Mitt lilla ego?

Profile picture for user Backen123

Min man går på behandling via kommunen sedan 2 veckor, bra, underbart!! Men jag då? Först har man varit ledsen, arg, gömt sprit varit orolig, hämtat, tröstat, fått skit etc ni vet
Han har supit, farit på weekend resor, förstört för mig, sina barn
Nu ska jag hjälpa honom igen, inget umgänge, han bryter ihop om jag är borta ett dygn, vi umgås inte med någon längre. Mitt liv har alltid varit umgänge, trevliga tillställningar, fester, skatt och glädje. Men nu är det Netflix, fundering vad vi ska äta och jag får absolut inte säga något, sade i veckan att jag ville ha en bastu, som jag själv skulle betala, då blev han så arg så jag trodde han skulle slå, men det stannade vid knuffar.
På beroendeenheten säger man att jag ska vara nykter 1 år för jag älskar väl min man, och det innebär att jag ska sitta hemma ett år och fundera när han får ett återfall, för det får han. Han säger att det går bra så länge han inte utsätts för lockelse, men det är ju hela tiden, slå på tv:n bara. Och så ska ingen få veta, hur lätt är det då?
Ja ni ser väl hur less jag är, behövde få skriva av mig

Profile picture for user gros19

Får lite funderingar om din man söker efter en anledning att börja dricka men jag hoppas jag har fel. Vad det gäller festande och drickande för dig tycker jag det är rimligt att ni inte har någon alkohol hemma. Om du sedan vill dricka något när du är bland vänner så är det din ensak. Märkligt beteende hos din man att knuffa dig för att du pratar om att du vill ha en bastu. Bara för att man är alkoholist kan man väl inte bete sig hur som helst. Känns som han är huvudpersonen och du ska anpassa dig efter det. Lite av den negativa mentaliteten med sjukdomsbegreppet. En del har nog missuppfattat det. Tycker du ska söka dig till alanon för att få stöd. Sedan finns det en del anhörigprogram och ofta erbjder kommunen det. Ditt liv kan ju inte avstanna för att han ska hålla sig nykter och i vilket fall som hjälper det inte honom. Han borde vara glad för att du mår bra. Så här tänker jag. Lycka till!

Profile picture for user Backen123

Som svar på av gros19

Jag var förra veckan på kommunens anhörigträff. Tyvärr blev min känsla bara ilska, mitt jag blev provocerad inte av någon där utan vilket jävla skit man utsätts för. Man ska ta hand om barn, djur eget företag, hem och nu en man som egentligen skulle vara den bästa tiden i vårat liv. Och så är det jag som ska sköta mig, absolut inte låta min ilska, sorg el frustration komma fram mot honom för då kan det sätta igång en massa hos alkoholisten. Jag får absolut inte konfrontera honom med den senaste fyllkörningen, eller skumma sms, utan vara försiktig. Ja och jag har varit det, men jag är ledsen och jag måste bita ihop. Och sen på mötet så hitta jag ingen att identifiera mig med, det var mest föräldrar och det är jättesorgligt och känslor av ett annat slag. Jag kan ju gå det kan man ju inte som förälder... Så då kände jag att vilket ego jag är! Som gnäller över ett förlorat umgängesliv och ett normalt liv. Har läst om Alanon, kollat möten och ska försöka ta mig dit i veckan, hoppas det ger ett lugn för att orka. Känns som det är rätt forum, och jag önskar så att 12 veckor för min man på behandling kommer ge honom insikt hur mycket det har skadat, vårt liv tillsammans kanske aldrig går att reparera men då får det vara så.

Profile picture for user Nordäng67

att det är rimligt att alla i familjen avstår alkohol hemma. Så långt handlar det om empati, sympati och att ställa upp för varandra. Men att ditt liv ska stå på pause är inte rätt. Tycker du ska ha som ditt viktigaste uppdrag att se till att du själv mår bra. Umgås med vänner, gör saker i och utanför hemmet som du tycker om. Låt honom ta ansvar för sina problem. Känner igen det där med att det på ett eller annat sätt blir ens eget fel om han börjar dricka igen: man har varit tjurig, inte gjort tillräckligt, ställer inte upp (läs inte tagit över ansvaret för hans liv) mm mm. Försök koppla bort honom lite och börja bry dig om dig själv. Man tappar bort sig själv i ett förhållande med en beroendeperson. Åtminstone gjorde jag det.

Profile picture for user Backen123

Som svar på av Nordäng67

Det som känns ego är att nu är det 12 veckor hard core, underbart att han ska få hjälp. Jag har absolut inget behov att dricka hemma och det känns ju skönt. Det jag önskar är att det kunde få vara lite bra, en stund, lite framtidstro från hans sida. Inte det hör tunga, sorgsna, livet är slut känslan. Jag sa det löser sig det blir bra, men att vi måste försöka göra saker, bra saker. Slutat med att han ber mig vara tyst innan vi blir ovänner och jag förstår att han mår dåligt, igen så förstår man. Sen fick mina barn smaka på att mamma är så less, så less och det var dom som fick för det ( nu hade dom förtjänat det också ;)). Skjutsa dom till pappan, lugnaste så. Och då kom det dåliga samvetet som ett brev... Idag var en jobbig dag, men det har ju bara varit såhär i 1 1/2 år så 10 veckor till borde jag klara av, för sen blir det nog helt fantastiskt ;)

Profile picture for user Nordäng67

När mitt ex hade nyktra perioder var allt nästan VÄRRE konstigt nog. Kanske hade man själv orimliga förväntningar typ "bara han slutar dricka blir allt bra". Och så var det inte riktigt så för då hade man en deprimerad gubbe istället. Dessutom blev han hyperaktiv, kunde inte ens sitta ner när vi åt. Undrade och undrar fortfarande om han inte har ADHD eller någon annan diagnos. Att alkoholproblemen egentligen är ett "symptom" på något annat. Förstår verkligen din frustration. Är ju mycket bara att få den vanliga vardagen med barn, jobb, städ och tvätt mm att funka. Utmattande att någon som egentligen borde hjälpa till att få allt att funka istället blir ännu en sak att jobba med. Ta hand om dig♥️

Profile picture for user Backen123

En känsla jag haft några dagar, min man lurade mig. Vi bodde ihop ett år innan vi köpte huset, sen började supande som jag trodde berodde på en depression. Han skötte jobbet osv, men hanterade sprit väldigt omoget tyckte jag. Jag på som dom flesta andra skulden på mig själv, jobbade väldigt mycket, gjorde en utredning på sjukhuset och mådde av den anledningen inte så bra. Vi gifte oss och sen bråkade allt lös. Nu behandling .... pratade med hans barn om behandlingen och pappans sjukdom, lite light sådär för ca 2 veckor sedan, dom är i tonåren. Och då säger ena sonen, att han var så förvånad att vi drack och hade fester och så, och han hade då sagt till sin mamma att hon (dvs jag) kan ju inte veta. Och tanken mal, dom visste, han visste men jag som skulle leva i detta fick inget veta av min man. Jag hade inte gift mig eller köpt hus om jag hade vetat, det är då säkert... men nu sitter jag här, han kämpar med sitt dåliga humör, är i 4:e steget då allt ska upp till ytan, torrfylla. Jag ska stötta, vara hemma och peppa vara ett stöd, känna jättedåligt samvete för jag vill träffa mina vänner- dricka vin, planerar en liten personalfest och jag vågar inte prata om det. Han är väl så djupt nere i krisen så det här att ta hand om sitt yttre, om vårt hem existerar knappt. Går bara upp i vikt.. om nån vecka känns det säkert lättare men nu är det skitjobbigt

Profile picture for user Backen123

Min man är nykter, 2,5 mån idag. Deprimerad sedan länge, men äter medicin nu som han tycker funkar skapligt. Det är tufft, jag tar hand om mig. Jobbar mycket, är peppande, berömmer positiva saker i tillfrisknandet, tjatar inte om det gamla. Han sover i eget sovrum, jobbar knappt, inkomst har jag ingen aning om... Jag hittar på utflykter, lite god mat, fixar så att vi har det gott och det är inte otrevligt på något vis så, men inte vad jag trodde för 2år sedan. Umgänget med vänner, vinet, myset det saknar jag. Igår va jag ledig, jobbat 10 dagar i sträck och då 12 timmars pass. Jag föreslog havet som utflykt, och att hjälpa mina föräldrar lite, han va på. Jag tog en timmes sovmorgon för jag var så slut, då kom det. Alla måste dansa efter min pipa, otrevlig, arg, smällde igen min sovrumsdörr hårt. Jag fråga varför, fick även höra att han var bara med bjuden för att det skulle jobbas och jag skulle nog bara sola och lata mig. Jag ställde in. Jag skyddar inte honom utan säger som det är till min mor etc. Jag tvättar, städar ur ett hus vi hyrt för time out, jobbar en sväng. Köper pizza, kommer hem 19.30 då har han gått på sitt rum. Hör hur han går ner till kylen på natten och äter. Förstår projeceringen, men det är så jävla jobbigt. Barnen tycker antagligen det är konstigt, jag saknar värmen, kärleken den fysiska. Nu väntar på att komma igång hos en alkoholteraupet som jag fixat fram och som han har träffat och som han tyckte kändes bra. I helgen är det planerat att fara till stugan, mitt förslag. Mysa, äta gott fiska. Sist for han därifrån för han var bara med bjuden för att det förväntas att han skulle köra med röjsåg. Och så var det inte, men vi är ju gift, han har nyttjat stugan för att supa i sin ensamhet. Men han känner sig utnyttjad om han gör något. Är det någon i samma situation, som känner igen. Jag går nu e-,kursen för anhöriga, den är bra. Och det gör så ont i mig att han inte har någon kontakt med sina barn, barn som längtar efter sin pappa men som han inte orkar vara pappa till. Mina barn funkar det med och mina barn gillar min man. Men ens egna värderingar sätts på prov hela tiden, och att hela tiden intala sig att han är sjuk, det är han som har det värst är också jobbigt. Jag är också ledsen ❤

Profile picture for user Backen123

Idag möter jag honom på hojen när jag är på väg hem från jobbet, Förstår han är på väg till gemenskapen som har sjukdomen. Inte ett ord, inte ett sms om att jag far iväg. Han har inte lyft ett finger idag, sophinken med sopor i på bron, inte plocka undan något från flytten hem. Ungarna tror han sovit hela dan, hade frågat den äldste om lunch kl15. Jobbigt, tänker försöka använda mig av samma metod, fast jag har ju tvätt, städ, hönshus, barn som självklart måste fixas. Men tänker tala om att han får följa med på mina saker, jag frågar inte mer för jag vill inte att han ska känna att han dansar efter min pipa, utan han får aktivt välja om han ska följa och då sägs det... Men det som jag inte förstår är hur han kan kliva upp och fara iväg för att umgås, om det är sista kraftansträngningen? Han vill jag ska ha på mig ringen, han rycker upp sig om jag är uppåt och driver på. Aldrig ett initiativ från hans sida att göra något, inte ens för sig själv.

Profile picture for user Backen123

han kommer hem, 21,30. Jag och sönerna har städat och grejat. Jag uttrycker min frusteration till dom att jag blir så jävla less, ingen hjälp, hade jag vetat detta när vi köpte gården hade jag aldrig köpt. Jag köper hem läsk för att ha till barn och helger, han tömmer dessa flak, återvinning säckarna blir fullare och fullare, men han pantar inte eller åker på någon återvinning för då känner han sig utnyttjad. Märker att pojkarna blir tysta och försöker hjälpa till, men jag förklarar snabbt att det är inte deras fel och jag är jättetrött och sur på Per. Men det är klart, när jag frågar om han sa vart han skulle och etc så blir dom ju brydd, att så ska det inte vara. När hankommer hem är jag påväg till säng, han sätter sig vid köksbordet och frågar hur det har varit på jobbet, han berättar att han varit iväg och käkat och jag svarade väldigt torrt att han behöver inte göra sig till, nä säger han och går och lägger sig. Får lite ont i magen att jag har barnen hemma med honom,, (dom är stora 11 och 13, och inga veklingar) men jag jobbar 12 timmar idag och vet ju inte vad som händer. Han brukar inte vara sur mot dom, men ändå, tippar på att dom backar ifrån honom när dom får veta att han beter sig konstigt......

Profile picture for user Nordäng67

Kanske kan du göra en lista på hur du skulle vilja ha det och sedan jämföra med hur det är i verkligheten? Det gjorde jag när jag var ihop med mitt ex. Det blev så tydligt då hur allt var. Man tappar bort sig själv när man lever i ett sådant förhållande. Till slut vet man inte vad man vill, vad som är rimligt och man blir allmänt "geggig" i huvudet. När man läser dina inlägg och tittar "utifrån" så är min reflektion: din man uppför sig som ett barn som är på semester på ett All-inclusive resort. Varför känner han sig utnyttjad för att han förväntas dra sitt strå till stacken i vardagslivet? Han ska väl bidra precis som alla andra i ett hem? Dina söner verkar mognare trots sin ringa ålder. Lätt att fokusera på problemet "alkoholism och nykterhet" och glömma bort sig själv och sina egna behov och önskemål. Han blir ju inte fysiskt invalidicerad av vare sig att supa eller att hålla sig nykter. Så förutom att han har problem med alkohol så verkar han vara lat och han har inga bekymmer med att utnyttja dig! Lätt att känna att man måste "fixa detta nu" om man tagit stora steg och gift sig och köpt hus. Men det går att skiljas och det går att sälja ett hus. Gör honom medveten om det. Kram

Profile picture for user Kattsingen

Usch vad jobbigt ni har det. Några tankar får jag av det du skriver:
Mannen lider av djup depression som säkert fanns där innan, eller hade varit där ändå, alkohol eller inte. Det är inget en lätt tränar bort. Det kan vara så att han aldrig blir mycket bättre, tyvärr. Du är medberoende, om inte i hans alkoholism, så i hans depression. Han kommer med största sannolikhet aldrig bli den partner du hoppas på, och du verkar ha tappat bort dig själv helt i det dysfunktionella förhållandet ni har. Men som ovanstående skrev, det går att lämna. Det går att skiljas och sälja huset. Det är ett jävla jobb, men i långa loppet kommer du i alla fall återfå kontrollen över ditt eget liv. Och en dag kanske du kan få lite värme och närhet igen, hos någon annan.

Profile picture for user Backen123

Skulle vara så skönt just nu. Känns som han är i ett läge han inte kan ta sig ur, värdelöshetskänslan står honom upp i halsen, och det förstår jag. Och han är som helt apatisk och kraftlös. Och det är det som suger musten ur mig. Han mår så dåligt, så han orkar inte ta tag i mycket, ser mönstret när han inte har varit på AA på länge, han var nog iväg ikväll. Han ska börja terapi i mitten av augusti, tänkte vänta ut den resan och se om han förändras, gör han inte det får han flytta ut. Så jag får nog bita ihop till jul. Men man behöver ju så mycket mer i tvåsamhet. Är så tacksam för era svar, dom värmde så jag fick en tår i ögat, jag är lite liten nu ❤

Profile picture for user Bestemor

Tänker bara, var riktigt rädd om din kraft. Du verkar ha 2 fina pojkar som ger dej glädje och som behöver sin mamma.
Jag hoppas att du ibland kan få avlastning i att vara din makes stöd. DU behöver få fylla på med ny energi. Få egen tid och eget utrymme. Va rädd om dej !

Profile picture for user Backen123

Bestemor. Just att få avlastning, jag pratar hejvilt för att få ur mig mycket jag bär på. Min syster och mamma är guld värda, men självklart less. Det jag skulle behöva som avlastning är någon som bryr sig från hans sida, jag hör inte ett ord. Ingen släkt, syskon, vänner, hans barn el föräldrar, alla lyser med sin frånvaro, och det är riktigt märkligt. Vi åker inte till hans hemstad heller. Ingen osämja, hörde han prata med sin pappa igår om vädret...

Profile picture for user Bestemor

Gomorron, finns det möjlighet att DU kontaktar hans anhöriga för att be om stöd för er bådas skull?
Känner du förtroende för nån?
Det vore att visa kärlek att berätta om er ohållbara situation och att ni behöver stöd som relativt nygift par.
Det är kanske inte samtalsstöd du ska fråga efter, utan helt enkelt att de hälsar på! Eller bjuder in er att komma.
Efter ett tag blir det naturligare att HAN själv kan umgås med sin gamla familj, och du kan hitta på nåt annat för en stund.
Tveka inte, men var försiktig så att inte nåt negativt ord om honom slinker ur dej. Fokusera på ert äktenskap, kärleken, ....
Ibland kan hjälpen finnas närmare än man anar ..Hoppas jag ?

Profile picture for user Backen123

Som svar på av Bestemor

Jag gjorde det för 2 månader sedan, skrev ett långt brev till mannens mamma. Om hur han mår, och hur jobbigt det var och att jag kände mig ensam. Hon ringde upp och jag var övertydlig om att jag inte ville kasta paj på honom utan att vi tillsammans kan hjälpa och stötta. Hon själv skildes sig ifrån mannen pappa pga av samma sjukdom och pappan fick ett tragiskt slut. Jag har ringt en par gånger tidigare, och pratat om han depression men hon nekar och säger att det har aldrig varit något problem. Sen har jag inte hört något mer..... Jag har föreslagit just att han ska åka hem, fara och fiska med sina barn etc, men nej, icke. Sen hade han en sms kontakt med ett ex, som jag tjuvläste (hamnar nog i helvete för det ;)) hon bor där och nu säger han att nu kan han inte åka hem pga av det, att jag skulle misstänka. Fast jag har bedyrat att det tror jag verkligen inte, det handlade nog om att hon söker upp honom, han var full, jag hade flyttat och hon har ställt till med så mycket elände så hon är tom portad i hans umgängeskrets. Så det ser jag bara som han säger att det är ett självskade betende. Att han känner sig så värdelös så då kan han skada sig själv ännu mer så folk ska förstår hur dålig människa han är, Väldigt märkligt, och det är det där jag inte kan hantera. Sen har jag tom sagt att det skulle kanske vara det bästa att han flyttar hem och att hon tar över, för han har ju själv aktivt skadat sig själv och mig ändå. Jag försöker fokusera på äktenskap och kärlek, men jag når inte fram, det är sådan kamp mellan oss, en ibland uttalad och ibland outtalad, en ojämnvikt som jag själv inte kan balansera, jag jobbar, har mina barn, en god relation till barnens far och hans nya, mycket vänner. Han har valt att inte ha något, och han förstår inte det ens. Märker hur dåligt han mår, igår kväll sa vi inte hej ens, han gick och la sig kl21, sover i eget sovrum. Och ikväll far jag och barn till stugan, han ska få erbjudandet att följa med om han är på bra humör, annars får han stanna hemma. Helst hoppas jag att han stannar hemma, för jag vill göra så mycket, och han inget... Eller jag vet faktiskt inte vad han vill göra. Han måste kliva ur garderoben, han har gått behandling, går på AA, har träffat ett gäng nyktra med samma intresse några gånger, men sen ska ingen få veta, locket på. Vårt (mitt) umgänge säger att dom inte vet hur dom ska hantera det, sådärför uteblir dom

Profile picture for user Bestemor

Så många kloka handlingar du har gjort!
Så oerhört ledsamt att inte få gehör!
Oavsett vilka val din man gör så är det helt och hållet hans eget ansvar.
Du kan inte ta på dej att skydda honom, från sej själv.
Skulle DU kunna ta pojkarna och åka själv?
Den tid ni nu tillbringar tillsammans i samma hus verkar mer riva sönder det ni har kvar tillsammans, för att läka behöver båda egen tid.
Jag förstår det där med att han inte har några vänner, det är samma här. Förmågan att upprätthålla en längre relation saknas. Det finns fel på alla andra...relationer värdesätts inte.
Min man har ingen!!! Trots 5 syskon.
Så, det är förstås ledsamt men INTE mitt/ditt ansvar!
Medberoende tar på sej hela ansvaret över en situation som man omöjligt kan påverka eller råda över.
Det enda som händer är att även jag/DU tärs sönder, tappar kärleken, blir totalt ihåliga.
Då står man där och har absolut ingenting att ge.
Så steg 1
Ta hand om dej själv och dina barn ??

Profile picture for user Morgonsol

Vad jobbigt du har det !
Reagerade på det du fick höra på beroende enheten att inte du ska visa känslor som ilska, ledsen osv. Det är ju det du behöver för o gå tvärtemot att vara medberoende. Han behöver väl höra hur du mår ? Dels för din skull men också för han ska förstå att allt inte handlar om honom ? O du ska inte ta på dig hur han reagerar på dina känslor. Han måste ju lära sig förr eller senare att ta ansvar för sina känslor. Du tar ju ansvar för ditt mående o tar sig på allvar när du säger hur du känner. Fattar inte faktiskt

Profile picture for user Backen123

Ja jag håller med morgonsol, inte vara förbannad och besviken, man ska som bara vara glad, .... och tacksam ? men jag har läst det i någon annan litteratur också, beroende personligheten har nog tufft med sina egna skuldkänslor. Och jag har fått en par förlåt från hjärtat. Men jag tror det här är så mycket större, så många år som han har dåligt samvete för, otrohetsaffärer, fyllkörning med dom, skvallrade lite för honom om vad hans söner berättat osv. Och det här var ju före min tid, och inget jag visste utan det här framkommit sen, efter husköp och giftermål. Vi for till stugan jag och pojkarna, men det känns inte riktigt bra, jag känner mig ledsen, känner att sönerna är ledsna. Vi ska ju vara 4 vid matbordet, vi gick från att vara så lyckliga, kära till total katastrof på bara loppet av 1,5år. Fick ett frispel på en kylbag som tippade och äldste sonen frågade vad det var för fel på mig. Jag har förklarat varför vi inte träffar hans barn, dom som mina barn kallade för plastbröder, sagt att han orkar inte vara pappa. Ja fy fan, skickar en stor kram till er alla, vilken skit vi hamnat i. Röstar fortfarande för en stor Finlandsfärja som vi alla kan åka med och surra i verkliga livet ?

Profile picture for user Bestemor

Men jag går en som heter Craft. Du kan läsa om den i min tråd om du vill. Jag vill inte ta upp plats med det i din tråd.

Ledsen är ni säkert alla 3, i stugan. Prata om det en stund.
Välj sedan att aktivt göra nåt annat som ni brukar.
Bestäm att, vi kan prata igen imorgon, men nu försöker vi att göra det bästa av kvällen.

Även tårarna och ledsenheten behöver vila.
Imorgon är det en ny dag, då kan känslorna ha lagt sej något och tankarna klarnat.
Nu är fokus på DEJ och dina fina pojkar ??

Profile picture for user Backen123

Jag går också Craft, den är bra men, har lärt mig flera saker. Det är bara det att luften går ur mig ibland, när han blir arg och otrevlig, torrfylla. Har ställt mig frågan om han verkligen älskar mig, att han kanske ångrar sig så förbannat sådärför sin depression.
Men din resa Bestemor, det du gör är enastående att du orkar, kämpar för din egen skull och i er tvåsamhet på ett annat plan. Hur ska vi orka, eller det gör vi ju varje dag tills jag i mitt fall lämnar? Men här i stugan pratar vi inte om mannen, vi åker moppe, nu film mys med godis och chips, så inga sura miner, sorgen som jag känner vägrar jag att dom får ta del, dom är barn och ska aldrig behöva bära sin mamma. Tids nog, när dom är äldre så blir dom varse ❤

Profile picture for user Bestemor

Barn ä bara bäst!
Så fint att ni kan ta vara på den stund som ni 3 har tillsammans.
Självklart ska barnen inte bära dina problem, jag tänkte mer på om DE behövde få prata, fråga, osv. För att sen kunna lämna oron de kanske känner och sen byta fokus. Som ni nu redan gör!

Jo, jag blir också både arg och ledsen över de elaka kommentarer som jag får höra.
Jag går undan, det är nog lättare när man inte har barn kan jag tänka mej.

Ja, då går vi CRAFT båda två.
Inre styrka och klarsynthet önskar jag oss ??

Profile picture for user Backen123

Jag tänkte inte mina ord som försvar så du inte känner så ❤ jag har tyckt det varit svårt, har läst att man ska vänta in frågor, jag har berättat för dom om sjukdommen och framförallt att han inte sover, det är konkret. Men det som märks på dom och som är svårt att sätta fingret på är svårare. Dom vet ju aldrig när han är med, när han far och varför. Men jag växte upp med en pappa som också var trasig sen barnsben och mamma skyddade oss ifrån det, så mina barndomsminnen är fina men jag förstår min mamma hade det jobbigt fast då utan sprit. Jag fick min lyckokänsla igår, vi kollade på film alla 3 och skrattade gott, tänkte jag måste skriva det för mig själv att kunna läsa sen för att påminna. Idag kommer mamma och hennes gubbe, det blir bra för barnen, mer vänner kommer och går under dagen. Jag är ledsen för jag vill ju min man ska vara här, jag är ju fortfarande i en mystisk förälskelsefas, den fick aldrig lägga sig, det är som en chock som inte vill släppa. Varför just jag, nu igen, jag är ingen duvunge har levt rövare i omgångar, men som 48år tänkte jsg atr nu är det väl min tur, jag är mogen för lugnet, köpt hus tillsammans med någon och gift mig för första gången. Stämde av allt han hade levt i samma förhållande i 20år och såg inget konstigt, och så är han en person nästan längst ner. Så besviken på mig själv på honom, på livet. Jag vet att jag kommer att läka, men jag vill så barnsligt få njuta i mitt fina kök, renovera, göra fint, bjuda hem vänner. Men en stor ångest klump va vad jag fick som nygift

Profile picture for user Bestemor

Så härligt med en glad kväll med barnen. Att för en stund kunna släppa besvikelsen, oron och tankarna!
Barn ä ALLTID bäst !
Jag kan ibland också behöva påminna mej om min rikedom i mina vuxna barn + barnbarn! Utan mej hade ingen av dem funnits och vi hör för ALLTID ihop! Min man orkar sällan med att umgås med dem när de kommer. Han går undan, dricker för sej själv....
Så visst är det sorgligt att orken inte finns. Men värdefullt att man själv ändå kan njuta, skratta, umgås.
Jag märker att du är både erfaren och klok, så jag kan förstå att du " slår på dej själv" som nu hamnat i den här situationen. Men jag tror att du även klarar att under den tid som du nu lever i detta, kommer att komma fram till vad som blir bäst för dej och pojkarna i framtiden.
Allt får ta sin tid, så länge det känns hanterbart och ingen far illa.
Att du behåller din inre styrka mår alla bra utav. Så unna dej fler såna stunder då du släpper ansvaret över din man.
Hoppas att ni får en fin lördag.
Kanske även din mamma kan vara ett stöd för dej, hon verkar ju också ha erfarenheter som liknar dina....
??? ett hjärta var får ni!

Profile picture for user Backen123

Från stugan, så vilsam helg. Kan prata om mannen med mina föräldrar. Han är inte hemma, kanske AA. Han har inte gett djuren mat, brukar vara ett tecken på att han skiter i dom, har inte fått klart för mig än om det är mot mig eller mot sig själv. Och så den där klumpen som sitter i magen, jag vill inte ha den mer. Jag kan göra något åt det, vara trevlig, lirka lite men nu sa tom med min mamma stopp, sjuk kan man vara men dumheter behöver man inte ta. Japp, så jag balanserar ett tag till, inför barn resten behöver jag inte bry mig om

Profile picture for user Bestemor

Att helgen blev vilsam är ju härligt! Du och grabbarna fixade det!
Din mammas goda råd kommer från egen erfarenhet så du vet att du kan ta till dej utav dem.
Det betyder också att du inte är ensam. Så fint.
Det låter som att du har fått viss distans efter den här helgen. Kanske nya insikter.
Jag önskar er all kraft till förändring så att du slipper klumpen i magen ???

Profile picture for user Backen123

Ibland kan jag sakna närheten, att sova bredvid mannen. Igår tog jag lite närhet, sa att jag behövde det bara. En kram, hålla handen. Det räcker så. Igår va fint, lugnt. Idag pratade han om den högre makten, jag tror han är nära, han hade fått ett tecken. Jag kan lyssna, försöka förstå... Men jag sa även att jag kommer se till att klara mig, jag kommer att göra bra saker för mig själv och det är ok. Kommenterade bristen av närhet, och jag sa att vill han inte ha mig, så finns det säkert nån annan som vill ge mig det. Sa det för att han ska förstå, att hans kontakt med ett ex gör ont, att det gör att även jag kan lyfta blicken om han inte tar ansvar för oss, inte nådigt men ibland spelar det ingen roll om man är sjuk, man får stå sitt kast. Han tog det på rätt sätt, låta det sjunka in. Att efter 2 års depression pga av långvarig alkoholmissbruk så räcker det inte bara med att vara nykter några månader, man måste nog göra annat grovjobb och det är att bygga upp tilliten för dom närmaste. Och jag vet efter min flytt time out, att det finns ett liv på där borta, och jag är inte rädd längre. Känner ingen skuld el skam. Men självklart kommer jag fortsätta stötta mannen i mitt liv här och nu, men inte utan att jag ser att vi lever som man och hustru, inte bara under samma tak. Kvällens reflektion ❤ Att komma till positiva insikter för en själv får man genom att ge sig själv lite kärlek, göra saker även fast det känns långtråkigt och sorgligt, det är att stå upp för sig själv. Jag lärde mig det från den här sidan, att jag kan köpa och göra vad jag vill för mina pengar. Sedan fick mannen skriva under ett äktenskapsförord så vi båda vet vad jag behåller om det kraschar fullständigt, det var något jag gruvade mig för men så skönt när det var gjort ❤

Profile picture for user Bestemor

Oj vilka insikter och framsteg!
Vill bara säga att jag är imponerad och glad för din skull ?

Profile picture for user Rosette

Du har varit här länge och berättat om hur du har det, hur din man är och mår och dina barn. Du berättar och det väcker omsorg, fin förmåga att kunna sätta ord på saker och även modigt. Du har fått och fortsätter få mycket stöd här, fina tips och råd. Hoppas det är okej att jag också tittar in i din tråd här. Jag ville säga att du är klok som jobbar på mot att bättre ta hand om dig själv och ditt jobb ger resultat.

Att inte känna skuld och skam på samma sätt när du gör saker för dig nu, är ju en tydlig vinst. Resultat av alla de ansträngningar du gjort, skriva här, ta kontakt med de som går i hans familj, prata med mannen, säga vad som gör dig ledsen, gå CRAFT för att påminna dig och lära dig mer. Kanske är det mer du gjort och gör som är hjälpsamt. Du vet vad du behöver och fortsätter göra mer av det, fint att du berättar här och dina steg kan säkerligen också inspirera andra här inne att också börja ta hand om sig själva i sådana tuffa situationer. Oavsett så bra jobbat av dig verkligen!

Kanske hittar du mer här inne som kan inspirera dig att hitta sätt att ta hand om dig i detta, eller kommer på saker när du skriver och berättar för oss här!

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Backen123

Tack, vad fint. Ja jag har även skrivit bra saker, som jag tänker Och gör. Kan finnas en styrka för mig själv längre fram eftersom jag använder forumet mycket som en dagbok. Kanske lite för utlämnande ibland, men vad spelar det för roll, känns nästan mer verkligt då. Just nu funderar jag över att umgås, skulle så gärna vilja bjuda hem en väninna, äta, dela på en flaska vin på lördag. Går det för sig, får man aldrig leva det liv man trodde? Lite småaktigt tänkt, men nu umgås vi med ingen, en saknad från många i vår närhet, det blir inte naturligt eftersom han har gjort några av våra närmaste illa, bla min syster och hennes man. Sedan flera som är mina vänner sedan tidigare, men som vi umgåtts med tidigare dom vet ju hur illa jag har farit. Skulle min man kunna vara lite öppen med din sjukdom skulle allt vara lättare, men nu ska ju ingen få veta, och då har det ju blivit lättare att inte umgås. Konstigt och problematiskt ?

Profile picture for user Bestemor

Låter klokt att du vill leva mer normalt och ditt eget liv, samtidigt.
Jag har turen att maken ALLTID drar sej undan om jag får besök. Kan ni göra en överenskommelse? Ikväll vill jag bjuda hem...och få sitta själv med henne.
Eller kan alternativet vara att ni ses i stugan?
Fortsätt att planera, ta initiativ och lev så normalt som du önskar. Kanske behöver du inte begränsa dej så mycket som du har gjort.
Hoppas att din helg blir fin ?

Profile picture for user Backen123

Som svar på av Bestemor

Blev bra, väninnan kom och vi åt och drack lite. Mannen hade jour och han tyckte det var ok. Är trött, har jobbat mycket men ska ta det lite lugnare. Mannen är mycket gladare, hjälpsam gjorde tom middag idag, brukar aldrig hända fast jag jobbar till 19 ibland. Han pratar på om sitt, jag frågar, alla nöjda och glada? Får se när han ser mig? Vet inte hur jag ska hantera mig själv, när ska jag fångas upp av honom. Jag förstår ju att det är omöjligt, han är ju orsaken. Och jag klandrar honom inte, men ändå? Känner mig barnslig och tycker det är så jobbigt att börja om hela tiden, orkar inte det just nu. Grubblar ibland om han har kontakt med sitt ex, helt stört att det ens skett. Hon som han hatade så mycket, dom som tom slogs, hon som kontaktade mig precis när vi träffades och varna mig för honom och det blev han så olycklig för, hon som är 15år äldre.. jag fattar ingenting av det, men tiden läker ...

Profile picture for user Bestemor

Att få stunder och dagar när det känns lättare, då det nästan är som vanligt är ovärderligt! Att få unna sej att tro och hoppas, om än bara för ett NU.
Vem har förresten mer än ett NU?!
Att kunna känna att just nu är det ju faktiskt ok, just nu är jag nöjd det är väl det som är målet.
Visst, det är väl inte så att man ska " sopa allt under mattan" Men kanske inse att just NU är det inte läge att rota i det som var.
Om 2 personer vill komma vidare, så tänker jag att förr eller senare kommer det som krävs fram i ljuset, utan att man behöver gräva.
Om man vågar visa tillit till den som ständigt svikit, om inte annat för att supa i smyg, då mår man bättre själv.
Samtidigt också vara så klarsynt att inse att ingen har några löften om hur framtiden blir.
Jag skriver det här lika mycket till mej själv, för jag känner att vi just nu hamnat i liknande läge.
Vågar jag börja hoppas nu?
Kan jag lita på honom?
Det vet vi inte, men vi vet att just NU är det ok, då får vi vila i det.
Uppmuntra och bekräfta om vi orkar.
Ta emot glada stunder utan att varken se bakåt eller framåt ??

Profile picture for user Backen123

Så sant, för dig är ju förhoppningsvis resan lite påbörjad för din man. För min är det snart 9mån av tillfrisknande. Och det tror jag också att man måste lyfta blicken, men igår hade vi årsdag och inget vi vill fira. Idag ringde han och sa han glömt... Men såren dyker upp ibland, och nämner jag det så är ilskan igång från honom.

Profile picture for user Bestemor

Ibland vill man bita sej i tungan då känslorna börjar tala innan man riktigt hunnit tänka efter.
Det blir mycket att bära inom sej och visst blir man less på att hela tiden visa ett slags hänsyn.
När man innerst inne känner sej så sårad av den andre!
Inte alls enkelt....??

Profile picture for user Backen123

Ja, äre något vi har så är det känslor, i överflöd och det än då man vill ha är total likgiltighet ? men jag hävdar min rätt att nån gång få ge uttryck för mina känslor, utan ilska el för att provocera. Sen att min känsla är provocerande kan ju inte jag ta ansvar för, det borde han ha gjort för det är ju han som givit mig känslan. Kryptiskt men om jag står bredvid, stöttar peppar så måste jag få pysa lite nån gång, utan att få ilskan gånger 10å kastad i ansiktet. Annars kommer jag bara flyta ut till ingen, ett bihang och det vägrar jag. Känns skönt nu

Profile picture for user Bestemor

Så är det absolut, vi har rätt till våra känslor och att berätta om dem. Jag blir ändå lite imponerad över ATT ni ens pratar om problematiken!
Det finns alltså en ärlighet i att problemet finns!
Kanske skulle det vara hjälpsamt för er med parterapi?
Det har jag själv föreslagit min man, men absolut NEJ!
Jag tror att det är bra för alla relationer med friskvårdssamtal, att alltså våga ta emot samtalsstöd långt innan krisen är uppenbar.
??

Profile picture for user Backen123

Han for hem till sin hemstad, efter 6mån sedan sist, inte träffat barn, föräldrar, släkt och vänner. Helt galen förra veckan då han tyckte det var fördjävligt att jag inte hade uppmärksammat får årsdag, som han glömt och som han sagt att han inte ville fira med mig tidigare. Sluta med att han slog sönder peltorkåpor. Han hotar då med att åka hem, och jag fattar ingenting, det är ju bara skönt att jag får andas. 2 dagar senare får jag frågan om jag inte ska följa med, knappast. Jag far till stugan med min son. Jag kommer hem söndag, han meddelar att han åker hem på måndag. Han kommer upp sent måndag, sover hos sina föräldrar, träffar sina barn på tisdag eftermiddag, åker sen hem onsdag. Jag förstår inte, varför träffar han dom inte mer, han längtade ju så. Han skulle komma hem sent onsdag, kommer till 19 och då har jag huset fullt av familj som ska käka tillsammans, han sitter med och är trevlig. Vi kan prata om hemresan, han går till sitt rum och lägger sig. Mycket märkligt alltihopa....

Profile picture for user Bestemor

Så nära, i samma hus....men ändå detta avstånd emellan
Du kämpar på bra och står för din egen åsikt. Jag tycker att du är stark och framåt.
Hur går det med känslorna för honom, känner du att de finns kvar eller är du tom och kall efter alla påfrestningar?
Tänker på dej ??

Profile picture for user Backen123

Som svar på av Bestemor

Jag vet inte längre vad jag känner. Efter all ilska, rädsla, oro, frustration och skam, vad finns då kvar. Alla sömnlösa nätter då man funderade över varför, sen uppbyggnaden av en mur för att stå ut, jag vet faktiskt inte. Han jag bor med känner jag inte, det var inte han jag sa ja till. Huset, bröllopet, drömmarna. Men jag ska ge det ett halvår till. Men han är annorlunda, lugnare, det är något på gång. Hoppas för hans skull att det är på riktigt. Det han har gjort rent praktiskt under 5 dagar för oss har inte hänt på 2år. Han ska tom följa med till stugan för att hjälpa mig imorgon. Vi ska fiska och förhoppningsvis röka lite fisk. Läste hos dig, det kanske är något bra på gång hos er med, hoppas så...

Profile picture for user Bestemor

Det är så man får göra, glädjas just nu men bara hoppas lagom så att man fixar en ev besvikelse.
Glad för din skull, att just nu få känna steg i rätt riktning. Allt måste få ta sin tid. Bara det går åt rätt håll.....
Önskar dej det ?

Profile picture for user Backen123

Denna ångest som kan slå till i full kraft, byggts upp under dagen. Varit till kurator och innan dess så hade jag en strategi, jag ville få verktygen att klara av det här, ett halvår för att göra en utvärdering. Hon slog hål på den strategin, och frågade efter mina känslor. Jag vill inte känna mer! Jag vill bara vara nöjd, leva. För mina negativa känslor har jag tvingats lägga i en burk, för mannen blir så uppriven om jag är ledsen eller arg. Jag ska ju applådera åt hans framsteg, och det gör jag oftast och då blir det så bra. Men rätt var det är pockar dom här jobbiga känslorna på, varför har han haft 2 kontakter med kvinnor på sin tfn, det senaste 2 åren. Jag förstår han längta efter bekräftelse, hans underläge och hans ångest. Men Ibland vill jag bara kräkas på allt. Kuratorn menade att jag måste ta hand om mina känslor också, att jag burit honom parerat barn skött mitt företag ja lista n kan göras lång. Så hon tyckte jag skulle få komma till en psykoterapeut, ta det till nästa nivå.
Jag tyckte det kändes ok nu, att bara få vara i det, vill inte ha dom här känslorna man inte kan styra över. Men det är kanske så att jag måste ta tag i dom en gång för alla för att kunna gå vidare i livet, för min skull inte för nåt jävla skit äktenskap som antagligen är dömt till misslyckande. Hur ska vi ta oss ur detta, han kämpar för att må bra, men hans barn och jag och mina anhöra mår jättedåligt. Hur ska han klara av 9:e steget när han måste slå sönder ett par peltorkåpor för att jag säger att jag är låg för allt det jobbiga som hänt. Ändå han berörde i ämnet var att han skulle inte köpa några nya för det förtjänade inte han, men ett förlåt det kan han inte heller kosta på sig. Och just nu är hans mående bättre och då brukar jag vilja förstöra det säger han.
Imorgon är en ny dag, önskar så att den känns lugnare ❤

Profile picture for user Bestemor

Ta emot all hjälp du kan få, jag tror att det värsta man gör mot sej själv är att inte våga se in i sitt inre. Våga känna..
Jag tror också att det som vi bär på, men inte låtsas om, det tär på oss och tar kraften.
Jag söker själv efter den bästa terapin för bortsopade känslor som grävt bottelösa hål i mitt inre.
Dit jag tidigare stoppat alkohol, shopping....mm och nu tycks det vara glass som jag fyller mej med.
Lycka till med nya möjligheter ❣

Profile picture for user Backen123

Ikväll kom jag äntligen iväg, så skönt. Trodde inte jag skulle uppskatta det så mycket som jag gjorde. Blir fortsättning nu framöver i mån av tid. Berättade för mannen om min ångest och att jag inte räknar någon hjälp ifrån honom, att jag inte är arg. Sa även in för det stundande besöket av hans son, att det är samma som gäller nu som då, att han kommer inte tillbaka till sovrummet bara för att det ska se bra ut inför hans son. Mina söner får ju hantera att mamma sover själv. Berättade att min yngste brukar fråga om mannen sover hos mig nu, tycker mannen ska få veta vad jag tampas med för frågor. Ångrar mig sen efter mötet, det kommer som inget gott ur sånt, men när ångesten vrider om är det inte lätt att vara rätt fru till en beroendesjuk. Han hade redan gått till sängs kl21 när jag kom hem. Ikväll kom samtalet in på ett nytt begrepp, relations beroende pga av vissa händelser här i hemmet och då inte med mig.
Bestemor, terapi är nog bra, men antagligen hemskt jobbigt. Skulle vara lättare med ett verktyg som helt enkelt stänger av, tror det skulle läka lika mycket. Nollställa på nåt vis ? har du funderat över att träffa en alkoholteraupet privat, det är dyrt men kanske värt det? Hoppas du får lite sinnesro min cybervän ?

Profile picture for user Azalea

Att vara fru till en beroende är riktigt jobbigt och ställer höga krav. Krav som den beroende ställer men också krav som vi av nån anledning ställer på oss själva. Det blir tyvärr bara så, vi funderar lite konstigt efter att levt lång tid med en beroende.
Det är svårt att koppla bort oss ifrån honom och lägga fokus och energi på det vi kan göra skillnad på och det är sig själv.
Men det är precis det man måste göra och jag behövde träning på det. Det går inte att ändra ett beteende på en gång men med små steg har jag tagit ett steg tillbaka och lägger energin mer på mig nu.

Jag har fått turen att gå hos först en terapeut som jag fick genom facket på mitt jobb. Det var en man som hade stor erfarenhet av beroende sjukdomar.
När de samtalen som mitt företag stod för tog slut så hittade jag en på min läkarcentral som också hade jobbat inom det i 25 år och kan hela svängen om hur det är.
Jag hade förmodligen tur som fick dessa men jag har också tjatat och letat mycket.
Den första jag fick hade ingen erfarenhet eller utbildning inom det och jag kände att då gav det mig ingenting.
Provade några sådana också?

Så fortsätt leta ... ge inte upp, du kan finna en så du inte behöver gå privat. Jaga på alla vårdcentraler och fackligt om du kan.

Lycka till och hoppas du hittar rätt
Kram Azalea?

Profile picture for user Backen123

Jag hittade en alkoholteraupet till min man som han ska till igen, privat och dyrt men det får vara värt det. Jag pratade själv med henne och hon verkade tuff, hade själv beroendesjukdommen. Jag framförde att jag kliver på för parterapi längre fram, så nu håller jag tummarna att han finner personkemin. Azalea jag har läst i din tråd, så tufft och så länge. Det som förbryllar mig är att jag som bara levt 2 år i detta känner mig nästan som i samma läge, det går så fort att hamna där. Oron, sorgen, ilskan blir som fastsvetsade över nåt dygn. Jag hann som inte brytas ner utan jag gick bara av, fast jag samtidigt står upp för mig själv, pratar om det och har tagit ansvar över mitt mående så är det en sådan kamp. Förstår inte varför vi inte tackar för oss tidigare, vi skulle ju aldrig vilja se en syster ha det så här, och i mitt tidigare liv skulle jag verkligen tackat för mig så mycket tidigare. Men beroende gör något med oss, jag förstår inte ❤

Profile picture for user Azalea

Det är verkligen konstigt vad man accepterar med tiden. Det är som det smyger sig på och sen ökas med tiden och vi vänjer oss efterhand och då blir det en vardag.
Jag tänker på det ibland och förvånas över hur jag reagerar.
Hallå!!@ LVM, polisbilar, rättegång, ambulanser och där emellan galna draman.
Men det är som: Jaha, då kom polisen och hämtade in honom igen. Det har hänt så mycket dom man i sin vildaste fantasi inte kunnat tro tidigare eller kunnat hantera då.
Men absolut som du säger, hade man varit den man var förr eller om det varit min dotter hade jag direkt gett rådet att lämna så fort som möjligt.
Problemet i mitt fall och säkert hos några andra också är att vi känner skuld och skam och därför döljer vi problemet och städar upp så ingen märker det. Då är man ju också väldigt ensam och vågar inte berätta för någon.
Plötsligt är man insnärjd och medberoende och då blir det svårare att bryta.

Bra att du hittat terapeut, har de erfarenhet så är det ett stort plus men personkemin är så viktig, man måste känna ett förtroende för att öppna sig.
Håller tummarna för er och var rädd om dig, stå upp för dig?
Kram Azalea

Hu, ja min tråd är ingen rolig läsning men det har varit så skönt att kunna släppa ut allt här och få fina råd, stöttning och kärlek❤
Här tänkt att det är också bra att kunna gå tillbaka och läsa ibland när tvivlet kommer, då ser jag svart på vitt att jag gjort rätt val ni öven om det är svårt.

Profile picture for user Backen123

Ja det har jag mfl trott också, men antagligen är det vita knogar som gäller. Om jag är frustrerad, arg över det som varit så blir han 5 gånger argare. Jävulskt skumt skam och skuld beteende, men nu är det på gång, jag har sagt dom magiska orden att nu räcker det, jag vill skiljas

Profile picture for user Backen123

Idag är en jobbig dag, det gör så ont. Saknar den där mannen som jag träffade för 5 år sedan, som allt kändes så rätt med i 2,5år. Som jag köpte hus och gifte mig med och som det sen visade sig att han fört mig bakom ljuset. Relations och alkoholmissbruk tidigare, en kamp för exfrun visade det sig när jag till slut tog kontakt.
Det dyker upp minnen i livet, vid stugan, sociala medier på min man, han som alla tyckte så mycket om, som mina barn var glad att få till bonuspappa men som samtliga visade mig en annan sida, med tömda flaskor, ilska otrohet, fyllkörningar och försvinnanden i dagar. Ingen annan här i min by förstod eller såg, han var ju så trevligt och så duktig i sitt yrke. Man går sönder till slut i känslan av att vad är det jag inte förstår, man ser men man förstår inte. Jag valde att prata med mina nära, mycket. Jag var även öppen med mina barn till slut, nu 12 och 14 år.
Det gick så fort, det gjorde så ont, jag hittade hit och fick en insikt om vad du kämpar mot och det jag vill säga är att alkoholdjävulen vinner ingen emot, den besatte måste vilja själv och det är ett hårt arbete, varje dag. Och jag trodde vi skulle fixa det, men dom vita knogarna gjorde det värre. Idag har han flyttat 45 mil hem, han bara drog och lämnade mig ensam med ett stort hemman att sälja ( nu sålt) att tömma och lösa allt praktiskt. Jag känner mig som en looser inför mina barn som inte kunde ge dom familjen, dom gillar inte utanförskapet som det ändå är i gemenskap med andra familjer.
Och vad jag lärt mig här är att det är skillnad på beroendepersonligheter, vi som är här har ofta den otrevlige, aggresive som sällan/aldrig tar ansvar. Vill gärna förstå varför denna skillnad och vad som behövs för dessa att vända, vet att det blir hjärnskador som tar tid att läka men varför drabbas inte alla? Idag är en jobbig dag, imorgon är säkert bättre. Och jag vet med säkerhet att jag vill inte vara i det jag gick ifrån men jag saknar kärleken och mannen med stor H idag ❤😪 kämpa vidare alla ni krigare här och på beroendesidorna

Profile picture for user Morgonsol

Förstår dig ❤
Alla dessa tankar. Ja har samma funderingar som du har . Angående beroendepersonligheten. Vissa som är 65 bast är ändå inte lika sjuka som min var vid snart 50.. Det biter ännu värre på vissa verkar det som. O bryter ner en del snabbare. Kanske har en del starkare psyke bakom beroendet. Om ja jämför med cancer så kan vissa leva med det i många många år medan andra dör snabbt..Beror såklart på hur långt cancern hunnit gå när den upptäcks men ja menar att sjukdomen kan gå snabbt eller långsamt. Vissa beroende tror jag lever längre pga de har en medberoende partner. Hen lever som sjuk medberoende pga om hen lämnar vet hen att alkoholisten kommer supa ihjäl sig. Men det går inte offra sitt liv o få ett dåligt liv o ev ens barn med om man har några-för att den beroende inte vill tillfriskna. Då får man vänta hela livet kanske. Så ska man ångra sitt eget liv på ens egen dödsbädd.

Det är så konstigt varför vissa får ett uppvaknande. Kanske i unga år..kanske senare i livet medan andra inte får det. Det är ingen som vet vilken beroende som tillfrisknar o inte.. Det verkar va slumpen. Ja signalerade med alla medel för min beroende om vägar ut för honom ..men jag var inte nyckeln ut. Ja hoppades det skulle va så men ja var inte det. Inte hans barn..eller någon av hans ex.. Inte att åka fast för rattfylla eller att va så trött på sitt liv att han la sig ner o gjorde vad som helst för att tillfriskna. Han hittade hela tiden vägar att smita. Han var för sjuk. Träffade inte rätt person/ var med om det som var tvungen att hända just honom för att han skulle förstå. Bedrövlig jävla skitsjukdom. Önskar han hade fått vakna upp o börja resan på ett nytt liv. Ja hoppas han har ett nytt liv i himlen nu. Där han får må bra o vara glad❤

Profile picture for user Backen123

Morgonsol ja det verkar vara ett stort spann på hur det yttrar sig. Pratade med mitt ex i veckan, om husförsäljning, upplägg och ansvar över vissa saker med det. Han lägger skulden på mig, var jävligt arg över min avsaknad av stöttning etc. Ja och visst har jag säkert en del i det, men jag stod inte ut, inte ens när han började tillfriskna, det var för trasigt. Och såhär nu då, då börjar man med att kolla igenom hans Facebook, vänner, vrider om kniven i sig själv och ångesten är ett faktum. Men varför?

Profile picture for user TappadIgen

@Morgonsol skrev:"Det är så konstigt varför vissa får ett uppvaknande. Kanske i unga år..kanske senare i livet medan andra inte får det. Det är ingen som vet vilken beroende som tillfrisknar o inte.."

Precis det här funderar jag också så mycket på. Lyssnade också på Victor de Almeida i Hur kan vi-podden, som förvisso inte var beroende av alkohol utan heroin. Han berättar om hur han varit på en massa olika behandlingar o.s.v. som inte hade någon effekt. En dag var han bara klar och han har varit ren sedan dess. Han får frågan "Hur gjorde du?" men han kan inte förklara. Precis så var det för mig och det känns så orättvist.

Profile picture for user Tröttiz

@Backen123
Man pratar om att beroende ska må botten för förändring. Jag kan tänka hur många bottnar en person kan ha. 😞 I ett fall är jag väldigt orolig då jag undrar vad det finns för till botten liksom. Kanske vissa inte når sin botten utan det slutar med döden på något sätt. 💔 Vidrig sjukdom.

Profile picture for user Morgonsol

@Backen123 Vi är experter på att kräva av oss själva. Kunde orkat lite till. Om ja gjort si eller så. Att va hård mot sig är också ett självdestruktiv beteende..Det är inte rättvist av oss att behandla oss själva så. Dom har heller inte stöttat oss. Var fanns stödet vi hade behövt av dom? Du har gjort allt, det är ja säker på. Å lite mer stöttning av omgivning osv hade inte fått honom frisk..ENS EGNA VILJA, beslutsamhet o mod är vad som behövs för o gå vägen mot tillfrisknande. Kram ❤

Profile picture for user Morgonsol

@TappadIgen Det verkar va en rad av olika sammanträffanden som gör att man tillslut är mottaglig för hjälpen. O en del når aldrig botten, som @Tröttiz skrev. Som om det finns lager av bottnar men uppvaknandet kommer liksom inte. Motståndet är för starkt inombords. Min A hann dö innan han hann komma dithän .

Ja känner likvärdigt som du gör. Mitt uppvaknande om mitt Sockerberoende kom på slutet av min relation med A. Kanske pga min relation med honom. Vi speglade varann. Kan känna varför vaknade ja men inte han. Men ja rår ju inte för det. Å ja har haft mycket tankar om mitt beroende i en 10års period men inte nått botten. Så nu plötsligt vågade ja på riktigt ta tag i det. Men då har ja mentalt gått igenom tankar om mitt missbruk i 10 år, gått i terapi, försökt sluta o börjat igen. Slutat o börjat igen. Ja var mottaglig för en förändring. Så.ser ja det. O i o med allt mentalt jobbiga som kom ur relationen så tvingades ja till insikter ja flytt från annars. Ungefär så.

Profile picture for user Morgonsol

@Tröttiz Sen tror ja att för alla är det inte så att man når sin botten först o sen tar hjälp . Utan man inser när man tar hjälp att man behöver inse sin maktköshet. O långsamt kommer insikterna sen efter varann. Kan gå för långt för vissa att de är så sjuka att det är för sent för att tillfriskna. Ja tror faktiskt det. De har fått sina chanser tidigare. O då hade de orkat gå igenom allt som krävs för att tillfriskna. Men då tog de inte in allvaret eller var tillräckligt motiverade. Tror det var det som hände min älskade. Det är faktiskt orättvist vilka som blir friska o ej kan ja tycka. Ja märker nu i behandling att ja inte är i kontakt med mig själv. Det är svårt att veta eller förstå hur en frisk människa lever o vad ja ska göra för o bli frisk men ja har greppat det där halmstråt nu men ja anar att ja har många bottnar att gå ner i för o få tag i de insikter om mig ja behöver få för o bli hel.

Profile picture for user Backen123

Botten sa en beroendebehandlare var döden, så det där med botten är svårt. Mitt ex har sjunkit djupt, fyllkört ofta, otrogen flera gånger mot sin exfru, åkte dit för rattfylla. Supit bort mig, sina barn, sitt jobb. Gått 3 mån behandling, AA, tog sömnmedel/antidepressivt en morgon och somnade vid ratten och bröt ryggen, återfall på återfall relation och matmissbruk, sen gick jag, det tog aldrig slut. Och nu fick jag höra att jag stöttade bara när det passade mig, men nä, jag var ingen psykolog utan nån som blev sviken och bedragen, men jag skulle bara skärpa mig för att det drog ner honom om jag var ledsen.

Profile picture for user Morgonsol

Fy så hemskt 😪 Nää. Det där var inte rättvist. Du gjorde säkert allt du orkade. Känner igen det med att få skit för att inte va ett bra stöd ! Leva med jourtjänst med sin särbo orkade ja av förståeliga själ inte med. Ja skulle finnas där varje minut på dygnets timmar istället för att han pratade med en tex beroende terapeut, gick till AA.. Det var hans taktik. Funkade den ? Nej.

Dom kan inte tänka längre än näsan räcker, dessvärre. Så länge hjärnan är kidnappad är det så. Min A höll på o tjafsade om allt i Vår relation för förflytta problemet antar ja. Som att de stora problemen låg i relationen. Det gjorde dom inte. Inte på den nivån han ville få det till åtminstone.

Profile picture for user Morgonsol

@Backen123 Botten för mig var inte döden dock men att välja mellan att sabba mitt o dotterns liv eller ta tag i mitt eget. Ja kände att hon o ja kommer få lida resten av våra liv . O mitt liv hade blivit ohanterligt..det funkade inte längre att göra som ja tidigare gjort.. Ja är ju ensamstående med då pappan är död så har ingen pappa att lägga ansvaret på

Profile picture for user Backen123

Ok, jag läste nog för snabbt där och tänkte den beroendesjukes botten, nä vi medberoende ska snabbt som attans ta hand om oss så vi inte slänger bort vårt liv på oro, ångest, rädsla och hopp varvat jämnt. Det sägs att anhöriga mår sämre en den beroendesjuke, tror inte man kan säga så rakt av men det sätter sina spår och vill den beroendesjuke tillfriskna så finns det stöd och vi ska kämpa och peppa, fast det är riktigt svårt när tilliten är borta . Vi kommer ut på andra sidan Morgonsol med erfarenheter jag har kunnat vara utan men kanske en resa mot ett sannare jag ❤

Profile picture for user Morgonsol

@Backen123 Ja insåg att ja var beroende o varit utan socker i 7 mån nu. Det är definitivt en beroende-sjukdom. Inte alla tror det men så är det. Den drabbar inte omgivningen så hårt som alkoholberoende o ger kanske inte samma skador på lever osv men annars är det samma skit.

Men ha tror banne mig medberoende är nästan lika svårt att bli fri från . Men vi ska åt samma håll, Backen ! ❤
Mot ett friare o bättre liv där vi känner oss nöjda med oss o livet. Kan känna glädje o lycka o sinnesro

Profile picture for user Backen123

Snart ett år sedan vi flyttade, jag och sönerna. Då kände jag mest avsmak och det var över känsla. Drömde ändå att vi skulle hitta tillbaka, att han skulle förstå att nu eller aldrig var det dax att tillfriskna på riktigt. Det blev bara värre för honom och jag täckte inte upp. Han visste vad som gällde. I februari tog jag ut skilsmässa, han skrev under. Jag fick lämna in, jag fick sälja huset, han gick i sin självömkan och säkert hat, som han halvskrek i sommar att jag bara hjälpte till när det passade mig. Jag tror jag fnös åt det. Så mycket känslor och omvårdnad dom får av oss, all denna kärlek vi ger och dom känslor vi får så som skam, sorg, ilska till ingen nytta. Jag är så glad att jag är där jag är idag, men jag saknar oss, som om han var död men det finns ingen grav att gå till. Så surrealistisk att veta att han lever sitt liv 45 mil ifrån mig, vi som skulle leva hela livet tillsammans. Och han som lyckade dölja sin sjukdom, hur är det möjligt?! Vi levde tillsammans i två års tid och jag märkte inget innan vi köpte hus och gifte oss, jag tror inte han var full, han var inte konstig eller dum. Vi hade fester på helger och inget var konstigt då heller...... Men sen.
Det blir bättre och bättre, ju längre tiden går. Vi har ingen kontakt och han har aldrig bönat och bett utan det är bara borta. Skammen bär jag med mig, i ena stunden, stoltheten i andra, för fy fan vad bra gjort av mig att kliva av denna djävulsdans snabbt som ögat, rädda mina barn innan deras mamma tappat det helt. Så overkligt och jag avundas ingen att vara där man är när korthuset faller, det är hemskt 😪 men kan jag bara med orden hjälpa med att säga det blir bättre. Och är kärleken stark så övervinner den det mesta, tid ifrån varann tror jag på, att man får tillfriskna på var sitt håll. Men för oss är det över

Profile picture for user Nora81

@Backen123 Ja, den är skoningslös sjukdomen. Läste här på forumet en tillnyktrande som skrev att alkoholen är ingen dryck, det är en demon. Det tycker jag är en träffande beskrivning.
Det är oerhört smärtsamt och oerhört starkt av dig att ta dig ur.
Alla de tunga processer man går igenom med att se den man älskar långsamt dricka sig mot döden. Sveken, sorgen, manipulationen, den psykiska misshandeln, pendlandet mellan hopp och förtvivlan, den vansinnigt svåra maktlösheten. Det gör något med en.
Det är starkt av dig. Häromdagen fick jag till mig att någon tyckte jag var så stark men jag kände bara att jag vill inte vara stark längre, jag vill bara få lov att vara mig själv.
Allt ansvar man burit för sig själv, för andra i medberoendet...kanske är det inte just det man orkar vara längre ...stark.
Skönt när man tillslut inser att man inte längre behöver bära ansvar som är ens eget, man kan ju inte ta det ansvaret. Både smärtsamt men också en slags befrielse i det om man levt med att tänka att man har ansvaret för en annan människas liv.
Var snäll mot dig själv, alkoholisten är expert på att förneka, spela och gömma. Hur skulle du ha en chans att veta? Kanske var det så att han inte drack under den perioden.
Kram på dig fina du.

Profile picture for user Backen123

Idag fick jag ett meddelande från hans exfru, han har varit till vårt sålda huset och hämtat sina saker. Fick även veta att han har en ny vän, väntat och säkert bra för mig, ger mig möjlighet att gå vidare. Men det gör ont som satan! Förstår att han måste för att kunna gå vidare, det kommer inte heller funka om han inte jobbar på sitt tillfrisknande bla osv. Som sagt jag förstår om jag vill använda mig av dom tankarna, men jag vägrar hata fast det gör ont, ska bara hålla offerkoftan ifrån mig allt jag kan

Profile picture for user Backen123

Idag ännu ett steg framåt, infon om hans nya bekantskap gjorde ont, den lilla människan i mig fick för mig att nu kommer hon få honom frisk och nu blir han lycklig. Fick se en bild av henne på Facebook och då gick det över, en kvinna som är 10 år äldre och som säkert kommer enligt Freud symbolisera hans mamma, säkert en Florence Nightingale ut i fingerspetsarna 😅 sorgligt hela vägen men gjorde mig lite friare. Och för dom kan det säkert bli bra 🙏 det jag har lärt mig efter ett tips härifrån är att våga vara i känslan, i ångesten, i sorgen för den går över. Självklart omöjligt när det stormar som mest, men sen.

Profile picture for user Morgonsol

@Backen123 Du kommit så långt med dig själv låter det som ! Modig som vågar möta o erkänna smärta o insikter. Du lever i tillfrisknande ❤ Du ger dig själv o barnen det ni behöver. Var stolt över dig !

Profile picture for user Backen123

Förra veckan vaknade jag mitt i natten av ljud, förstod efter nån minut att det var sonen som var på toa. Min reaktion var rädsla, hjärtklappning och flykänsla för jag trodde det var mitt ex. Hjärnan spelade mig ett spratt och det stör mig, för en känsla som jag kanske förträngt. Jag var alltså rädd för mitt ex när vi bodde under samma tak och jag var rädd efteråt. Intuitionen styr, men vad var jag rädd för. Jag vet jag kunde vara rädd att något hände honom, att han var otrogen, att han skulle bli arg i en diskussion. Men att vara rädd för en person som man är nära under en längre tid och som dessutom förtränger, det kan inte vara bra. Ät det nån som känner igen känslan? Kan människor utstråla nåt som gör att man förstår att det finns nåt där som inte är bra. Nu har jag funderat över det här under en vecka och jag behövde få det på pränt, mina tankar.
Att leva med en aktiv beroendesjuk är helt galet för en människa, man blir mycket av det som man inte vill. Lite bitter, rädd, skamkänslor, medberoende ja ni vet. Ja en liten onsdags reflektion sådär bara

Profile picture for user LitenSkär

Det är så himla intressant det du skriver. De här eftersvallningarna/effekterna av att levt med en beroendeperson. Allt man instinktivt reagerar på.
Jag har precis separerat från mina barns pappa som har druckigt sen vi träffades. Det belv tyldigt stt hsn inte kunde sluta när barnen kom. Nu är de 4 och 5.
I somras var jag och barnen i en lekpark och jag hörde det där distrikta ljudet av en burk som öppnas. Direkt väcktes en ilska. Hur fasen kunde någon tagit med sig öl till en lekpark??? Mitt på dagen också??? I huvudet såg jag hundra minifilmer spelas upp med en familj på en pcinnickfilt. Små barn so ser oroligs ut och en pappa som häver i sig öl mitt bland alla. Jag blir orolig och stressad. Jag ser mig omrking och till vänster, 8 meter bort står en pappa med en burk loka citron i handen. Även fast jag såg detta så var jag instinktivt misstänksam och förbannad på den här pappa. Behövde typ köra ett mantra ”det är en loka. Det är en loka. Det är en loka” innan jag kunde släppa det.
Det påverkade mig så jäkla stort. Kunde inte skaka av mig det på resten av dagen.
Det var nog en av spikarna i kistan som bevisade för mig att nu har det gått långt. Det sitter i ryggraden.

Profile picture for user Tröttiz

@LitenSkär
Ja, det där med "ptsch"- ljudet ja ... 🤯 undrar hur många gånger jag också hört det förbenade ljudet.

Jag var nyligen med en kompis och hennes barn och en av dem öppnade en burk. Det var ju klart helt annan miljö, glatt och trevligt men magen knöt sig ändå på mig. Sitter så djupt vissa saker som du säger som man reagerar på fastän miljön är helt annan. 😔

Profile picture for user Backen123

Hela mitt liv ställdes på sin spets den där dagen när alkoholisten visade sig hos oss. Osäkerheten, ilskan, rädslan flyttade också in i samma stund.
1 år senare försöker jag hitta mitt nya jag och hon är inte lätt att hitta, jag har försökt vara i det som var mitt gamla jag, men det är inget kul längre, testade krogen förra helgen, drack vin ikväll med syrran och hennes man, såg fram emot skratt och det kändes bra. Efter 1 glas sa min 14-åring att jag var som en jävla alkoholist. Han bad om ursäkt och allt det där, skulle bara skoja. Jag drack inget mer, skulden och skammen omslöt mig igen. Vi hade snack sen när vi blev ensamma där jag förklarade vad det gjorde med mig, alkoholist orden. Hur mycket smärta det ligger i det, hur mycket smärta det orsakar för alla barn, relationer och jag ville inte vara en del av det, jag vill inte tillhöra det något mer. Det känns så tråkigt allt, gå på fest, fara iväg, tjoochtjim känns så värdelöst. Ålder, fas och skillsmässa gör sitt och jag önskar så till denna högre makt att det får släppa för gott nu, men det verkar ta tid. Men inte så konstigt, på 5år har jag köpt hus och gift mig med en man som mörkade sin sjukdom och som jag nu inte har minsta kontakt med, poff borta.

Profile picture for user EsterHanna

Backen, jag känner med dig! Du har en sorg och en sorg tar tid. Du sörjer det som inte blev, du sörjer honom som är borta, du sörjer att du blev "lämnad kvar" och på toppen av det så har du dina minnen av rädslan, osäkerheten, ilskan och upplevelserna.
I bland vill vi i västvärlden "jobba igenom känslan och sen är det över och klart", men det är ju ingen farligt. Du sörjer nu. Du har kanske inte haft tid förut. 14 -åringen plumpa ord var nog det han förknippade med alkohol, så bra att du pratade om det. Det tror jag är viktigt. Barn är så rädda om sina föräldrar, mer än man tror-de vill veta, de vill ha kommunikationen.
Jag skäms lite, fast jag vet att det är fel. Att jag inte såg, att jag lät det gå så pass långt, att jag inte kastade ut honom för flera år sedan. Så många situationer har hänt man aldrig trodde man skulle acceptera.
Vi har djupa ärr, de känns. Jag personligen försöker göra saker ändå-ta ett glas vin tex med en kompis och acceptera att det känns olustigt och sorligt. Känner jag personen väl säger jag det till och med- sen "övar vi" :) :)
Jag är mest arg mot mannen just nu. Ser rött när han ringer. Blir tvärilsk! Har så "fått nog av honom". Hoppas det går över med... Vi har våra faser. Jag har hört att indianerna, om en person sörjer någon som inte finns bredvid en, så kommer andra personer med mat i ett år framöver...det tar tid. Sorgen över att personen du skapade ett liv med inte finns längre. Kramar!!

Profile picture for user Backen123

@EsterHanna precis så är det, har också tänkt att det tar nog ett år efter att skilsmässan är fullbordad. Underskrift och inlämning 6 månader var bara ett steg. Men jag överrumplas av känslorna, att det inte ger sig. Och så känner jag mig bitter över att jag blev ett offer i detta kaos, att en person kunde lura mig så fullständigt. Att min personlighet inte är sig lik eftersom jag lägger mig platt efter sonens plumpa skämt. Hade det varit förr att jag skrattat, med ett stopp och belägg och inte låtit det tagit mig. Ilskan som du går igenom tar ju mycket energi, jag vet inte om jag har varit igenom den på riktigt för som du skriver är faser vi ska igenom och jag är livrädd att fastna i någon. Vi kämpar vidare och jag längtar till den dagen jag kan se tillbaka på det här
Kram till dig med och visst hade det varit skönt att vara indian nån vecka då hade vi sluppit laga mat iaf 😊❤

Profile picture for user Åsa M

Angående kommentaren från 14-åringen så känner jag igen det från något min systerson sa en gång. Han måste ha plockat upp det i skolan eftersom hans egna föräldrar är absolutister. När han fick höra att det vid en släktmiddag skulle serveras vin till maten utbrast han "ska ni bli fulla?!". Han var genuint förskräckt och rädd trots att han aldrig sett alkohol drickas. Hans bild var att det gör hemska saker med folk, att de tappar kontrollen. Det sitter så djupt även hos barn, den där rädslan för något otäckt.

Profile picture for user Backen123

Att jag bär skulden att det blev som det blev, det är en anhörigs ok att bära. Så många gånger vi får höra att vi är problemet, i vårt fall kände han sig mindre värd. Att jag var så mycket bättre. Han kunde inte leva upp till mina förväntningar, och vilka förväntningar jag hade som han inte klarade av det vet jag inte riktigt. Det var mitt fel att dom tvångsvårdade honom på psyket 1 vecka....
Jag tackar en högre makt för att jag fick kraften att ta mig från vårt gemensamma hem som nygift och med skammen hängades över mig som ett moln, köpte ett eget (stort) hus för mig och mina barn, totalrenoverades och hyr nu ut en lägenhet. Mannen flyttade hem till sin hemby i höstas och vi har bott i nya huset nu drygt ett år. Mitt i all renovering så sålde jag även vårt gemensamma hem, en skogsfastighet samt drev mitt företag med många arbetstimmar. Jag förstår att om jag inte tar hand om mig så kommer jag få betala ett högt pris, för hans sjukdom, hans kaos med en alkoholism som han burit i flera år och som han inte sa nåt om.
Igår sms jag hans mamma, jag var på tillfälligt besök i hennes hemstad så jag listade dom ett Gott nytt år och svarade glatt tillbaka. På kvällen får jag sms från honom, att han inte vill att jag tar kontakt med hans mamma något mer. Men han skriver till mina vänner och det är tydligen ok.... Jag har inte svarat och tänker inte göra det heller, om jag svara emot så vet jag inte vad det väcker hos honom. Han lever i ny relation, har fått jobb så varför. Vet att det kommer ta tid, jag fyller 50 nästa år och den här resan gjorde att jag går omkring med en lätt ångest längtar efter det liv som skulle bli vårat, hatar han för det han gjorde och önskar att nästa år har det bleknat ytterligare och bara tanken på att träffa en ny man gör mig illamående.

Profile picture for user Backen123

Bröllopsdag är över, skulle ha varit vår 3:e, men inte ens vår första var bra. Då hade han precis avslutat behandling och gick på vita knogarna. Vi hade fått ett presentkort på spahotell och jag längtade efter kärlek och lite romantik, hade hoppet kvar och jag sa vi kan väl bara åka iväg och ha det gott, men han var inte på humör som han sa. Vi for, spaade, gick på bio men sov med ryggarna mot varann den natten på hotellet....😥 jaja en dag i taget, idag har jag bla skottat snö, åkt skoter, jobbat igen och efter det klev jag upp ur min ångestgrop och tog av mig offerkoftan, det är en skön känsla 🙏😁 nån lärde mig här att våga vara där nere i djupet, det är inget farligt och det vänder. Klappar mig på axeln och tackar en högre makt som ännu en gång skickade på mig bra känslor och händelser när jag behövde det ❤🙏

Profile picture for user EsterHanna

@Backen123 , våra historier följs åt på något sätt. Det jag har ångest för är att jag gjorde mina föräldrar så glada med giftermålet. Min pappa var överlycklig. Och stolt som en tupp. Jag skulle aldrig ha gått så långt. Jag sa ja, för att jag VILLE det skulle vara bra. Min alkoholist flyttar inte, han träffar ingen ny - han hänger kvar i min närhet och förpestar. Dör sakta, lider och beklagar sig. Gör kaos, svälter och sover snart på parkbänk.
Medmänniskan i mig lider men jag låser alla dörrar, fast jag har ett varmt gästrum. Mat på bordet. Hur går det ihop? Tills döden skiljer oss åt? Jag släpper, lämnar och överger. För att rädda mig själv, mitt liv och min dotters. Hur svårt har vi som står bredvid det inte? Omänskligt. Men när jag ser/umgås och lever med min dotter, en ung snart vuxen människa-då är det värt det alla gånger.

Bra att du klev upp ur gropen, snö och skoter-så underbart!!! Ljuset! Skogar! Saknar det. Här är 10 nyanser av brunt och grått, dimma och lera. Blöta hundar och vitsåpade skurgolv :))) Ha en fin dag! Tänker på dig ofta. Stay strong!!!

Profile picture for user Backen123

@EsterHanna ja exakt så var det för mig också, dessa yttre omständigheter som får överta ens inre. Mitt ex är tack och lov härifrån, du slits ju med att ha honom omkring dig, att inte få vila. Men förhoppningsvis snart 🙏 jag känner även där som du när jag ser mina pojkar, dom är nöjda nu och dom var nöjda att tillhöra en familj, men skillnaden på pojkarna idag är stora, iaf hos den yngsta. Dom såg men förstod inte, och det gör inget gott. Idag har lillen inga djupa suckar, håller sig inte på rummet längre utan är tillbaka hos mig igen ❤🙏
Jag tänker fortfarande väldigt ofta på exet, det drar ner mig och ibland hör jag när dom runt omkring har fått meddelande/samtal från honom, själv har han sms till mig och undanbedes all min kontakt med hans mamma. Jag skickade ett Gott Nytt år. Jag funderar på terapi, fast egentligen ska jag nog bara skärpa mig och lyfta blicken, det skulle nog göra mest gott. Kvällen reflektion Sov Gott alla 😊

Profile picture for user Backen123

@Åsa M förlåt för sen reflektion på ditt meddelande ❤ Jag tror att sonen i just det här fallet "bara" var 14 år, men vad det gjorde med mig var ingen kul känsla, jag blev så osäker och rädd. Vi har pratat och visst tror jag att det finns en rädsla för alkohol, barnen har ju sett vad drogen ställde till det för oss. Samtidigt har jag förklarat att alkoholism är ändå en relativt ovanlig sjukdom, alkoholmissbruk dock mycket vanligare. Vi har pratat om att som vuxen ska man bara dricka alkohol när man är på bra humör och det är fest, aldrig som medicin.

Profile picture for user MalmMia

@Backen123 så skönt att se att barnen börjar hämta sig. Ja, det är ju "bara" att skärpa sig och lyfta blicken, eller ja i alla fall att säga det. Jag vet verkligen hur svårt det kan vara, så terapi tror jag är en god idé. Och kom ihåg att vara snäll mot dig själv, vi dömer oss själva hårdast. Jag har gått hos flera, anhöriggrupp, kurator och psykolog via nätet och alla de kontakterna har hjälpt mig framåt. Jag är fortfarande inte klar med min process men på god väg. Lycka till på din fortsatta väg.

Profile picture for user MalmMia

@Backen123 så skönt att se att barnen börjar hämta sig. Ja, det är ju "bara" att skärpa sig och lyfta blicken, eller ja i alla fall att säga det. Jag vet verkligen hur svårt det kan vara, så terapi tror jag är en god idé. Och kom ihåg att vara snäll mot dig själv, vi dömer oss själva hårdast. Jag har gått hos flera, anhöriggrupp, kurator och psykolog via nätet och alla de kontakterna har hjälpt mig framåt. Jag är fortfarande inte klar med min process men på god väg. Lycka till på din fortsatta väg.

Profile picture for user Backen123

@MalmMia hej, kära forumvän, vad kul att höra ifrån dig ❤ ja jag har ju också avverkat några samtalskontaker under tiden i kaos, tror absolut att prata med någon nu är rätt. Skulle så gärna vilja komma i kontakt med någon inom kyrkan då den där högre kraften gjorde sig påmind ibland. Hur har ni det, hur går det för exet? Tänker på dig ofta och glad att du kommit vidare, men som jag börjar förstå för egen del så kommer det ta tid att läka ❤

Profile picture for user Självomhändertagande

@Backen123
Hej! Det var länge sedan vi skrev i en tråd. Har läst i din tråd och har velat skriva så länge, men jag ser också att min ADHD går igång ibland och jag behöver tänka mig för lite. Jag är lindrigt sjuk i Covid och har isolerat mig hemma. Det är så frustrerande. Jag skriver om en del av min resa med mitt ex, för min egen skull. Och promenerar i naturen.

Jag har läkt och det tog tid. Jag ville ha kärlek med mitt ex, men han stötte bort mig under många år. Så när jag äntligen fick honom att flytta ut, vilket tog mig flera år att vara tydlig med mig själv och sedan vara tydlig med honom. Då behövde jag landa länge. Var helt ointresserad av att träffa någon och när jag väl blev intresserad av att träffa en man, så visade det sig att han hade en helt annan intention med mig. Så det var en ny lärdom. Att inte längre vara så naiv och bli förälskad i någon man inte har en aning om vem det är. Men han fyllde en funktion och jag behövde den erfarenheten som den relationen gav just då. Men eftersom jag ville ha kärlek, valde jag att avsluta det vi hade.

Och så mediterade jag i månader. Tog kontakt med en psykolog och ville förstå hur jag skulle tänka, i valet av en framtida livspartner. Det är det jag har velat ha hela tiden, men om man inte vet vad man behöver så vet man inte heller vad man ska leta efter. Min ADHD har gått igång på "spännande" män genom livet och jag har förstått att de relationer jag har haft där är det jag som har stått för tryggheten då jag tydligen har träffat osäkra män, eller de har i alla fall inte varit trygga i sig själva. Jag har tagit hand om, stöttat och lyft, passat upp och vårdat, som en medberoendepersonlighet antar jag.

Jag förstod att jag behövde träffa en trygg man som är självständig och som inte behöver mig, men som önskar en partner på samma villkor. Och jag har funnit honom, han har funnits länge i min kännedom och vi umgicks en del förr, i ett socialt sammanhang.

När man vet vem som är bäst för en, då hittar man den människan. Och då kan det bli jättebra. Jag behövde förstå, att jag inte skulle gå igång på mitt tidigare beteende och därför så ägnade jag mycket tid att meditera och landa. För att jag skulle lyfta blicken så behövde jag psykologen och meditationen. Och min ADHD diagnos som är ganska ny. Nu förstår jag hur jag inte tänkt långsiktigt förr.

Vad behöver du för att lyfta blicken? Om du skulle skriva din film där du spelar huvudrollen och där du träffar mannen som du drömmer om, eller vill drömma om. Kan det vara möjligt för dig att tänka att han finns där ute och väntar på att träffa just dig?

Eller känner du fortfarande att "bara tanken på att träffa en ny man gör mig illamående." I så fall behöver du annat. Ta hand om dig och göra det du vill. Jag "gick igång" på just den meningen och kände igen mig själv för några år sedan. Jag vet hur tungt det kan vara att börja om med en ny relation. Jag är 45 år och jag lever i nuet varje dag. Och är så otroligt tacksam för att jag minns knappt hur jobbigt det var att vakna med en alkoholstinkande man varje morgon.

Jag är så tacksam att jag ens har träffat en ny kärlek som passar mig och jag passar honom. Jag tror att kärlek är allt. Och om man inte har det till en partner så kan man känna den för sin familj, sina vänner och till ett djur.
Jag var rädd för att fastna i en bitterhet, eller en sorg, eller förtvivlan genom att upptäcka vad hur naiv jag hade varit. Eller hur sjuk jag hade varit i mitt medberoende. När jag hörde från mitt ex att han spenderade pengar på en ny kvinna, när han egentligen lånade massor av mig, som jag gjorde om till en gåva för att inte fastna i något osunt, då blev jag först irriterad. Sedan såg jag dem framför mig, hur han drack och hon rökte på. Och så tänkte jag att det är så det är, i missbrukets värld. En missbrukare behöver sin missbrukare, eller vårdgivare.

Tack vare att min nya pojkvän ifrågasatte att jag hade kontakt med mitt ex, när han känner till mycket, valde jag att bryta helt med mitt ex igen. Nu har 3 månader gått sedan jag hade kontakt med mitt ex sist. Jag har aldrig mått bättre.

Jag hade inte kunnat föreställa mig att det fanns ett nytt liv att bygga vidare på. Jag kunde inte föreställa mig det med mina 11 år som medberoende.

Det finns ett helt nytt liv. Och allt jag behövde göra, var att gå till botten med, "vad behöver jag hos en man och vem vill jag vara för honom".

Jag tar ingenting för givet, men jag är tacksam varje dag för mitt nya liv. För att jag äntligen får uppleva ett sunt och friskt liv tillsammans med en man som lever som jag.

Och jag önskar dig kärlek. Jag är övertygad om att du får kärlek från dina barn. Men du förtjänar även kärlek från en man. Från en man som passar dig. När du är redo, så ser du honom.

Jag ville bara dela med mig av min erfarenhet. Inte projicera något. Hoppas att det var ok. Ha en fin dag!

Profile picture for user Backen123

@Självomhändertagande jag blir rörd, så fint skrivet och rätt skrämmande i ett sammanhang från igår. Igår så skrev på Insatgram Anna Tebelius Bodin om att ändra tankens kraft, jag förstod inte och ställde en fråga, hon svarade bra tillbaka. Sms även med min syster som förklarade ytterligare och hon tog upp exemplet män, om min vana att attraheras av en viss typ av män. Eller som andra kloka sagt, en viss typ av män attraheras av mig 🤔 Jag har också fått min ADHD diagnos sent, en light version som dämpas av dopamin och det känns ok, det är ju jag men när jag läser din text så slår det mig att den kanske också har varit en del i relation till män, jag älskar ju när det händer, strulet, kaoset i ex renoveringar, projekt etc men då får man kanske även det andra också som är mindre kul. Känslomässigt kaos med män, "små" män och sjuka män, typ alkoholisten. Har också hittat i text den positiva personligheten hos alkoholisten och det är den jag attraheras av. Den där kluriga, som är fenomenalt händig oftast problemlösare inom sitt arbetsområde, allmänbildad med en bredd och snabb i tanken, en skörhet som i en konstnärlig själ (djupt, men den texten slog huvudet på spiken för mig).
Jag vet vad jag behöver i en relation till en man, precis som du skriver och jag får kanske gå till botten med det här. Har sökt efter en hobby för att kunna lyfta blicken från exet, det här får kanske bli min hobby, blicka framåt men samtidigt rota 😁
Håller tummarna att du klarar dig från Covid och jag är så glad för din skull att du just nu är i hamn, det är du så värd och jag är så imponerad av din resa att du tagit sånt ansvar över dig själv för att komma dit du är idag, kram ❤