Har sedan september förra året varit mer eller mindre övertygad om att jag både vill och bör lägga ner det här med alkohol. Klipper med alkoholbeteendet då och då i en vecka eller två, och upplever då i överlag en påtaglig lättnad och förnöjsamhet, men är sedan förbluffande snabb på att ”tacka ja till mig själv” när jag plötsligt bjuder in mig själv till att börja om igen?! Och då håller jag igång var och varannan dag igen en stund. Blir galen på detta!!

Har läst i det närmaste alla trådar i detta forum och igenkänning med många är naturligtvis enorm. Är brutalt avundsjuk på (och imponerad av) er som håller över tid och grunnar på vad som skiljer mig och min typ av beslutsamhet från er...? Hur i h-vete kan jag låta mig själv dricka igen, lite hastigt och lustigt, när jag några dagar/några veckor innan är så sagolikt säker (gång på gång) på att det fan räcker nu! Det är inte inte värt det! Alls!!

Både mängd och frekvens är oroväckande och osunt, även om själva dryckestillfällena inte medför några direkt negativa upplevelser eller tokigheter. Slutar dricka ”i tid” (men har då eg druckit för mkt), gör inga märkliga eller oöverlagda handlingar och har aldrig typ somnat i soffan eller lagt mig utan att tvätta mig o borsta tänderna. Men dagen efter - skjut mig stenhårt alltså... Så vidrigt... Ångest och ofattbart dåligt mående på alla fronter. Om jag har druckit tex tors-lör (aldrig dagtid), blir det en ackumulerad vansinnes-baksmälla/abstinenskänsla som jag hatar och inte kan stå ut med!

Mitt liv är ganska intensivt och jag vet att jag oftast ”bjuder in mig själv till dryckestillfällen” när jag är lite överbelastad och samtidigt speedad och trött. Jag blir då stormglad när jag plötsligt kommer på att ”nämen nu tar vi och piffar upp den här aftonen med vin o bubbel!” ”JAPP” säger jag då DIREKT och tveklöst till mig själv utan att vara ett dugg intresserad av att identifiera något i HALT-modellen (som jag lärt mig om här 😊), eller att ”spela hela filmen”. Där och då vill jag inte hjälpa mig själv till en mental punkt där jag inte vill styra upp en festlighet, så att säga... Jag skiter då fullständigt i att jag typ några dagar/veckor innan fattat ett högst rimligt och klokt beslut att ge fan i att dricka, av den enkla anledningen att det definitivt inte är värt det.

Har som sagt läst här en längre tid och nu skriver jag mitt första inlägg, för att utforska om det kan vara medverkan här, som är en faktor som skiljer mig och min typ av beslutsamhet från er som finns här och som håller över tid 🙂.

Hej förresten 😊! Jag heter (inte 😅) Annabell, jag är 42 år och har ett jättebra liv med superfina relationer till barn och familj (lever utan partner), ett jobb som är givande och jag vill INTE dricka alkohol mer. 🤗

Jag med 😀 ”namn som trendar 2023” kan onekligen bli en överraskning. Förskoleklass med Torn Andra Halvlek Annabell Vara Frisk Vår2022 Recacher med flera på rad vid övergångsstället och Tjatterfjanten som slav i köket- riva morötter och hänga överdragsbrallor i torkskåp.
Du är ett språkligt tomtebloss @annabell! Kram 🌱

@Se klart Jag började också fundera lite på det här med alla namn här på forumet när jag läste Annabells funderingar. Tex ”TappadIgen” är ju inget någon döper sitt barn till i första taget.😂 För egen del tog jag mitt namn Torn efter de engelska betydelserna såsom ödelagd, härjad, trasig mm. Men sedan var det ju någon här som hade tolkat det såsom stadig och stabil som ett torn.Något som inte rasar i första taget. 😀 Så det få mitt namn stå för nu.

ps Annabell, jag måste erkänna att jag direkt kom att tänka på Disney när jag såg ditt namn här första gången.😅 Men det är ju perfekt. Disney får mig att minnas en massa roliga figurer som skänkt många skratt! Kalle anka tex med Knatte, Fnatte och tjatte. Den serietidningen läste jag i många år när jag var liten.😀

Kram

När vi ändå har namndebatten här så hoppar jag in här också.

@Torn skrev:"Tex ”TappadIgen” är ju inget någon döper sitt barn till i första taget."
:o
Varför skulle ingen göra det?

Som ni är inne på så har man kanske inte riktigt det tålamodet när man vill in på forumet att tänka igenom ett riktigt bra användarnamn, även om många har fått till det bra ändå, tycker jag och Torn kan ju t.ex. tolkas på olika sätt. Mitt namn speglar väl mycket väl den desperation jag kände för tillfället. Jag minns också att jag testade åtminstone två andra nick som var upptagna. Vi har väl varit inne på det tidigare om man skulle kunna be admin om att få byta. Nu är det ju i alla fall några som känner igen mig med det namn jag har, men jag kan ju byta till något med samma initialer, men lite mer normalt. T.ex. TexasInstruments.

@tappadigen Behåll! @torn mitt namn var min utopi😄 jag ville komma till att Se Klart om jag skulle byta till samma initialer skulle jag ta något lite roligare- Snart Klar!
Det blir man nämligen aldrig 😍

@annabell Man kan inte än bli glad när man läser dina inlägg😀Underbart 🥰

Jag var också ganska sjuk när jag hade Covid men nu efteråt känns det skönt att haft det.

Kryakram❤️

80 dagar ✅🌟🦆! Känner mig lite som en spillra av mitt vanliga jag nu efter coviden. Den tröttaste och mörkaste spillran jag hade i mig. När folk säger att de upplevt samma efter covid tror jag dem inte ett dugg, utan tänker att detta är något som bara hänt mig och kanske det minsann aldrig ska gå över heller och nu är det fan slut på det roliga för ALLTID och jag är trött på god mat trött på min telefon trött på att ta på mig en klänning på helgen och solen är skitdryg när den lyser så jävla hårt rätt i ögonen när man försöker köra bil 🤬…! Lite så. Dramatisk och domedags-aktig spillra det här… Men att dricka är då det sista jag tänker bjuda den här spillran på!! 🤗☀️🖤

Åh @annabell, jag är med den där lilla spillran. Kom att prata om det igår och jag berättade om min panik över den post-covida tröttheten. Tänk om det alltid ska vara såhär? Det gick över- lite i taget. Men ä väldigt utmanande och tålamodsprövande. Grattis till 80 dagar- så himla bra av dig och din squad 🦆🦆✅
Önskar en vilsam helg utan stress. Låt allt vara lite, lusten till klänning och människor är snart tillbaka! Kram 🥰

Hej
Löste i @torpets tråd men hittar inte den nu. De här träliga 80-90 dagarna. Scrollande sönder tummen tillbaka i min tråd och hittade detta inlägg straxt efter att the unicorn experiwncw skulle inträda- och hade alltså inte gjort. Minns att jag var rätt nöjd med nyktra livet/ men Livet lämnade en del att önska:
”f Kruxet är att jag inte känner så mycket sug. Jag häller iofs ut makens halvdruckna vinglas för att det känns onödigt att de står och blänger, men har inga problem med alkohol hemma. Idag åkte jag hem, ensam, från vårt sommarhus och passerade diverse restauranger, inte en människa hade vetat om jag gått in och druckit i min ensamhet. Men det skulle inte falla mig in. Köper lite glass och Coca-Cola.
Så det är inte min ”risk”. Om jag tänker på ett glas vin känner jag snarare avsmak, Däremot känner jag mig så låg, låg energi. Vaknar ok på morgonen och tänker att det dystra äntligen har släppt, men vid lunch/eftermiddag så går luften liksom ur mig.
Känner mig spänd och stressad, vet att det såklart kan ha med virus-läget att göra, men det är som om inget gör mig glad.
Funderar över det faktum att jag de senaste åren, nog druckit på alla känslor som liknar de här. Varje gång. Oro, sorg, stress. Tänker att det nya kanske är att känna sig genom livet, inte dricka sig genom det. Självklart på nåt vis men verk-li-gen inte enkelt. Jättesvårt. Outhärdligt nästan.
Känner mig otillräcklig, får dåligt samvete för sånt jag borde hunnit i helgen. Istället för att vila. Känner stress inför vardag imorgon. Känner mig otymplig i kroppen. Tycker jag ser gammal ut.
Saknar i princip alla de känslor som mina första nyktra två månader var så fyllda av; glädje i nuet. Uppskatta små saker. Pigg. Glad i kroppen. Tacksam över mitt beslut.
Jag hoppas och tror att det här kommer att gå över. Jag har koll på hormoner, relationer.
Kanske är det något gammalt bergstroll av sorg som börjar röra sig under jorden. Jag vet inte. Jag tycker jag, efter diverse terapier och annat, har hyfsat koll även på dem.
Har inget annat uppiggande att avsluta varken detta inlägg, eller dagen med. Men- nykter. Ändå”

Runt tre månader var verkligen träligt.
Känner inte något av ovanstående nu. Skulle skriva ”allt är inte kul” och det stämmer men det är verkligen aldrig tråkigt att vara nykter. Famlar aldrig längre efter ledstång, den finns liksom inombords.
Tänker mycket på er och önskar att det gick att infusera tålamod och tillit. Skratt och roligt och spännande kommer tillbaks!
Kram på er båda. 😍

@Se klart tack att du delar! Ni som varit med på resan länge är en väldigt bra inspiration och jag tycker det är intressant att läsa om hur olika personer upplever olika perioder. Jag är ju i den där lyckliga fasen och tycker jag är jävligt grym men bra att bli påmind om att det kan ändras och få en liten heads up om vad som kan komma runt hörnet.

Fina Seklart ❤️! Tack för ingjutande av hopp! Läste just hos Torn som beskriver hur han i början av nykterheten lyssnade på och följde de som då varit nyktra längre. Så är det verkligen med mig med 😄! Du ba ”känn tålamod och tillit - nu!” Jag ba ”sir, yes sir!!” och så söker och hittar jag lite lite tålamod och tillit i mitt inre 😊💓🦆(riktigt så snackar vi ju inte, men det blir ett roligt scenario när jag tänker på det så 😀).

Andra saker som Torn skrivit om här i dagarna har jag också tänkt på och håller med. Det här med viljan och beslutsamheten. Jag tror att alla på forumet känner igen sig i när viljan att sluta dricka (och ta hand om sig/må bra) inte är lika stark som viljan att få dricka (och må skit)… Det är ju ingen här som tror att det beror på att man är helt tappad bakom en vagn. Det är ju för att viljan är kontaminerad av beroendet (som Torn skriver) och det är därför det blir så jäkla svårt med själva ”görandet”. Det vet ju vi som finns här. Det är skillnaden mellan oss och de som aldrig varit där vi är (och därför kan säga typ ”Vadå din dummer, sluta ba drick så mycke?!”). På det viset är det fiffigt att bli en härmapa till de som kommit längre! Att ge fasiken i att tänka själv, med sin kontaminerade hjärna 😅!

En annan grej, som jag tror att jag läst om i någon tråd för länge sedan (kanske Mirabelle), är det här med att ha hel-vitt som mål (och att alla andra mål är sämre). EGENTLIGEN är ju helvitt en strategi. Inte nödvändigtvis ett mål i sig. Målet är att inte dricka för mycket eller som en galenpanna och därför må asdåligt. OM en annan strategi än helvitt fungerar (t.ex Kennie, Vinäger mfl) - men härligt!! För mig (och kanske de flesta som hamnat här på forumet?) ser jag ingen annan strategi än att inte dricka alls, för att nå målet att inte dricka så att jag mår dåligt. Jag känner mig mer ”i nuet” av min egen process när jag tänker att icke-dricka-alls är min strategi. Nä… nu börjar det bli ett sådär oskönt långt inlägg igen 🙄😆.

Kram! 💞🦆

Hm.
Nu tänkte jag en jättelång stund på det där med tålamod och tillit i sitt inre.
Jag är ju ganska gammal nu även om min 7-åring till barnbarn tycker jag nästan är ung för att han är rädd att människor ska dö, han står nästan inte ut med det.
Det är kanske där nånstans tålamodet och tilliten växer i oss. Mellan outhärdligarem kring t ex att en människa ska försvinna och dö. Till uthärdligheten?
Nästan varenda dag går de här tankarna runt i mitt inre eller i babbel med min man. De landar nästan alltid i; men vad ÄR då meningen med att bli lite smartare, få uthärdliga tankar när döden kikar in och säger inte att det är dags att sy nån jäkla kostym än (Tranströmer väl?) men att kön inte är oändligt lång.
Vad jag ville komma till.
Jag tänker att tilliten är vår tillhörighet. Tilliten är som en stor brodyrnål, dyker ner och syr ihop oss alldeles smärtfritt med stora stygn som aldrig gör ont.
På så vis hör vi ihop. Alla vi här som i första början av våra resor bara längtade bort och tillbaka till platsen där vi fick slippa så mycket bråkande i huvudet.
Tilliten binder oss, till 7-åringen, och alla däremellan. Där nålen gå igenom där hör vi ihop. Den känslan GÅR inte att känna om man är full eller bakfull varannan dag. Jag tror inte tillit till livet ens kan växa där. Och jag tror- trots att jag varje varje dag får ”bevis” på motsatsen. Att vi inte har något att välja på än att go for that. Utan den blir det: en och en dag efter varandra på rad, medan tilliten och nålens nedslag gör dagarna till min lilla stund på jorden - och den stunden ska levas.
Ett långt svar på det du ju redan skrev så koncist; känn tålamod och tillit nu!
Ps. Typiskt inlägg man hade vaknat nästa morgon och tänkt ”vsr jag full igår”
Men jag är nykter. Kram @annabell och +1 på allt annat du skrev 🦆
(Så glad när anden ligger där i ”most recently” använda. Kommer på mig själv med att vilja slänga in en gräsand här och där i vanliga livet när jag vill få lite kraft i orden!)

@Se klart @Annabell
Jag är så innerligt glad att jag får ta del av era (& andras) tankar här på forumet! Det ger mig så mycket kött på benen av att läsa! Jag tar till mig orden, marinerar dom och tar fram dom när jag behöver vägledning på denna krokiga väg.
Tack 🙏

@Annabell Tack för att du förklarar så bra! 🤗 Det är precis så jag menar. Det gäller att skilja på den friska hjärnan, och den kontaminerade hjärnan. Om jag tex skriver till någon: ”Härligt, nu har du äntligen fattat” så är det en komplimang. Alltså att den friska hjärnan har vunnit över den kontaminerade. Dock så händer det ofta att den kontaminerade hjärnan hos personen då tolkar detta som en förolämpning.😅 Dvs den kontaminerade hjärnan tror att man är elak och menar att personen är ”dum i huvudet”. Och precis som du skriver så vet ju jag vad det handlar om, eftersom min egen hjärna har varit kontaminerad, men blivit frisk.😀 Är man fast i ett missbruk så gäller det att försöka förstå detta, och inte bli upprörd. Men det är lättare sagt än gjort har jag märkt under min tid här på forumet.

Kram

Tack @Annabell @Se klart o @Torn för att ni har den här diskussionen så vi andra kan läsa o begrunda olika vägar o vinklar på väg mot a-fritt eller måttligt drickande... Lärorikt och tankeväckande tycker jag...
🤗 Kram på er från mig!

Ja, det där med feedback är svårt. Något som jag tänker på är att en kommentar ofta anpassas till trådägaren, men eftersom vi alla läser i varandras trådar så blir vi samtidigt alla mottagare. Och då kan det som uppfattas som peppa de av den ena upplevas förminskande av en annan. Har ingen lösning på det, men om vi alla har det med oss både när vi kommenterar och läser så kan vi kanske minska friktionen.

Det var Putins fel… Tjatterfjanten hittade på ett nytt argument: ”lägg av att ta dig själv på så stort allvar - springa omkring och vara nykterist till ingen nytta när världen går sönder. Have some fun dammit!” Så sa han. Och så drack jag. Skyllde allt på Putin och mådde inte så värst dåligt över mig själv. Reflektionsvägrade och klarade inte av att ens tänka på forumet. Sen tänkte jag lite vagt att jag nog skulle tillbaka upp på banan direkt igen. Yeah right… Var nykter några dagar, sen - vin igen. Nykter ett par dagar, vin osv… Så nu idag, ett par veckor senare, är jag tillbaka i det där tillståndet då det kittlas i armarna och vrålas i bröstkorgen 😔. Ångestångestångest. Jag visste att det skulle bli så här om jag drack en gång. Jag trodde/tror verkligen inte att det finns någon annan punkt att hamna på, än den där man var innan man slutade dricka. Alla ni som hållit i typ 60-90 dagar nu och kanske börjar halvtröttna lite på nykterheten eller börjar låta den bli lite suddigare i konturerna än tidigare - vik inte ner er, försök få till skärpan igen! Jag är så oerhört ledsen och förtvivlad över att jag valde att dricka igen - det är inte värt det och man förtjänar bättre. Det känns helt overkligt att tänka på hur livet kändes i december, januari o februari. Innan jag valde att dricka och innan Putin. Jag ville mest bara skicka den här ”varningen” till alla er som kommit så långt och gjort det så bra. Fortsätt hålla i💪🏼💞!! Och Se klart ❤️ - jag skäms (fast man inte måste det)… Törs egentligen inte skriva att jag börjar om nu, men…✅🦆💞