Jag har druckit länge, och inte riktigt försökt att sluta "på riktigt", alltid varit för viljesvag och fallit tillbaka i gamla mönster. Dricka periodvis, 3-4 dagar i rad, sjukanmäla sig, bete sig som ett svin osv.
Men nu har jag hittat en lösning: jag vägrade länge att ta antabus, nu tar jag antabus och har inget val- jag kan inte dricka. Om jag dricker blir det sjukhus. Första månaden kändes som straff eller fängelse, men nu tredje månaden känns det som en frihet och huvudet börjar klarna lite. Jag börjar njuta om än sakta av nykterheten.
AA hjälpte mycker också förut men pandemin gjorde det omöjligt att besöka AA lika ofta.
Jag har sug men mycket sällan och kan fokusera på mitt familjeliv samt jobb. Jag är skarp i skallen och känner mig stabil (för första gången på sisådär 10-12 år!). Jag är fortfarande ung: 37 år. Men jag är en alkoholist och måste hålla mig i skinnet. Lite orolig hur det kommer gå sen när jag slutar med antabus så jag kommer köra med det ett par månader till tills jag känner mig säkrare.