...om att mitt drickande var på väg att äventyra ett 20-årigt äktenskap och en underbar familjetillvaro med tre underbara döttrar.
En diskussion hemma runt middagsbordet om något helt annat kom snabbt in på ämnet, och jag kände det komma smygandes; jag kunde inte längre dölja det. Sanningen var på väg fram och jag kunde inte längre ducka för den eller mörka bort den genom bortförklaringar. Det gjorde mig fruktansvärt medveten om en sak:
Jag är alkoholist. Jag har problem. Jag har inte längre kontroll på att mitt drickande inte skadar mig själv eller de jag har närmast mig. Den har antagligen redan gjort det, men det är i sådant fall något jag blundat för hitintills. Det går inte längre. Jag behöver förändra mina vanor.
Jag har därför kontaktat min vårdcentral, med en rak begäran om att jag har alkoholproblem och behöver hjälp. Men jag känner samtidigt att jag behöver ventilera detta, med mina närmaste och med andra (som säkerligen kan ge mig en skjuts i rätt riktning med deras erfarenheter).
Därför gör jag också mitt första - men förhoppningsvis långt ifrån mitt sista - inlägg här, i hopp om att få ännu mer insikt om att det inte kan vara en omöjlighet att ta sig ur beroendet och förändra sitt liv. Till det bättre!
Jag kan långt ifrån vara den enda som satt sig i den här sitsen, inte sant?!
// K