanske är det så att han projicerar sig själv på dig. Ilskan handlar mycket lite om dig och mer om de tankar han har om sig själv, gissar jag.
Medicinen han fick kanske inte alls passar honom. Att ha en inre balans är så jäkla viktigt. Jag har haft järnbrist och brist på D-vitamin. Järnbristen och den trötthet jag kände medicinerade jag med alkohol. D-vitamin är nödvändigt för min sambo att äta då hen har årstidsbundna depressioner och jag märker även själv att den där ”igångsättningsknappen” funkar bättre när jag är i balans även med D-vitamin. Jag har slutat med alkohol.
Vad jag egentligen vill skriva är att det är en så enormt ond cirkel. Alkohol eller ej, det räcker liksom inte till med att sluta att dricka om man inte jobbar på måendet, men du vet ju det här redan och har sagt det till honom. Svårigheten är ju hur man ska få någon annan att ta hand om sig själv när allt känns svart och man inte hittar ”på-knappen”. Du skriver att du upplever medicinen han fick som att den inte fungerar för honom och jag tänker att du har rätt. Det är svårt att märka sånt själv eftersom man inte alltid vet att man mår dåligt förrän man mår bra igen, men om medicinen passiviserar ytterligare så funkar den nog inte för honom.
Hur hårt det än kan låta så har han ett ansvar för sig själv. Det verkar som att du sköter allt nu. Han behövs inte i sina ögon. Och livet funkar ju kanske också för honom utan att han deltar själv. Han har mat, sovplats och ett socialt sammanhang. Det räcker rätt långt. Men egentligen har han också ett ansvar för era barn. Nu vet jag inte hur deprimerad han är, men det funkar ju egentligen inte att enbart fokusera på sig själv när man har barn. Jag tror man måste lyfta blicken utåt. Han måste se sitt sammanhang. Han har kanske inte just nu nån betydelse i sitt eget liv, men han kan ha betydelse i ditt och barnens liv. Men då måste han se era behov. Du låter väldigt kapabel, men jag skulle gissa att du kanske inte har möjlighet att fundera så mycket över hur du själv mår. Nån måste ju få allt att fungera och då hinner man inte så mycket annat. Kan du beordra honom att göra saker? Gör han saker?
Det är skitsvårt att förlora jobbet, det är skitsvårt att sluta dricka, det är skitsvårt att leva med depression, men jag tänker ibland på bilder av elefanter när en elefantunge har lagt sig ner för att dö och de stora elefanterna puffar och puffar för att den ska resa sig igen. Jag lever med rätt svår smärta. Har slutat med alkohol som till viss del hjälpte, blir trött ibland av smärtan, men det går ju liksom inte bara att lägga sig ner. Om jag lägger mig och känner efter hur trött jag är så kommer jag aldrig upp igen.
Om man orkar göra en liten liten sak, så tar man fasta på det tänker jag. Så ställ lite krav. Och du har helt rätt, du måste nog se dig själv och dina söner nu. När han säger sådär som han precis sa, så lämnar han ansvaret åt nån annan
@Ledsen73 skrev:"Du trodde allt skull bli bra bara jag slutade dricka, sa han precis. "
Det räcker inte att sluta dricka, så mycket vet vi som finns i det vidare livet, vi behöver göra, ersätta, förändra också. Och det kan ingen annan göra åt oss.
Önskar dig ett fint 2022!

Profile picture for user Ledsen73

@007🙈nej det är hemskt att se hur det kan bryta ner en person att förlora jobbet. Att inte ha något sammanhang, någon uppgift att fylla. Att våra barn börjar bli stora o inte behöver oss på samma sätt, spelar nog också roll. Han har liksom krymt som människa, i hans ögon.🙁
@Sisyfos jag blev så berörd av det du skrev, det träffade rakt i hjärtat. Det är precis så det är och nej, jag har inte funderat så mycket på hur jag själv mår, men om jag gjorde som jag känner när jag vaknar på morgonen, skulle jag inte stiga upp många dagar. 🙁
Stor kram och tack för att ni bryr er❤️

Profile picture for user EsterHanna

@Ledsen73 Läser dina inlägg, så svår sits du är i. Man känner ju faktiskt stor skuld i att lämna/inte kunna hjälpa någon som är sjuk. Men jag har lärt mig resonera så att när jag eller någon i min omgivning säger "alkoholism är en sjukdom" så tänker eller säger jag "som är behandlingsbar-om den sjuke själv vill". Dvs alkoholisten har ett val.
Det hjälper mig.

Tror-utan att veta-att du brottas med din mans psykiska ohälsa /att han dricker. Vad är vad och hur ska du förhålla dig till de två olika delarna?
Om han drack utan att ha psykisk ohälsa?
Om han inte drack-bara har psykisk ohälsa?

Vill du leva med din man?
Kan du tänka dig att bara jobba med dig själv? Inte mentalt och fysiskt kliva in i hans territorium utan stötta/hjälpa /finnas men med dig själv kvar på din plattform.

Jag fick börja tänka så här: Jag står på en altan. Min man står på en altan. Dessa två altaner står bredvid varandra. Så fort jag gjorde något/kände något/började fixa och trixa så stannade jag upp: Är jag på min altan eller hans?

Jag var på MASSOR av folks altaner och höll på. Min mans, min dotters, min mammas osv- Den upptäckten var så nyttig för mig.
Försök att börja leva på din egen altan, du kan ju ff bry dig om din man. Men man tar inte skada på samma sätt. Att lägga ansvaret för hans liv på honom själv var inte lätt. Och han ville inte det. Han ville lägga ansvaret på mig,

Allt är en resa. Att börja arbeta på det man kan påverka -en själv. Inte stånga pannan blodig på något man inte kan påverka.

Så svårt. Jag har fått så mycket hjälp här inne. I dag lever jag själv. Igen. Försöker hålla mig på min altan.
Stor kram till dig, sänder massor av lugn och styrka.

Profile picture for user Självomhändertagande

@Ledsen73
Hej, jag har läst din tråd. Inte alla kommentarer. Har mediterat. Och funderat. Vad kan jag säga till dig, som ingen annan redan sagt. Jag kan berätta att jag själv har upplevt psykisk ohälsa. Jag hamnade på psykakuten för 20 år sedan. Fick diagnos bipolär, typ 2. Var väldigt sjuk. Och jag insjuknade genom mediciner, SSRI. Det är vanligt att insjukna på det viset. Och det är visst också vanligt att den typen av diagnostik självmedicinerar mycket alkohol.
Jag gjorde allt jag kunde för att bli frisk och är frisk sedan flera år. Jag tog mig ur en medicinering efter 10 år för att jag kände att det var viktigt för mig, ifall jag skulle bli en mamma. Istället levde jag med en alkoholist i många år, som jag tog hand om. Med den erfarenheten, så vill jag säga, att du är på ett bra spår att din man skulle må bra av rutiner, motion, bra mat, sömn och ett sammanhang.
Vi lever inte i en lätt värld. Det är många som skulle behöva ta hand mer om sig själva. När jag satte gränser så ville äntligen mitt ex flytta ut. Och sedan några månader bröt jag all kontakt. Då jag har funnit en ny kärlek i en frisk man.
Jag är frisk och så länge jag tar hand om mig så är jag frisk. Kanske min egen erfarenhet, av att jag faktiskt kan insjukna i ett skov är en gåva. Jag insjuknar om jag inte tar hand om mig. Och jag vill inte insjukna. Då tar jag behovsmedicin. Och den medicinen är jättetung. Svåra biverkningar.
Jag vet hur jobbigt det kan vara med en omgivning som inte förstår hur jobbigt det kan vara med biverkningar. Mediciner är inte roliga, men det är det som man får i landet Sverige.
Det är bara den som verkligen vill leva på ett annat sätt, som kan göra det. Och en människa som är deprimerad befinner sig i en väldigt svår situation. Det är inte lätt att ta sig ut på egen hand. Och inte heller lätt att gå till ett gym. Jag vet det. Jag hittade motivationen. Det var att jag ville bli en mamma. Sen blev det inte barn. Men jag lärde mig hur jag skulle förebygga depression och sedan jag lärde mig det, har jag inte varit deprimerad alls.
Men för att orka, så måste man förstå hur farligt det kan vara med depression. Och man måste vilja välja livet. Och kämpa. Som en jävla kämpe. Varje dag.
Och jag kan tänka mig att du måste kämpa, varje jävla dag. Det är som det är. Och det finns så bra människor att prata med, inom vården. Jag förstår dig angående kuratorn och socialen. Men jag vet också, att alla människor med en psykiatrisk diagnos, som blir inlagda och har barn under 18 år. De utsätts alla för att socialen blir inkopplad om de ens uppsöker psykakuten.

Så är det inte för människor med somatiska sjukdomar.

Men det är bara att acceptera. Lära sig tålamod. Och att det är som det är. Jag vill inte låta hård. Jag vill bara säga att det är som det är.

Och jag är lycklig varje dag jag slipper ta medicin, vilket är över många tusentals dagar. Men det är en dyrköpt resa och min investering till mindfulnessinstruktör var förmodligen min viktigaste investering någonsin.

Den kunskapen jag har lärt mig har hjälpt mig att vara frisk utan mediciner i flera år. Och att andas med magen och acceptera att det är som det är, är det bästa jag vet.

Jag hoppas att jag kunde bidra med något samtidigt som jag fick skriva av mig lite. Ta hand om dig!

Profile picture for user Ledsen73

Jag är så glad att jag hittat detta forum. Tänk att det finns så mycket värme och engagemang ifrån människor jag aldrig har träffat. Människor som kämpar med problem och livskriser precis som jag, men som ändå orkar bry sig och delar med sig till andra. Det ger mig tron på att det nog kommer ordna sig, på något sätt.
@EsterHanna, jag läser din tanke om altanerna och är med på hur du tänker. Jag måste jobba med att jag tror att det blir ännu värre om jag släpper lägger allt ansvar för hans liv på honom. Jag har ett visst kontrollbehov🙈. Han behöver bara att jag finns där och jag behöver slappna av!
På din fråga om jag hade reagerat olika på om han drack utan att ha psykisk ohälsa mot att han bara skulle ha psykisk ohälsa. Båda tillstånden är så svåra, de förvandlar ju personen till någon annan, men på något vis tror jag att en person går starkare ur ett tillstånd av psykisk ohälsa. Får en annan förståelse för att folk kan må dåligt på olika plan. Jag kände nog att jag hade lättare för att förstå och hjälpa honom innan han tog till alkoholen, sen blev det omöjligt att nå honom.
@Självomhändertagande, jag skulle vilja att han fick läsa ditt fina inlägg, det kändes så hoppfullt, men jag vill ha detta forum för mig själv just nu. Min kanal att ventilera. ❤️

Profile picture for user Ledsen73

Ikväll blev en konstig kväll. Sorglig, tragisk och fin. Min man tror att det här är hans problem, inte så mycket vårt. Därför vill han inte heller prata om det, han tacklar det själv, inom sig själv. För oss är han då bara tyst. Den sista månaden har varit jättejobbig för oss allihop, men där han befinner sig, i sin ångest o depression, tänker han bara på hur han själv mår.
Ikväll hamnade vi så i en diskussion tillsammans med artonåringen som var så arg på mannen till en början, men senare bara ledsen. Äntligen tror jag att det gick upp för honom att det här berör oss alla o vill han fortsätta att ha en bra kontakt med sina söner måste han öppna upp och lyssna på dem. Berätta. Ingen av oss vill lägga någon skuld på honom, vilket han gärna tror, men vi vill att han ska förstå oss också.
Jag tror att både sonen och min man mådde bra av kramen de gav varann och att de kunde gråta tillsammans❤️

Profile picture for user Åsa M

Det är bra att ni pratar! Jag känner mycket väl igen att den sjuke inte förstår att hens sjukdom drabbar alla. En bekant med en bipolär make sa en gång till mig att egoism är en av de vanligaste symtomen på sjukdomen - det enda maken klarade av att fokusera på var sig själv. Inte så konstigt kanske, men svårt att förstå för alla andra som drabbas. Försök hålla igång dialogen så länge du kan, det är bra att vädra åsikter och känslor. Kram!

Profile picture for user Ledsen73

@Åsa M ja det är skrämmande hur egoistisk man kan bli. Samtidigt säger han att han att han är så trött på sig själv. Nu har han inte bara sin kamp mot ångesten utan också mot alkoholen.
Började tänka på något som någon av er kloka medmänniskor här i forumet skrev tidigare @Sisyfos ” Och livet funkar ju kanske också för honom utan att han deltar själv. Han har mat, sovplats och ett socialt sammanhang”, kanske skulle det vara bättre för honom att vara ensam, eller skulle allting rasa helt då? Jag är så trött på denna bergochdalbana som det är att leva med honom för tillfället! Må han få ett jobb nu och må han då må bättre!!
Kram på er💕

Profile picture for user Åsa M

För mitt ex rasade allt när han var ensam. Liksom för min bekantas make.

Men det behöver ju inte vara så för alla.
Och oavsett så är det inte ditt, mitt eller någon annans ansvar än den sjukes. Så känner jag. Har full förståelse för om alla inte delar den åsikten.. ❤

Profile picture for user 007🙈

@Ledsen73 Det låter ju verkligen som som dålig självkänsla och skam har fått koppla ett starkt grepp kring din man. Att han sluter sig in i sitt eget skal och trycker bort alla andra. Han ska destruktiv hantera sina egna demoner.

Det där med att fatta att en dålig självkänsla inte bara påverkar en själv utan andra runtomkring är nog svårt att koppla ihop. Man har väl fullt upp med självplågeri. Sedan svårt att se att man faktiskt kan påverka egen självkänsla och bryta mönster. Att istället trampa runt i hopplöshet eftersom man inte kan se granen för skogen.

Om man nu lyckas hålla sig nykter så tror jag att ett inre lugn så småningom kommer göra sig mer påtaglig. Det kan säkert lätta på trycket något. Sedan tror jag på aktivitet. Tvinga ut honom i någon form och samtidigt börja titta på möjligheter. Jag jobbar själv med min sambo gällande självkänsla. Den där offerrollen och skyggheten kopplat till väldigt lite energi. Minsta kritik blir till självplågande och inte mycket av denna feedback landar så personen i fråga känner att man säger något för att hjälpa. Det hela brassar enkelt ut i en konflikt istället.

Tog ett nytt grepp idag. Skrev en lång lista på hur jag anser en relation bör se ut. Skickade den och bad min sambo skriva sin så vi kan diskutera och väga samman listan till en gällande vår parrelation.

Där stod bla att man ska stötta varandra och hjälpa den andra reda ut sina känslor när den andra faller. Negativa känslor finns av en anledning. De uppkommer för att berätta att något måste justeras och detta bör båda vara intresserade av att hjälpas åt med.

Att man är skyldig sin partner att dela hela sin person och inte undanhålla delar. Att man jobbar som ett team och vågar prata känslor, drömmar, mål, rädslor osv. Grundtanken är ju att man ska vara ett fungerande team.

Vara beredd att ta emot feedback om något i relationen inte fungerar och vara öppen för att göra de förändringar till det bättre båda är bekväma med. Att helt enkelt utforska tillsammans alternativ så båda mår bättre.

Listan var längre än så men gick i den tonen. Har fått en lista tillbaka och imorgon ska vi sätta oss ner för att få till en. Så långt kan jag säga att det verkar ha lättat på trycket. Listan var inte dömmande utan utgår från hur vi kan bli starka som par och skapa ett lyckligt liv. Tänkte tipsa om detta sätt. Kanske kan det leda till en diskussion så han släpper garden och börjar släppa in dig i sina tankar?

Profile picture for user Självomhändertagande

@Ledsen73
Vad fint att höra om er stund i lördagskväll som mynnade ut i att ena sonen blev ledsen och att det ledde till en varm kram mellan han och pappan.
Jag ser så många med depressioner. Och jag vet hur depressioner känns, från milda till allvarliga. Det är lätt att fastna i en negativ spiral och det är jättesvårt att ta sig ur den på egen hand. Jag vill minnas att du prövat få din man att prata med någon.
Jag tänker även att era söner kan behöva prata med någon. Om hur de mår. Om de känner oro för sig själva eller för sin pappa. Det är bara en tanke. Och vi behöver alla människor någon som vi kan prata högt med, om hur vi mår. Och om den som förväntas lyssna inte kan lyssna, då behöver vi vända oss till en annan. Och jag har lärt mig att vården har kompetensen. Ibland funkar inte kemin, då kan man byta vårdgivare. Jag har också lärt mig att vänner inte alltid är bäst att prata med. Särskilt inte de som inte har erfarenhet. Man orkar inte med alla deras frågor. Och jag har lärt mig att prata med de som har de bästa svaren. Ibland är det jag som har mina bästa svar. Och de får jag till mig när jag mediterar. Men så har jag också en lång erfarenhet. Och jag tänker just nu, att du tar mycket ansvar, vilket är förståeligt. Du är en mor. Se också till, att du tar hand om dig! Och det finns jättefina vårdgivare. Kanske en som väntar på dig, på en annan mottagning! Se till, att få ditt bästa samtalsstöd. Så kommer du att få det! Och kanske du sorterar information, så att du får ditt bästa bemötande!

Profile picture for user Ledsen73

Tack @007🙈 för dina råd. Det verkar så lätt när jag läser hur du tänker och jag hade köpt listan själv, men tyvärr vet jag att han inte är där. Jag förstod lite hur egoistiska hans tankar är för tillfället när vi diskuterade och jag sa att jag önskade att han kunde vara lite mer öppen med hur han mår, att vi sndra skulle må bättre av det. Han tittade på mig och sa att det skulle han inte må bra av. En i mina ögon liten sak, men det kan han inte göra.
@Självomhändertagande han gick o pratade med någon i början av hans sjukdom, då var han även lite aktiv och tränade lite. Med tiden har han lagt av med både terapi o motion. Hans medicin mot ångesten verkar vara att sitta så still som möjligt och inte prata. Nu har han äntligen fått tid hos psykiatrin på sjukhuset så hoppas att han träffar någon bra där!
Jag lättade på hjärtat för min chef idag, mest bara informerade om läget. Hon lyssnade o så frågade hon om hon fick hjälpa mig med någon att prata med. Det kändes så skönt. Jag måste alltid lösa allting själv o så frågar hon om hon får hjälpa mig.😊💕
Kram på er o hoppas ni får en skön helg!

Profile picture for user Backen123

@Ledsen73 Känner igen dina tankar, den där nedåtgående spiralen där man ser sin älskade tappa fotfästet och man själv kämpar med näbbar och klor med stödja, peppa, att finnas där. Samtidigt som jag kände en frustration och ilska mot mannen som bara blev sjukare och sjukare och med ett beteende som var helt bedrövligt i en familj . Till slut var det enda jag tänkte på och han slöt sig mer och mer, sov till slut i husvagnen. Till slut fick jag rådet att ta time out av en alkoholterapeut så jag packade ihop och flyttade, i samförstånd med mannen. Det blev som en gröt till slut där hemma, en djävulsdans. Han mådde sämre och sämre, återfallet och ångesten blev tyngre, men jag slapp se, mina barn slapp vara upp i det. Jag minns känslan av att komma hem och inte behöva ha ångest eller känna rädsla. Vi hittade inte tillbaka till varandra och ett år senare så tycker jag fortfarande att allt är otroligt jobbigt med hur det blev.

Profile picture for user Självomhändertagande

@Ledsen73
Jag är så glad för din skull att din chef hjäper dig med samtal. Ibland hjälper det att öppna upp sig till andra. Jag tänker på hur din man säger att han inte skulle må bra av att öppna upp sig och du säger att det är en liten sak för dig. Att bli av med ett arbete är inte lätt. Jag vet hur det känns. Jag antar att det är värre för en man. Stoltheten.
Jag är en person som många pratar med och människor har så olika svårigheter och vi har alla olika ryggsäckar. I en depressiv fas kan minsta lilla sak vara svår. Om han inte vill prata med någon. Kan du acceptera att det är så just nu. Inget behöver vara för evigt. Det är som det är just nu. Det blir nog väldigt bra för dig att få en samtalskontakt. Någon som ger dig utrymme att komma i första rummet och se till att prata utifrån dina behov. Det kommer hjälpa dig att upptäcka, hur du vill ha det. Och jag tror att du kommer att fokusera på att ta hand om dina behov framöver. Och så låter det fint att han har fått kontakt med psykiatrin. Då får han stöd i att må bättre. Och ansvaret ligger hos honom. Det erbjuds mer och mer motion inom psykiatrin. Kanske även han kan erbjuds det. Jag hoppas det!
Ha en fin helg!
Kram

Profile picture for user Muminmammatill2

@Ledsen73 trist att läsa vad du går igenom. Kan tyvärr bara inse att jag är i nästan exakt samma situation. Min man har sedan tidig ungdom haft drogproblem, men hämtade sig och skaffade ett bra liv. Vi har två underbara barn, som han är världens bästa pappa till när han mår bra. Han har under flera år druckit lite för mycket i mitt tycke, inte varje dag men ändå så att det stört mig. Jag har i ett par år bett honom söka hjälp hos en psykolog då han har extremt svårt att ha tera sina känslor och är uppväxt i ett hem där man gjort de genom alkohol. Tillslut för lite mer än ett år sedan började han gå till en psykolog som dessvärre inte hjälpte. Han har sedan i somras bytt till en som fungerar mycket bättre. Dock även om de är allt mer sällan så dricker han i medicineringenssyfte. Detta sker även alltid när jag inte är hemma (jag är student och arbetar extra vilket inner att jag är på jobbet i ca ett dygn i sträck vara man helg).
Jag har blivit sviken så många gånger. Ångesten att jobba och riskera att han är berusad med ångest påslag ensam med våra barn äter upp mig. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Ska man stanna eller gå?
Nu kände jag att jag inte alls stöttade dog utan bara skrev av mig! Ber om ursäkt för de, men summan av de hela är... DU är inte ensam, kanske inte hjälper ändå! Men kan va skönt att veta att det finns andra som sitter i liknande situationer som en själv.
Ha en fin kväll. Kram