@Axianne Grattis till 150 nyktra dagar! 🥳🥳🥳 Uppskattar verkligen dina inlägg och jag tror att de är hjälpsamma för många. Dig också 🙏🏻 Att skriva funkar lite som självterapi.

Kram 🐘

Idag är det exakt fem månader sedan jag senast drack alkohol. Det är ingen lång tid, en fis i rymden egentligen, men med mina mått mätt är det eoner av tid. Jag tror inte jag har varit helt utan alkohol ens i två hela månader någonsin sedan jag inledde mitt missbruk för dryga tjugo år sedan, Nu har det gått fem månader utan varken sug, längtan, saknad, begränsat socialt liv eller ens tankar på att någon gång i framtiden ta mig ett glas igen. Det är som att alkoholen som totalt tagit över min tillvaro fram till i augusti plötsligt förvandlats till något total ointressant. Jag är fortfarande märkligt överraskad och förvånad över hur jag nästan från en dag till en annan blev befriad från inte bara det fysiska suget och den menala besattheten, jag har också blivit av med nästan allt det vidriga som mitt supande fört med sig. Förvånad och tacksam är jag.

Om jag hade läst ovanstående när jag själv satt mitt i skiten och hela tiden misslyckades med mina försök att minska mitt intag eller sluta dricka, då hade jag nog blivit förbannad och tänkt att det är lögn och skitsnack. Jag hade förutsatt att den som skriver så som jag skriver nu vill sälja något eller försöker värva folk till någon märklig sekt. Ingen slutar dricka rätt upp och ned. Alkoholister lägger inte bara ned från en dag till nästa. Inte utan hjälp. Eller?

Tänk om man faktiskt kan sluta? Tänk om det är möjligt att göra det jag gör just nu? På sikt alltså. Inte bara i fem underbara månader, utan på obestämd tid. Indefinitely. Jag vill inte jinxa mig själv eller hoppas på för mycket, men visst vore det trösterikt och ganska jävla underbart om alkoholismen faktiskt går att stänga av? Just nu är den i alla fall pausad.

Nästan alla som gått i behandling för alkoholmissbruk eller sökt information om alkoholism lär sig ju att detta är en sjukdom som är obotlig och att det handlar om en livslång kamp för den som vill bli nykter. Man kanske behöver piller mot det fysiska suget eller återkommande terapi för att prata om varför man dricker. Har man därtill deltagit i AA-möten eller en tolvstegsbaserad behandlingsform så får man snabbt lära man sig att det är mötena och de tolv stegen som gäller för att hålla sig ifrån återfall.

Oavsett metod verkar det vara vanligt att man ska överlämna ansvaret för sitt drickande, eller snarare sin nykterhet till någon eller något. Jag blev ett case för företagshälsovården, fick piller, psykologtider, gruppsamtal och behandlingsprogram. Jag pratade med terapeuter, bodde på behandlingshem, skrev livsberättelser, fyllde i Jelinek-kurvor, blåste i IBAC-testare, lämnade blodprover. Och jag gick på hundratals AA-möten där jag varje gång erkände mig som maktlös, överlämnade min vilja och mitt liv och bad att en högre makt skulle avlägsna mina fel och brister så att jag skulle bli nykter. (För er som inte gått till AA så är det några av deras steg.)

Jag gjorde allt det där och mycket mer hur många gånger som helst men Gud avlägsnade inte mina "karaktärsdefekter" som det heter inom AA, och jag tänkte att det berodde kanske på att jag inte gjorde tillräckligt eller att jag saknade den rätta tron som de tolv stegen bygger på. Jag ville tro att Gud skulle återge mig mental hälsa, men jag kunde inte. Jag var inte helt grundlig och orädd i min moraliska inventering, jag erkände aldrig den exakta innebörden av mina fel, jag gjorde ingen lista över precis alla jag hade gjort illa och jag gottgjorde dem inte heller. Jag fortsatte inte min personliga inventering och jag erkände defintivt inte alltid när jag hade fel. Bön, meditation och fortsatt spridande av budskapet blev det inte heller så mycket av. Så egentligen var det kanske inte så konstigt att jag fortsatte dricka när jag lämnade AA för fem-sex år sedan.

Kanske var programmen och de tolv stegen för krävande för den lata alkisen jag var och är? Kanske var det fel att hänga upp min nykterhet på terapeuter, AA eller piller? Kanske hade jag lyckats bättre redan då om jag insett att det är bara jag som kan bestämma om jag vill sluta. Det är bara jag som kan genomföra det och det är mitt eget ansvar. Jag kan ta emot hjälp, men det är jag själv som måste VILJA.
Jag ville inte sluta, så enkelt är det.

Jag blev ju de facto tvingad in i alla de här programmen. Det var inget eget val utan krav för att jag misskött mig. Utifrån sett var jag tacksam för den hjälp jag fick. Jag bejakade behandlingarna och visade tacksamhet gentemot alla som ville hjälpa mig på fötter. Jag var till synes ångerfull och följde nitiskt alla direktiv, råd och program. Jag gick på alla AA-möten jag skulle trots att mina knogar blev vitare och vitare. I min egen hemliga agenda fanns det en hemlig morot. Det fanns ett slutdatum för min tillfälliga nykterhet. En dag skulle jag ta examen och sedan kunde jag vara som alla andra igen. Sedan kunde jag åter flyga under radarn och dricka utan att få uppmärksamhet. Då skulle jag kontrollera mitt drickande, tänkte jag.

Så blev det inte. Jag återgick till supandet värre än innan så fort jag fick tillfälle. Jag vet ju nu i efterhand att jag inte hade minsta ambition att sluta dricka helt. Jag vet att jag inte är ensam att ha levt med denna typ av lögn. Kanske är inte den vanligaste förnekelsen bland alkoholister att man dricker för mycket, utan att man säger sig vilja sluta, men faktiskt tänker fortsätta så snart man tycker att man har kontroll.

Om jag satt av tid i stället för att verkligen engagera mig i att göra mitt liv bättre under de behandlingar som erbjöds var de ganska bortkastade. Jag beklagar att jag slösade bort dem men jag är tacksam för många av de kunskaper jag fick med mig, även om det tog flera år för mig att verkligen ta till mig vad jag fick lära mig.

Idag finns det två stora skillnader mot när jag deltog i alla dessa behandlingar och AA-möten. Idag tror jag. Kanske inte på AA men jag tror på en högre makt som jag nu kallar Gud. Och idag har jag befriats från viljan att dricka. Det är stort och det gör mig så tacksam.

Ha en fortsatt fin lördagskväll!

@Axianne Grattis till 5 månader!🎉💐. Har man inte viljan själv till att sluta dricka så tror jag det inte går så bra. Den egna viljan måste besegra alkoholhjärnan som är totalt beroende av alkohol. Jag tror absolut att du kan sluta för alltid om du har viljan och inte sänker garden helt. Då beroende är en kronisk sjukdom som förändrat hjärnan kan man lära sig att leva med sjukdomen och därmed aldrig ta en droppe alkohol mer.

Bra jobbat!🌷💕

Jag smittades av Covid för en tid sedan och under den akut sjuka perioden fick jag riktigt vidriga flashbacks från min tid som aktiv alkoholist. Den molande huvudvärken och det allmänna måendet som jag upplevde de första dygnen när jag var Coronasjuk var nästan identiska med hur jag mådde väldigt ofta när jag drack. Jag brukade tycka att jag söp så mycket och så ofta att jag inte längre blev bakis, men det är en sanning med modifikation och minnena kom tillbaks när jag fick den här huvudvärken, illamåendet, svagheten och hjärtklappningen av Corona. Jag kanske inte blev klassiskt bakfull när jag drack dagligen men jag mådde i stället konstant fysiskt dåligt. Så som jag mådde när jag smittats av Covid 19, så mådde jag varje gång jag var på väg att nyktra till och det dåliga måendet gick inte över förrän jag drack igen. Det var förstås inte bakfylla, det var abstinens.

Det var äckligt att känna mig så här igen. Covid-viruset fick mig att sova dåligt med febriga mardrömmar och jag vaknade ibland och trodde att jag druckit, så bekant var känslan. På sätt och vis var det en befrielse att det "bara" var Corona. Att jag inte var tillbaks i supandet. När jag låg i sängen och slötittade på TV var det ofta reklam för vin på flera kanaler. Det gjorde mig om möjligt ännu mer illamående. Bara att se reklamen fick mig att vilja kräkas. Jag har haft en ganska lång period när jag inte brytt mig alls om sånt som alkoholreklam eller att andra dricker, men nu fick jag en ordentligt negativ fysisk reaktion för att jag mådde så illa av Corona.

Det är lätt att glömma hur jag mått. Jag har besegrat många sorters abstinens och kommit förbi den akuta fasen av fysiskt illamående många gånger. Det har varit olika grader av helvete men eftersom det varit självförvållat har jag oftast bitit ihop och härdat ut. Syftet har varje gång varit att sluta dricka, men jag har alltid återfallit efter max några veckors nykterhet. Den sista gången jag drack och slutade minns jag inte att jag hade abstinens. Kanske är det för att jag mådde så dåligt av andra skäl när jag åkt dit för rattfyllan i augusti.

Det är bra att jag fick den här tankeställaren och minns hur jag verkligen mådde när jag söp. För mig var fysiskt illamående vardagsmat när jag drack mycket. Det hörde till och jag accepterade att det var så. Hur många gånger jag mått så illa att jag knappt kommit ur sängen vet jag inte, men det var ofta. Jag minns känslan av hur salivtillströmningen i munnen ökade och jag var tvungen att svälja om och om igen för att jag var på väg att kräkas. Detta var en känsla jag bara upplevt när jag druckit, för övrigt. Jag minns hur jag ibland inte hann fram till toaletten utan kräktes överallt i badrummet. Jag minns hur ont det gjorde i huvudet hela tiden när jag fick abstinens. Jag minns också hur jag darrade och skakade i hela kroppen. Jag har skrivit om det här, men faktiskt hunnit glömma bort hur jag darrade när jag var abstinent. Jag var så skakig att jag inte kunde dricka ur ett glas utan att hålla i det med bägge händerna. Det var också vardagsmat.

Jag tror inte man kan vara tacksam för att man fått Corona, men jag är tacksam över att jag fick tillbaks minnesbilder av hur jag mått, så att jag kanske kan fortsätta min nyktra resa som nu varat drygt 160 dagar.

Ha en fin fredag, alla vackra och fina människor här! 💙

@vår2022 @majsan_nu Tack för era kommentarer och att ni läser! Jag blev snabbt frisk från Corona, vilket jag är glad över. Jag blev smittad trots trippelvaccination, så Omikron är ett lurigt jävla virus. Men mitt i alltihop så har jag ett bekymmer mindre. Nu har jag haft skiten ... Visst, man kan få det igen men jag levde i rätt många månader i skräck över att smittas och med tanke på min dåliga kondition så var det en mardröm under hela våren och sommaren tills jag fått mina första sprutor. Isoleringen var ju fullständig redan innan eftersom jag drack, men jag drack ju ännu mer för att döva ångesten och rädslan för Corona. Jag var väldigt rädd att behöva få IVA-vård om jag skulle bli smittad, men nu gick det ju väldigt bra. Jag kan ta illamående och huvudvärk - i synnerhet om det innebär att jag är ett steg närmare immunitet.

Ha en fortsatt fin fredag!

Det jag ska skriva om nu har jag nuddat vid i förbigående när jag berättade om min uppväxt, men inte mer än så. Kanske är det läge för en varning för att det kan bli lite starkt om man är en känslig läsare. ⚠️

När jag gick i behandling för min alkoholism ingick det att rota i sitt förflutna. Man skulle inte bara gräva i det och röra upp allt det onda. Man skulle dessutom göra det i grupp. Sitta i cirkel och berätta inför alla hur det varit och vad man genomgått, gjort och varit med om. Jag lyssnade gärna på de andra men jag var ganska motvillig att riva upp mitt eget förflutna och det kändes helt galet att när man var förhållandevis nyligen nykter och på vita knogar, att sitta bland främlingar med någon nybliven terapeut och berätta om det svåraste man upplevt. Jag förstår fortfarande inte hur man kan se det som en bra terapimetod. För mig var det inte framgångsrikt eller ens aktuellt. Jag valde omsorgsfullt ut små anekdoter som jag kunde prata om och berättade enbart det som jag visste att jag med lite konstnärlig frihet och fantasi kunde formulera om. Resten fick ligga kvar i mina djupaste låsta valv. Det finns mycket jag inte berättat för någon alls.

Det jag de facto har berättat om och står för är att jag inte älskade min mamma. Jag flyttade hemifrån så snart jag fick chansen och jag insåg att den framtvingade relation vi hade var ganska långt ifrån kärlek. De mest utmärkande dragen hos mamma var att hon var arbetsskygg men ändå ville ha allt det goda i livet. Hon var temperamentsfull och gapig, egoistisk och lat. Inget var gott nog och det hon var bäst på var att göra sig osams med folk. Då bytte vi vänner. Hela familjen. Om inte mamma var sams med någon bekant, släkting eller tidigare vän, då var den personen borta för alltid och vi förlorade med åren kontakten med hela släkten och vänkretsen. Detta livsnödvändiga nätverk ersättes successivt med nya vänner som mamma hittade på alla upptänkliga ställen och bjöd hem. En del av dem blev väldigt snabbt familjenära och vissa bodde tidvis hos oss av olika skäl.

Det gjorde mannen jag ska berätta om också, men i början var han tonåring. Han var min idol som lät mig sitta bredvid när han gjorde läxorna och lärde mig läsa och räkna när jag var fyra år till min mammas stora glädje. (Nu kunde hon skryta över hur oerhört smart dotter hon hade.) Den här personen byggde Lego och koja med mig och fixade mat när jag var hungrig, gav mig serietidningar, tröstade mig när jag var ledsen eller ensam och han var den enda jag lekte med innan jag nådde skolåldern eftersom jag nästan inte hade några kompisar alls. Och här kommer vi till det jag inte pratat om eller berättat; hur det var hemma.

Det var sextio- och sjuttiotalets frisläppta tider. Mamma tyckte det var viktigt med frigjordhet och i vårt hus rådde tidens anda. Hemma gick de vuxna nakna om tillfälle gavs och sexualitet var inget hemligt. Jag kan inte påstå att mina föräldrar skyltade med det, men jag råkade ibland se dem ha sex genom en halvöppen dörr och det var ingen stor sak. Ibland åkte vi och badade nakna i älven med bekanta och då blev jag vittne till allt möjligt som jag egentligen inte borde fått se. Fräckisar drogs ofta i huset och jag kunde berätta om hur barn blev till innan jag lärt mig knyta skorna. Det fanns till och med tidningar och böcker spridda lite här och där hemma med bilder på allt man kunde tänkas undra över i detta ämne, och mer därtill.

Jag vet inte exakt när det som hände mig började. Mina första minnen av det är från när jag är runt tre eller fyra år. Jag minns det eftersom jag har tydliga minnesbilder av de exakta platserna och just denna bostad flyttade vi ifrån när jag var fyra år. I början var vi i kökssoffan där han hade sin sovplats när han passade mig. Han var som sagt tonåring då. Också ett barn på sätt och vis men han visste självklart vad han gjorde och att det var fel, fast han gjorde det ändå. Trots att jag var så liten stannade han inte bara vid att röra eller smeka. Han ville ligga ovanpå mig och försökte penetrera men han vågade inte fullfölja när jag började gråta.

Han brukade muta mig med godis och glass för att köpa min tystnad. Ibland hotade han med saker också. Tydligen fungerade det eftersom jag inte berättade för någon på flera år. Däremot blev jag snabbt en liten tjockis av hans godis och ett tröstätande som jag börjat med. Man kan se på foton tagna på mig som fyraåring och mig som femåring hur stor skillnaden var. Från en normal och söt liten tös till en klotrund knubbig jänta.

Mina sista minnen av det han utsatte mig för är från när jag gick i lågstadiet och vi bodde i en större lägenhet. Då var vi i föräldrarnas dubbelsäng. Han bodde sporadiskt hos oss och passade mig när min mamma inte var hemma. Han brukade fråga "Ska göra barn?" och jag tyckte inte det var så stor sak egentligen. Jag trodde nog att alla andra också gjorde sånt här. Efteråt hjälptes vi åt att bädda undan spåren och sedan åt vi godis eller glass och läste seriemagasin som han haft med sig.

Han försvann från en dag till en annan. Jag var ovan vid att ha vänner och ville väl verka lite tuff, så jag berättade för en ny grannflicka vad han och jag brukade göra när vi var ensamma. Givetvis berättade hon för någon vuxen. Efter några dagar var mannen borta ur mitt liv. Han flyttade ut en dag när jag var i skolan och mina föräldrar sade att han fått jobb inne i stan, så han skulle bo hos en annan familj nu. Jag var så stor att jag kunde passa mig själv efter skolan, så jag blev "nyckelbarn". Vi flyttade snabbt igen och jag fick byta skola. Nya vänner och bekanta fick vi också. Inte för min skull, utan för att mina föräldrar inte ville skämmas för att det förstås kommit ut vad som pågått.

Ingen pratade med mig om det som hänt. Locket var på och jag var en ensam, brådmogen och mobbad liten tjock flicka som inte riktigt förstod vad jag varit med om. Det jag visste och nu förstått var att det var något väldigt fult som pågått och att jag absolut aldrig mer skulle prata om det med någon. Jag visste också att jag inte hade sagt nej, så jag kunde inte skylla på någon annan. Jag hade ju varit med på det så det var mitt eget fel. Så tänker man när man är nio år och varit med om det jag varit med om i drygt halva sitt liv.

Jag konfronterade den här mannen i vuxen ålder när han var på besök hos mina föräldrar en jul. Han förnekade allt och sade att jag måste ha drömt. Det spelade ingen roll att jag visste exakt vad han gjort, var vi var och hur det gått till. Han blånekade och jag kunde inte ens förmå mig att vara kvar i samma rum som den nu medelålders pedofilen. När jag gick därifrån var mina sista ord till honom "Jag hoppas innerligt att dina döttrar inte utsatts för det du gjorde mot mig, din sjuka jävel!" Då log han. Det svinet hade mage att le mot mig som svar.

Jag vet inte om det som jag utsattes för som barn är en av anledningarna till att jag blev alkoholist, men det blev en del av min skeva kroppsuppfattning och mitt missnöje med mig själv och min kropp. Det var en tung hemlighet att bära i alla år och jag har nog aldrig egentligen bearbetat det inträffade, men jag har kommit till acceptans på något vis. Det är vad det är Let it be. Låt det vara.

Jag vet inte varför jag skriver om det nu. Det kanske var dags helt enkelt. Eftersom jag kan skriva om det utan att må dåligt eller ens bli upprörd kanske det är okej att jag faktiskt gläntar lite på locket nu. Jag tror inte jag riskerar min nykterhet idag. Däremot är jag tveksam till att gräva i smärtsamma minnen när man är väldigt nyligen nykter.

Kram. 💟

@Axianne vilket svin! Egentligen borde man väl anmäla men förstår att man inte orkar. Känner delvis igen mig i berättelsen om din mamma. Mycket skada skapade den generationen med sin superegoistiska ”frigörelse”. Så långt från riktig kärlek och moget ansvar. Hoppas du nu har kunnat lägga det bakom dig, nånstans där det inte längre kan skada dig.

Tack för att du delar detta. Det är ju så tydligt för en utomstående att det är förövaren som bär hela skulden, och sedan föräldrarna som inte såg till att du fick hjälp och stöd.. Men så bra att du känner att du kan släppa det och gå vidare. Jonas Gardell beskrev väldigt fint hur han gick vidare efter ett övergrepp i tonåren. Han gjorde en elegant koppling mellan Jesus "ta din bädd och gå" och den gamla vitsen "kom nu ketchup så går vi". Kontentan var att vi tar oss vidare med våra sår, vi stannar inte kvar i eländet någon annan försattes oss i. Vi skrapar ihop oss och fortsätter leva - kom nu ketchup så går vi...

@ciego @vår2022 @Kebne1 @majsan_nu @Geggan @Kennie - Tack för fina ord! Det finns mycket mer att berätta om min uppväxt och mitt tidigare liv men jag känner inga behov att prata om det just nu, så jag går vidare. Det som fick mig att småle var en tillfällighet som @Kennie verkligen lyckades sätta dit med bravur: Igår kväll lyssnade jag på en repris av Jukeboxen i P4, Det var ett program från 2019 när Anne-Lie Rydé hade Jonas Gardell som gäst. Alla minnen väcktes av musiken från då och Jonas berättelse, vi är ju nästan jämnåriga han och jag. Jag lyssnade, skrattade, smålog och lät mig inspireras att skriva gårdagens inlägg. Mot slutet av programmet spelades Beatles "Let it be" - en låt jag aldrig ens gillat tidigare, och plötsligt var den så solklar och vacker i mina öron att de orden fick bli med i mitt inlägg. Så med kvällens svar och referens till den underbare Jonas vars ord inspirerade mig att berätta om min uppväxt, blev cirkeln på sätt och vis sluten. Ett mycket märkligt sammanträffande, indeed.

Idag shoppade jag lite saker online för hemleverans. Inga stora prylar. En laddkabel och hörlurar, en halsduk och ett storpack med strumpor, trosor samt en tröja. Allt på rea förstås. Mindre än halva priset. Jag är van att hålla i plånboken när jag handlar och det har jag gjort i flera år nu. Handla billigaste maten och alltid på rea har varit en vana. Men jag snålade verkligen inte förr när jag spenderade pengar på öl, vin och sprit. Då har det fått kosta hur mycket som helst.

Förutom de direkta kostnaderna när jag maxat mina betalkort på Systembolaget eller puben och lagt minst 4 500 kr i månaden på vin har jag ju också haft andra dyra notor att betala. Böter för min fyllekörning gick på i runda slängar tio tusen kronor. När jag fick sparken senast fick jag karens på en månad från A-kassan för att jag misskött mig och då var inkomsten noll. Ungefär då, för drygt två år sedan började jag knapra på sparpengarna. Sedan har jag levt på minus varje månad eftersom det jag fått ut inte täckt hyra och fasta kostnader. Jag hade inte jobbat länge nog och med tillräckligt bra lön sedan förra avskedandet för att få ihop full ersättning från A-kassan. Den förlorade arbetsinkomsten på senare år är så stor att jag knappt törs räkna i pengar. Jag var chef tidigare och hade en bra lön innan jag började supa. När inkomsten försvann blev glappet enormt och mina sparpengar har slutligen totalt utraderats så att jag har nödgats låna varje månad av mina barn för att inte hamna på inkasso.

Och ändå levde jag på samma sätt i flera år och i min sinnevärld räknade jag inte med att få ett nytt jobb igen. I somras kalkylerade jag på huruvida det skulle göra skillnad om jag fick förtidspension på grund av min alkoholism. Jag såg mig själv i framtiden hänga på en rullator nere i centrum utanför Bolaget bland de andra fyllona som väntade där klockan fem i tio varje morgon. Jag funderade på om jag på något sätt skulle kunna ta ut ett extra lån på huset trots min låga inkomst eller hur jag annars skulle lyckas ta mig fram på min skraltiga inkomst. Men jag hade inte minsta lilla tanke på att sluta dricka och jag såg ingen ljusning på arbetsfronten eftersom jag inte varit i skick att söka jobb seriöst Vem skulle anställa mig? Jag orkade ju inte ens duscha eller klä mig på dagarna. Jag såg helt enkelt ingen lösning. Att jag idag skulle sitta här som heltidsanställd, respekterad kollega, nykter sedan över fem månader och med en ganska välfylld plånbok var otänkbart. Det fanns inte.

Men det gick fort att komma på fötter igen och jag är så tacksam för det. Jag har arbetat en hel del övertid sedan i höstas vilket resulterat att jag under några månader fått ut 28-30 000 kr mer efter skatt varje månad nu jämfört med det jag fick från A-kassan och Försäkringskassan. (Ja, så bra lön har jag fått och så usel var min A-kassa.) Lägg på de 4 500 kronorna jag brukade supa upp per månad så är det en ordentlig skillnad. Min arbetsgivare betalar nu dessutom in på min pensionsförsäkring löpande, pengar jag inte ser idag men kan njuta av senare.

Jag har kunnat betala tillbaks mina privata skulder till mina barn och har betat av en stor del på kontokorten. Min mobil och dator som var på avbetalning har jag löst restbeloppen på, vilka jag annars hade dragits med räntor och betalningar för i två år till. Inom några månader hoppas jag att jag är fri från skulder igen. Det går kanske inte att mäta välmående i kronor och ören, men visst är det en fantastisk bonus och guldkant att inom loppet av några månader ha tagit mig ur mina ekonomiska bekymmer. Om jag inte slutat dricka hade jag troligen aldrig fått arbete och definitivt inte kunnat behålla ett jobb. Det vet jag av bister erfarenhet.

Den fysiska och mentala hälsan är dock den största vinsten. Jag tackar Gud för varje dag jag får vakna med gott samvete och må fysiskt och psykiskt bra. Jag är så lycklig över att ha befriats från tvånget att dricka. Jag är så underbart glad att få njuta på riktigt av allt som livet ger mig idag utan att bedöva mig med vin för att få sova bort dagarna. Jag känner fortfarande den där enorma befrielsen och förvåningen över att jag efter så många år kunde vända alkoholen ryggen och bara sluta, trots att jag var riktigt gravt alkoholiserad. Tänk om jag vetat det. Tänk om jag vågat försöka tidigare - på riktigt alltså. Inte på det halvhjärtade sätt som jag med jämna mellanrum tvingats till avhållsamhet mot min vilja. Om jag bara vetat att jag skulle må så här bra hade jag tagit det här steget för många år sedan, men hur kunde jag veta? Jag trodde ju att jag försökte sluta då också, men innerst inne ville jag inte. Jag stred mot mig själv och var i konflikt med vad förnuftet sade och kroppen ville. Kroppen vann hela tiden eftersom hjärnan var förgiftad av det ständiga drogandet på alkohol och inte lyssnade på reson.

Jag säger fortfarande att jag inte vill ta ut något i förskott. Det är en dag i taget som gäller, men skillnaden nu mot när jag försökt sluta tidigare är att jag glömmer bort alkoholen. Förut när jag försökt sluta dricka har det varit just "försök" och det har varit en kamp. Även om jag varit torrlagd har alkoholen funnits i huvudet hela tiden. Ständigt i åtanke. När kan jag dricka igen? Ständigt känna efter. Alltid fundera på hur jag skulle kunna vara som andra och dricka socialt. Så är det inte nu. Jag har totalt lagt ned tankarna på att dricka och det gör mig inte ett dugg. Jag kommer på ibland att jag faktiskt är alkoholist, och då blir jag ännu mer peppad att fortsätta på den här vägen, eftersom mitt nya liv tillåtit mig att glömma min sjukdom större delen av den här nyktra tiden. Jag får leva fritt och behöver inte ha skiten i huvudet dag som natt. Om jag ibland tänker på alkoholen så är det inte någon sorg förknippat med att jag inte dricker. Bara lättnad.

Ha en underbar kväll, alla fina vänner här! 🌼❤️️🌹🎶💖

Vilken resa! Och helt fantastiskt hur du lyckades vända ditt liv så fint. Din berättelse borde alla här inne läsa. Sån inspiration. Tack för att du delade med dig och stort grattis till ditt ”nya” liv.❤️