av Axianne

Axianne
fre, 2022-02-18 - 22:48

Jag kollade på appen igår och såg att det stod 179 dagar. I dag är alltså dag 180 utan alkohol. I runda slängar ett halvår har nu passerat utan att jag haft en längtan eller sug efter alkohol trots att jag supit i över 20 år innan dess och försökt sluta hundratals gånger förut.

Jag är fortfarande lika förundrad, förvånad och fylld av tacksamhet och hopp som jag var när jag skrev här första gången på min femtionde nyktra dag. Då hade jag precis börjat våga tänka tanken att min nykterhet kanske skulle vara hållbar denna gång, och nu har hoppet övergått till en tro på att jag faktiskt verkar ha tagit tillbaks makten över mitt liv. Att jag inte längre är förlorad och slav under alkoholsuget. Vad än det var som drev mig att välja drickandet före allt annat och förstöra allt jag hade, verkar nu ha släppt sitt grepp om mig. Det innebär definitivt inte att jag är trygg eller säker i min nykterhet så jag tar inte ut något i förskott men jag njuter av varje dag som får vara fri från tankar på att dricka.

Jag har stött på en hel del motgångar, stress, problem och svårigheter under det här halvåret men inte för en enda sekund har jag haft minsta tanke på att dricka igen för att fly från dessa. Tvärtom så har det peppat mig att tänka på hur mycket starkare jag är när jag är alkoholfri och jag har funnit kraft i vetskapen att jag klarar så oerhört mycket mer när jag är nykter än när jag drack. Tack vare det har jag kunnat säga till mig själv att "Okej, det här som händer nu är jävligt tufft att hantera, men jag är i alla fall nykter!" och det har hjälpt mig mycket.

På det nya jobbet har det t.ex. varit en lång rad av utmaningar och kraven på mig har ökat hela tiden. Det förväntas att jag kan så mycket mer än jag själv tror att jag klarar av. Inför varje jättestort hinder har jag upplevt ångest och tappat självförtroendet temporärt, men jag har hela tiden tänkt att om jag bara gör mitt bästa så har jag i alla fall försökt och sedan får de väl ge mig sparken om jag inte duger. Men jag har till min förvåning gång på gång upplevt att mina utmaningar inte alls varit lika svåra eller besvärliga som jag befarat att de skulle vara. Jag har klarat av så fantastiskt mycket mer i min nya yrkesroll än jag trott att jag hade förmåga att prestera. Ingen kommer att ge mig sparken. Jag har snabbt blivit en person som verkligen tillför massor på min nya arbetsplats och som man litar på.

Under många år drack jag för att klara av arbetsdagen. Jag upplevde att jag orkade ta mig an svårigheter i arbetslivet och möta problemen med större självförtroende om jag hade alkohol i kroppen. När jag drack så var det lättare att fly från rädslan att misslyckas eftersom mitt självförtroende var oerhört lågt men fasaden ändå måste hållas uppe. Det var med alkoholen jag dämpade ångesten för att orka sätta ena foten framför den andra. Det var med alkoholen jag kunde somna på kvällen, (eller snarare däcka) och slumra några timmar utan rädsla, för att sedan dricka så snart jag kunde nästa dag innan jag hann nyktra till helt och den slog klorna i mig igen.

Jag kan med säkerhet tänka tillbaks och minnas att jag varit påverkad av alkohol under delar av arbetsdagen och smygsupit på jobbet i minst arton års tid. Det är faktiskt svårt att minnas vilket som var mitt sista jobb där jag var nykter på dagarna men jag tror det var 2004 eller 2005. Under alla dessa år har jag smusslat med vin och öl på alla upptänkliga sätt på mina arbetsplatser. Druckit och somnat på toaletter och i vilorum. Vandrat med ryggsäck till Systembolaget på lunchen. Smusslat ölburkar eller flaskor i handväskan eller gömt dem på ställen bara jag hade tillträde till. Jag har sällan gått hem utan att passera en pub eller bar efter jobbet, och om jag gjorde det så var det med vin eller starköl i ryggsäcken.

Det har nu gått upp för mig att jag har presterat så oerhört mycket sämre på grund av mitt drickande under alla dessa år och att jag som nykter idag har en kapacitet och förmåga som vida överstiger det jag tidigare åstadkommit på mina jobb och då var jag ändå i chefsposition med stort ansvar innan jag blev påkommen, fick sparken och gick ned mig totalt. Jag är medveten om att jag troligen supit bort miljarder hjärnceller under mina aktiva missbruksår, men jag är oerhört tacksam att det finns en gnutta kvar av dem. Jag förvånas att jag fortfarande som 55+ lär mig snabbt och plockar fram kunskaper jag inte visste att jag hade

Efter bara ett halvår utan alkohol börjar jag känna igen den där personen som jag var en gång i tiden. Hon som var smart, alert och ansågs vara både intelligent och högpresterande. Jag har levt så länge i en dimma av alkohol att jag glömt att den duktiga kvinnan fanns. Nu har jag på några månader blivit en kollega man vänder sig till på min arbetsplats. Jag har fått allas förtroende och vuxit med rollen. Fortfarande skraj och med svagt självförtroende innerst inne, men jag dricker inte för att ta mig an utmaningarna. Jag angriper dem med nyfikenhet och viljestyrka och fan vad det har gått bra så här långt!

Jag har fortfarande många problem på grund av alla år som alkoholist, men just nu försöker jag möta dem och göra varje dag så bra som möjligt och eftersom jag är nykter så går det mesta åt rätt håll. Mina fysiska bekymmer som kommit med åren har förstärkts och eskalerat av supandet vilket lett till att jag har förlorat mycket av både utseende, kroppsform och hälsa, men jag gör det bästa av varje dag ändå och tackar Gud för att huvudet fungerar trots mitt gränslösa alkoholintag under så lång tid.

Vissa saker som jag märkt av på sistone gör mig så oerhört glad och tacksam. Det har funnits öl i kylskåpet som min son köpt hem, men jag har inte ens tänkt på dem förrän han frågade "Är det okej om jag har dem på kylning här eller blir du sugen av att se dem?" och då insåg jag att jag sett dem men inte brytt mig. Det var kickoff på jobbet och bjöds på bubbel i förra veckan och jag tänkte inte ens på att tacka nej till att vara med, så som jag gjort förr när jag försökt sluta dricka. Jag hade hur trevligt som helst på partajet och drack Pepsi Max. Jag skyllde inte på något heller eftersom ingen trugade eller frågade. (Normala människor gör inte det. De sköter sitt och skiter i om andra dricker eller inte.) Jag gick med en kollega på lunchen idag och hon skulle in på Systembolaget. Jag följde med och insåg att det var första gången jag varit på bolaget sedan i augusti. Jag brukar känna skam och ångest när jag kommer in genom dörrarna där, men nu gick vi runt och hon handlade medan jag bara kände en enorm lättnad att jag inte behövde spendera ett enda öre på detta ganska illaluktande ställe.

Jag är på en bra plats i livet just nu och min nykterhet blir mer och mer värdefull. Det är så mycket på spel och jag gör ju den här resan på egen hand, vilket gör att jag inte alltid vet om jag tar en risk när jag umgås med folk som dricker eller går förbi Systembolaget. Jag minns alla varningar från mina många behandlingar och AA-möten men mycket av det är inte tillämpbart på mig just nu. Jag kan inte styra om mitt liv för mycket för att undvika alkohol i min omgivning, men jag får aldrig släppa in den i min närhet igen.

Ibland flimrar det förbi minnen av en rutin eller vana som var djupt rotad i många år. Jag förväxlar dem inte med längtan. Tvärtom blir tanken på hur jag hållit på förr till en varningsklocka när det dyker upp minnesbilder av mina ovanor. Jag ser bara otäcka saker när jag minns mitt liv med alkoholen så det är lätt att avstå när jag fokuserar på allt det vidriga. Det finns ingen guldkant på mitt liv som alkoholist.

Ha en underbart fin helg!

Ny dag
lör, 2022-02-19 - 07:16

@Axianne Grattis till 180 dagar och nytt liv! Vilken fantastisk resa du är på sedan 180 dagar och i dina inlägg andas att du kommer fortsätta. Jag håller helt och fullt med i att det är den egna viljan som måste komma inifrån som ökar förutsättningarna till att vara nykter utan vita knogar. Du är på en enastående resa. Jag själv är bara på dag 12 ännu och vill bara tacka för att du delat din story! Wow! 🙏🥰

Rehacer
lör, 2022-02-19 - 07:18

@Axianne
Ditt långa fina inlägg berör mig verkligen!
Blir ledsen över att läsa om dina år i alkoholens våld, hur svårt det var. Att man blir så fast är så otäckt. Men tänk att du (& jag) ändå lyckats ta oss ur det! ✨
Ditt liv är ju helt förändrat nu och jag glädjs över dina 180 dagar! Så starkt gjort, vilken kampvilja & jävlar anamma att vända skeppet såå totalt!
Klappa dig själv på axeln och var stolt, du har all rätt att vara det!!
Stort grattis till framgången och håll fast vid det goda livet!
🤗

vår2022
lör, 2022-02-19 - 10:05

@Axianne Härligt att höra att du fortsätter resan i ditt nya liv med sådan kraft och med högt huvud. Tror att din inställning och ditt sätt att se på alkohol förändrar strukturerna i din hjärna. Kan egentligen bara prata om mig själv men som jag uppfattar dig så saknar inte du ruset eller den avslappning alkohol gav för stunden. Du isolerar inte detta tillstånd till något skönt som du saknar, utan du kan se både de kortsiktiga och långsiktiga konsekvenserna av alkohol och vad det leder till. Glorifieringen av alkohol är borta, det finns mest en avsky och varningsklockor ringer vid minnen av alkohol. Att lyckas ha denna inställning till alkohol fasthållen för evigt i hjärnan är en framgångsrik metod/väg till ett nyktert liv och jag tror att du blir en av det 20% som lyckas förbli nykter när ett år passerat. 80% återfaller inom ett år, men du är inte en av dem! Du kommer att lyckas!💪🌷💕

Axianne
lör, 2022-02-26 - 22:42

Jag har passerat 6-månadersstrecket som alkoholfri för snart en vecka sedan och det är en obeskrivlig känsla att ha varit nykter så här länge. Jag har aldrig varit varken frivilligt eller påtvingat alkoholfri i mer än 1-1,5 månader förut under mina tjugo år som alkoholmissbrukare, så detta är stort. Det är ren och skär glädje, tacksamhet och som jag sagt - förvåning. Förvåningen kommer sig från att det var så lätt. Så enkelt och totalt utan vånda. Jag är nästan chockad över att det inte varit svårare att sluta med en drog som jag berusat mig med nästan dagligen så länge och i så stor mängd. Alla mina tidigare försök att genom behandling, terapi eller på annat sätt ge upp alkoholen har varit vidriga, både fysiskt och psykiskt men denna gång kan jag knappt minnas någon ångest, oro, rädsla eller fysiska problem. Ingen ångest, inget sug eller abstinens. Jag har mått så bra!

I ett halvår har jag levt ett "vanligt liv". Jag har nästan varit den jag en gång var innan jag ens hade problem med alkohol. Jag är och har varit innerligt lycklig på riktigt trots vissa andra fysiska problem eller livets övriga motgångar och jag är så tacksam över att ha fått den här chansen. Ofta har jag glömt bort min alkoholism, och när jag kommit på att jag har alkoholproblem så har det enbart varit en lättnad när jag insett att jag kunnat släppa taget om drickandet eller tankarna på alkohol. Jag har dock inte tillåtit mig att ens tänka tanken att dricka igen. Jag har inte släppt in alkoholen i min tillvaro överhuvudtaget och det viktigaste är; jag har inte för avsikt att dricka mer. Någonsin. Jag ser mig inte som någon som kommer att dricka på fester igen. Men det har inte varit svårt eller någon försakelse eftersom längtan efter alkohol har försvunnit. Det finns inget som lockar mig med att dricka. Jag saknar inte vinet eller berusningen och jag kan närmast jämföra det med att dricka alkohol lockar ungefär lika mycket som att äta asfalt.

Ibland blir jag lite förbannad, dock. Jag blir arg på alla som sätter krokben för andras tillnyktring genom att säga saker som "Alla tar återfall någon gång, förr eller senare." eller "Det är en evig kamp att bli nykter och man måste kämpa varje dag." Det sista man vill höra när man försöker leva normalt är uttalanden som "Det är bara 20-30 procent som fortfarande är nyktra efter ett år." Och ändå får man alltid veta att det finns minsann forskning och så pekas det på studier. Det här är ord jag hört så många gånger och i olika versioner under mina år som alkoholist, och det som gör mig mest förbannad är att jag trodde på dem. Om jag inte gjort det kanske jag fått fler nyktra år och varit fri från alkoholen mycket tidigare. Oavsett om jag är nykter när det gått ett år så har jag haft ett halvår helt utan kamp eller strid, och det är fanimej värt guld.

Tänk om jag sluppit oroa mig och i stället sett fram emot nykterheten? Jag gick från behandlingshem och terpairundor med vissheten att "Det är nu striden börjar på riktigt." och bara väntade på att återfallen skulle hugga tag i mig. Flera gånger tog jag första glaset för att få det överstökat. Jag visste att jag ändå skulle trilla dit. Det gör ju alla? Jag gick ut från eftervårdens påtvingade gruppmöten och var helt införstådd med att varje dag skulle vara en kamp och en fight. Jag hade dåligt samvete för varje AA-möte jag kände mig tvungen att gå på men missade för att jag hatade att vara där, och jag led av av ångest för varje eftervårdsmöte som fick mig att vilja fly därifrån och slippa sitta där i ringen ältandes alkoholproblem.

Jag blir förbannad på dem som skapar den onödiga oron hos oss som är på väg att nyktra till. Jag vill ge en fetsmäll åt dem som tutar i folk att det kommer att vara ett helvete men att man kanske klarar det om man kämpar som ett djur. Och jag stör mig på att de pratar om att "försöka" leva nykter. Inte om att faktiskt vara och förbli det. Det verkar vara accepterat och en vedertagen sanning och regel utan undantag att man är dömd till att leva sitt nyktra liv i ständig oro, kamp, strid, försakelse, tristess och förstås i ett stadigt grepp hos AA eller terapeuter där man för all framtid ska älta sina svagheter och riva upp såren. Man kanske till och med känner att man måste ha mediciner för att kunna avhålla sig från att dricka.

Jag fick frikostigt tabletter utskrivna av läkare jag inte ens träffade under mina behandlingar och åkte hem från behandlingshemmet med märkliga recept på fickan. För sömn, mot oro, mot alkoholsug står det bland annat. Jag förvånades inte då när jag fick dem utskrivna eftersom jag trodde att jag behövde dem, men jag förundras idag när jag läser på askarna. Det är inga bra saker i dessa piller. De som skulle dämpa sug kan i stället orsaka ångest och minskad sexlust. (Bara tanken på det gav mig faktiskt ångest.) Pillren som skulle hjälpa mig slippa ångest och hjälpa mig sova innehåller bensodiazepin som är beroendeframkallande. På vilket sätt är det bra för mig? Jag må vara alkoholist, men jag vägrar att flytta från ett beroende till ett annat.

Bara för att pålästa och "kunniga människor" lutar sig på studier och tycker sig veta hur alkoholister ska må när de slutar dricka så behöver jag inte lyssna på dem. Jag måste inte knapra deras piller. Jag borde inte ha lyssnat på dem när jag fick en massa negativa bilder av min framtid som nykter. Dessa alkoholterapeuter, psykologer, folk på behandlingshem och eftervård eller i terapigrupper som förberedde mig och mina medmänniskor på att vi skulle möta en karg och svår tillvaro och att vi måste härda ut, kämpa, strida, lida och evigt försaka - de borde verkligen hålla käften och sluta skapa ångest hos sina patienter. Det målas fan på väggen allt för mycket i behandlingsbranschen tycker jag.

Värst var nog min alkoholsköterska som jag tilldelades av företagshälsovården och träffade varannan vecka. Hon fick mig att verkligen vilja supa efter varje möte eftersom hon radade upp alla motgångar jag skulle komma att möta och alla hinder jag hade framför mig. Hon tyckte inte jag skulle umgås med någon annan än inom AA-gemenskapen och när jag tog återfall fick jag alltid veta att det var väntat. Att det inte var konstigt och att jag troligen skulle göra om det. Jag undrar idag om hon fick sin licens i flingpaketet eller köpte den på nätet.

Jag är tacksam över att jag slipper den typen av vård som jag erbjudits tidigare. Kanske har vissa behandlare erbjudit tolvstegsbaserad vård för att det faktiskt är en jävligt billig metod på sikt när den som vårdas förväntas få gratis stöd hos AA och resten kunde lösas med farmakologi. Jag undrar ibland hur det varit om jag i stället fått någon annan typ av hjälp av terapeuter som inte förlitade sig på de tolv stegen i kombination med pillerburken.

För mig var det bortkastat med hundratusentals kronor som min arbetsgivare betalade i omgångar. Jag kom ut från ett antal veckors behandling och var totalt hjärntvättad och med ett skinn så tunt och skört att jag kände mig som att jag var gjord av glas efter att ha vrängt ut och in på hela mitt liv. Jag hade ältat mitt och andras missbruk och försökt hitta mig själv i grupp i kombination med flera AA-möten i veckan och strikta internatregler på behandlingshemmet där jag kände mig som en fånge. Men jag rabblade mina böner, läste min Stora Bok och gick på eftervårdens grupper och så många AA-möten jag bara hann, samtidigt som återfallsångesten låg som en en fet hinna över hela tillvaron.

Det fanns inget fokus på att försöka vara en normal människa när jag klev tillbaks ut i verkligheten. Allt handlade om att sköta sig och göra sina tolv steg eller visa andra hur duktig man varit sedan man lämnat behandlingshemmet. Om man inte gick på sina möten, skaffade sponsor, jobbade med stegen och gick på sin eftervård enligt sitt schema så var man dömd att börja supa igen. Jag såg en efter en hoppa av från gruppen. Det kändes som att det bara var en tidsfråga innan jag också skulle släppa taget och ge upp. "En vecka till står jag ut" var känslan när jag tvingade mig själv att fortsätta att låta livet handla om att vara nykter alkoholist i stället för aktiv alkoholist. Vart jag än vände mig hade jag röven bak.

Jag har full förståelse för att jag kanske är den främmande fågeln och att behandling, piller och AA-möten fungerar bra på andra. Det är inte säkert att någon annan upplever det som jag, men jag vill i alla fall dela med mig av mina erfarenheter. Med visst facit i hand kan jag konstatera att jag troligen hade mått mycket bättre av att få ha ett fokus på positiva saker i livet medan jag fortfarande hade dem kvar.

Behandlare och AA skrämde mig, troligen inte med mening, men helt i onödan till en rädsla för att bli nykter. Jag var livrädd för att behöva leva resten av livet i en torrlagd kamp, strid, ångest och vånda så jag valde att i stället söka kompromisser, genvägar och att smita undan. Jag sköt upp min nykterhet i hoppet och tron att jag skulle kunna komma undan med det, när jag i stället borde tagit steget direkt och sett hur bra det var och hur gott det gjorde mig att bara släppa alkoholen. Helt utan krusiduller. Bara lägga ned.

Till slut gjorde jag det, och det var då det gick bra. Och det var då jag kom till tro på riktigt.

Ha en underbart fin fortsatt helg, alla fina! ✨✨✨

Sisyfos
sön, 2022-02-27 - 04:28

Verkligen bra jobbat!
Jag tänker också att vi är olika och att missbruksvården borde inse det. Jag tänker också att ilskan du känner nu är en del i tillfrisknandet. Mer kontakt med känsloregister helt enkelt. Tänker att du tänker klokt nu som börjar fundera över dig själv och var du står och hur du är. En torrlagd kamp låter ju inget vidare… härinne kan du istället på Det vidare livet läsa om alla fördelar med att vara nykter. Alla vi som egentligen mådde riktigt dåligt av alkoholen. Kanske känner du dig mer hemma där.

Axianne
sön, 2022-03-06 - 20:22

Det är hysteriskt mycket att göra på mitt jobb och jag känner mer och mer hur viktig och betydelsefull jag är på min nya tjänst. Jag skulle aldrig säga till någon att jag tänker så, men det är ändå något som borde stärka mitt självförtroende inför den där avgörande dagen som kommer om lite mer än en vecka. Då får jag veta om min provanställning övergår i fast tjänst och trots att mina kollegor ser det som en självklarhet att jag ska bli fast anställd och jag verkligen tycker att jag gör ett bra jobb och bör få vara kvar så vacklar jag inombords. Tänk om ... Tänk om?

Min närmaste chef har bokat ett möte med mig och jag vet inte varför jag är livrädd att få sparken när jag ju skött mig exemplariskt. Det gamla sitter kvar. Ångesten jag känner inför utvecklingssamtalet är nära förknippad med minnena från alla dessa möten med cheferna som jag haft de senaste åren. Under mina anställningar sedan 2013 har alla möten med överordnade inneburit väldigt jobbiga situationer. Man har konfronterat mig med min alkoholism, man har tvingat mig till behandling, man har givit mig varningar, ultimatum och handlingsplaner, eller så har man helt enkelt förklarat att jag inte duger och inte får vara kvar. Jag har inte slutat en enda anställning på god fot med arbetsgivaren under de senaste fem-sex jobben och det är många år sedan jag hade ett positivt utvecklingssamtal med en chef.

Så jag svettas lite när jag tänker på det kommande mötet. Jag hoppas innerligt att det kommer att bli ett bra samtal, men jag känner mig precis lika liten, ynklig och påkommen med handen i kakburken som jag gjorde när jag senast fick sparken, och gången därförinnan, och gången innan det. Jag målar fan på väggen och tror det värsta, men mitt i alla dessa märkliga känslor vet jag ju att jag är både omtyckt, uppskattad och behövd. Men det var ju samma sak när jag fick det här jobbet. Jag vågade inte tro att det var sant förrän den dagen jag klev in genom entrén. På samma sätt vågar jag inte tro att jag kommer att bli fast anställd förrän den dagen jag har det på papper.

Jag borde ju inte känna mig så rädd för att träffa chefen när jag vet att jag gör ett bra jobb och utåt visar jag det inte fast jag är helt darrig vid tanken på samtalet. Det är dock två saker som skiljer sig från den senaste gången jag blev inkallad till en chef. Då hade jag misskött mig och supit. Nu har jag arbetat exemplariskt och varit nykter. Det har inte funnits en tanke på att ta ett glas, ens vid de tuffaste eller jävligaste dagarna som kommit och gått under den här tiden. Trots all stress och många jobbiga utmaningar har det inte varit min lösning att stärka mig med alkohol eller döva min ångest med att dricka.

Jag är så jävla tacksam för att jag har det med mig när mitt liv nu äntligen vänt och jag försöker vara en "normal" person.

Se klart
sön, 2022-03-06 - 21:14

Hej fina du,
Åh, jag fattar hur alla de där kladdiga förnimmelserna av det som var- hur det sitter kvar i dig. Tar säkert tid att komma bort från, även om varje dag är en dag som mäter upp ytterligare avstånd. Det jag tänker på när jag läser dina inlägg är att det finns ett stort mått av försoning med den du var. Jag vet inte hur det är på riktigt men genom dina inlägg märks också en sorts ömhet för den personens som var tvungen att konfronteras med alla dessa dagar i mörker och även misär (om jag fattat rätt)
Så kanske kan du gå med stolta steg in i det där mötet- eller det kanske inte ens måste vara så stolta steg- grundade räcker bra!
När du nyktert sorterar dina insatser så är de mycket bra. Väldigt bra. Med beröm godkänt. Ta till dig det. Att vara lite nervös är helt okej. Jag hejar på dig och ser fram emot att höra om hur samtalet gick.
Kram 🥰

Argbiggan
ons, 2022-03-09 - 18:03

@Axianne Hej! Jag vill börja med att tacka för ditt inlägg. Även jag är en av de som är rädd för att vara en av de som halkar bakom de 20 procenten, att alltid känna saknaden och tro att livet alltid kommer handla om en kamp mot sug och begär.
Att läsa din text ger perspektiv och nya tankar. Kanske kanske kan även jag en dag släppa tanken som maler i bakhuvudet.
Du jobbar på bra. Jag är imponerad.

Jobb biten kommer lösa sig. Det låter ju som du är omtyckt och gör jobbet bra.
Jag hejar på dig! 🌸

majsan_nu
ons, 2022-03-09 - 19:11

@Axianne
Nu är vi många som väntar på ditt nästa inlägg! Du skriver så målande om din historia, man blir verkligen undrande när du beskriver o berättar hur det kan gå till.. .
Men nu till slut verkar det som att du kommit in på en väg som känns rätt för dig 🥰
Ser fram emot fortsättningen!
Kram 🤗

Axianne
ons, 2022-03-16 - 21:45

Jag minns den här dagen för exakt två år sedan. Den 16/3 2020 var dagen jag var på mitt förra jobb för sista gången. Det var en måndag och vi hade fått sms under helgen att kontoret stängde på grund av pandemin, och följaktligen så skulle vi arbeta hemifrån. Jag var på jobbet halv sju den morgonen iklädd mjukisbrallor. Där hämtade jag två datorskärmar, en kontorsstol och lite andra nödvändigheter, sedan åkte jag hem och riggade upp min arbetsplats vid köksbordet.

Jag var i ett ganska risigt skick generellt. När jag fick meddelandet under lördagen blev jag glad eftersom jag nu slapp möta chefer och kollegor under arbetsdagarna under karantänen. Jag släppte loss ordentligt och söp rejält hela den helgen med vetskapen att jag inte behövde vara speciellt nykter på måndagen. Jag var troligen inte alls lämpad att köra bil egentligen, men det hindrade tydligen inte mig när jag styrde hemåt med bilen full av kontorsprylar. Jag är inte stolt över mitt beteende, men jag har ju lovat mig själv att vara sanningsenlig. Jag tänkte inte ens på de risker jag utsatte min omgivning och mig själv för när jag satte mig bakom ratten med alkohol i kroppen och jag skäms så förbannat över detta idag.

När jag visat min närvaro för arbetsgivaren från mitt hemmakontor genom att svara på lite mail och ringa några samtal den där måndagen var det dags att åka till Systembolaget och köpa billigt surt vin på låda så fort Bolaget slog upp portarna. Därefter arbetade jag med alkohol i kroppen varje dag under några månader. Mina arbetsdagar bestod av att jag vinglade till köket varje morgon utan att ens klä på mig. Där plågade jag mig igenom några timmar vid datorn, ständigt med vinet påfyllt, sedan däckade jag och sov bort eftermiddagen, för att slutligen kolla mailen och göra minsta möjliga under någon timme igen framåt kvällen.

Jag presterade verkligen uselt men eftersom mitt jobb gick på gammal vana, rutin och erfarenhet så gjorde jag ändå tillräckligt för att få vara kvar provanställningen ut. Sedan var det stopp. Jag tror inte ens jag blev ledsen över att jag inte fick jobba kvar. Jag ville bara få vara ifred och slippa möta någon. Allt jag önskade var att kunna dricka utan att andra människor lade sig i vad jag gjorde. Och så blev det. Jag tror inte jag hade många alkoholfria dagar under resten av 2020 eller halva 2021 heller.

Under den här tiden släppte jag taget om allt. Jag söp ned mig till den totala botten. Dryga tjugo år som smygalkis på jobbet och supande under kvällar och helger hade slutligen resulterat i att jag tappat greppet. Jag hade inget jobb, inga pengar, inget liv utöver vinboxen, TV:n och datorn. Det var min hela värld och den fanns inom räckhåll från sängen där jag spenderade i princip all min tid. De enda gångerna jag kom utanför dörren var när jag tog mig till Systembolaget. Alkoholen gick före allt annat och trots att min ekonomi var körd i botten så såg jag alltid till att ha pengar till att köpa vin.

Fysiskt var jag ett totalt vrak som varken brydde mig om min hygien eller min hälsa. Jag fejkade mina aktivitetsrapporter till Arbetsförmedlingen och sökte bara ett fåtal jobb. När jag ändå emellanåt fick en anställningsintervju så avbokade jag eftersom jag antingen var bakis, hade abstinens eller fortfarande var alkoholpåverkad när det var dags. Antingen det, eller så orkade jag inte ta mig igenom processen att hitta kläder, kamma ut tovorna ur håret och åka till stan. Jag låg hellre kvar i sängen och drack.

Så höll det på fram till en sommardag förra året. Vad som hände då vet ni som följt min tråd från början. För er som inte orkar läsa mina gamla inlägg kan jag sammanfatta med att jag åkte fast för dagen-efter-rattfylla på väg hem från Systembolaget en varm augustiförmiddag. Det var den slutliga botten. Det var lågvattenmärkenas lågvattenmärke.

Jag har skrivit ganska mycket om det här, så jag ska inte upprepa mig, men jag slutade dricka efter det och nu har det gått närmare sju månader sedan jag senast drack alkohol. Jag har försökt analysera, vrida och vända på vad det var som fick mig att bli nykter efter att ha "försökt" sluta dricka hundratals gånger förut och genomgått alla upptänkliga varianter av behandlingar, terapier och rehabilitering. Inget av det fungerade, men på egen hand utan varken mediciner eller AA-möten har jag på något märkligt vis förblivit alkoholfri en dag i taget. Jag har inte direkt varit aktivt religonsutövande under den här nyktra tiden, men jag har börjat be till Gud och tacka för det jag fått. Någon måste jag ju tacka, och jag har fått så mycket att vara tacksam över.

Jag fick fast anställning i måndags, förresten. Mötet med min chef resulterade i att jag fick veta att jag är precis så behövd, omtyckt och värdefull på mitt nya jobb som jag alltid drömt om att få vara. Det är så många år sedan jag med gott samvete har gått hem från jobbet efter ett rejält dagsverke, men det har jag gjort varje dag på denna nya arbetsplats. Jag tror knappt det är sant ibland. På det här dryga halvåret har jag vänt mitt liv och fått ordning på min ekonomi. Jag har betalat mina skulder och det finns till och med pengar på banken idag. Jag mår fysiskt bra och har aldrig ångest eller dåligt samvete och jag har inte haft en enda sekund när jag längtat efter att supa igen. Inte ens när jag varit superstressad och haft negativa händelser som stökat med mig i livet. Just för att jag varit nykter har jag kunnat hantera de här hindren och motgångarna, många av dem är ju efterdyningar för att jag supit så länge, men jag har kommit starkare ur varje gång.

Jag fick en fantastisk chans och jag tog den. Jag kunde ta den här chansen enbart för att jag hunnit vara nykter tillräckligt länge för att klara anställningsintervjuer och tuffa tester. Min hjärna hade piggnat till så pass att jag skulle kunna göra bra ifrån mig för första gången på väldigt länge. Jag blev utvald i en ganska tuff rekrytering och pressade mig genom nålsögat. Jag hade inte förtjänat att få den här gåvan känns det som, men jag fick den ändå, och det är jag tacksam över. Det hade aldrig gått vägen att vända mitt liv om jag druckit ens en droppe under den här tiden. Av erfarenhet vet jag ju att en droppe blir ett glas som blir en flaska som blir en bag-in-box och så ligger jag i sängen i stället för att gå till jobbet nästa dag.

Alla återfaller. Det säger både AA, medberoende, före detta missbrukare och terapeuter. Jag vill inte återfalla men samtidigt måste jag tackla vetskapen att man som nykter alkoholist har statistiken emot sig. Jag brukar dock tänka att det faktiskt inte finns något att återfalla till. Mitt liv som aktiv alkis var inte värt att leva. Om jag dricker igen så kommer jag förlora allt jag fått nu. Om jag missbrukar den här chansen och kastar bort den gåva jag fick så är det slut på riktigt. Varje gång jag efter några nyktra veckor, kanske till och med en månad, har tagit "bara ett glas" har det eskalerat med blixtens fart. Därför är det inget alternativ för mig. Då super jag bort mitt liv helt.

Det låter dramatiskt att säga så men det är sant och då är jag åter så tacksam att jag också befriats från suget efter alkoholen och längtan att dricka. Jag saknar inte alkohol och kanske är det eftersom jag inte minns något alls som var bra med mitt drickande. Det var varken gott, kul eller njutningsfyllt för mig under de senaste tjugo åren. Så fort jag insåg och tog till mig att jag var missbrukare blev glädje och rus förvandlat till snusk och förnedring. Tvång och beroende. Vanmakt och ångest. Skam och skuld. Rus blev oftast bara trötthet. Den eventuella gemenskap som jag förknippar med mitt supande var med folk jag enbart hade alkoholen gemensamt med och som drack på mitt vis. De normala människor jag borde ha umgåtts med vågade jag inte visa mitt sanna jag för. Jag blev mer och mer ensam. Vin och tårar. Sömn och ångest.

Jag vet inte vad som händer i morgon och jag har inte avgivit några löften. Ingen tvingar mig att avstå, ingen kräver något. Jag har valt detta själv, att avstå alkoholen och idag är jag nykter. Det vill jag fortsätta vara så att jag kan få leva lycklig den tiden jag har kvar, för jag har supit bort allt för många år.

Tack alla fina människor här som stöttar och peppar. Jag uppskattar era kommentarer och hoppas att min historia blir en att minnas och inspireras av, för jag vill ha ett lyckligt slut. 🤍🤍🤍

Rehacer
ons, 2022-03-16 - 22:10

@Axianne
Jag berörs så av dina inlägg! Å när jag läste dina rader nu så tänkte jag bara - Tack gode Gud! 🙏
Tänk vad du tagit dig igenom och vilken otrolig styrka du besitter!
Och nu har du fått fast jobb, det är helt fantastiskt! Ett stort grattis till dig! ✨
Lev livet, njut av att du nu har fått det så bra och fortsätt tacka Gud för den möjligheten! ❤️

Argbiggan
tors, 2022-03-17 - 07:28

@Axianne jag saknar en gilla funktion på inläggen på den här sidan. Ditt inlägg hade jag använt den knappen på flera gånger.

Jag har den tron att vi inte riktigt fattar vad vi håller på med förrän vi träffar vår egna absoluta botten, att vi har skygglappar på som då faller av. Just den ser det ut som du träffade den där varma augustiförmiddag för snart ett år sedan.
Jag har också den tron att efter vi nått den botten ökar chansen att hålla kvar vid nykterheten markant.

Grattis till jobbet, du har förtjänat det goda som kommit. Du har ju gjort ett enormt jobb! Glöm inte bort att tacka dig själv också.

Ha en fin dag 🌸

majsan_nu
tors, 2022-03-17 - 08:05

@Axianne
Stort Grattis till ditt nya liv!
Har följt din tråd o det är så fint att läsa din resa till det nya livet 🥰
Ser fram emot att följa dig i kommande inlägg...
🤗 Kram o ha en fin dag